Nu till avdelningen "Bilder jag aldrig trodde jag skulle ta... i hela mitt liv". Överst på den listan bör man finna den här bilden:
Mannen längst bort, ser du vem det är? Ja, det är Orup. Igår spelade han och Johan Kinde (Lustans Lakejer) skivor på Gustav Gelins klubb Lyckliga Måndagar på Tranan... Alla människor med minsta vett och sans inser det helt skruvade i det! De spelade väldigt bra musik! Galet bra musik faktiskt! Saker man inte hör så ofta ute, en smula guilty pleasure-låtar.
Johan Kinde och Orup alltså. Bara sådär, i en bar, en måndag. Ännu ett bevis på att man flyttat till storstan.
Tillsist: Ikväll, tisdag, spela Dial M for Murder på Strand (bardelen). Jag tycker du ska gå dit, om inte för musiken så kan du väl gå dit för att kolla in det visuella spektakel jag ska bjuda på. Temat är krig. 21.00 börja det hela.
I lördags var det supermarket på Kulturhuset. Eller Supermarket. En massa konstgallerier från hela Europa ställde ut och det var trevligt på alla sätt, mycket inspirerade grejer. Galleri Syster från Luleå var på plats. I ett litet hör ställde de ut…musik. Bland annat spelade Akiine som jag berättat om förr. Jag trotsade snöyra och halka för mitt nya favoritband, Hägerstens Botaniska. Trädgården var lite större än vanligt men annars var det som vanligt, jag blir så berörd av deras musik. Den är så uppgivet sorglig. (Läs och lyssna här, enda stället du kan höra deras låtar på)
När de spelar låten Som Dom händer något roligt. Låten handlar om just tillställningar som Supermarket, hur alla verkar vara rädda för att inte vara precis som dom andra. Att allt kan tyckas gå ut på att portionera sig och vara samma. Ha rätt märke på kläderna. Samma frisyr. Vara hipp på rätt sätt. Att spela den låten precis där är så otroligt skoj! Från början verkar inte många lyssna men efter ett tag börjar några skruva på sig, de ser besvärade ut. Sedan står de där med brallorna nere. Avslöjade. Konsten avslöjade sig själv.
Helg och gott om tid att lyssna på nya härliga band! Jag gillar verkligen hur ni som läser här bjuder på så fina länkar, stundtals strömmar det in bra musik! Som nu! Här kommer en tredelad lördagspåse med musik som jag gillar mycket just nu.
Prins Eugen Någon berättade för mig när jag skulle flytta till Stockholm att jag aldrig mer skulle få upptäcka nya skeva band. Att hela huvudstaden var ett träsk av polerade musiker som inte släppte något i från sig som de inte visste skulle gå direkt in på Tracks. Som tur var är det inte sant. Lyssna på Prins Eugen. Så in i helvete bra! Näven i luften, punkkänsla med elektroniska microkosmos inslag. Lyssna på "Säkra vägen ner / Ingen saknar en förlorare". Där har du mitt gå ut-anthem för den här veckan! Med anknytning till Hästpojkens musik numera så är ju Stockholm helt klart det nya Göteborg!
Stereo Arcade När jag ändå är inne på låter som får en att gå lite snabbare, lite rakare, lite gladare, så kan ni kvasta förbi Stereo Arcades sida och lyssna på stråkpopen i I´m not gonna die tonight. Klass på den!
Det var sommar 2008, det var en gata i Malmö. Några få centimeter över marken stod Karolina Stenström. Ibland satte hon sig ner vid sitt piano. När hon började spela stannade gatan upp och likt en Matrixeffekt verkade farten saknas ner. Vi som var där kände våra andetag och bländades av Karolina. Hon kallade sig Steso Songs. Sedan blev det sommar 2009, och det var en scen på Landet. Samma saker utspelade sig, allt stannade upp…
Det är vinter 2010 och Steso Songs har precis släppt sin första skiva. Enligt mig ett mästerverk. Platsen är Debaser Slussen och Karolina spelar precis innan Hästpojken. Inget stannar upp. Många bryr sig inte. Det pratas på i lokalen. Kanske kan det där ha varit den mest olyckade bokningskrocken ever.
Det är så synd om er. Ni som inte lyssnar. För i min värld stannas det upp. Steso Songs musik är en smula ljusare nu, motsägelsefullt med en skiva som heter Now it´s dark. Musiken bygger på krockar, det smäller i min skalle, just när man känner sig säker kommer ett mjukt kast, låten tar en ny riktning. Steso Songs kör ner näven i pianot och får de slumpmässiga skeva tonerna att verka helt självklara. Lyssna på The Od. Inte många som klarar den manövern utan att gå vilse totalt. Fantastsikt.
Karolina är den fjärde dimensionen, ett saligt väsen högt över våra huvuden. Samtidigt nära inpå. Ibland bara det hårda pianot och rösten, ekande tom, distanser från budskapet. Likt en spärrvakt inne på sitt tionde arbetsår stirrar hon rakt fram, verkar utföra musiken på rutin utan känsla. Detta är om man lyssnar snabbt, för i verkligheten är det en sådant fokus och känsla att vi inte riktigt är beredda. Hon behöver liksom inte visa att det är på riktigt, att det här är det viktigaste. Det framgår med all tydlighet i musiken, i varenda låt, varenda berättelse hon berättar. Karolina är en väldigt modig artist. Hon litar till texterna, ljuden och tonerna. Inga visuella kroppsliga överdåd. Ovanligt och helt fantastiskt.
Det är synd om er som inte lyssnade. Ni, kanske skadade av Youtube övertydliga, ständigt närvarande visuella verklighet, som inte ens för en liten stund kan ta er tid att stanna upp.
Alla känner till omgörningen, Hästpojken gick från galenpannapunk till Svensktoppen snabbare än platserna på Carmen eller Kellys fylls en fredag. Jag gillar det, verkligen. Nya skivan växer, många låtar kommer sitta kvar länge länge. Men jag saknar en sak när Hästpojken spelar live. Jag saknar det oväntade. Det är bra, det är väldigt bra, det är inte det, men allt verkar så regisserat. Jag vet inte, jag är väl Göteborgsskadad, vill ha ett viss mått att idioti på scen. Och när nu några av scenens förgrundgestaler står på scen, ja då saknar jag jävelskapen.
Men nog om det, Hästpojken är ett upp över taket bra band. De nya låtarna, crescendopopen, är smäckstora i levande livet. De rasar på utför kanter, kastar sig mot cellens väggar och är allmänt bråkiga. Hästpojken är förfester som går snett, spårar inte ur men blir förevigt inskrivna i minnet. Hästpojken live är känslan av slut-på-papper-i-skrivaren sent en fredagseftermiddag, när solen hånfullt retar utanför fönstret. Hästpojken live är missade bussar, tappade förstånd och livet som händer i det perifera synfältet. Allt vi jagar min aldrig finner. Det är uppgivet. Hopplöst.
Igår var det tänkt att jag skulle se Le Fever på Hemma hos Fanny på Pet Sounds Bar. Men sällskapet på ett annat ställe var så trevligt att jag missade hela konserten. Attans… MEN när jag sedan tillslut gick ner i källaren möttes jag av ett glatt band som bara för min skull satte upp en superimproviserad minispelning inne i Pet Sounds loge! Fantastiskt! Och eftersom jag alltid tänker på er kära läsare/tittar här på bloggen så filmade jag ju såklart! En av bandets vänner fick agera kamera två.
Så här kommer det, ett superexklusivt klipp med Le Fever, inspelat igår i en korridor på PSB! Håll i hatten!
Var och kollade på Grand Archives. Myspop med skägg och stämsång. Vackert ibland, sömnigt ibland men på det hela en trevlig upplevelse. Ett tillrättalagt band, retar inte upp en själ. Jag saknar den där riktiga inlevelsen, kan ändå gilla en del låtar, men Grand Archives är likt en amerikansk politiker, lufträtt och passar många.
Ta exemplet med Torn blue foam coch. Det är väldigt nära en riktigt bra låt, men det saknas något. Låten är en vald amerikansk president, men hade passat mera som en valbar president, en som får kämpa. Som om de inte riktigt litar på det enkla, kraften i att ta sin idé hela vägen. Ska man passa många gäller det att safe:a upp. Fega ur.
Nä , ni får helt enkelt lyssna själva, här kommer ett potpurri:
Tillsist: Facebook är bra till så mycket. Som till exempel att hitta nya band. Så, här kommer dagens "Facebookfynd": Aus Berg! Lyssnar gör du en bit ner till vänster på deras sida. Let´s Pretend kan man börja med.
