Färgen på party.

Det är ändå så att Universal Poplab är, om inte Sveriges, så Göteborgs ödmjukaste band. Christer tackar flera gånger för att vi kommit till Pustervik den här kvällen. (fast han räknat ut att det här var den fattigaste dagen på hela året) Paul ser snäll ut när han presenteras och får galet mycket applåder, och efteråt kommer Hans fram och frågar om jag VERKLIGEN tyckte de var bra.
Jag svarade att det gjorde jag. För den här kvällen var synthpopen verkligen på topp!

Om man skall ha till en bra konsert så får man som publik bjuda till lite, faktiskt inte låta bandet dra hela lasset. På nyrenoverade Pustervik igår bjussade en hel hög verkligen till och skapade den där härliga svettiga partystämningen som man kan uppleva när man dansar själv till Poplabbet i hemmets vrå. Det var riktigt skönt att vara där, förra gången på Storan var det tyvärr lite för lite folk och för stor scen.
Nu var det närvaro och Hans, Christer och Paul håller sig så där skönt på samma nivå som alla oss andra. Det är familjärt och hemtrevligt utan att tappa fokus och bli internt.

Numera har UP två skivor att ta låtar från, det blir väldigt tydligt hur olika de skivorna är. Den första står för kalaset och den andra för allvaret. Men aldrig blir det tråkigt! Det är sing-a-long och vissel vänligt hela tiden. Klart folk skall stagediva då!
Och så det faktum att nästan alla låtar har små enkla rörelser som alla kan haka på, ibland fingrar i luften ibland luftritande. Det är väldigt charmigt! Rörelserna man själv skulle vara för feg att erkänna att man faktiskt gör där hemma framför stereon...



Bäst under kvällen är en cover. Morrissys "We hate it when our friends become successful" blir i UPs kostym ett makalöst kalas som inleds med pyroteknik: Partybomber! Det kanske inte är hundra tydligt på bilden ovan men Christer delade ut små bomber innehållande serpentiner som vi sköt av precis när låten började.
Vilken början på den låten! Efter det är hela haket på fötter och försöker riva ner allt det nya!
Och alla gör sitt bästa för att fylla Hellströms körande från skivan med sina egna röster. Publik och band hjälps åt! Bättre blir det liksom inte.
Bästa egna låten var utan tvekan "I could say I'm sorry". Där snackar vi hård och smart text.

Om det finns något svart i det här färglada musikpartyt så skulle det vara att några av de nya låtarna inte riktigt har samma kalas känsla som de äldre. Där texten har blivit viktigare har dansen lite försvunnit. fast det är ju egentligen inte ett problem, jag orkar fan inte dansa en hel konsert och lite viktiga budskap har ju ingen dött av.
Äh, nu kände jag att det var onödigt att skriva så, men ja man skall ju "balansera" och vara så otroligt "objektiv" när man skriver. Men oss emellan, du kan hoppa att läsa det här sista stycket.

Hans, Christer och Paul ni är sköna snubbar, som inte alls behöver bli förvånade längre när människor går man ur huse trots att pengarna är slut!


Tillsist:


Kvällens snackis var annars färg. Är laxrosa bra eller anus?
Japp du läser rätt, en jättevägg på "nya" renoverade Pustervik är målat i just den blekta rosa/orange kullör som går under namnet laxrosa.
Jag gillar det! Samtidigt som jag gillar alla de andra färgerna, det är ärtgrönt, kärleksrött och mjukgult överallt! Jag tror att det kommer bli super med några tavlor och grejjer på väggarna. Nu är det lite kalt.
En annan sa som faktiskt är fint är att det inte blev överrenoverat. Pustervik skall vara ett finger i ögat på det ytliga Avenyn. Här känner man sig hemma och det är OK att sitta var man vill, och det är fritidsgård för vuxna känsla. Tack!

Att de äntligen flyttade scenen gjorde gott. Kanske stans bästa konsertlokal för medellstora gig? Och att man numera kan komma fram till baren samtidigt som det spelas på scen är ett jätteplus.
Jag tror det kommer bli många besök under 2007... speciellt som man numera vågar gå på toaletten utan att riskera sitt liv.

Och som alltid när The Ark är i stan, så dyker de upp på Pustervik.

Tillsist2:
Ikväll bär jag vit nylonskjorta, smal röd skinslips, myggjagare och spelar ukulele.

Jerry Boman