De är bra på det här med gratisfestivaler i Stockholm. Först var jag på Popaganda och nu Popdakar.
Smart nog för mig som är helt vilsen i stora stora staden ligger dessa två händelser på samma ställe, vid Universitetet.
Popdakar är den lilla festivalen med det noga utvalda utbudet. Att jämföra de två är som att jämföra Hultsfred och Emmaboda festivalerna.
Jag gillar litet och noga utvalt.
Det börjar roligt. Klockan är tre och solen skiner.
Jag får visa leg i entrén. Kanske kollar de alla men jag tycker det är roligt.
Popdakar består av två scener, Lilla scenen och Stora scenen. Lätt att hålla reda på.
Inte så mycket kommersiellt tingeltangel på området. Vänsterpartiet är på plats och delar ut tusentals lappar och på annat håll det säljs mat som kostar femtio kronor för wokade grönsaker med nudlar. En portion som är stor som min lillfingernagel...
Nummer ett på listan den här dagen är Nixon. Han heter egentligen Roger Gunnarsson och är en ikon inom indiepopen i Sverige. Alla skriker om honom.
Ja, det blir liksom inte mesigare än så här.
Jag är tveksam alltså. Nog för killen kan göra små bagateller till sånger. Det handlar om kärlekar som kom av sig och kärlekar som aldrig blev av. Också den obligatoriska "det-är-din-födelsedag-idag-men-du-har-gjort-slut-så-jag-får-inte-gratulera-
dig-och-nu-sitter-jag-här-och-tänker-på-dig-på-din-födelsedag"-låten.
Det är faktiskt väldigt tråkigt. Och Roger glömmer texten och spelar fel så många gånger att det blir pinsamt. Han ursäktar artigt men det håller inte. Lite mer hade jag väntat mig. För att inte tala om de nästan identiska backtracken. Nä Nixon, in i lådan igen.
Ett band som jag sett fram emot var göteborgarna Fontainebleau. Ända sedan den där kvällen när de var ett av förbanden till Kristian Antilla på Pustervik. Då kastade sig fem snyggt klädda slynglar upp på scen och drog av några pretentiösa låtar.
Så även nu.
De är stiliga och säger fan i mig inte förlåt för något. Hela 80-talets intellektuella kärlek för glamor sitter där den ska. Texterna på svenska är fulla av diamanter, tårar och svart dekadens.
Att välja den pretentiösa vägen är som att be om stryk. Det är inte gulligt någonstans, inte ett uns av ironi. Man hittar ingen lustig vändning halvvägs in i låten. Här är det fanimej allvar, livet är på allvar och då sjunger vi om det.
Jag älskar det! I en värld av ledsna människor som skojar är det här stenhård shit. Jag kommer inte undan. Jag vill ha mer Fontainebleau!
The Grey Brigade hakar på trenden med många människor på scen. Och blås.
Men där slutar liknelserna.
På Hultsfreds minsta scen gjorde de ett blekt intryck tidigare i sommar, annat är det nu. Något har hänt. Det är samma personer men något har hänt.
Den stora skillnaden stavas Tomas. För inte sen jag första gången hörde Ola Salo på en scen har jag blivit så slagen av en sångare. Vilken röst! Och vilket självförtroende! Se på mig för här är jag!!
Även själva sången likar Olas ibland, det är förkärlek för musikalaktiga tonsvepningar och teatraliska utsvävningar. Sammanlagt blir det hela en gospelkör på speed. Yeah!
Det är börjar likna ett av Top 5 banden 2006!
Taxi Taxi är väldigt urvattnade. Ja, jo de är duktiga och de ÄR JU SÅ UNGA men nu får systrarna lägga av med att förstöra alla sina låtar med "mmmm yeahaaa mmm" vailande hela tiden. Till och med pärlan "Old big trees" har de lyckats plocka sönder och byggt om till slowmotionflum. Snälla sluta!
Men som sagt de är ju duktiga och de ÄR JU SÅ UNGA.
Jag har svårt för Blood Music, Karl-Jonas Winqvists (First Floor Power) soloprojekt. Det liksom kvalar inte in i någon liga. Det är inte kul. Det är inte sväng. Det är inte dans.
Mest är det myspys i någon bohemisk lägenhet vid Möllan i Malmö. Folkölsfylla i solen med den mjuka kavajen på.
Fast "Its a party" är en rätt bra låt. Men nä, han kommer inte undan med bara en bra låt, en låt som fastnar.
Men det är en bra låt. Resten är pretto på fel sätt.
Varje festival har sin upptäckt. Sitt Amerika.
Popdakar hade Stanley Paulzen och hans alterego Fred Astereo.
Direkt från Australien kommer denne ödmjukta, stora underhållare. Det finns likheter med Magnetic Fields, samma hänsynslösa svängningar mellan genrerna.
Han börjar med nycountry och slutar med brittpop ala Smiths. Mitt i hinner han med någon svulstig stråklåt likt Verve. Och så lite dansbandspop.
I likhet med Stephen Merritt har Stanley känsla för text. En absurd känsla för verkligheten. Vulgärt, smart och fullständigt lysande!
All musik han hade med sig var inspelad, han körde lite gitarr ibland. Och trummor. Väldigt spontana trummor.
Jag tror lag jog hela konserten.
6 september ser ni honom på Pustervik. Gå dit!
Var man än sig i världen vänder står Vapnet där och klappar händer.
Vapnet har spelat så mycket ute att de har varit på fler ställen än Loket. Själv har jag nog sett den ett tiotal gånger.
Det här var inte en av deras bästa spelningar, mer en dussin spelning. Inte dåligt men inte superduper heller. Jag blir bara uttråkad, bandet behöver fler nya låtar.
"-Johan, du e kung!"
Utropet kommer strax innan Holy Madre börjar spela. Och ja, Johan Borgert är en väldigt speciell snubbe. Han ser ut som vilken fotbollskille som helst, men gör poplåtar som få. Ibland.
Det är alltså Johan som är sångare i Holy Madre. Namnet kanske ni känner igen från Johan Borgert & Holy Madre som hade en lite indiehit med "Smal" häromåret. Ja, när han kör på svenska heter bandet så och när de kör på engelska så är det bara Holy Madre. Med Johan på sång.Rörigt? Nej, inte så va.
Hursomhelst är det en väldigt varierade kvalitet på låtarna, vissa helt makalöst bra som "Not safe around here". En mysig orgelslinga som värmer mig.
Sen kommer sånger som bara låter som ett mellanting av stadiumrock och ofärdiga skisser.
Ni som följer med här kommer ihåg att Erlend Øye gav mig en oförglömlig kväll i Gamlestan för ett tag sedan.
Och ta mig tusan han gjorde det igen!
Erlend som med kort varsel får hoppa in på festivalen kör själv med en gitarr. Men det räcker så bra, så bra. Killen har den vackraste röst du kan tänka dig, jag tror att änglarna låter så här.
Han bjuder på låtar från både Kings of Convenience, mest allsång är det på "I'd Rather Dance with You". Han tar beställningar, och han spelar lite från nya bandet The Whitest Boy Alive.
Sen bränner han till med en Jens Lekman låt, "Tram #7 To Heaven". Hela publiken exploderar och sjunger med. Erlend berättar att han försökt få med Jens till Stockholm men att han skulle jobba på sin nya skiva. Det är en ursäkt som jag tror alla godtar!
Sist ber Erlend ljudteknikern sätta på den skiva som han gav honom innan spelningen. Det är en WBA låt, Above you. Och nu kommer det roliga, för Erlend börjar mima och dansa helt fantastiskt ful/snyggt till sin egen låt! Han slänger sig ut i publiken och surfar runt! Länge!
Det finns bara en Erlend! Men galet stort tack för att du finns!
Simone Rubi pratades det rätt mycket om i förväg. Denna amerikanska designer som numera hänger i Stockholm för att göra skiva tillsammans med bla Karl-Jonas Winqvist. Det pratades om makalösa låtar och smarta ljud.
Platt fall. Svanen visade sig vara en anka. Eller, alltså musiken då. Väldigt tråkigt. Inte ens när Maria Eriksson från The Concretes hoppar in en stund blir det bättre.
Faktiskt enda konserten som jag inte pallade se hela..
The Lucksmiths har funnits sedan urtiden. När indiepopen typ föddes. Ja, iallafall sedan 1993.
De gör snäll pop, lite lagom mesig och så är de roliga på scen. Tali, som sjunger och spelar trummor stående, driver med allt och alla. Det hela puttrar på.
De här pojkarna från Australien SKA man ju gilla om man är i popsvängen. Men det finns ju gränser för hur länge ett mesigt band får hålla på, det här var väl kanske roligt i Emmaboda typ 98 eller när det nu var jag såg dem där. Men tydligen var det inte roligt då heller eftersom det inte fastnat.
Rolig är däremot den kille som inte mindre än tre gånger blir utslängd från diket framför scen, dit han klättrar för att få dansa fritt. Sista gången kommer några riktigt bastanta vakter och bänder upp hans arm riktigt illa. Bandet uppmärksammar detta och säger till vakterna att inte skada killen, vilket de verkar göra ändå. Det hela slutar med att Lucksmiths tillägnar en låt till den dansade killen. Fint!
Efter det går jag hem. Dryga sex timmar med livemusik är mer än jag pallar med.
Sist men inte minst ett råd från världens bäste Erlend, som numera bor i Berlin. Han påpekade, och rådde alla svenskar att klippa bort märket från våra Cheap Monday-jeans. Enligt honom är det annars väldigt lätt att se när det är en svensk i stan. ALLA har Cheap Monday jeans.
Erland tyckte det var lika bra att vi nålade fast en svensk flagga på rumpan med en gång.
Tillsist:
Tror ni inte att jag hamnade i en tågvagn med två skrikande ungar på vägen hem. De skrikande barnen dras till min närhet.
Sätt in extra vagnar endast för skrikande barn, NU!
Detta borde bli valets stora fråga.
Jerry Boman
Andra bloggar om:
Nixon,
Fontainebleau,
The Gray Brigade,
Blood Music,
Vapnet,
Fred Astereo,
Rubies,
Holy Madre,
Taxi,
Taxi!,
The Lucksmiths,
Popdakar,
Göteborg,
Musik,
Stockholm
