 |
| Klicka för större panoramabild |
35 grader i skuggan… mer behöver man inte säga. Jag har inte orkat tänka de senaste dagarna. Men i helgen var det i allafall
Parklife, en minifestival jag faktiskt besökt alla gångerna så länge den varit i Stockholm. Först vid Gullmarsplan, sedan i Kransen. Inget slår dock årets plats, Kungliga Borgen på Gärdet! Helt magisk plats! Ett stort rosa hus som är en balsalong, två mindre byggnader som också är rosa och ett stort tält där scenen höll till. Perfekt!
Bra grejer:
Little Children smyger igång festivalen med tystlåten, nästan viskande sång. Linus Lutti med band är på samma gång nostalgisk pop, samtidigt framtidens jazz. En rullade ton som tar sig från gitarren, mot ståbasen och in i den enkla trumpeten. Linus sjunger som om han vore belagd med vite, tyst men ändå gripande och jag lyssnar noga på varje ord. Det är lika enkelt som vatten blir is om man ställer det i frysen, lika svårt att förklara varför.
Avtalet är friheten ställt mot byråkratin, ordets och musikens med makt att genom intellekt förändra. Kommersialismen är fördummade, ge de det de vill ha. Tar inga steg framåt. Avtalet tar oss framåt, jag lär mig saker och tar upp den knutna näven ur fickan och hytter åt maktens hus. Samtidigt skrattar jag. Avtalet är så löjligt bra, deras Disponibel är ett rakt skott i den snårskog som kallas livet, där allt verkar gå ut på att vara andra till lags, att tjäna samhället efter de regler som någon annan satt upp. En råsmocka in i köttkroppen som kallas vuxen. Så jävla välspelat, välsjunget och så in i helvete härligt! Jag vill ha mer mer mer! Call and response 4-ever!
Han behöver ingen keynote för att övertyga oss om att kärleken är det största och finaste.
Joel Alme står där rakt upp och ner. Utan blås, utan stråkar. Utan stora gester. Onlinermästaren Alme radar upp berättelser om lilla livet, om nära saker som för den enskilda blir livsomvälvande och därför större än allt. På samma ärliga enkla sätt som Pris Daniel snackade sig rakt in i hjärtat på oss alla så spelar och sjunger sig Joel in på samma plats. Varje låt är kärleksbrevet du vill ha. Talet du vill höra och talet du vill hålla för att om något försöka förklara din känslor. Jag har svårt att lyssna utan att ögonen tåras. Detta till en enkel man som bara för några år sedan var en lovande hockyspelare. Mästerlig konsert!
Palpitation tar tid på sig, de växer och utvecklas. Ljudet är större, Maria och Ebba har skruvat upp sin egen formel, två gitarrer och en trummaskin, och är nu med både blås och en smula fler ljud. Kvar är alltid den märklig och i samma stund helt genialiska känslan att både vara uppåt och neråt på samma gång. Att både spela på mörker samtidigt som ljuset flödar. Palpitation är sorg och glädje. Inte på samma skiva. Inte under samma spelning, under samma låt. De är sorg och glädje i samma sekund.
De var bra från början. De är ännu bättre nu.
För drygt en månad sedan såg jag
Matti Alkberg i Jokkmokk. Då var han mycket lokalpatriotisk och utan att gå över gränsen, han tittade ner mot Stockholm och hånet låg i luften. Den här smällvarma natten på Gärdet i Stockholm tonar han av naturliga orsaker ner den där klockarkärleken för Norrbotten. Det gör inte Matti sämre, spjuvern och uppviglaren Alkberg tar oss i handen och predikar. Inledande Jag Är En Antenn förklarar egentligen allt. Matti kommer alltid spruta ur sig låtar, texter och han kommer här väldigt nära. Jag känner att man i den låten plötsligt stiger i huvudet på Alkberg. Vilket förmodligen är syftet. Men det genialiska är att låten om hur låtarna kommer till är en av hans bästa! Om det nu är genialitet. Jo, det är det, att förvalta det som kommer är precis det som är genialitet.
Jag lämnar Parklife till ljudet av allsång.
Nerverna.
Nerverna.
Nerverna.
Nästa år ses vi igen! Tack!
Tillsist:
Jag och Niklas var snubblade nära att vinna Parklifes tipspromenad... Vi tycker egentligen att vi skulle vunnit. Utslagsfrågan bestod av en burk med två kasettband utrullade. Frågan löd vilken längd banden hade... Vi skrev det självklara: 180 minuter.
De som vann skrev 204 meter eller vad det var.
Men nä, vi är inte bittra...
Tillsist2:
I morgon berättar jag vad jag ska ha den här hembyggda prylen till:
Tillsist3:
Det blir en nyhet till i morgon... En nypremiär. En återkomst. Ett evigt gillade som jag inte riktigt fick ur kroppen.
Jerry Boman
