Popdakar.

De är bra på det här med gratisfestivaler i Stockholm. Först var jag på Popaganda och nu Popdakar.
Smart nog för mig som är helt vilsen i stora stora staden ligger dessa två händelser på samma ställe, vid Universitetet.
Popdakar är den lilla festivalen med det noga utvalda utbudet. Att jämföra de två är som att jämföra Hultsfred och Emmaboda festivalerna.
Jag gillar litet och noga utvalt.

Det börjar roligt. Klockan är tre och solen skiner.
Jag får visa leg i entrén. Kanske kollar de alla men jag tycker det är roligt.
Popdakar består av två scener, Lilla scenen och Stora scenen. Lätt att hålla reda på.
Inte så mycket kommersiellt tingeltangel på området. Vänsterpartiet är på plats och delar ut tusentals lappar och på annat håll det säljs mat som kostar femtio kronor för wokade grönsaker med nudlar. En portion som är stor som min lillfingernagel...



Nummer ett på listan den här dagen är Nixon. Han heter egentligen Roger Gunnarsson och är en ikon inom indiepopen i Sverige. Alla skriker om honom.
Ja, det blir liksom inte mesigare än så här.
Jag är tveksam alltså. Nog för killen kan göra små bagateller till sånger. Det handlar om kärlekar som kom av sig och kärlekar som aldrig blev av. Också den obligatoriska "det-är-din-födelsedag-idag-men-du-har-gjort-slut-så-jag-får-inte-gratulera-
dig-och-nu-sitter-jag-här-och-tänker-på-dig-på-din-födelsedag"-låten.
Det är faktiskt väldigt tråkigt. Och Roger glömmer texten och spelar fel så många gånger att det blir pinsamt. Han ursäktar artigt men det håller inte. Lite mer hade jag väntat mig. För att inte tala om de nästan identiska backtracken. Nä Nixon, in i lådan igen.



Ett band som jag sett fram emot var göteborgarna Fontainebleau. Ända sedan den där kvällen när de var ett av förbanden till Kristian Antilla på Pustervik. Då kastade sig fem snyggt klädda slynglar upp på scen och drog av några pretentiösa låtar.
Så även nu.
De är stiliga och säger fan i mig inte förlåt för något. Hela 80-talets intellektuella kärlek för glamor sitter där den ska. Texterna på svenska är fulla av diamanter, tårar och svart dekadens.
Att välja den pretentiösa vägen är som att be om stryk. Det är inte gulligt någonstans, inte ett uns av ironi. Man hittar ingen lustig vändning halvvägs in i låten. Här är det fanimej allvar, livet är på allvar och då sjunger vi om det.
Jag älskar det! I en värld av ledsna människor som skojar är det här stenhård shit. Jag kommer inte undan. Jag vill ha mer Fontainebleau!



The Grey Brigade hakar på trenden med många människor på scen. Och blås.
Men där slutar liknelserna.
På Hultsfreds minsta scen gjorde de ett blekt intryck tidigare i sommar, annat är det nu. Något har hänt. Det är samma personer men något har hänt.
Den stora skillnaden stavas Tomas. För inte sen jag första gången hörde Ola Salo på en scen har jag blivit så slagen av en sångare. Vilken röst! Och vilket självförtroende! Se på mig för här är jag!!
Även själva sången likar Olas ibland, det är förkärlek för musikalaktiga tonsvepningar och teatraliska utsvävningar. Sammanlagt blir det hela en gospelkör på speed. Yeah!
Det är börjar likna ett av Top 5 banden 2006!



Taxi Taxi är väldigt urvattnade. Ja, jo de är duktiga och de ÄR JU SÅ UNGA men nu får systrarna lägga av med att förstöra alla sina låtar med "mmmm yeahaaa mmm" vailande hela tiden. Till och med pärlan "Old big trees" har de lyckats plocka sönder och byggt om till slowmotionflum. Snälla sluta!
Men som sagt de är ju duktiga och de ÄR JU SÅ UNGA.



Jag har svårt för Blood Music, Karl-Jonas Winqvists (First Floor Power) soloprojekt. Det liksom kvalar inte in i någon liga. Det är inte kul. Det är inte sväng. Det är inte dans.
Mest är det myspys i någon bohemisk lägenhet vid Möllan i Malmö. Folkölsfylla i solen med den mjuka kavajen på.
Fast "Its a party" är en rätt bra låt. Men nä, han kommer inte undan med bara en bra låt, en låt som fastnar.
Men det är en bra låt. Resten är pretto på fel sätt.



Varje festival har sin upptäckt. Sitt Amerika.
Popdakar hade Stanley Paulzen och hans alterego Fred Astereo.
Direkt från Australien kommer denne ödmjukta, stora underhållare. Det finns likheter med Magnetic Fields, samma hänsynslösa svängningar mellan genrerna.
Han börjar med nycountry och slutar med brittpop ala Smiths. Mitt i hinner han med någon svulstig stråklåt likt Verve. Och så lite dansbandspop.
I likhet med Stephen Merritt har Stanley känsla för text. En absurd känsla för verkligheten. Vulgärt, smart och fullständigt lysande!
All musik han hade med sig var inspelad, han körde lite gitarr ibland. Och trummor. Väldigt spontana trummor.
Jag tror lag jog hela konserten.
6 september ser ni honom på Pustervik. Gå dit!



Var man än sig i världen vänder står Vapnet där och klappar händer.
Vapnet har spelat så mycket ute att de har varit på fler ställen än Loket. Själv har jag nog sett den ett tiotal gånger.
Det här var inte en av deras bästa spelningar, mer en dussin spelning. Inte dåligt men inte superduper heller. Jag blir bara uttråkad, bandet behöver fler nya låtar.



"-Johan, du e kung!"
Utropet kommer strax innan Holy Madre börjar spela. Och ja, Johan Borgert är en väldigt speciell snubbe. Han ser ut som vilken fotbollskille som helst, men gör poplåtar som få. Ibland.
Det är alltså Johan som är sångare i Holy Madre. Namnet kanske ni känner igen från Johan Borgert & Holy Madre som hade en lite indiehit med "Smal" häromåret. Ja, när han kör på svenska heter bandet så och när de kör på engelska så är det bara Holy Madre. Med Johan på sång.Rörigt? Nej, inte så va.
Hursomhelst är det en väldigt varierade kvalitet på låtarna, vissa helt makalöst bra som "Not safe around here". En mysig orgelslinga som värmer mig.
Sen kommer sånger som bara låter som ett mellanting av stadiumrock och ofärdiga skisser.



Ni som följer med här kommer ihåg att Erlend Øye gav mig en oförglömlig kväll i Gamlestan för ett tag sedan.
Och ta mig tusan han gjorde det igen!
Erlend som med kort varsel får hoppa in på festivalen kör själv med en gitarr. Men det räcker så bra, så bra. Killen har den vackraste röst du kan tänka dig, jag tror att änglarna låter så här.
Han bjuder på låtar från både Kings of Convenience, mest allsång är det på "I'd Rather Dance with You". Han tar beställningar, och han spelar lite från nya bandet The Whitest Boy Alive.
Sen bränner han till med en Jens Lekman låt, "Tram #7 To Heaven". Hela publiken exploderar och sjunger med. Erlend berättar att han försökt få med Jens till Stockholm men att han skulle jobba på sin nya skiva. Det är en ursäkt som jag tror alla godtar!
Sist ber Erlend ljudteknikern sätta på den skiva som han gav honom innan spelningen. Det är en WBA låt, Above you. Och nu kommer det roliga, för Erlend börjar mima och dansa helt fantastiskt ful/snyggt till sin egen låt! Han slänger sig ut i publiken och surfar runt! Länge!
Det finns bara en Erlend! Men galet stort tack för att du finns!



Simone Rubi pratades det rätt mycket om i förväg. Denna amerikanska designer som numera hänger i Stockholm för att göra skiva tillsammans med bla Karl-Jonas Winqvist. Det pratades om makalösa låtar och smarta ljud.
Platt fall. Svanen visade sig vara en anka. Eller, alltså musiken då. Väldigt tråkigt. Inte ens när Maria Eriksson från The Concretes hoppar in en stund blir det bättre.
Faktiskt enda konserten som jag inte pallade se hela..



The Lucksmiths har funnits sedan urtiden. När indiepopen typ föddes. Ja, iallafall sedan 1993.
De gör snäll pop, lite lagom mesig och så är de roliga på scen. Tali, som sjunger och spelar trummor stående, driver med allt och alla. Det hela puttrar på.
De här pojkarna från Australien SKA man ju gilla om man är i popsvängen. Men det finns ju gränser för hur länge ett mesigt band får hålla på, det här var väl kanske roligt i Emmaboda typ 98 eller när det nu var jag såg dem där. Men tydligen var det inte roligt då heller eftersom det inte fastnat.
Rolig är däremot den kille som inte mindre än tre gånger blir utslängd från diket framför scen, dit han klättrar för att få dansa fritt. Sista gången kommer några riktigt bastanta vakter och bänder upp hans arm riktigt illa. Bandet uppmärksammar detta och säger till vakterna att inte skada killen, vilket de verkar göra ändå. Det hela slutar med att Lucksmiths tillägnar en låt till den dansade killen. Fint!

Efter det går jag hem. Dryga sex timmar med livemusik är mer än jag pallar med.

Sist men inte minst ett råd från världens bäste Erlend, som numera bor i Berlin. Han påpekade, och rådde alla svenskar att klippa bort märket från våra Cheap Monday-jeans. Enligt honom är det annars väldigt lätt att se när det är en svensk i stan. ALLA har Cheap Monday jeans.
Erland tyckte det var lika bra att vi nålade fast en svensk flagga på rumpan med en gång.

Tillsist:
Tror ni inte att jag hamnade i en tågvagn med två skrikande ungar på vägen hem. De skrikande barnen dras till min närhet.
Sätt in extra vagnar endast för skrikande barn, NU!
Detta borde bli valets stora fråga.

Jerry Boman

Andra bloggar om: Nixon, Fontainebleau, The Gray Brigade, Blood Music, Vapnet, Fred Astereo, Rubies, Holy Madre, Taxi, Taxi!, The Lucksmiths, Popdakar, Göteborg, Musik, Stockholm

Inte som väntat.

Meningen var att jag skulle se bob hund.
Meningen var att jag skulle gå på Debaser Medis invigning.
Meningen var att jag skulle....stå i kö.


Ja, kära vänner, gårdagen blev ett fiasko utan dess like.
Vi var på plats utanför nya Debaser Medis i Stockholm runt halv nio. Stället öppnade nio.
Det kan ju tyckas en smula märkligt, om det varit i Göteborg. Att hänga utanför ett ställe innan det ens har öppnat. Som man inte har bättre för sig en fredagskväll.
Och nej, förköp fanns inte.

Vi anade oråd när vi några timmar tidigare och den stora trappan på Medborgarplatsen var full med folk. Tänkte nog mer att de bara hängde där lite.
För inte kan väl folk köa redan nu, som ett annat Bruce-biljett släpp?

Vid halv nio var kön närmare 300 meter lång. Tre hundra meter!
Innan stället hade öppnat växte den till det dubbla.

Vi var tålmodiga och stod i kö till tio. Då var kön ett helt kvarter, runt hela den stora byggnaden.
Och vi hade rört oss 20 meter.
Poliser var utkommenderade för att hålla koll.
På en kö.

När ryktet om att stället tog in 850 personer och 600 redan var inne, samt att gästlistan bestod av 150 personer gav vi upp.
Ja, det blir alltså ingen text om bob hund vänner. Jag fick inte möjlighet att se dem.

Vi tog oss, efter tips om bra band, vidare mot Trädgården. Klockan var nu alltså strax efter tio. Två band skulle enligt uppgift spela.

Men se det gick inte.
För i fräcka huvudstaden kör man tydligen med matiné spelningar som börjar innan folk är på plats.
När vi släntrar in möter vi ett gäng som bär på ett trummset. Trodde in i det längsta att det var förbandets saker som forslades bort från scenen.

Nepp.

Allt var över. Banden hade redan spelat. Innan klockan slog tio.
De coola stockholmskidsen får väl inte vara ute längre för mamma.

Men det var ändå en trevlig kväll i goda vänner lag som man brukar säga. Inte att förakta.

Idag blir det garanterat bättre.


Tillsist:
Gårdagens lärdommar:

1. Det bor för mycket folk i Stockholm.

2. Man kör med tvärtomsystemet på uteställena: Band först - fest sen.

3. Det bor FÖR MYCKET FOLK I STOCKHOLM.

Jerry Boman

Andra bloggar om: bob hund, Debaser Medis, Stockholm, Trädgården, Musik, Göteborg

Underbart är kort. Väldigt kort.

-Du måste skriva att skivan är så kort att vi inte hann ta fram kaffet! Skriv det!

Tobias Isaksson, sångare och låtskrivare i Irene, har bjudit hem mig för en förhandslyssning på bandets första fulländare. Finurligt döpt till Apple Bay efter barndomens bästa strand, Apelviken i Varberg.
Meningen är att vi skall ha en riktig "gubbafika" i lägenheten vid Redbergsplatsen. Med kaffe och punchrullar (eller heter Dammsugare?).
Som att se en dvdfilm med kommentatorspåret påslaget, en guidad väg in i Irenes uppdaterade 60-tals surfpop.

Tobias sätter på kaffet och hämtar de små gröna/bruna kakorna. Vi sätter oss i den svarta soffan. Utanför störtregnar det. För varmt för jacka, för kallt utan.
En perfekt dag för sommarpop!

Play.

Det börjar med intro, en stämningsgnista.
Försiktiga vågor mot stranden och några måsar. En simpel gitarr, en ledsen man på sång.
En enkel låt som flirtar Dylan och hänger med Cash.
Snart överöstas den svaga mannens röst helt av vågorna.
Jag är vid havet. Precis där stranden börjar och sanddynorna slutar.
Året är 1965 och Beach Boys har ännu inte släppt sitt dunderalbum Pet Sounds.
En avslappnad dag med vännerna börjar.
Jag skär mig på det vassa strandgräset. Och sanden börjar bli varm.

Efter introt tar skivan fart, rejält. "Stardust" är en pang-på-rödbetan låt som klockar in på 1.15. Alltså ärligt, 1.15! Vem fan gör så korta låtar nuförtiden?!
Men jag saknar inget, det är helt perfekt. Jag är i himmelen!
Stardust handlar om Mötet. Det där som förändrar allt. Som gör en person hel.
En fin början på en skiva. En skiva som låter mer vinyl än vinyl självt.

Irene är Tobias barn. Han är så stolt, så stolt över skivan.
Vad han än säger, om att de gör sakerna tillsammans, så är han motorn. Men surfbrädorna hade inte kommit nära stranden utan resten av bilen, resten av bandet.
De är 9 personer och varje person tillför sin lilla del i färden mot de stora vågorna. Det låter stort.
Det bästa är att det är enkla melodier, snygga melodier. Låter som de kommit till strax innan solen går ner, när saltet torkar håret blont och benen värker efter en dag på havet.
Den stora hopen människor är inte där för syns skull, det finns enkla låtar från början. De går att spela på en sketen gitarr om det så skulle vara, och det skulle bli lika bra. Tillskillnad från andra stora band från, låt säga, Jönköping.

Skivan fortsätter. De är hela buketten av 60-tals pop med naiva tonårsdrömmar om den perfekta flickan, om egna brister och...ja, lyckan i att träffa den perfekta flickan. Allt utspelar sig på en strand och i perfekt väder.
Det är svårt att hitta något mörker överhuvudtaget i den här samlingen popdrömmar. Även när det går illa så rullar det på "efter regn kommer sol".
Det närmaste svart man kommer är sista låten "The Game". Där hittar jag också skivan bästa rader:

They don´t know your name.
They won´t put your picture in a frame.

Irene kommer tack vare naiviteten undan med en herrans massa. I "Accidently yours" upprepas I love you 10 gånger under låtens sista 40 sekunder.
Så där gör man väl inte 2006?. Men jag kan bara le åt det.
Samma sak i "Summers gone", där Tobias "prat-sjunger" med sin mest sensuella stämma, något som borde försvunnit för länge sedan. Så "fel" att det blir helt rätt.
För det är gjort med total avsaknad av vett och etikett (om det nu finns någon sådan inom musiken) att det blir helt underbart.



Enda dippen kommer i mitten med Cold feet. Jag kan inte riktigt få in den eller få kläm på den. Det blir "för" bra. Lite evergeen. Förmodligen blir det den som håller längst av alla låtarna.

På skivan hittar jag också de redan klassiska låtarna "Baby, I love your way" och "To be with you". Även nya EP låten "Litttle things (that tear us apart)" är med.

Skivan lider mot sitt slut, med vågor mot stranden,

Det är då Tobias kommer på det:

-Kaffet!

Jag har då inte saknat något kaffe. Under skivans blott 26 minuter med 12 låtar njuter jag varje sekund.
Irene har tryckt in "Den eviga sommaren" och sommarkvällarnas melakoli på under halvtimmen.
Det är absolut inte trångt, mera luftig musik var längesedan jag hörde. Kanske är det havsluft.
Med handklapp, tamburiner, kastanjeter (underskattat!) och blås har de satt det varma i vackum. Så det kommer räcka till långt efter påsk.

Då hinner man varken tänka kaffe eller punchrullar.


Tillsist:
Några dagar efter "gubbafikan" ringer Tobias upp. En kille vid namn Ian från ett engelskt skivbolag har hört av sig till Irene och har synpunker på skivans låtordning.
Tobias frågar vad jag tycker.
Jag säger att det där med låtordning inte är så viktigt i en värld med nedladdningar och mp3-random-players. Att försöka berätta något via ordningen på låtarna är svårt när de blandas som filer på en hårddisk.
Såklart är ordningen viktigast i världen för Tobias. Han vill att allt skall bli rätt med Irene.
Inget skall lämnas till slumpen.
Det är vackert.

En dubbel A-side singel kom i vintras och Epn är ute nu.
Albumet kan du köpa 27 september. Släppkalas blir det i Göteborg den 29 september.
Lyssna på Irene här, och här.


Tillsist2:

Ikväll blir det bob hund och Debaser Medis invigning i Stockholm. Ser galet mycket fram emot Thomas Öberg och gubbsen!

Imorgon Popdakar i samma stad.

Jerry Boman

Andra bloggar om: Irene, Apleviken, Apple bay, Debaser Medis, bob hund, Popdakar, Stockhom, Göteborg, Musik

Sista natten med bästa gänget.

Ebbot Lundberg.
Måns Jälevik.
Timo Räisänen.
Daniel Lemma.
Också denne Håkan.
På-samma-scen!

Jag tar det igen:
PÅ-SAMMA-SCEN!
PÅ-SAMMA-SCEN!
Ja, ni fattar...

Hundra meter kö och fullsatt på Henriksberg. Som tur var hade vi köpt biljetter innan. Förköpsbiljetter som av någon märklig anledning gick upp i pris ju närmare dagen D det blev. Konspirations teoretiker borde göra sig besvär.

Hela stan hade snackat sig hesa om VEM som var den hemliga gästen. Som ni vet går ju konceptet Baddaren ut på att bandet Augustifamiljen (Daniel Gilbert, Lars-Erik Grimelund, Stefan Sporsén och Oscar Wallblom) bjuder in någon kompis och så drar man av några sköna covers i en stekhet lokal.
Nu blev det istället en hel hög med hemliga gäster på scen.

Första kompis den här kvällen blev Daniel Lemma. Eller som de sköna snubbarna bredvid mig kallade honom: Di Lemma.
Ett återseende, inte speciellt upphetsande. Men stabilt.
Sen mullrar Kung Kaftan upp på scen, Ebbot. Genast blir det väldigt mycket mer intressant! Herr Lundberg inledde Baddaren i början av augusti och är nu med och stänger ner fabriken. Vi får en mörk, mörk version av Ring of Fire, gamle Cash:en hade varit nöjd.

Ebbot stånkar på...men allas blickar vänds åt vänster, mot landets mest bågstyriga frippa. För ganska obemärkt har Håkan Hellström smuggats sig in på gitarr.
Stort jubel!

Ebbot sjunger klart och presenterar "en viss Håkan Hellström på gitarr"...Ljudnivån vet inga gränser!
Men det var inte riktigt dax för Håkan än, Ebbot får en låt till. Låten som trevlige Navid Modiri vill dö till: Lou Reeds Perfect Day.
Makalöst! Vilken allsång!

Sen blir det dax för dubbel H:et som alla väntat på. Och det skall sägas med en gång, han vilar sig inte igenom något käre Håkan. Stenhårt på direkt med The Bands "The night when they drowe old Dixie down" och sen Roddans "Baby Jane".
Låtar som man hört tusengånger...men som vanligt gör Håkan allt till sitt eget. Och till vårt med.
Vi skriker oss igenom varenda stavelse!

Som om nu inte detta var nog så kommer 2 meter snällhet upp på scen i form av Måns Jälevik (Her Majesty). Han piskar på massan med Morrans "Everyday is like Sunday". Ännu mer allsång än när Magnus Carlson gjorde samma låt förra veckan!

Baddaren slutar med Pettys "American Girl". Låten som har den bästa refrängen någon kan komma på:

Oh yeah, all right
Take it easy, baby
Make it last all night
She was an American girl

Måns skriker upp Timo Räisänen på scen.
Oscar skriker hela låten igenom.
Lemma skriker och vickar på huvudet som bara han kan, sidledes.
Håkan AhaaaAha:r och Ebbot mullrar på.
Timo skriker, Måns skriker.
Agustifamiljen spelar som det var deras sista dag på jorden.

Oh yeah, all right
Take it easy, baby
Make it last all night
She was an American girl

Jag tror inte vi kommer att få se något liknade, EVER. Det här var en natt som blir historisk...

Fatta: Ebbot Lundberg, Måns Jälevik, Timo Räisänen, Daniel Lemma och Håkan Hellström.
På-samma-scen!

Men samtidigt, igen, vad är det som skiljer det här från en afterski i Åre?
Det enda är att personerna därframme är kända. Alla vet vilka de är.

Kanske är hösten 2006 tidpunkten när coverbandet kommer tillbaka. Kanske är vi trötta på alla om försöker kopiera redan perfekta låter?
Skall vi bara nöja oss nu och inte försöka oss på att uppfinna hjulet igen?

Jag hoppas vid Gud att det inte blir så...även om Baddaren faktiskt har varit en jäkligt skön klubb.
Bäst under den korta livstiden var helt klart Magnus Carlson förra veckan med extranummret "Nu kan du få mig så lätt".

Tillsist:
Imorgon, i svinottan, går tåget mot Stockholm.
bob hund väntar. Om jag hittar dit. (Sluta nu klaga på att jag stavar bob hund med litet b, de stavar sitt namn så)
Och bästa Fontainebleau med nya låtar, The Lucksmiths, Vapnet och så plötsligt världens bästa Erlend. Han har fått hoppa in lite fort. Kul!
Sen är ju Josefine i favoriterna Love is all väldigt söt...

Jerry Boman

Andra bloggar om: Ebbot Lundberg, Måns Jälevik, Timo Räisänen, Daniel Lemma, Håkan Hellström, Navid Modiri, Göteborg, Musik, Baddaren, Henriksberg

Vi har inte varit där men vi vill tillbaka.

Det smakar jord och luktar regn.
Över fälten dansar dimänglarna och lockar männen till skogs. De springer och kommer aldrig hem igen. Ryktet går att de var Skogen som tog dem.

Det finns riktiga arbeten på tegelbruket, skitiga men rejäla arbeten för en karl.
Pengarna hämtar ut på fredagen, i ett brunt kuvert. Och man kan handla i en lanthandel som har nästan allt.
Kaffe eller cykeldäck.
Hårtbröd eller vantar.

De flesta har knapp varit utanför Hemorten, någon har en kusin i Stan som kommer på besök kring jul.
När han kommer har samtalet pågått i veckor, utanför lanthandeln, på den smala vägen som går ner till bruket och på åkrarna. De säger att Han bor i ett hus med balkong i Stan. Att Han jobbar bakom ett skrivbord.

Cykel är det vanligaste transportmedlet samtidigt som sonen till brukspatron nyss köp sig en Impala 59. Den är röd och de breda däcken pressar undan småsten lätt.
Och dimänglarna dansar undan när han kommer farande. Upplöses i intet och tar mystiken med sig. Susar genom samhället med framtiden i baksätet.

Kan man var nostalgisk över något man med all säkerhet inte upplevt? Kan man med musik beskriva saker som man är för ung för att sett?
Detektivbyrån försöker flytta mina tankar till en helt annan tid, en tid ingen av oss upplevt men som vi innerst inne skulle vilja vara i.

Det skulle kunna vara ljudspåret till en film om Hemorten. Om allt det där som aldrig hände men som alla trodde hände. Den totala Stillsamheten.
Mjuka organiska drömljud från en orgel, metalliska xylofoner och ett artigt dragspel.
De ger sig in i dansen med John Bauer. Seglar med skogsrån och fän i en vårforsande flod av toner. Förbi grönmossa och svarta träd.

Detektivbyrån kommer från Värmland men hänger nu i Göteborg. Anders, Jon och Martin bildade bandet 2005 och har redan hunnit med runt 30 spelningar, bland annat i Emmaboda, Tyskland och på diverse stora festivaler.
Tredje tisdagen i rad som jag är på Kellys så håller bandet kalas för sin nya EP "Hemvägen".

Det är andäktigt tyst när Detektivbyrån spelar, för trots avsaknaden av ord så säger de en massa saker. Jag tror inte någon som var på plats blev oberörd, man vaggas inåt i sina tankar. Om att det kanske var lite bättre förr. Innan fakeshower med armviftande sing-a-long artister. Innan asfalten kom till byn.



Men nu är ju det som Detektivbyrån gör inget nytt. Hansson & Karlsson, som med sin orgel jazz/rock svängde till det rejält på 60-talet, och nyare exempel är Sagor & Swing.
Men det är inte precis samma ändå,trots samma ljudbild och samma drömska uppenbarelse. Detektivbyrån har plockat in lite nya instrument t.e.x en sax. Japp, en klippande sax får under en låt agera taktpinne. Riktigt bra!
Dragspelet gör också sitt till det mer analoga ljudet. Något lite närmare skogen än de andra.

Det är något svenskt över Detektivbyrån. Något som vi vill förknippa med Sverige. Det där lite mystiska, naturälskande sättet som vi hade en gång för längesedan på landet. När det var okej att bara skrota runt.
Som för alltid är borta.
Tiden när det smakade jord och luktade regn.

Tillsist:
Ang gästen på Baddaren:
Hemlig och en cool älskling.
Men lyd mitt råd broder, gå dit ikväll!
Annars kommer du känna sorg...

Jerry Boman

Andra bloggar om: Detektivbyrån, Baddaren, kellys, Göteborg, Musik

Svett, folk och val.

klicka för större bild vet ja

SMS 23.58: "Det är jättelångkö och fullsatt, så jag ger upp"
Ljudtekniker-Anna missbedömde, precis som många andra, den här programledaren/poetens dragningskraft.
Lapp på luckan.

När jag var 16 - 17 år så var jag ofta förbannad. På åldersgränserna.
Jag ville gå på konsert, men var lite för ung. Samtidigt var jag för gammal, tyckte jag då, för att hänga på ungdomsdisco.
Det är bra att några artister inte verkar ha glömt hur det är att vara "lite för gammal lite för ung". Navid Modiri är en sån artist. Timo och Timbuktu andra.

De brukar köra "matinéförestälningar", samma scen men ingen ölförsäljning och ingen åldersgräns. Så gjorde Navid och hans Gudarna igår. All heder åt dem!

Den sena spelningen var alltså nummer två för dagen. Men inte en chans att det märktes! Kanske var det temperaturen i lokalen, det kan ha varit 35-40 grader därinne. kanske var det faktumet att det var fullt, för att inte säga överfullt.
Vad det än var så lägger hela bandet in överväxelen!
Skall det svettas så ska det svettas rejält!

Det börjar med "Min ofödde bror". Kanske nya skivans bästa låt. Gå på knock direkt. Live är den ännu bättre! Mullrande ragga och Navid tostar på likt en ganjasugen rastafari.
Hela bandet tar i från hjärtat. Publiken är med. Om Navid hade velat han kunnat gå runt i lokalen, på publiken. Så packat med folk är det. Alla vill vara nära.

"Den svenska ensamheten", också den med på nya skivan, kommer verkligen till sin rätt på Pustervik. Ännu mörkare, men också med glädje. Det blir lite motsägelsefullt och....vackert. Navid sjunger med hela kroppen, han tar av sig tröjan och rör sig upp, ner, upp, ner.
Det är viktiga saker han säger, och han vill att alla ska koncentrera sig. För det är väldigt viktiga saker han säger.

Sen kan jag inte undgå det faktum att några av låtarna blir lite väl lika. Iallafall så här på en trång klubb. På skivan märks inget av det, men med bandet live på scenen kan ibland uppbyggnaden bli väl lik, man vet när crescendot kommer så att säga.
Men det är bara en liten liten invändning. Strunta helst i den är ni snälla.

Sen undrar jag varför inte Pustervik har någon ventilation, stället är ju på andra våningen och fullt med fönster! Tefat i armhålan klär ingen....

Tillsist:
Ska det bli Kellys för tredje tisdagen i rad? Detektivbyrån håller kalas på tisdag så ja...

Beslutsångest: Ska jag åka till Stockholm för att se bob hund på fredag? De var ju hundra år sedan de körde live....och jag ska ju till huvudstand på lördag. (Popdakar vet ni)
Rösta här nedanför! (det ser skumt ut för å,ä och ö funkar inte..)

UPPDATERING

Tack alla som röstade! Resultatet blev så här:

54.1% Tyckte jag skulle åka till Stockholm en dag tidigare för att hinna se bob hund.

29.7% Ville ha mig kvar i Göteborg så länge som möjligt.

16.2% Tyckte också att jag skulle åka på fredagen och ville hänga med.

Ja, och eftersom det är för er jag är här så kommer ni på lördag kunna läsa om hur bob hundspelingen i Stockholm var! All makt åt folket!
Jag är hedrad över att drygt 29% vill ha mig mycket i Göteborg och jag väntar spänt på vilka de 16 % är som skall hänga med... klockan 8 på fredag går tåget...

(jag tog ner röstningen redan nu efter som den gjorde att bloggen laddade väldigt långsamt..)

UPPDATERING

Jerry Boman

Andra bloggar om: Navid Modiri, Dekektivbyrån, Göteborg, Musik, bob hund