Jag hör hur det låter men hör inget alls.

Det här kan vara den mest ärliga mening jag skrivit:

Daniel Buller gör ointressant musik.

Det är vackert, stämningsfullt och sitter som en spindel på väggen. Samtidigt är det helt omöjligt att lyssna på. Som att försöka läsa en tidning genom en regnig ruta, det klumpar ihop sig och man får inget veta.
Vem är du Daniel Buller? Vad har du känt? Vad har hänt i ditt liv? Berätta för oss på Kellys den här kvällen!
Ge mig något att haka upp allt kring, en liten krok genom skinnet! Något som drar ut blodet ur venerna.

Nu har jag ingen aning.



Förlåt Daniel, jag började prata redan efter några låtar. Liksom många andra. Det blev liksom pinsamt tyst mitt i all musik. Vacumtyst på känslor.
Lyssnade vidare i pauserna men fortfarande inget.
Finns inget mer att säga om det hela.

Kanske är jag skadad.

Tillsist:
Jag tror jag har missat dem tre gånger nu. Så mycket otur kan man inte ha!
Hundarna i morgon... det vilar en förbannelse mellan mig och deras framträdande.
Jag har varit sjuk, upptagen och...ja, jag vet inte vad. Men jag har inte slutat lyssna.
Nu vågar jag inte hoppas mer. Men jag drömmer om att få se dem en gång.
Det ser lovande ut inför i morgon.

Jerry Boman

I hjärtat känns det bra.

Det seglar runt rätt många covers nuförtiden. Några bra, andra mindre bra.
En bra cover skall kännas som den nya artistens egen, som det var hon/han som gjort låten från början. Låten skall också på ett fint sätt lyfta fram orginalartisten, det skall kännas att den nya versionen har gjorts av kärlek. Att det fanns en anledning…

Klicka här helt enkelt.

Jag säger egentligen inte mer.
Klicka på länken och börja lipa. Gustav Kjellvander/Fine Arts Showcase har gjort en hel skiva med The Rough Bunnies glimrande låtar. Det här är första smakprovet från ” The Fine Arts Showcase Sings The Rough Bunnies”.

Jag kan inte skriva så mycket mer egentligen. Lyssna på Dance With Your Shadow, så makalöst vackert. Ändlöst fint. Låten är redan från början en av de finaste kärlekslåtar jag hört, och i Gustavs version växer den ännu mer. Eller… både originalet och kopian växer.

Det är sista dansen. Lite för full och lite för patetisk.
Förmodligen är man i en helt annan, lägre, liga.
Men i hjärtat känns det bra.
När skall någon fatta.

Tillsist:

Här kan du läsa vad jag tyckte om The Rough Bunnies...

Tillsist2:

Är fortfarande nyfiken på VEM/VILKA det är som söker på "Jens Lekman + flickvän" och kommer till den här bloggen? Näst vanligaste sökningen på Google bland dem som kommer in på min blogg...märkligt igår, idag och imorgon.

Jerry Boman

Inte som du tror.

Nu kommer ni döma mig, ni kommer veta precis vilken sorts kille jag är. Allt kommer gå åt pipan och jag kommer bli tvungen att smugglas in köksvägen hädanefter.
Ni kommer kasta saker på mig.
Kasta ut mig i regnet.
Låta mig lida och ångra mig i tusen år.
Här kommer det:
Jag gillade bandet med killarna som hytte med näven och jag tyckte sådär om tjejerna som gjorde feministiskpop.
Men snälla förstå, det är inte som du tror.

En gång för länge länge sedan skrev jag något om Audrey. (Det kan till och med varit pre-bloggen) Jag skrev att deras musik var sexig... tydligen inte poppis. Fick höra att de trodde jag var ytterligare en sån där gubbe till musikskribent, någon sa att de typ uttalade en fattwa mot mig.

Jag hoppas de har lugnat ner sig och kanske insett att jag inte är "en gubbe till musikskribent". Jag står fortfarande för att musiken var sexig. Jag ser inget fullt i det, och det handlar inte om att jag skulle se kvinnor som några som skall vara söta när de står på scen eller liknade. Jag kan utan omsvep säga att The Mo på sin tid gjorde sexig musik. Det handlar om en liknelse. Inte om kön.



Nåväl, i lördags stod Göran Pension på lilla scen på Storan.
Innan jag börjar här så skall jag göra klart en sak:
Jag håller med dem i Görans pension, killar som står på scen får göra lite hur de vill ibland. Kassa snubbar kan bli upp hajpade bara för att de är snubbar... tjejerna får inte alls samma chans utan måste prestera så mycket bättre. Annars tycker den stora massan att de är kassa...

Jag håller med om Görans Pensions politiska ställningstagande, jag kallar mig också feminist. Det är för jävla många historier som bara utgår från män.
Därför tycker jag en låt som "Mamma byggde landet" är superviktig. Det är också en tokbra poplåt! Borde vara i allas iPod och spelas i alla skolaulor.
Men resten är faktiskt bara... sådär. Av någon outgrundlig anledning så faller GP ner i proggträsket. Jag fattar inte varför det blir så, att alla som skall säga något ärligt om samhället, ofta på svenska då, trillar tillbaka till proggen.

Eftersom jag nu ser alla som jämnlika, män eller kvinnor i bandet, så kan jag faktiskt inte tycka att GP var så där fantastiskt bra. Det handlar inte om att jag är en sån där gubbe till skribent, det handlar om att de inte gjorde tillräckligt bra i från sig.
Kvinnor eller män spelar ingen roll, gillar jag det inte gillar jag det inte.
MEN det dem gör är viktigt! Så ni får aldrig sluta, för det behövs upprepas:
För jävla många historier handlar om män! Mamma byggde landet!



Jaha, om du nu fortfarande anser dig ha en hyfsat modest syn på vem jag är så kommer här nästa sak för dina fördomar om 32-åriga killar att ta tag i:
Jag älskade Grand state parade! Killar med näven i luften kan vara helt fantastiskt!
Det är NME melodier, flyktiga och taggiga på en gång. Därtill en sångare som lever om och förmodligen bröt ryggen hundra gånger i omöjliga rörelser.

Jag är faktiskt barnsligt förtjust i det här, det går liksom inte att värja sig! På Myspace låter det lite platt men live var det musik som fick knoppar att brista. Som att släppa in ett gäng mjuka rockhuliganer på dansgolvet. De hoppar fram och tillbaka ständigt med knuten hand i luften.

Egentligen är Grand state parades musik helt meningslös, men vafan, det är ju meningslöst med öl också...

Tillsist:
Popöga har funnits längre än internet självt. Från pappersfanzine i början på 90-talet till snustorr site nu. Men ack vilket musikregister! Här hittar man hårda skivfakta om alla Sveriges viktiga artister.
Du kan tex kolla in typ alla skivor underbara bolaget Ceilidh gett ut.
Och läs till exempel den lilla recensionen från Emmabodafestivalen 94. Eller Arvika 92.
Sidan uppdateras inte speciellt ofta numera, men det är ett fint dokument från en tid när vi läste Sound Affects (R.I.P John L. Byström), tyckte Lasse Lindh var söt i Chevy och upptäckte som max 5 nya band i månaden.

Frågan är om inte livet var lite bättre när det inte gick att uppdatera en blogg via 3G från festivalcampingen?

Tillsist2:
När vi ändå grottar ner oss i historien: Happy Dead Men. De säger att de spelade in Sveriges första indiepopsingel 1988. Ingen vet nog sådant med säkerhet. Bra är det iallafall.


Jerry Boman

Jorden runt med hund.

Igår reste jag runt planeten.
Jetfart mellan platser och känslor, håret på ända i fartvinden.
Trots att det rörde sig om så vitt skilda platser som en replokal i Detroit, en tunnelbanestation i Paris och en agaveslänt i Mexiko så har de en sak gemensamt: hundar.

Christian Pallin gör i Koloni stor kulturgärning. Han borde få något form av stipendium från Göteborgs stad, för sin outröttliga mission att sprida musik i alla dess former till stadens invånare. Att grabben sedan helt verkar sakna ekonomiska intressen, det mesta verkar han fixa genom devisen "går det inte back går det bra", gör att vi får se/höra fler bra band än vi egentligen förtjänar.

Den här kvällen var platsen för Koloni Café Publik på Andra Lång. Cafét har numera byggt om och får servera öl. Ölen är bra, ombyggnaden ...så där. Toaletterna innehar titeln "Sveriges minsta", men det spelar ju egentligen ingen roll, då går det ju in fler trevliga människor på haket.



Nåväl, först ut den här kvällen är tre snubbar. Två elgitarrer och trummset.
Breezy Day’s Band från San Francisco låter strait out of replokalen under en bro i Detroit, det är ett jävla liv. Helt osammanhängande dundrar hela stans bilindustri förbi och killarna måste föra väsen för att höras. Likt en skara vildhundar rusar de skitiga gator fram och väcker alla i vårt kvarter med sin kastrullorkester armé.

Nä, BDB tilltalar inte mig alls. Det är för mycket av allt, det är för mycket nonsens. Jag lägger ingen värdering i vad de gör men för mig hade de lika gärna kunnat stanna hemma.



Annat är det då med Le ton mité, bestående av McCloud Zicmuse. Han sjunger på franska trots att han bor i Amerika och det där med franskan gör att man förflyttas ner i Metron, till rummen där det ekar fint. Hundarna gnyr, pockar på uppmärksamhet innan de lägger sig fint bredvid den ensamme artisten. McCloud leverarar den här kvällen sina melodier på elgitarr, ibland kör han helt acapella. Då blir det extra vackert och vi sjunger med honom. Tror att de förarlösa franska tunnelbanetågen saktar ner och låter sina passagerare ta del av Le ton mité.

På det stora hela är det väldigt vackert, ensamt sorgset och platsar perfekt in i Café Publiks nya kakel inredning. De hade kunnat vara en film av Jacques Tati. McCloud verkar vara en genuin person. En vandrande individ som blir en institution där nere i underjorden, dit endast tänkare flyr.



Sist ut på golvet är L’Ocelle mare, som är Thomas Bonvalet.
Plötsligt är det ökenvandring, damm och kaktusar. Sega vapen i värmen, vattnet är slut och hundarna vädrar människokött. Sista baren har sedan länge försvunnit i horisonten och nu breder det stora allvaret ut sig framför våra fötter.
En flykting på väg bort från sheriffen med diamanterna i fickan. Han vill klara det, han vill vinna den här kampen. Han vill komma hem till flickan och ta henne till paradiset.

Tyvärr håller det på för länge, på tok för länge. Han kommer aldrig fram, sanden tar aldrig slut och de få saker som finns att fästa blicken på drunknar i en sandstorm. Allt slutar med en kvav känsla om att det aldrig blir färdigt, nummer ett är för likt nummer två och trean låter exakt likadant.
Thomas bör sitta på bibliotek och spela. För nu försvinner hans bländade gitarrspel bort och hittar inte sin publik. Vi är inte tillräckligt koncentrerade.
Det bör man vara om man är fast mitt i en öken.

Tillsist:
Missa inte att bläddra ner på den här bloggen och lyssna på intervjun med Helena Jäderberg från Storan aktuella Görans Pension. Ikväll kan du, du och du lyssna på dem och Grand State Parade på Klubb Populär.
Ses där vänner!

Jerry Boman

Göran, Göran och Göran.

På lördag är det återigen dags att gå till Storan, vägen genom parken börjar bli upptrampad. Men det är ju så, man känner sig hemma på Klubb Populär: supertrevliga arrangörer, supertrevliga gäster och ofta ofta bra bra band.

Den här gången kommer Görans Pension, bandet med ett namn som kanske är det mest Google ovänliga som finns efter Las Palmas.
Hursomhelst en Myspace sida finns och jag ringde upp Helena Jäderberg för att kolla läget.



Enligt uppgift är trummorna numera utbytta mot en maskin.
Men de vassa texterna är kvar.

Tillsist:
Ikväll: Cafe Publik.

Jerry Boman

Huvudsaker.

Lite saker att fylla huvudet med, från den lilla världen:

Kusowsky har släppt en EP.

Cosy Den är tillbaka! Den goda musiksmaken är här igen! 28 april är det dags, ännu så länge vet man bara att Johan Hedberg från SKWBN kommer köra något på svenska!
Det kan bli en magisk natt vänner!

Tikkle Me kommer till Göteborg, prisa GUD! Den 2 juni är dagen och Join our Club är platsen. JOC är numera inskriva i mitt testamente!

Nerlagda CAarmé kommer spela på Pustervik imorgon fredag och kommer kasta ut 8000 spänn i publiken. Detta med pengarna är ett rykte, så ta det för vad det är! Jag har bara hört det från flera håll…

På lördag bör man gå till Klubb Populär… och på fredag går man till Cafe Publik.

Sen laddar man sin Ipod med Kapten Hurricanes 58 och glider ut i vår natten som en ny människa…. och landar någonstans med den här Bonnie & Clyde remixen i huvudet. När man ändå är inne på den där sidan, Litte Big Adventures, kan man dra hem covern på Son of St Jacobs. Jesus så fint! Mer BD covers åt folket

Jerry Boman
Tjatar om Lola.