Klassens svarta clown.

Om ett band blir snördominerade i en genre kan man lätt få för sig att alla inom samma genre låter likadant. Att det där stora bandet får monopol på smak. Alla andra försöker härma utan att det märks. Ofta blir det platt fall ändå och det stora bandet blir ännu större.
Tur då att någon går sin egen väg och försöker skapa nytt.

Det börjar helt magiskt charmigt med att Tim och Gustav ställer fram sin dricka bredvid syntharna och går i väg...direkt in på Kellystoa utan att passera gå. Kanske var det bara ett utslag av nervositet men jag började fnissa. Jäkligt skönt att se att folk faktiskt kan vara lite nervösa nuförtiden, även om de skall vara roliga spexiga.

Hej Anita! spelar alltså i klassen kulsynth och är hela skolans charmputte. Ni kan ju tänka er vem som är störst i den klassen, det börjar på S och slutar på MK.
Hur kommer det då sig att det här inte låter precis som alla andra band i genren läs 047?

Till att börja med verkar Tim och Gustav ha en större musikalisk talang. De har inte bara hittat en massa tokroliga ljudmaskier som de lirar på, de hänger hellre upp musiken på melodier. Och ljuden som de gör verkar vara genomtänkta, det låter större och...snyggare.

Och fan tro´t: Mitt i all bitpop uppstuds hittar man lite svärta. Det är inga ständigt vevande armar utan jag hör eftertanke.

Det är där det blir så mycket bättre, det finns ett djup i det här. Kanske vet snubbarna inte om det själva men sättet de framför sin musik på ger mig mer än SMK och 047. Inte för att de andra är dåliga så men Hej Anita! har mer. Något djupare mitt i tokerierna.

Tillsist1:
Appråpå förra inlägget. Det efterfrågades var det var som någon skrev hårda saker om mig. Här var det. Bläddra ner en bit.

Tillsist2:
Tordag: Klubb Cody. Jag kanske var för snabb att döma...
Fredag: SAMA. (haha de har ändå adressen sama.MU!)
Lördag: Jag lirar skivor på Join our Club. Det blir låtar att hoppa och hångla till, dock ej samtidigt...
Hela veckan: Läs min krönika i tidningen Zero...och kolla in min lista i torsdagens GP.

Jerry Boman

Audioupplevelse.

(en DJ spelar dansmusik på Sticky Fingers övervåning i lördags)

Ufffuopppp Umffffffopppp Opppp Opppp
Ufffuopppp Umffffffopppp Opppp Opppp
Ufffuopppp Umffffffopppp Opppp Opppp
Weiiiohoho Weiiiohoho

Ufffuopppp Umffffffopppp Opppp Opppp
Ufffuopppp Umffffffopppp Opppp Opppp
Ufffuopppp Umffffffopppp Opppp Opppp
Weiiiohoho Weiiiohoho

(Går ner till mittenplan, Strasse spelar)

Weiiii Weiiii Schiiiii Schiiiii Wacka Wacka Weiiiii
Weiiii Weiiii Schiiiii Schiiiii Wacka Wacka Weiiiii
Pioo Pioo Piooooa Fow Fow Gniiiiiiii

(Går upp igen efter tre låtar eftersom det låter Judas Priest)

Ui Oui Ui Oui Boff Boff Boff
Ui Oui Ui Oui Boff Boff Boff
Ui Oui Ui Oui Boff Boff Boff

(en DJ spelar Ibizatekno)

Ui Oui Ui Oui Boff Boff Boff
Ui Oui Ui Oui Boff Boff Boff
Ui Oui Ui Oui Boff Boff Boff

(Tillslut börjar Universal Poplab spela)

Boff Boff Bhoooo
Boff Boff Bhoooo
Uhopp Uhopp
Boff Boff Bhoooo
Boff Boff Bhoooo
Uhopp Uhopp
Schwoooo Schwoooo

Lördagen på Sticky Fingers var en uppvisning i dåligt ljudhandhavande och dålig känsla av le DJs.
Till att börja med, det kanske bara är jag men, om man har två "synthorienterade" band så kanske man bör tänka på att det förmodligen kommer personer som gillar dylik musik. Men Mr DJ verkar inte fatta utan kör på med sin "dansmusik". Sin helt värdelösa dansmusik.
Nåväl nu var det ju inte därför jag var där, utan för Universal Poplab.

Jag har sett dem några gånger nu...Det här var den klart sämsta spelningen. Det berodde inte på Hans, Christer eller Paul. De gjorde bra ifrån sig, problemet låg i den eller de som mixade ljudet. De lyckades få UP att låta som kass tysk disco med MYCKET bas. Varenda ljud som Hans fick fram på synthen blåste oss till månen. Trycket blev löjligt. Må vara om det bara varit basen som det varit tryck i, men nu var det varenda ton. Allt blurrade till sig och ljudteknikern verkade tro att det är basen som gör människan glad.



Jag kan ju som hastigast nämna Strasse...eller nä jag struntar i det, ni såg ju vad jag skrev överst.

Men det blev några fina bilder på UP iallafall.






Det är knepigt, är inne i ett stim av lite kassa konserter. Men Imorgon har jag stora förhoppningar. Hej Anita! på Kellys.
Där brukar basen vara balanserad.

Tillsist:
Idag fick jag se en hemsida som kallar mig "samhällets fiende nummer ett" och "ren ondska"... Starka ord från någon jag inte vet vem det är.

Jerry Boman

Skoj i en bar vid kusten.

Rulla hatt.

Svänga sina lurviga.
Spendera klöver.
Allt är namn på ett gammalt sätt att se på fest. Att släppa loss. Glömma kneget på kolgruvan och dra en pint med polarna. Inramat av någon skäggig gubbe som drar vitsar. På bästa sändningstid.
Det är ungefär så Maia Hirasawa låter.

När jag kommer det Storan den här fredagen får jag en smärre chock, eller ja det är mer som att stiga in i en annan värld. 95% av besökarna är kvinnor. Inget fel med det, mer befriande. Annars brukar det vara mest högljudda snubbar på baksidan av den gamla teatern.
Alla viskar. Det är vår och spänning i luften. Något som visar sig vara den perfekta inramningen på Hello Saferide sidekicken Maias set.

Ta och förflytta dig till en engelsk skolteater. Meningen är att det skall göras musikal, det skall vara glatt och det skall spegla kusten. Ta tillvara på historien.
Krav tre, fyra och fem innehåller specifikationer om klädsel. Alla ska ha stråhatt. Och smal brun käpp.

Det hela drar igång med en glad låt. Vi kastar upp hatten på käppen och låter den snurra, rullar runt stråprylen över våra huvuden via motorvägen known as axlarna. Fiskmåsarna skriar och människor ränner ut och in genom dörrar. Farsen är komplett!

Förlåt, men det är så likt allt annat Maia. Det är något med pianot, du har hittat det som så många andra hittat just nu. Inget fel eller så men kom igen. Kanske är det en slump.
Som tur är håller det här flörtandet med ”rätt i tiden” inte i sig hela konserten. Det blir dystrare och tapp-tapp-ta pianot försvinner. Bäst blir helt klart ”Rosalin” (tror den heter så.)



Här kommer Maias röst till sin rätt, det där helt unika ljudet. Borta är tvseriestompet, borta är musikalflörtarna. Det är mer oslipat.

Sammantaget så berör Maia mig väldigt mycket. Samtidigt som jag lika gärna kunde gått och fiskat. Det blir aldrig riktigt viktigt att lyssna, även om det i sina stunder är bedårande vackert och smart.

Kanske skulle det till lite synkroniserad dans längs en träpir. Mer hatten i luften och fladdrade vita byxben. Där ingen tänker på pressvecken.

Tillsist:
Det här är ren happines vänner! Cosy den gör det igen, bokar in det bästa nya och vi kommer bli så lyckliga! Jag har saknat er!

Jerry Boman

En dag att minnas.

Igår blev en dag att minnas! En helt sanslös dag, och kväll, som faktiskt inte hade ett dugg med musik att göra...Eller jo i grund och botten så hade det ju faktiskt med musik att göra.

Jag såg framför mig följande onsdag: Kliva upp runt 04.00. Börja jobbet 05.00. Vara med på ett föredrag om min blogg på JMG klockan 11.00. Lägga mig och sova middag klockan 14.00. Gå ut med They Live By Night-killarnma och fira deras nya platta klockan 19.00. Gå till Pustervik och se JeansTeam och Pluxus klockan 21.00. Gå upp 04.00 idag....
Man kan lugnt säga allt nästan allt omkullkastades!

Allt stämde fram tills jag kom till JMG, jag skulle ju vara med på någon form av föredrag om min blogg...trodde jag.
Jag gick tillsammans med rektor UllaStina Ewenfeldt upp mot vad jag trodde var föreläsningsalen, vi rundar ett hörn och jag får syn på några champangeglas ovanpå en micro. Tänker precis säga "Oj, här slår ni på stort redan innan lunch".
Jag hinner inte så långt. Plötsligt ser jag en fotograf från den stora tidningen, en fotograf från TV4, en reporter från den stora tidningen, en reporter från Tv4...
"Nej Jerry du skall inte var med på någon föreläsning, Du har fått Steen Priwins stipendiet 2007!"
Stor applåd.
Lennart Jonson, ordförande Publicist klubben Västras ordförande, läser upp motiveringen.
Jag börjar nästan gråta, det är så fint. Får fram ett "Herregud".
Sen blir jag tyst.

Jag kan ärligt säga att jag var helt nollställd. Visst, jag har hört talas om det där stipendiet och Steens namn och gärningar känner jag rätt väl till. Att stipendiet delas ut till människor som gjort något viktigt och stort inom tv, det var ungefär det jag visste. Har läst namn som Kattis Ahlström, Anna Mannheimer och Peter Birro....
Skulle lilla jag passa in där?
Någon ger mig ett glas champagne och vi skålar, jag niger. Jag hör bara rösterna långt borta, har tunnelsyn...

Vaknar till liv, pratar med Steens syster, välter ut min champagne på kuvertet med prischecken, blir intervjuad av Tv4, blir intervjuad av GP, blir fotad av GP, blir bjuden på finlunch, pratar mer, folk lyssnar på mina tankar om framtidens tv och om bloggen...

Går ut på stan och handlar en komplett vår garderob, det tar timmar, irrar runt som i ett rus. Har en stor flaska champagne i handen och tusen påsar. Ser förmodligen väldigt brattig ut.
Ringer jobbet och vill vara ledig dagen efter. De är snälla och ger mig det.

Kommer hem och skyndar med med ombytet, rusar lite försent ner mot Klaras där TLBN skall fira. När jag kommer in är en bunt av mina vänner där, de applåderar. Känns konstigt eftersom det är TLBNs skiva vi skall fira.
Jag får berätta sagan hundra gånger. Om hur det gick till när den lille killen från Halmstad plötsligt fick det där fina fina stipendiet. Det sägas grattis och skålas långt efter att solen gått ner. Jag glömmer JeansTeam och Pluxus...

Någonstans under kvällen går det sakta upp för mig vad jag varit med om.
Även om jag aldrig aldrig någonsin kommer att fatta det.
Tack alla som sagt så vänliga saker om mig det senaste dygnet. Jag hoppas att ni alla någon gång får uppleva en likadan dag.

Steen, om du på något märkligt sätt från ditt himmelska moln läser det här, så skall du veta att jag kommer fortsätta brinna för televisionen. Jag skall fortsätta föra den framåt, det är jag skyldig dig och tittarna.

Jag skall på alla sätta jag kommer på fortsätta att föra mediet in i framtiden, oavsett om det ser i tvapparaten eller på nätet. Jag kommer fortsätta brinna för den lokala, bakomknuten-journalistiken. Jag kommer fortsätta berätta om nya band, om ny musik. Jag kommer springa på alla konserter jag hinner och berätta om mina känslor.

Jag skall också på alla sätt jag kan föra vidare ordet om dig, för televisionens äkta pionjärer får ingen av oss glömma.
I det sammanhanget är jag bara en liten bris.
Ha det fint Steen, så kanske vi ses någon gång!


Tillsist:

Jag trodde att halva nöjet med att spela i band var den coolhet man känner när man glider runt på stan med sitt gitarrcase. Man liksom vet att folk kollar och undrar vilket band man spelar i...
Detta gäller ju då att gitarrcaset liknar en gitarr, att man ser vad som ligger i lådan.
Därför undrar jag om meningen med den här prylen?
Jag vet inte, är den inte lite meningslös och fjantig? Eller vad säger ni som spelar?

Tillsist2:
På fredag slår jag till med Maia Hirasawa på Storan.

Jerry Boman

Intervju med They Live By Night.

Imorgon onsdag kommer äntligen They Live By Nights skiva ” Art and Wealth”. Det har i mina ögon varit en lång resa, en ep kom redan 2005.
Jag drog med mig Christoffer, Joel, Robin och Martin ut i parken under Göteborgs varmaste dag:



Om jag skall beskriva skivan på något sätt så blir det ”nyskapande”. De har hittat något i sig själva, det är kanske inte helt unik. Men anslaget på Art and Wealth vittnar om en rejäl omgång. TLBN har tagit alla saker ett varv till, det är inte en helt enkel skiva att lyssna på. Resultatet är i viss mån helt makalöst. Lyssna på inledande Factory…
Den som inte hör något stort i den låten är förmodligen döv.

Det är en lite knepig situation här, jag vet. Jag känner ju några av bandmedlemmarna väldigt väl. Jag kan säga som så: Jag håller tillbaka vad jag egentligen tycker om skivan för det skulle bli patetiskt annars.
Jag lyssnar mycket på nya svenska band som ni vet, vissa är helt makalösa och förändrar min värld. Andra är bra för stunden.
Art and Wealth tillhör den första kategorin. Det finns något där på skivan som sliter tag i mig, som förmodligen kommer hålla kvar mig länge.

Och för er som tvekar och tänker ”Ja men Jerry, du skulle ju fan inte skriva något dåligt om någon du känner eller hur?” kan ni ju tänka på att jag faktiskt inte var helt upp över öronen frälst när jag sett Agent Simple vid Stigbergstorget… även fast jag vet att jag och Stefan kommer springa på varandra stup i kvarten. Det handlar om att se helheten, skulle TLBN göra en kass låt så skulle de få höra det. Och jag skulle skriva om det.
Det kan du lite på.

Jerry Boman

En kväll som gick utför.

Jag är besviken.
Mina tankar är knäckta.
Huvudet surrar av ålderdom och Statoilplattor, billiga sådana. De har sålt sig till gubbrockdjävelen, de har supigt bort sig till den bredbenta rocken. Den där präktiga rock´n´rollen som vill vara soul, som vill vara känsla men misslyckas i ett enda darrigt riff. De känns som Hundarna har växt upp snabbare än en muterad bakterie i ett bastuaggregat...
Jag är så besviken.



Det börjar med Anton Mattsson, ni vet snubben som jag skrivigt om tidigare, när han gjorde pianoversion av Björks Hyperballad så vackert.
Han kallar sig Euphoria and the lazy boy och startar den här kvällen med en annan Björkcover: Army of me.
Jag blir helt bunden. Det är så tunt och spröt.
Sen kommer det in ett band och hjälper honom. Det fortsätter helt fantastiskt med om en låt om varför alla visslar och slutar med Open Channel, en i vissa drag humoristisk låt. Tänk Lekman med ljus röst, med något öppet i rösten.

Euphoria and the lazy boy är en stillsam lunch utomhus. Trottoaren fylls av flanörer och livet pågår. Själv är man på paus, ett tillfälligt hold som man vill skall vara för evigt. Känslan är den som nyförälskelse ger, den kick som solen kan ge. När det bubblar igen. Allt utan att sjunga ett ord om kärlek. Det är bara samma känsla.
En väldigt bra känsla.



Om Anton är stillsam är Pär Hagström & Cirkus Transmopol det motsatta. Här stormar tretiotusen män och kvinnor på scen och bildar Balkans The Ark. Det är rätt pretto fast de vill klä sig i det skojfriska. Jag skrattar inte.
Överlag så har jag svårt för band som flörtar med romernas kultur, förutom band som verkligen är romer. Det är som med Räfven. Även om nu det djuret kanske flörtar med Balkan ännu mer så lirar de någonstans i samma liga, det är svettiga circusloger och baksidan av fria teatergruppers små scener.

Jag gillar inte den konstnärsromantiken. Det blir så sökt, jag tror inte på det. Ett skådespel som aldrig tar slut förren man uppfyller sin egen spegelbild.
Men jag kan säga att Sing and Dance live är en jäkligt bra låt.



Sen var det då dags för bandet som jag lyssnat sönder under så många år, bandet som jag missat så många gånger. Att säga att förväntningarna var höga är i underkant.

Alltså…

Hundarna har gubbat till sig. De tar mig med till en liten skitig scen på en kinakrog, där stammisalkisarna skriker ”Tyst!” när bandet spelar för högt. Samma alkisar som fem minuter senare dansar som galna och minns sin ungdom.
Med andra ord: Jag är besviken.

Jag har lyssnat på ett Hundarna som lät pop, desperationspop på svenska. Småstadsångest.
Nu låter det som gamla gubbar som försöker göra samma musik som kidzen.
Eldkvarn goes Bonnie and Clyde. Eller försöker. De kör till och med en Eldkvarn cover...suck.

Jag lider. Det här lyssnar min fars generation på, gammal rock som blir präktig. Soulen är som bortblåst, de som eventuellt liknande Hundarna vid Håkan ser inte många liknelser numera.

Det roliga i det här är att Hundarna var Håkan nästan innan Håkan var Håkan. Håkanhyllarna i Almedal, detta underbara band, hette Hundarna innan de bytte namn till en stadsdel.
Men allt det där är historia. Så även Hundarna i min Ipod…eller jag kommer ju fortsätta lyssna på deras gamla alster. På tiden när Hundarna rörde om min värld.

Aron, hur blev det så här?

Tillsist:
Lördag 7 april spelar jag ännu en gång skivor på Join our Club. Herregud, vad det skall bli skoj! Både för mig och förmodligen också för dig!
JOC har annars börjat med dagens låt på deras blogg, tre dagar ännu så länge och tre bra låtar. Hoppas det håller i sig.

Jerry Boman