Plågsamt ensam i Gamlestan.

Casiotone For The Painfully Alone kan vara det bästa bandnamnet för alltid! Beskriver precis musiken och kommer åt en känslig del av våra hjärtan. Säg det högt någongång: I´m Painfully Alone.
Prova att inte börja lipa.
Jag klarar det inte.

Det börjar litet med Tiny Well-Placed Bleep Hon tar inte mycket plats. Lillieanne från Sandviken, numera Bergsjön, har med sig gitarr och en mikroskopisk mp3spelare.
Det kan ju sägas direkt, hon har snöat in på Xylofon.

Lillieanne börjar med Important things. Det var det värsta!
När kvällen är slut kommer jag inse att jag fick det bästa med en gång. Det är tur att jag inte vet det då, för då hade jag ju gått med en gång...

Låtarna handlar ofta om ensamhet. Ljuden är melodiska, liksom hennes röst. Små pärlor som rullar runt bland oss och fyller lokalen med mjuka känslor. Det kan gå sönder när som helst. Brytas mittitu under en vers. Eller kastas till stjärnorna efter en refräng.

Xylophone song presenterar hon som sin "hit". En Myspace hit.
Det är ju sant, den har laddas 1243 gånger just nu.

Everything sounds sad on a xylophone
I want to make it happy
I want to sing about happy things like love and lemontrees
But I don't know how to do it
So screw it

Om bara fler hade den självinsikten.

Sen läser Pär Thörn en liten saga om alla "om". Vad som kan hända när man öppnar dörren.
Pär är väl annars känd som killen som auktionerade ut sin röst i EMU valet...
Sagan är fin. Men störs av alla som pratar högt. Idioter!

Platanos gör rockbillypunk på högsta fart. Skriker, gapar och gör sig till. Det kan vara så att de hittat på ett eget språk, eller så sjunger de i kod. Helt meningslöst. Kanske funkar det i en bunt med fulla drägpunkare. Som river i varandras tipex-pyntade skinjackor. Och som sagt, är dyng fulla.



Sen lugnar det ner sig.
Joakim Pirinen är mannen som skapade Socker-Conny. Det finns snart inte en människa som inte haft en bild av nämnde Conny på väggen, hållandes i ett järnrör.
Joakim och sidekicken Mikael Strömbergs nya grej handlar inte alls om någon våldsam snygge utan om... fåglar.

De har hittat på en massa fågelarter, som Stålhättan, och berättar om dem. Det är kreativt som satan. En liten text funkar så att Joakim läser den, samtidigt som ett backtrack rullar där han läst in samma sak baklänges... Ja, ni fattar va?

Det blir lite Stefan&Krister goes Snillen Spekulerar. Humor på ett smart sätt. Väldigt underhållande!


Sen blir det musik igen.
Jag tror jag hittade en ny musikstil i och med The Dead Science.
Improvisations rock.

Sam Mickens röst glider högt upp och runt, runt våra halsar. Stryper oss sakta. Jherek Bischoff håller våra lemmar hårt med basen och Nick Tamburros trummor hamrar in verkligheten i skallbenet. Det är tyst och högt. Snabbt och långsamt. Så blandar du ner allt i en cementblandare.

Nick på trummor genererar kvällens tjuvlyssning:
Tjej typ 18år: - Alltså, han på trummor är ju så...fin.
Tjej två typ 18: - Nä, han är inte fin alls...
Tjej typ 18: - Nä, kanske inte...men han spelar trummor så kul!
Tjej två typ 18: JA!
Tjej typ 18: Jag vill ligga med honom!
Tjej två typ 18: Jag med!
Tjej typ 18: -Humm, fast fin är ju faktiskt inte...

Det är ju sant hela saken, Nick behandlar HELA trumsetet. Han spelar på kanten, på sidan, underifrån och med olika saker. Det kommer en herrans massa ljud från pukorna. Kvällens duktigaste kille.

Musiken är som sagt väldigt spontan, eller låter så iallafall. Det är massa ljud och en snygg röst som hoppar runt ovanpå. Men de får ihop det i slutet. Precis när man tror att det går åt helsikes så vänder låten och hämtar hem en fin melodi.



Klockan är väldigt sent när kvällens huvudattraktion hasar upp på scen. Casiotone For The Painfully Alone heter egentligen Owen Ashworth och har ett kompaktskägg. Riktigt kompakt.
Han gör dansat musik på synthar och dränker allt i trummaskiner.

Live låter det som Compute UTAN Ulrikas fina röst. Owens live röst är mystisk. Han mumlar och ligger fel. Men musiken är ibland upplyftande och folk börjar dansa.

Vad är det som gör att det här har blivit sån hype? En förklaring hittar man i dansen, alla vill ju dansa. Sen hittar vi tragiska små historier i texterna.
Viktigast är kanske den känslan av tidlös 80-talsmusik. Ja, det låter ju som en paradox men några små saker kan komma från en viss tid men ändå bli tidlösa.
Owen lyckas med den bravaden.

När jag senare väntar på vagnen hem ser jag en av Göteborgs popgenier på väg åt andra hållet, mot Kortedala. Han går själv. Undrar om han kan skriva under på "Painfully Alone"? Det får vi aldrig reda på...
Jag vet bara att jag är det.


Tillsist:



Bra musik i foajen! Join our Club killarna vet hur man gör! Tack!


Poppis i Podden:

Dreams End/Baby2006

Jerry Boman