IRL/IVR: Att tala är guld

Valitse otsikko suomeksi käännettynä/Klicka på rubriken för finsk översättning

Jag stod och vägde. Regnet låg i luften, fick rapporter om vatten från skyn över andra delar av stan, det kunde bli fiasko att söka sig mot Trädgården. Samtidigt lockade Kites svarta synth. Passar till regn och jävelskap. Passar till feberfrossa och skavsår. Och deras nackhårsresande cover I give you the morning...

…går till Strand. Innomhus. Får bästa platsen. Byter ord med Sveriges bästa radio (som sände live från stora lokalen) och klubbfixaren för kvällen. Mokoma och underbara tidningen Sheriffi kalasar. Båda har fokus på landet i öst, landet vi glömmer bort minst en gång i veckan. Landet som bara är en fylleresa bort. Landet som gett oss världens bästa design. Världens bästa glaskonstnärer. Finland.

Allt är som en svensk klubb. Fast annorlunda. I djbåset står DJ Tixa. En man på några runt de 50 som lirar allt från märklig analog elektro till barnvisor. Över det hela snackar han. Säger saker på bruten engelska: The windows are closed. Closed are the windows. Look out. Don´t get out. The windows are closed.
För svårt att förklara. Väggen pryds av hans konstverk, färglada collage, djur med hattar, ensliga vägar brutalt sönderklippta och streckteckningar.
The windows are closed.
Det är den bästa dj jag någonsin stött på! Han får mig på gott humör! Härmed är det så 09 att bara spela låtar som alla känner till. Samt att hålla käften och se cool ut. Poesi, konst och musik för evigt!

Zebra and Snake är Matti och Tapio från Helsingfors mörkaste gator. Klubbar där endast argon tillåts lysa. Skuggfigurer i trånga korridorer, klaustrofobidrömmar och skottsäkra glas med sprit. En bardisk av metall svävar över betonggolvet. Vattenskulperade vägprydnader i aluminium, ständiga nivåskillnader och soffor av plast. Synthanthems med Seinfeldbass. Uppitchade melodier och hårt komprimerade dansbeat. Effektivt. Tapios röst har det som många andra saknar, en djup dödsbringande klangbotten. Även om det ser ut som om han inte riktigt fattar det själv.

Zebra and Snake tar sats från 80-talets synthpop, rundar 90-talets glättiga färgelektro och landar under applåder i 00-talets androgyna discogolvslyftare. Det passar sig inte alls i Strands bardel. Det är bra som fan, men ett rejält dansgolv hade hjälp. Några lyckas ändå röja bort bord och få till en liten spontansdans under bandets The Colours.
En natt på ett kicksökande festivalfält hade Zebra and Snake hyllats likt kungar. För kungar är de.

En liten verklighets uppdatering bara: Scenkläder. Jag tror inte jag behöver skriva mer än så…

GÖTEBORG: Hela det här eventet återupprepar sig i natt på Ritz! GÅ DIT! 



Tillsist:
Genom en sjukt genomtänkt Facebookkampanj har alla lånat sina öron till The Adventure Of. De har talat IVR. Uppmärksamheten är inte mer än rätt, sommaren är här och samba är hett som vanligt.

TAO är den dansanta versionen av JJ, den gladare versionen av nya Club 8 och ett elektroniskt huliganäventyr för Vampire Weekendfans.
Bandet är valda delar från två favoritband, Vargpakten och Hufvudstaden.

Nu gör vi så här, vi lånar TAOs pr-teknik och röstar in dem till Som en dröm-festivalen!

1.
Markera och kopiera följande text:

Jag skulle bli så glad så glad om The Adventure Of fick spela! Jag lovar på min mormors grav att jag kommer dansa och le!
Här kan ni lyssna och övertygas: http://www.myspace.com/adventureofswe

2.
Klicka här!

3.
Scrolla längst ner på sidan du kommer in på och klistra in texten där.

4.
Säg åt alla dina vänner att göra samma sak!


Jerry Boman

Jag dansade när jag var 12

Sitter hemma i regn, förkyld upp över öronen. Kan vara pollen. Eller Polen.
Men det är inte därför jag är här, jag vill bara i all enkelhet bjuda på några riktigt bra musikstycken från runt om i världen.


When I Was 12

Det är inte en hemlighet att jag gillar tjejer som sjunger mer än killar som sjunger. Väldigt generaliserade jag vet, men ofta är det mycket bättre. Här är det i allafall ett band som fått mig att båda dansa Köping och klappa händer. Lyssna 02:52 in i låten S is for Subway till exempel. Spretig kör är aldrig fel, bara rätt!

Adrianne Gold, Daniel Houwen och Carolyn Haynes är tre polare från Philadelphia och de gör enkel musik. Plockade melodier från höften. Allt inbäddat i den glödande solens romantik, den eviga sommaren och det är söt som fan. Larvigt, ja visst, men jag ler från öra till öra. Så kom igen nu, ge Cosy Den kulturbidrag så When I Was 12 kan förgylla Gula Villan i sommar!



Tillbaka till sången, någon har varit snäll och fixat ihop en fin liten lofikareokevideo. En bedårande sång! Att rimma Pizza med Mona Lisa är fint. Jag vill åka tunnelabanan och sjunga med:


Hold my hand!
Hold my hand!
Hold my hand!

Åh, jag kan se publiken och höra allasången!

En video till:

Hopelessly Romantic Harmonies from Kate Kell on Vimeo.



Division
Under väldigt lång tid gillade jag inte band som hade Depeche Mode och The Cure bland sina gudar. Det blev sällan bra. Nu vet jag vad det brode på, eller en av anledningarna, de hade inte tillräckligt bra prylar. Speciellt live så lät det skit. Trist.
Nu är det annat, varenda kotte har storslagna ljud i datorn och jag har väl inte så mycket mer att säga än att min högsta önska just nu är att få se ett band som Division live. Jag tror det kan smälla som fan!

Tillsist:
Ikväll stänger omröstningen om vem som får spela på Slussen under OpeningAct till helgen. Just nu leder MelodiesInMono (som jag berättat om för er tidigare) och det är helt rätt! In och rösta här så att det verkligen blir Max Ekholm som får spela på fredag!
OpeningAct är en del av den stora, stora "…och stora havet" festivalen som äger rum på Debaser Slussen i helgen. Läs om allt och alla här.

Tillsist2:
Jag har gjort om på bloggen igen. Nu hittar du en fin meny längst upp, missa inte att segla in på avdelningen "Musik du måste lyssna på nu". Där blir det utvalda band och länkbonaza. Inte så många ord, desto mer att upptäcka.

Jerry Boman

Sökes: Du som köpte plastjesus på Skånegatan

Härlig kväll på Trädgården under broarna vid Skanstull. Tidningen Novell firade nytt nummer.
Jag tar dem i kronologisk ordning:

Ludwig Bell

Klicka på bilden, det är den värd!

En riktigt bra låt är en tydlig låt. Ludwig Bell gör tydliga låtar. De finns nästan inget utrymme för tolkningar och det är skönt, han berättar det med Twitterprosans direkta hammarslag. för även om han ger en alla orden så ger han mig så fina ord att jag är mer än nöjd. Inte många sätter relationernas innebonde knepighet på samma lätta sätt. Det är enkla melodier om komplexa saker, Ludwig ger sin syn med en ständigt närvarande glimt i ögat. Det är låtarna till varje "rätt" par på Söder, de som köper lila plastjesus på hörnet, käkar indiskt varje söndag och som har små familjeråd om hurvida killen ska skaffa skägg eller inte. Ludwig berättar om hur det ser ut bakom de vackert bohempatinerade dörrarna runt Nytorget, där fasaderna rämnar när alla vännerna gått hem och de vaniljdoftande värmeljusen brunnit ut. Det är moderna låtar om det livet som vi själva valt, vi som trodde att man kunde rationalisera bort känslorna bara man har det trevligt och 5000 vänner på Facebook. Bell berättar att vi inte är så jävla häftiga när allt kommer kring.
Om han fortsätter så här blir Ludwig Bell vår nye Olle Ljungström.

Johannes Vidén

Nu blir det till att prata emot sig själv, för näste man upp på den lilla scenen i betongkyrkan gör allt annat än tydliga texter. Johannes Vidén gör stor poesi och han gör det på svenska. I sovrummsets lofi version av soul hittar han rätt så tillsvida att han aldrig blir bredbent. Vilket annars borde vara väldigt lätt i den genren. Det är storslaget så att brons pelare viker sig när Johannes röst ekar däremellan. Men det är samtidigt litet att inte den minsta fyrklöver bryts av. Johannes musik är mentalt taktil, han föröver känslorna via upplevd beröring, små lätta tryck på precis rätt ställe. Vidén är varsam soulakupunktur istället för helkroppssmockor. Båda lika effektiva.

Ida Redig

Några börjar nynna med direkt. Andra faller in lite här och där. Någon frågar: "Vem är hon?" samtidigt som de kan sjunga med. Ida Redig är på något sätt väldigt anonym men sätter djupa spår i människor uppenbarligen. Låten de flesta känner igen är Ialone, en klassikt låt som skulle kunna komma från en helt annan tid. Det finns inget där som berättar om hon rör sig mellan varma hus i södra USA på 50-talet eller om hon sitter i ett miljonprogramskluster 2010, ämnet är universellt/tidlöst, ensamheten i att vara två. Samma sak händer med Always on the run, med en röst som stannar bilarna och tågen ovan. Och folket nynnar med.

Det fanns en artist till som körde denna fina försomamrnatt på Trädgården… lyssnade en stund. Låter som snubbarna i Alexis Weak umgås för mycket i en källare. Med bara snubbar. Och ännu mer snubbar. Det borde fan i mig införas körkort för autotune. Tack men ajö.

Tillsist:
Ikväll blir det bra musik på Debaser Slussens bakficka under Le Plus. Hej Stockholm! aka jag och Anna hoppar in i djbåset mellan 00 och 03! Vi spelar goa grejer och du kommer dit!
Läs om allt här!

Jerry Boman

18-åringar har inte patent på spelglädjen eller orden

Jag sitter och skriver det här på min balkong. Försommarblåa skyar med molnslöjor, runt 20 grader. I skuggan. Ovan mig himmel, bara himmel. Nedanför håller jobbas det på att rusta upp gården. De målar, sågar och sopar rent. Ett tjugotal män och kvinnor i arbetsanpassade kläder, skor med stålhättor och hantverkskunnade. Bra jobb!
Om jag skulle be dem ta en paus i arbetet och berätta en anekdot som har anknytning till låten Solglasögon skulle förmodligen få lika många historier som det är folk där nere, och arbetet skulle inte komma igång på många timmar. Alla kan låten, alla har hört den och alla kommer ihåg när de hörde den. Min egen historia utspelar sig i början av 90-talet och platsen är medieskolan i Halmstad. Uppgift: "Gör en video till låten Solglasögon. Gör va fan ni vill!". Med exakt de orden på ett papper. Videon blev kanske inget att visa för farmor men under ändlösa natttimmar vevades den fram och tillbaka i redigeringens analoga bandsnurr. Än i dag kan jag hela texten...

Solglasögon spelades in av Docent Död 1980 och kan med råge räknas till de svenska klassikerna. En smula uttjatad javisst, men lyssna en gång till och känn på den härliga mixen av pop och naiv punk. Med på samma skiva hittar man också Bensin i blodet, som med textraden "en ensam man på en moped" tog udden av hela den svenska raggarkulturen. Där visade Docent död att det var coolt med något så fånigt som en moped, och i samma stund blev de pop.

Så står jag plötsligt där, i Docenternas (de bytte namn efter några år) replokal på Söder i Stockholm. Det är på alla sätt och vis en svindlande händelse. Här är bandet som nästan släppt en singel vart annat år sedan 1979! Mäktigt! Hjärnan bakom det mesta, Larry Lövgren är där men framför allt är Joppe Pihlgren där. En glad gamäng som trots tusen och åter tusen spelningar genom åren utstrålar sådan glädje att få spela för oss i replokalen att det svämmar över. På ett bra sätt! Nere i källaren känner han och bandet sig hemma, och på samma sätt som deras texter verkar vara skjutna från höften så bjuder de på en familjär liten konsert. Nu ska ni inte missförstå här, Docenterna är fortfarande poppunk, Joppes röst raspar och svajjar men det finns inte tillstymmelse till vi-var-coolast-i-stan-en-gång-och-ni-ska-gilla-oss. Docenterna 2010 bryr sig.

Jag kan inte annat än att le. Docenterna har inget att bevisa, de släpper tre EPs i år och det är låtar från den första som vi får höra den här varma kvällen. Bäst är huvudspåret "Vanligt folk" och "Sheena". Den sistnämnda låter så här:



(ja, det är som ni alla vet är det Idde Schultz där till höger.)

Nu har ju det här bandet spelat in en massa andra skivor och låtar än just den här EP:n. Om man vill uttrycka sig milt. Och eftersom vi vill ha mer så blir det några extranummer, bland annat en låt som jag helt hade glömt av att jag kom ihåg, Gordini! Lyssna på den texten, det handlar om ett par som blir överkörda på Söder Mälarstrad av en Renault 8 Gordini (Joppe berättar såklart exakt varför det är just den bilen det handlar om…). Paret har precis träffats och känner alltså inte varandra så mycket men genom att de dör ihop så är de plötsligt för evigt tillsammans i människors medvetande. Så jävla briljant berättat! Vackert mitt i all död.
Så här lät det hela:



På fredag spelar Docenterna på Pluto i Stockholm och den 26 maj släpps alltså den första av tre EPs.

Nä, nu är det lite för varmt här på balkongen, ikväll tar du med dig alla du känner och går ner under bron till Trädgården. (läs om allt här) Tidningen Novell har släppkalas och det blir bland annat musik av de här tre:







Jerry Boman

Två bra grejer

Fotsätter lägga bombmattor med video här. Det är en sådan vecka.
Först: Andreas Söderlund, du vet killen från Niccokick och Sounds Like Violence (och även Hello Saferide). Det hela är inspelat i hans studio som kallas Värmen och verkar vara startskottet på The Värmen Sessions! Med tanke på vilka bra band Andreas brukar spela in där så gäller det att hålla ögonen öppna för fler videos framöver!

Bra låt!



Skiva med Andreas är planerad till september...

Att Alf släpper ny skiva berättade jag för någon vecka sedan och nu kommer videon. Det är Alf själv som fixat och låten är kanske lite hårdare och bråkigare än du normalt. Men som vanligt är det mycket bra! Bättre än när The Legends försökte stöka till sitt ljud... lite närmare The Magnetic Fields brus och knaster album Distortion.



Jerry Boman

Snabb comeback!

Jag fortsätter sprida musiknyheter som du bara får reda på här och ingen annanstans... egentligen själva förutsättningen för nyheter men det verkar inte alla på "stora-tidningens-musikredaktion" fattat.
Skit samma, kolla in klippet och inse att sommaren börjar NU!
(bandbokare och festivalfixare, ta fram penna och papper, ni kommer vilja boka in bandet jag berättar om. Ni ville det förra året men då sa de nej tack...)





Jerry Boman