Ett steg bakåt och två steg framåt.

They Live By Night ställer in sin spelning på Pustervik på fredag. Sångare Joel Sjöö låter som en hes Barry White och är väldigt väldigt sjuk.

Jo, det var faktiskt så att jag sett fram emot They Live By Night på Pustervik. För helt objektivt är det nya materialet helt fantastiskt. Det kommer bli som Joel brukar säga: Hakor kommer tappas.
Jag var väldigt spänd på att se hur det skulle bli live. Om det hänt något sen den där första spelningen i konstgalleriet på Första Lång.

Men nu skall vi inte gräva ner oss i det här, bandet kommer tillbaka till Pustervik lite längre fram i vår lovar Joel. Då kan vi ju sluta upp igen…

Det finns ju en massa annat att välja på:

Sticky Fingers: Franska Nouvelle Vague gör störtsköna covers. För om man tar världens bästa låt, Joy Divisions ”Love Will Tear Us Apart”, och mjukar till den i bossanova takt så kan det ju inte bli annat än superbra. Även andra låtar från ”den nya vågen” i början av 80-talet får sig en välbehövlig omgång.
(Det är på Sticky fast bandet själv skriver att det är på Trädgårn…)

Trädgårn: Romo Night. Inte så mycket att säga… Jag är ju smyg synthare och Romo har alltid god smak. Man kan dansa sig död där inne…ända till fem.

Pustervik: Trots att TLBN ställer in så är det ju ett band kvar, Sounds Like Violence. Andreas Söderlund hade ett liv innan Niccokick och nu har de spelat in nya saker. Det låter….våld (dåligt skämt) Inte riktigt min påse, det är aldrig roligt när tiden stannat, men gillar du brötig rock från ett annat århundrade så gå dit. Andreas har ju ändå en av Sveriges bästa skrik-ångest-röster, den är värd entrén.

Storan: Det är ett självmordsuppdrag! Att lägga en synthklubb i Göteborg samma kväll som Romo Night. Det är modigt gjort! Synthklubben skall premieras! Anders, Louise, Fredrik, Christer och Lars ni är modiga och gör förmodligen allt rätt ändå. Den här kvällen blir det bland annat premiär för Digidroid:, som annars figurerar i underbara Thermostatic.

Tillsist:
Jerry läntar till Emmaboda, bra band redan nu... Humm, det kanske blir en lite större lineup på Indiedagis vid husvagnen den här gången.

Men det är klart det blir underbart, 12 året man är på det där popfältet är ju alltid det bästa säger dem...

Jerry Boman

Om film var musik.

Vi tar skolans plugghästar. De där tjejerna som gärna hjälper Vaktis, som frivilligt ställer upp i sin korridors städgrupp och som framförallt inte hänger i rökrutan.
Vi tar tjejerna som är genomskinliga. Alla vet att de är där, det säger läraren till deras föräldrar på kvartssamtalen och hänvisar till närvarolistorna, men ingen ser de här tjejerna. Ingen hör dem. Ingen frågar var de köpt sin klänning.

Vad ingen vet är att de här tjejerna har ett band ihop, att de egentligen är de svalaste, coolaste tjejerna du någonsin kommer träffa.
Varje håltimme, varje lov, smyger de in i rummet bakom vaktmästeriet. Ett rum de fått nyckeln till eftersom de hängt med Vaktis.
De tre tjejerna trängs i rummet med en armé av synthar och drömmer om skogen. Om solen i ögonen och fåglarnas kvitter. Det blir vår. Bäckar rinner sakta, snödropparna exploderar i böljande hav. I den dåliga världen skulle alla fått pollenallergi.

De gör musik av sina drömmar. Skira toner smeker likt mjuka vindar. Väggarna i det rummet går från betong till mossa. De bäddas in i skogen. Likt älvor dansar de tre i slowmotion mot solen och det luktar nyfödd skog. De får elektroniken att bli organisk, att bli nedbrytbar.
De kallar sig Au Revoir Simone och är de svalaste, coolaste tjejerna du någonsin kommer träffa.



Heather D´Angelo, Erika Foster och Annie Hart är de där tjejerna. De ger mig en helt igenom mjuk konsert. De bäddar in mig in en trygg värld, en utopi utan vassa kanter. En ljudplanet utan friktion.

Jag vill inte lämna den där planeten! Jag vill vakna där, jag vill leva där och jag vill vagas till sömns på den där planeten. Jag vill ständigt bakas in i en smördeg innehållande elektroniska flöjter, varma synthljud och jag vill framför allt bara höra Heather, Erika och Annie sjunga.

-Om Sofia Coppolas filmer var musik så skulle det vara Au Revoir Simone.
Den söta sätter fingret mitt på, det här är filmiskt. Det är soundtracket som inte blev av.
Vi båda är helt uppslukade av spelningen. Kristallkronan på Storan hade kunnat ramla ner utan att vi brytt oss.
Heather, Erika och Annie är de osynligas revansch.
Och de är de svalaste, coolaste tjejer du någonsin kommer träffa. Förmodligen de coolaste människor du någonsin kommer se på en scen.
Just nu borde alla fråga var de köpt sina klänningar.

Klubb Populär är ju som vanligt likt den bästa vän man haft, en som alltid är där när man som mest behöver det. När man är med sin bästa vän så är ju såklart alla andra vänner på samma ställe. Agenten-crew, Hemstad-crew, TLBN-crew och såklart Wonderlands direktör.
Då blir det ju helt naturligt att hänga med sin bästa vän från öppningsdax till att Anders packar ner skivorna och går hem. Egentligen var de där fem timmarna alldeles för korta den här gången, jag ville dansa mer!

På tal om Anders: Tack för att du spelade den bästa låt som öronen kan höra just nu: The Anthem med Elmo! Den söta hälsar att hon blev helt till sig av att få dansa till Atomic Beat Boy med Helen Love.
På det hela var det en av de bästa kvällarna på länge!
Som grädde på moset hittade jag 200 spänn på vägen hem...i ett brunt kuvert i Allén. Jag menar, bättre kväll än så kan man inte ha!

Tillsist:
Nu väntar världen på Hemstads nya bandbilder. Undertiden kan ni kolla in hos Eliina och se om ni känner igen någon. Klicka förslagsvis på 17 februari...

Tillsist2:
På torsdag spelar Göteborgs mest underskattade band på Svanen.

Tillsist3:
Nu är jag övertygad: ALLT finns på nätet.
Att man skulle hitta Jens Lekmans framträdande på Ukulele festivalen 2005 på Youtube var en total överraskning! Jag och min vän Hanna var där tillsammans med en bunt äldre damer och herrar som kommit för att se Stefan Ljungqvist spela det lilla instrumentet. I skymundan hade även Jens kommit dit... Nu vet jag: ALLT finns på nätet.

Jerry Boman

Näven i luften!

Ibland går man bara och väntar på den där låten som tvingar en att knyta näven i luften och sjunga med. Den där låten som man vet kommer att expodera på dansgolvet, som kommer att bli jordbävningsallsång framför scen.
Man bara väntar på de där textraderna som sammanfattar precis allt man gått och tänk på.

Life is for living

Not for sleeping

Det var på Klubb Populärs mp3blogg som jag hittade den: The Anthem.
Låten som Martin Elisson skulle dö för att ha gjort, som Henrik Berggren skulle låta om han var 20 idag. Det är låten som tar Göteborg in i 2007, låten du kommer nynna på hela våren och hela vägen hem.
Även om det nu känns Göteborg i varenda ven som kommer Elmo från Jokkmokk.

Jag blev så till mig, så nyfiken, så ung över den fantastiska låten att jag ringde upp Elmo för att snacka nationalsånger.

Och Klubb Populär-crew, jag hoppas ni fattar vilken låt ni m_å_s_t_e spela på lördag....om och om och om igen...

Jerry Boman

Jag gick en omväg så igen skulle se.

Foto: Sandra Löv (c)

Okej visst, det kan vara segt att gå till jobbet. Även om det är kul där så kan det vara en helvetesmarsch vägen dit.
Idag var en sån dag. Jag vet inte varför men varje steg kändes, spik i foten typ. En stor jävla spik rakt genom hjärtat och snett uppåt till hjärnan. En rostig stålbit som hela historien och erfarenheterna vrider om.
Jag började gråta.
Bara för att jag lyssnade ordentligt på Annika Norlin.

Du har nog hört Hello Saferide. Det är Annika när hon sjunger på engelska. Det är underfundigt om hjärta i sorg, om små gnuttor tragik som Annika måste distansera sig till och därför blandar in komik.
Det funkar riktigt bra som ni vet. På en konsert i Jönköping började nästan, jag skriver nästan, gråta. Sanningen är att mina ögon fuktades mer än vad de gör efter en stund i gräs.
Jag trodde nog att jag grät till musik, det var liksom det närmaste jag kommit...då.

Annika på svenska heter Säkert. Fyndigheterna är borta. Likaså komiken.
Pang på hjärtat.
Jag börjar gråta. På riktigt.

Det här låter helt dumt men Säkert är det mest uppslitande jag någonsin hört. Jag har nog aldrig lipat på riktigt till någon musik, inte på det här sättet. Några av Annikas svenska texter ligger så nära mina upplevelser att det blir väldigt svårt.
Jag skriver verkligen inte det här för att verka känslosam och "smart skribent", jag började verkligen gråta på riktigt.
Fick gå en liten omväg till jobbet så ingen skulle se mina tårar.
Bara en sån grej, det tyder ju på att jag fortfarande är kvar där jag en gång var. Att jag är kvar på samma platser som Annika skriver om, i samma skeenden. Även om jag flyttat långt bort är mitt minne kvar.
Kvar för evigt på de där platserna som Annika beskriver så bra.

------------------------
Hej Annika (om du läser det här).
Tack alla gånger du spelat så bra med Hello Saferide. Det har varit roligt att höra alla gångerna.
Nu är det så att jag har lyssnat på din nya skiva, den där du sjunger på svenska.
Du har säkert hört det många gånger för men det är en väldigt bra skiva.
Nu till det jobbiga:
Låt nummer nio "Och jag grät mig till sömns efter alla dar" fick mig att gråta. Verkligen. Den texten ligger för nära mig. Jag vill radera spåret i min Ipod, jag vill programmera bort det i min cdspelare och jag vill att någon tar bort den från internet.
Jag hoppas att du hittat på texten, det hoppas jag verkligen. Att det där inte hänt dig, det räcker att det hände mig.

Jag var nog värd all stryk jag kunde få

Jag hoppas att det där du skriver mellan raderna aldrig hänt.

Om sanningen skall fram så vill jag radera de flesta låtarna, tex "Allt som är ditt". Det är helt enkelt helt omöjligt att lyssna, jag blir arg och ledsen.
Men det är en helt annan historia.

Allt gott till dig Annika.
Med vänlig hälsning
Jerry
-Halmstad var mitt Östersund-
------------------------


Jerry Boman

Aerodynamik.

En trummmaskin, lite backtrack, en reverbstin elgitarr och en vacker spröd röst. Jo du, det kan bli något väldigt fint av det där. Fast det gäller att du håller estetiken hela vägen. Inte slappar till.

Boat Club svävar. Likt en surroundsignal är de överallt i lokalen. Precis som vattnet är överalt i skärgården, precis som blåsten är överallt i Göteborg och Boat Club blir nästan som en godartad mardröm.

Anders och Magnus håller distansen. Till musiken, till publiken och till micen. Det är väldigt dekadent och hade man fått röka så vore det här det självklaraste bandet att röka. Nu visualiseras ciggen fram genom ljudmattorna, snyggt hänger den mellan fingrarna och förs mot munnen i de instrumentala partierna. Rummet fylls med vacker rök i singor, kisar du kan du förnimma hela Vintergatan. Det är en klar natt och stjärnorna är isblå. Musiken kommer förmodligen inte från den närmaste stjärnan, inte från den som ligger näst närmast heller, tonerna har färdats lång väg och formats aerodynamiskt på vägen, de är skapelsens krona. Det funktionella blir estetiskt tilltalande, Boat Club spelar på våra pop-dna. De trycker på den nerärvda "goda smaken".

Som du förstår låter Boat Club väldigt snyggt. Om man skulle göra en video till de här låtarna så borde den innehålla minst ett gymnastiknummer i slowmotion, några övernaturligt viga rörelser fångade mellan ramarna. Och hastigheten borde vara en bråkdel av den normala. Det skulle bli vackert.

Samtidigt som det är väldigt snyggt, och låter magisk bra, så finns den där distansen där. "Är ni inte med oss är ni mot oss"-känsla. Jag har svårt att framför scen bli vän med Boat Club, de ser inte publiken.

Men det kanske blir så när man färdats genom galaxer och evolverats, musiken hinner inte stanna upp och bli kompis med alla. Då blidas det knoppar som stör aerodynamiken och försämrar flygförmågan. Så jag förlåter er, det är bra att ni håller er till stilen till det utstakade spåret. Aldrig slappa till. Musiken blir nog ändå min vän.

Ja just det, klubben hette Constantine och var väl hyffsad. Inget märkvärdigt men det spelades bra musik och det är ju fan viktigast. Kommer några fler vänner dit nästa gång så kommer det säkert bli super...

Tillsist:
Det är märkligt med Henriksberg. Samtidigt som stället ibland har Sveriges bästa bartender, en kvinna som brukar stå där uppe och vara fenomenal, så har samma bar en av Sveriges sämsta barkillar. Ingen förmåga att sätt kunden i centrum, det kändes nästan som man störde när man skulle beställa! Hur färgsortering av sugrör kan gå före att en gäst vill ha en enkel öl fattar inte jag...

Tillsist2:
Ladda hem lite god elektronik musik här.
Se så, gör nu det innan du gör något annat! I väg med dig!

Tillsist3:
Det här har inte ett skit med musik att göra men jag har ätit den godaste och mest inspirerande måltiden i hela mitt liv! Thörnströms kök lagar mat med finess och faktiskt en stor skopa humor. Det märks att de älskar sitt jobb.
Jag kan inte nog rekommendera ett besök, bara avsmakningsmenyn med efterrätter var värt varenda spänn! För att inte tala om de goda goda söta vinerna till.Kanske har det med musik att göra ändå, symfoniorkestern spelar fortfarande i min gom.
Sen var det ju makalöst kul men konstigt att de glömde ta betalt för vinet... eller så kanske det ingick och då blir det ju ännu roligare!


Jerry Boman
som inte fattar att bloggen nyss passerat 150.000 besökare....

Ny musik och ny video.

Såklart innehåller ett besök i Stockholms en koll på nya artister.
Den här kvällen blev det Nalens bakficka som bjöd upp till dans. Musikförlagen har en egen klubb, Almost Famous, där de visar upp vad de tror att folk kommer gilla. Kanske inte så mycket DIY men man skall aldrig utesluta några "scener". Speciellt inte när det är gratis inträde...

Isabel Guzman. Kom ihåg det namnet. Eller du kanske inte behöver komma ihåg det för du kommer höra det överallt snart. Hennes elektrosoul rundar 80-talets Madonna och vindlar fram magiska ljud för att tillslut landa i schalgerhittiga spinning pass. Det låter vedervärdigt men live är det väldigt underhållande!
Bäst är Wrappt Up In Plastic, som till skillnad från Myspace sidans bleka produktion är ett riktigt jympapass från från scen.



Johan Bergqvist ser ut som en gubbe på scen där han sitter vid sitt piano. Skönt med artister som förpackar sig på rätt sätt, för det är gubbigt. Väldigt gubbigt. Jag kommer tänka på Cheers, ni vet den där serien om en bar i Boston med Ted Danson, Woody Harrelson och Kirstie Alley. Alla med en fadd känsla av ryggdunkar samt några krystade skratt. Liksom musiken så är det väldigt daterat och inget man riktigt minns.
Jag tror inte på ett ord som Johan sjunger, det är platt och plywoodtunt.
Roligt är iallafall den helt oväntade covern, Popsicles Hey Princess. Låten är en av de bästa poplåtarna och Johan gör den till sin egen på ett väldigt värdigt sätt. Den kunde varit så här i original, inte mig emot! Ladda ner från Bergqvists hemsida.



I tidseran precis innan Oasis släppte Definetly Maybe 1994 hände det spännande saker i Sverige, nämnda Popsicel var gudar och i Emmaboda samlades vi några hundra för att lyssna på pop. Någon utnämnde just 92-93 till det bästa tiden i svensk pophistoria.
Om The Wonderful Guinea Pigs ramlat ner från skyn låt säga våren 92 hade de satts på piedestal...direkt. Jag hade nog själv talat mig varm och haft knappen på tröjan.
Men som alla vet är det inte 1992 nu... Alltså det är inget fel på TWGP, det är bra poplåtar. Men jag har hört allt förut, det finns tyvärr ingen utveckling alls. De har bara kopierat Lacquer utan att lägga till eller dra ifrån något alls.
Men jag tror det här kommer skrivas som satan om! Varför? Jo, för att de flesta med mediamakt, aka har egen spalt i en tidning, var i "musikslukaråldern" runt 92-93... Ja ni hajjar, de vill återuppleva sin ungdom! "-Vi hade ju så kul då!" Kanske var det därför just 92-93 utsågs till den bästa tiden i pophistorien just nu....
Jag passar in i ålder men gillar inte saker som varit...Den här powerpopen var bra då, men är tråkig idag. Det måste hända något!



Sist och med helt klart minst publik var engelsk/svenska Gompa. Här snackar vi hjärndöd amerikansk rockpunk, ett jävla ställ och gitarrer nere vi anklarna!
Galet tråkigt! Men jag kan inte ta bandets energi från dem, Mike Pehrsson delar sången med trummisen men det är Mike som vevar mest och hårdast. Jag blir rädd, både för vevandet och för att det finns någon som faktiskt gör sån här musik utanför USA.

Hela kvällen kan man sammanfatta med att alla tog sig an början av 90 talet på fyra helt olika sätt. Isabel Guzman lyckas bäst, hon är en snäll Leila K med sansad röst. Och en karisma som kommer stråla genom många blecksvarta nätter under neonljusen.

Tillsist:
Här kommer de första bilderna från They Live By Nights nya video som spelas in i Stockholm i dagarna. Det hela skall utspela sig på någon form av fabrik, låten heter Factory (lyssna här).
Det är kroppsstrumpor, stora hår, vatten, eld och silversmink.


Biffen i det kalla kalla vattnet.

Alla bilder är klickbara.

Stor studio liten kille.


Joel intygar att vattnet var svinkallt.


Det ser bra ut, väldigt bra redan utan alla animeringar.


Robin var kontrollerad i det kalla vattnet.


Martin laddar.


Biffen ger allt.


Martin får några goda råd.


Biffen blev plötsligt Universal Poplab-Christer.


Snart kommer vattnet...


Joel fick stå länge i det kalla...

Skivan Art and Wealth släpps 28 mars. Förutom Factory kommer du att gilla The Fire... samt inse att körsång är något väldigt stort!

Tillsist2:
Torsdag kväll betyder Café Stanna i Majorna.

Jerry Boman