Snabb comeback!

Jag fortsätter sprida musiknyheter som du bara får reda på här och ingen annanstans... egentligen själva förutsättningen för nyheter men det verkar inte alla på "stora-tidningens-musikredaktion" fattat.
Skit samma, kolla in klippet och inse att sommaren börjar NU!
(bandbokare och festivalfixare, ta fram penna och papper, ni kommer vilja boka in bandet jag berättar om. Ni ville det förra året men då sa de nej tack...)





Jerry Boman

Ny låt med Anttila!

Jerry Boman

Jag biter ihop för mig själv

I en källare i Gamla stan i Stockholm firar Steget sin första skiva. Kan verka märkligt, både Matilda Sjöström och Nils Dahl tillhör inredningen på Pustervik i Göteborg. Men vad gör väl det, jag står där längst fram och bli helt förnärmad. Det är så bedårande vackert. Det händer då och då att mina ögon fuktas när jag lyssnar på musik, men nu vet jag att det finns skalor i känslorna. Steget får mina tankar att löpa amok. Ni vet när man gråter för att ens stora kärlek ler vid precis rätt tillfälle. När man går hem efter ett förmodat ONS och känner att fan just den natten kommer förändra allt. När solen går upp, äter upp helvetesnätterna och påminner dig om det vackra i att finnas till. I stunderna då man inte kan behärska sig, när man blir den rena människan man egentligen är. Som alla egentligen är.
Det är där jag möter Steget, jag är helt utlämnad, känslomässigt naken och det är därifrån tårarna kommer. Samtidigt biter jag ihop, jag är inte van vid så stora känslor. Än mindre att visa dem. Inget jag försöker dölja men när jag nu står där under stenvalv som sett både det ena och andra då blir det för mycket. Helst skulle jag vilja tappa ansiktet totalt, berätta allt om vem jag är. Det gör Stegets musik med mig, storslaget men ändå så otroligt minimalt och nära. Så jag gråter inte där framför scen den här gången. Det är för mycket bara.



Nu tar det inte slut där, för stora känslor och riktiga texter kan många fixa ihop. Det geniala är att det är så välspelat, perfekta komponenter i samklang. När jag sedan köper skivan och nu sitter och lyssnar på den så blir känslorna ännu större. Jag berättade för er här om dagen om mina två stora passioner när jag var mindre, The Beach Boys och den melankoliska inställningen till kärlek. Då handlade det om Irenes nya låt. Om man tar och lyssna på Denna gången med Steget så är det så nära stjärnorna jag kan komma, Ett sprittande hoppfullt piano inleder, så Matildas rakt på sak berättelse om erfarenheter, hur allt ska bli rätt. Samtidigt är det så sorgset, den ständiga jakten på att förändra sig själv. En låt som får mig att tänka efter, man ska inte ändra på sig, ta mig här är jag, passar det inte så var det inte vi, men står du ut så kommer det bli bättre än du någonsin varit med om. Så mitt råd, lyssna på Denna gången och gör ta mig fan tvärt om! Explodera i ditt eget sätt. Någonstans tror jag att det är precis det som Matilda och Nils vill säga oss.

Där hittar man nästa sak i varför det här är en duo som går rakt in i mig, de är ärliga javisst, men samtidigt använder de musikens alla parametrar till att berätta saker som gräver runt i mitt undermedvetna. Jag hör en sa men koppen känner något annat. Hur de får ihop det på det sättet övergår min fattning.

Senare på kvällen går jag och ser Andreas Kleerups "hemliga" band Me and My army. Första spelningen i Stockholm. Det är Timos band fast med Andres längst fram… Jo, alltså, det här ju en bunt mycket trevliga killar hela högen, mycket kompetenta och hela den grejen. Men det ger mig inget alls. Kan handla om det är lite för mycket Americana i svensk tappning. Men det är ändå roligt att se på något märkligt sätt, mest för att hela prylen är så märklig.




Kvällen slutade i en källare på Söder, där bjöds det på sprit i dricksglas och tvserievinjett-bonanza och improvisationssång. Nya vänner fick man också! Så roligt kan ha bakom ett cykelförråd!

Hemgången var lika med soluppgången.

Tillsist:
Me and My army spelade på, Ljunggrens på Götgatan, det var en form av invigning och Nöjesguiden höll i det tillsammans med Opening Act. Efter Kleerup och vänner gått ner kommer Swingfly upp på scen, ni vet han som hänger med Teddybears STHLM ibland. Meningen är att han ska få alla på härligt humör… Men högtalarna i den här gallerian, ja det är ju faktiskt en sketen galleria, klarar inte alls av att spela bas. Då gör Swingfly det enda rätta, han ber ljudkillen sänka ljudet och säger sedan åt honom att fixa ljudet. Såklart finns inget att göra och då gör Swingfly något som fler artister skulle ha stake att göra, han skiter i hela grejen och går av scen. Först ber han om ursäkt å publikens vägnar, han säger att han faktiskt inte förstår hur arrangörerna kan göra så mot publiken, att ha så dåliga prylar. Helt fantastiskt! Mer sånt!
Artister lägger ner hela sin själ och sitt liv på musiken, men många arrangörer verkar tro att det bara är att smäcka ihop några små hobbyprylar och sedan dra in strålarna och vara med på bild i Nöjesguiden för att fixa en klubb. Skäms på er! Snygg frippa kan ni ha, men ni har fan ingen koll på läget för det.
Heja heja Swingfly!

Jerry Boman

Större hatt och mindre blås

 Så fastnade man framför Myspace igen, stilla cruisandes runt i svenska städer och deras band. Som om det inte redan var fullt i skallen. Samtidigt är det fruktansvärt roligt, att det aldrig tar slut! Sen hoppade hela webbläsaren till och jag hamnade i Ukraina!
Idag blev det alltså musik från öst, väst, syd och...nä norr blev utan idag men det tar jag igen snart.
Så, här är väldens bästa band... den här veckan.



Crocodile in tights
Öst håller på att ta över allt, först tog de över schlagercirkusen och nu har de gett sig på DIY-poppen också!  Lo-fi synthpop med plastiga trummaskiner och hitte-på engelska. Ibland kakofoni av ljud och röster. Galet charmigt! Helt magiskt att de kommer från Ukraina!

Tusen nålar
Som ni alla känner till hängde Samtidigt Som upp gitarren på väggen tidigare i år och det var ju synd. Mycket tråkigt. MEN det finns mer vete på spannmålsåkern, här med en smula distad melodika. Låten Sommaren 02 är en uppgörelse med hopplösheten, om hur enkelt idioti ändå kan vara, så befriande. Annars är Mera medicin riktigt jävla bra!!

Andreas Söderlund
Han har haft sina fingrar med på de mesta ställena den senaste 10 åren, allt från egna bandet Niccokick, via Sounds like Violence till Hello Saferide. Sen har han producerat en herrans massa bra poplåtar!
Nu tar Andreas steget och börjar sjunga på svenska! Man känner till viss del igen hans stötiga röst men och de enorma gitarrmattorna, det är tjurrusningar och plockande powerwalk om vartannat. En uppretad folkhop som trollas fram och lika snabbt försvinner. Tjohooo!!!
Redan bokad till Siesta och Piteå Dansar och Ler. Helt i sin ordning.

Veckans låt:
Wayward buses - Christine plays tamourine
En enkel poplåt med en over the top-melodi! Wayward buses snuddar vid sina gudar, The Magnetic Fields, men hittar här sitt helt eget. Och va fan, sämre inspiration kan man ju ha!

Tillsist:
I helgen händer det en herrans massa! Steget, Anttila, Dance and Forget... På tal om Kristian, här är hans nya video:


Och så tar ni och kollar på den här Hästpojken bilden:

Är det samma hatt? Blåset försvann från Göteborg men hatten blev kvar. Och svällde.

Jerry Boman

Allt händer bakom kameran

Precis när man trodde man sett precis allt så smäller Sidechild till med stor musikvideohumor! Du måste kolla hela!



Det är inte första gången Sidecild får mig att skratta, tidigt i år släppte de en skiva och för att föregå kritikerna så bjöd man in de bästa kritikerna i landet och lät dem tycka till:



Som om detta inte var nog, de kom med mig och Anna och åkte båt också! Så här såg det ut på Stockholm Boat Sessions:



Förra sommaren hörde jag detta fina fina band för fösta gången, så här tyckte jag då.

Tillsist:
Inom kort kommer jag släppa en bomb…

Tillsist2:
Irenes nya går fortfarande att lyssna på. Det tycker jag du ska göra!

Jerry Boman

Fem år senare - Irene lever!

NYHET: Irene släpper teaser! Går endast att lyssna på idag!
Länk längst ner.

Jag var där, när Irene gjorde sin första spelning 4 maj 2005 på Pustervik i Göteborg. Några dagar tidigare hade jag stött ihop med Tobias Isaksson. Redan då visste jag, det här kommer folk lyssna på. En låt hette Stardust, men det var inget mot vad som komma skulle. Det kom låtar som mycket väl sammanfattade allt som var viktigt när jag var liten: The Beach Boys och den melankoliska inställningen till kärlek. Tiden gick och Irene spelade överallt, i Sverige och utomlands. De spelade på mitt första Indiedags på Emmabodacampingen.

Sen blev det tyst. En ny skiva kom och det lät bättre än någonsin. En ny era inleddes. Bandet var större än någonsin, och spelningarna blev hyllningar till sommaren och det lätta livet.
Sedan blev det tyst igen, bandet flyttade till andra orter, skapade nya band, gästade andra band, startade klubbar. Irene blev en dröm.

Tobias flyttade till Stockholm, startade klubbar, hoppade in på gitarr i Bingolotto, spelade skivor överallt i huvudstaden...

Så kommer det ett sms: Kolla min Facebookstatus NU!

Irene är tillbaka! Tobias, med landets ledsnaste röst, gräver djupare i sitt förflutna, vägrar släppa taget och jag kan fan inte sluta lyssna! Irene har gått in från stranden utan att hitta något.
Det här är låten som kommer fram när man har ensamefterfest, när solen går upp utanför fönstret och alla förhoppningar är borta. När man förstår att den perfekta vågen fanns en gång, men man fattade det inte just då.

Plötsligt framstår det glasklart varför Tobias citerar följande:

"Dancing is something you do alone, in your room, at three in the morning"
South Park

Låten finns att lyssna på från och med nu och EN dag framåt! Klicka HÄR!

Tillsist:
På tal om band som jag gillat, Sonic Surf City spelar på Marie Laveau den 20 maj.

Tillsist2:
Håkan Hellström släpper ny skiva i höst! Det blir spelningar både i Göteborg, Stockholm och Lund.

Jerry Boman