En bra bild fick jag till. Klicka gärna på den.
Allsång är fint.
Alltså inte all allsång, utan den som sker till riktigt bra musik.
För en stund sedan var det galet tryck i Teaterladan. Vapnet har på väldigt kort tid skapat sig några odödliga indieklassiker till låtar.
Alla, jag menar verkligen ALLA, skriker sig hesa till mobboffer anthem:et ”Kalla mig”.
Kalla meeeej sheee-pppp-eeee – kalla mig bög!
Jag vet att det där hördes enda till Östersund!
Jag hade faktiskt inte så stora förväntningar på Vapnet den här gången, det har funnits spelningar de gjort som varit väldigt loja. Men den här stekheta eftermiddagen kommer gå till Vapnet historian. Det är handklapp och glada tillrop direkt från början i ladan. En tjej vill att Martin skall vinka till henne, och när han gör det skriker hon så gällt att den snälle sångaren rodnar.
Det är faktiskt galet skön stämning överlag. Vi och bandet är som ett, alla vill ha kul.
Det är såna stunder som ger mig liv, som ger mig kraft. Det här är världens bästa hobby, att springa sig trött på konserter. För ibland kommer det en som den med Vapnet just nu.
Då bara smälter och smäller man på en gång.
De bjuder på en ny låt. Den verkar väldigt lovade, kanske inte lika direkt som innan men som sagt väldigt lovande.
Efter en stund får bandet, ja jag kallar den vanliga uppsättningen ”bandet” även om Vapnet egentligen bara är Martin Abrahamsson, hjälp av Annika Norlin och Maia Hirasawa. Den första är Hello, Saferide och även Maia brukar sjunga i Hello, Saferide.
Hursom så sjunger de båda väldigt fint och det lyfter en smula ytterligare. Det bådar gott inför Maias egen konsert på festivalen
Sist kommer den låt som kanske startade det hela, Ge dem våld. Det är en riktigt fin avslutning. Med frustrations skrikande Martin Hanberg på knä.
Men publiken vill ha mer och får det i vackra ” Seymour”, en uppbrottslåt med twist.
Jag kan bara buga mig inför Vapnet. Tack för jag fick den är stunden. Den bästa på väldigt länge.
Tidigare idag så slank ja förbi norsk/svenska Ane Brun. Hon körde sina ”Duets” med gästartister. Jag hann se bla Lars Bygdén från 1000 $ Playboys och Färöarnas finest Teitur. Även Annika Norlin var med på ett hörn.
Och ja, det är väldigt vackert men kanske inte så gripande. Det känns faktiskt mer som det är ett projekt för Ane själv, något som hon ville göra. Absolut inget fel med att uppfylla sina drömmar, men här blev det lite tråkigt för oss andra.
Skall jag vara bakåtsträvande så var hon bättre på Emmaboda, när hon var själv.
Och så här såg det ut när Torgny Melins spelade nyss. Låten som spelades just i det här ögonblicket var: Corina, Corina (den du känner igen från filmen Black Jack bland annat, där Reine Brynolfsson skriker en fylleversion på just den låten).
Nä, jag hajjar inte ironin. Det är dansband människor! Det är avskum på musik himmelen!
Skall ni komma härifrån utan slagsmål, så lira era Teddybears-covers i alla fall…
Tillsist:
Så här jobbar Sveriges bästa rockfotografer. Det är trettiograder och du måste ha en fleccetröja över huvudet för att se skärmen bra.
Lagom med glam med andra ord.
Här är det Rockfoto-Pauline som svettar fram bilder.
Jerry Boman
