Har snott all syra som någonsin glömts kvar backstage, blandar en onyttig musikalisksmoothie och skickar hela skiten på Eriksgata runt betongförorter. Kör Pink Eye Paraniona och det blir upplopp i huvudet.
Om du klarar av universums mest enerverande Myspacesida så hittar du musik som får dig att dansa...och kasta hårda saker. Girrrlriot anno 2007! Hell yeah! Fuck of and die!
Så tjatar jag vidare om Palpitation. Du kanske kommer vara skittrött på dem när de skall spela här i Göteborg i november, men det kommer inte jag vara.
Och för er som inte läste så noga här under sommaren så beordrar jag er att lyssna på Theoretical Girl. Läs samtidigt vad jag tyckte när hon spelade på Park Life i augusti...
Tillsist: Jag har fått löfte om mer dansvänlig synth på Synthklubben på fredag... kan behövas.
Så kom då det där genombrottet. Ni som var på Klubb Populär i lördags vet vad jag snackar om. P.E.T.E.R S.J.Ö.H.O.L.M Det har inte gått fort. Från den där kvällen på Killing Musics jularrangemang på Sticky 2005, via små cd-r skivor och internet och framförallt via ett vardagsrum i Jörlanda. Men den här kvällen stod han där, precis så enkel som han alltid är, mitt på scen och levererade sin popsynth rakt in i våra hjärtan. Peter Sjöholm gjorde i lördags en av de bästa spelningar jag sett på Storan.
Vad är det då som är så in i bomben märkvärdigt med Peter. Ja, för det första så gör han väldigt bra låtar, bra texter och snygga ljud. Sen har killen humor. Viktigt. En sak som kanske är ännu viktigare är att Sjöholm verkligen älskar sina låtar, han ger dem till oss eller rättare sagt kastar dem till oss. Man känner sig bortskämd, att han ger bort allt det där viktiga. I publiken känner man sig på samma nivå.
Peter har inga krav på sig att vara någon speciell, han har lagt det där bakom sig. Inte att han klär ut sig. Och i och med den här "kasta sig ut i det blå utan skyddsnät" så hittar han helt rätt. Ta till exempel numera klassiska låten "Varför blir jag jämt så glad när jag träffar Anders?" om Klubb Populär-Anders. Egentligen en väldigt intern låt som yngre förmågor inte skulle vågat skriva. Ni vet, folk skall alltid tveka och ludda till saker. Peter kör på och får till en riktigt rökare! Och det är ju så klart, att lira den där låten på just Klubb Populär, med Anders i publiken blir ett fyrverkeri. Peter kastar sig ut i publiken och surfar runt, alla händer i luften och jag tror att Peters ord skall bli sanna: "-Jag skall spela så att Storan sprängs!". Och det är nog så, Storan exploderar under just den där låten. Sjöholm lyckas blanda det personliga med det offentliga. Till dansanta popsynth toner. Underbart!
Men det finns en mer resonerade sida av Peter Sjöholm, den sidan som tar upp saker som är viktiga. Saker som många kanske ser som oviktiga och att de inte platsar i pop sammanhang. Jag föreslår att ni lyssnar på "Radhus". Kom sen inte och säg att Sjöholm är en av de modigaste personer du stött på. Den där låten hade ju kunnat varit väldigt patetisk. Det är en tunn linje han balanserar på. Men Peter är för smart för att trilla över på fe sida vänner. Han skriver om sitt liv och det är där det kommer tillbaka igen, han blandar privat med offentligt på ett utmärkt sätt. En sorglig låt som samtidigt är väldigt varm. Kanske är det precis som riktigt kärlek är? Det handlar inte så mycket om att springa längsgator, dricka öl och hångla under almarna. Det är ju omskrivet så många gånger. Peter berättar realistiska sagor. Och i sanningens namn, visst låter det där livet lite skönt ändå? Även om man gillar att springa längs gatorna och söka sig själv? Inte så jävla sorgligt egentligen. Vågar du svara ja på det så är du också modig...
Och nu kommer det, den exklusiva akustiska låten med Peter Sjöholm. Bara för dig här på Musik Enligt Jerry. Inspelad i lördags i logen på Storan med Klubb Populär-Anders som stöd kör.
Kärlek - Peter Sjöholm
Den var ju en hoppig poppärla innan, nu växte den ännu mer! Väldigt vackert, och lite tragiskt...men magiskt. Vad säger ni, skall vi ta och övertala Peter om en akustisk spelning?
Band nummer två denna magiska natt vid kanalen: Post. Nä, jag var nog för full av konsert nummer ett för att fatta. Eller jag fattar, har sett Post innan och det lyfter liksom aldrig. Det är för mycket pastisch. Det är snyggt, bla låtar och riktigt bra bra bra sång men något saknas. Men det kan ju vara jag också... Nu lät det här ju jäkligt kass men det var det inte. Det finns delar i Post som jag verkligen gillar. Nästa gång. Nästa gång.
Jag har lite enkla kriterier för musik, alltså den musiken jag gillar.
Ett: Det skall gå att vissla till melodin. Kanske ett larvigt krav men jag gillar att vissla...och då är det ju trevligt om man kan vissla med i sina favoritsånger.
Två: Det skall finnas ett hjärta. Musiken skall kännas att den kommer från ett hjärta. Detta kan te sig på väldigt olika sätt, men det jag egentligen menar är att artisten skall skita i allt och bara göra musik som den eller de kan. Inte snegla så mycket utan bara köra på. Visst, man kan sno och kopiera men det handlar hela tiden om att lägga in sig själv.
Och för mig så uppfyllde Love Is Not My Only Crime inget av dessa "krav". Jag gillade det inte alls. Stelt och intetsägande. Rock för folk som just upptäckt internet. Jag tänker inte utveckla det hela mer än så, då blir det bara elakt. Det enda pluset var att sångaren Andreas stundtals var svinbra...och ja de är duktiga/kompetenta/gör det här för att de måste/har spelat in med Kristian Anttila/bla bla bla...Men det finns inget att ta med sig. Jag har inte ett endaste spår med mig ut i natten.
Tack till Klubb Existens dock, svinbra låtar ni spelade innan och efter! Synd att det var så lite folk bara...
Tillsist: Just nu lyssnar jag på Johan Köhnke. Ta det hur ni vill.
Och så har jag återupptäckt The Jessica Fletchers. Speciellt Stop Now. Så kan det gå.
Åh du sköna klyscha: Jens Lekman står där han alltid stått med båda fötterna på marken. Den här kvällen blir det tydligt när jag efter konserten ser Jens långt inne i Nef klädgarderob, rotandes bland kartonger fyllda med skivor. Han plockar ut två lådor, och tränger sig in bland folket i foajén. Jens Lekman säljer sina egna skivor under marken i Göteborg. Jag blir varm av sån´t där. Trots att Lekman ligger etta på albumtoppen och kör två utsålda konserter i Göteborg så tappar inte kontakten med oss vanliga. Det finns inte i hans hjärna att bara gå. Det är stort. Det är väldigt ödmjukt och det är bland annat det som gör att Jens Lekman i mina ögon är bland det största vi haft i Göteborg, i Sverige och i världen.
Vid det här laget har nog alla hört Jens Lekmans senaste skiva, den där plattan som tar honom högre än förut. Okej, jag skall erkänna, jag hade lite svårt för plattan första gången jag hörde den. Det kan ha varit något med det bombastiska anslaget, det chockade mig. Jag tänkte ju bara på en Lekman som spelade sånger på gatorna mitt i Gamle Stan förra hösten. Jag tänkte på en Lekman som med sin lilla ukulele förtrollade oss på Ukulelefestivalen för några år sedan. Jag tänkte på den bästa konsert jag någonsin varit på, den på Pustervik vintern 06.
Men nu har jag ändrat mig, skivan är precis på pricken det bästa jag hört! Och det som förändrade mig tillslut var live upplevelsen av den här nya låtarna. Att stå där nere under marken mitt i Göteborg och se Jens le ikapp med sitt jätteband, att höra honom leverera de här storslagna låtarna blev för mycket. Den söta börjar gråta under "A postcard to Nina". Den är storslagen javisst, den är också en väldigt liten låt. Liten som en kvarlämnad lapp på ett dansgolv, en notering som var ämnad för två andra ögon än oss alla. Det är ändlöst vackert.
Själv lyckas jag hålla tårarna inom mig tills "I´m leaving you bacause I don´t love you". Här slutar Lekman spela och låter rösten fylla hela lokalen. Oh, denna röst! Jag har aldrig hört Jens sjunga så här bra, rösten är i sällskap och ensam på samma gång. Styrka och bräcklighet omfamnar våra öron. Jag gråter. Inte så jättemycket på grund av texten, utan mer på grund av rösten. Jag gråter för att Jens Lekman sjunger så otroligt fint. Det är så innerligt att jag inte kan hålla tårarna borta. Det går omöjligt att sätta ord på hur fint det är. Ni som var där kanske förstår, det där var ett "en på miljonen" ögonblick. Rösten är just där just då större än allt annat jag upplevt, han verkar lägga in hela sitt liv i rösten. Alla berättelser och alla minnen tar plats i tonerna och ljuden som lämnar Lekmans mun. Han är störst samtidigt som han är minst.
Jag kan knappt skriva mer, minnet av den där stunden är helt överväldigande.
En liten video som inte gör händelsen rättvisa
Jag har väll sett Lekman runt tio gånger nu, på stora scener i ståhatt, på små scener med spruckna högtalare och på guldskimrande gator i skuggan av SKF. Den här konserten var helt klart bäst! Kontakten mellan oss på golvet och de på scen var total. Det här kommer ta Jens hur långt som helst. Han kommer hamna i böckerna, som staty på gatorna och Kalendervägen i Kortedala borde döpas om till Lekmanvägen på stört. Och hans numera uthyrda lägenhet borde bli museum, han har skapat så stora sånger där att allt borde bevaras.
Det är märkligt, jag kom just på att Jens Lekman har stått för säkert tre konserter på min topp tio lista. Nog är det fint...
Sen är ju den svenska versionen av "Maple Leaves" kallad "Lönnlöv" en klassiker. Och där förstår man allt Jens inte är ännu en artist som gömmer sig bakom engelskan, han har utvecklat ett eget språk. Det blir tydligt när han då sjunger på svenska.
Så vi pratade i timmar Dina tårar i mina lakan Du sa att du tyckte du var ful Jag fatta’ ingenting För det där är skitsnack, och det vet du Du är det vackraste jag har sett ju Jag har förlorat mig själv i dig Förlorar jag dig, så förlorar jag mig
Och jag gråter igen.
Nä, vänner det här låter ju helt galet, all text blir bara blaj idag. Jag kan inte få ner det via tangenterna, det var finare än jag någonsin kan förklara. Jag slutar nu. Hoppas budskapet gick fram: Jens Lekman förändrade mitt liv igår. Jag behöver väl inte ens påpeka att Shirin och Friday night at the drive-in bingo körde över oss. Eller att Black Cab aldrig låtit bättre.
Tack Jens.
Just det, Todd Berry , han har man sett i bla Sex and The City, värmde upp oss. Eftersom det här inte är "Komik enligt Jerry" så nöjer jag mig med att säga: Han var svinkul! På ett väldigt besynnerligt sätt.
I morgon går vi till Klubb Populär och via Peter 5jöholm hyllar vi Anders. För er som inte fattar ett jota just nu: Peter har skrivit en låt som heter "Varför blir jag jämt så glad när jag träffar Anders?" och den handlar om just Klubbpopulär-Anders. Peter har lovat att spela så bra att Storan sprängs och att klubbarrrangörerna får sopa flisor ända borta vid Masthugget på söndagsmorgonen...
Pallar ni inte bli vara med om fyrverkeriet på Storan kan ni ta en titt på bilden nedan:
Nu måste det sägas: Det är bättre där nere än där uppe. På Henriksberg. För trots den superäckliga helltäckningsmattan är det lite mer intima stället därnere så mycket bättre. Terrassen är just bra för att det är en terass, så nu här det är kallt är terassen typ inget. Folket blir uppdelat och det är ett projekt att ta sig till dansgolvet. Men visst det är ju inte helt värdelöst, bara det inte var för dessa nivå skillnader och känslan av fritidsgård där uppe. Summa: Flytta Join Our Club!
Ibland får jag saker för mig, jag fantiserar ihop sagor i huvudet när jag hör en låt. Om hur just den låten skall förändra mitt lilla liv när jag väl får höra den live. Ser bandet framför mig i febriga drömmar, hur bra allt är och speciellt hur bra publiken är. Det går i drömmen att ta på stämningen. Och jag är helt säker på att just den låten jag valt ut är bandets bästa.
Så vaknar man då och befinner sig på klubben med bandet på scen. Då händer det, en helt annan låt seglar fram som en pansarkryssare. En låt som inspelad inte alls lockade mig till sig men som live spränger bort varenda optimistjolle.
Det här är en galet lång omskrivning för att jag tyckte This Is Love var underbara. Alltså, den låt jag lyssnat in mig på och fallit för var Superwoman. Nu var den inte alls dålig live, inte alls, men den var inte som i feberdrömmen...eller det kom en annan låt emellan: Too Late.
Vilken poppärla! Live tänder den alla lampor och blåser försiktigt ut alla proppar. Väldigt elektriskt, väldigt snygg melodi och bara fina känslor. Annika Forsbergs röst är lagom organiskt distad och fint desperat. Hon står bara där och lojt tillbakalutad levererar hon sång snyggt raspig. Så cool! Härligt!
Och nu gör ju This Is Love en massa annat rätt också, de funkar som en enhet, som ett band. Det är blickar, leenden och man känner att de här är polare som gillar varandra och framför allt gillar de att spela. Jag blir så glad inombords! För i tider där de flesta experimenterar med musiken, det är än 40 pers på scen än en ensam kille med laptop, så spelar This Is Love brallorna av dem allihopa med den enkla uppställningen gitarr, gitarr, bas och trummor, Inget konstlat, bara en står påse talang och en inre kärlek mellan bandmedlemmarna. THAT is love my fiends!
Efter utspilda öl, avstängda gasolvärmare och jordnötter i skon blev det tid för 64Revolt.
Tack skall ni ha, ni har prickat in 13 rätt på Jerry tipset! Härliga ljud, skriksång, onliners texter och dansanta popflingor. Det är blir huvudspåret till mitt liv just nu, ta plats för fan för du får bara en chans. Det kan låta egoistiskt men 64Revolt tar plats och med all rätta. Så mycket självförtroende att det svämmar över. Och som det inte vore nog, bandet sprutar ur sig lika mycket energi som en Leila K på speed. Näven vevar frenetiskt och jag hoppar, hoppar foten ur led.
Skriksången skulle kunna bli fälld för uppvigling, databeatsen för uppseendeväckande beteende och den vanliga sången skulle få stilpolisen att lägga ner arbetet. 64Revolt leder oss in i upploppet, mot tristessen och för dansen. Jag drömde om det här också, och det blev precis som i drömmen. Yeah!
Sen slutar kvällen med en massa dans, det spelas bra musik och Jerry dansar Köping. Tack för att jag får vara med i detta liv!
Tillsist: Nu laddar stan för Jens återkomst. Jag tror det kan bli stort. Alla kommer veta var de befann sig när Jens kom tillbaka. Jag vet redan nu att jag kommer befinna mig på Nef.
Förlåt, jag vet. Det är oansvarigt av mig att gång på gång dela med mig av mina kickar. Som att vifta med kokain framför en beroende. En kaka på bordet till den som svälter. Eller så kanske det är precis tvärt om, genom att dela med mig så får ni också en kick? Så kickar vi tillsammans, vad vet jag. Nå, nu blir det i alla fall ytterligare ett stycke oförmörkad hyllningsång till ett band.
Det är härligt att vara på plats, att vara där när saker och ting sker. När hela världen står still i dryga halvtimmen och känslan av odödlighet sänker sig över en. I går var det precis så, från första ljudet på scen till sista applåden. Autisterna har spelat lite här och där, på något ställe och på någon yra. Men det är faktiskt helt oviktigt nu, för igår flög de upp bland molnen. Med öppna sånger och enkla texter. Känns som en fruktbuffé, nyttigt och hälsosamt. Inga dolda agendor. Inga stilar. Bara rakt på för att det är det enda sätt de kan låta på.
Det är näven i luften, hopp och dans. Sångaren Per-Olof Stjärnered är väldigt medveten om att vi är där, samtidigt som han kör på som om det vore tomt. Stora saker! Vi får stiga ner i den lilla källarlokalen, dämpa belysningen, hitta känslorna och vara med på en repetition av det åttonde underverket. Det är ibland en nästan overklig närhet mellan oss på golvet och de på scen, varje ton och ljud, varje ord närmar sig oss likt en flyende falk. En väldresserad falk ger oss upplevelsen av total otyglad natur, under tiden som bandet snyggt ger tecken åt fågeln så den inte skadar oss.
Ungdomen har aldrig känts mer självklar än den här kvällen, den där odödliga ungdomen som jag är övertygad om inte kommer att försvinna. De där känslorna som är så svåra att förmedla, här träffar Autisterna helt rätt. Falken fångar den skräckslagna musen som hoppar från barndomens hopptorn. Overklig precision, men ändå inte automatiserat. Det hela kommer från insidan, inget inlärt utan bara massa känsla.
Jag hoppar, men vill samtidigt ligga i fosterställning när jag väl är uppe i luften. Mest hoppar jag när Himlen spelas men kvällens bästa är Johanna. Falken fångar bytet, en satsning som gick fel, men istället för att direkt äta så leker den med sitt byte. Inget skall vara helt uppenbart, inte direktdöd.
Och det är då som jag känner, mitt i den här katt och råtta leken som falken bedriver, att jag fått respit. Jag blir odödlig för en dryg halvtimme, inte en jävel rår på mig. Tack Autisterna!
Om vi nu skall ägna oss åt lite mer fakta så hittar man i bandet medlemmar från både Vapnet och Children Come On. Och ännu mer rätt oviktig fakta är att just Per-Olof Stjärnered brukar vara reporter på Västnytt. Nu vet ni det iallafall, ni som tycker det är så väldigt viktigt med skvaller och bakgrundsinformation. Till er säger jag bara: Spring in på internet och hitta Autisternas sida. Mycket mer än så behöver du inte för att bli beroende. Du behöver ingen fakta eller ens ett namn för att fatta att nu är det Autisternas tur.
Tillsist: Följer med skräckblandad förtjusning uppståndelsen kring tankarna på sammanslagning av tre fotbollslag i Göteborg. Det är mycket heta känslor. Och fast jag inte förstår mig på vad som lockar i fotbollen så kan jag har en viss förståelse för fansens reaktion. Alltså, tänk dig själv följande presskonferens:
- Ja, nu har vi hittat Autisterna här och det var ju inte supermycket folk på deras spelning på Pustervik häromsistens. Samma gällde för Compute på Club4Heros och för Pen Expers i Malmö såg det verkligen ödsligt ut.Så nu har vi i Musikrådet bestämt oss för att slå ihop de här tre banden. Det nya namnet blir "MB Göteborg". En förkortning för "Musikbandet Göteborg". - Vi är av den bestämda uppfattningen att det här kommer gynna alla parter och locka fler människor till MB Göteborgs spelningar.
Kravaller utbryter.
Jag skiter i om ingen bryr sig om ett band. Berör de mig så är det bra och berör de några andra så är det himlastormande. På liv och död... eller kanske snäppet värre.
