Det nya svenska bandet

0 kommentarer

Ett finns en låt som de flesta svenska uppfattar som väldigt svensk. En låt som fångat den där flyktiga känslan som vi vill att det här landet ska stå för. Känslan av orörd natur, känslan av sommarnätter i midnattssolen. Den hoppande laxen, myggor i motljus och björkenssus. En låt som får oss att sträcka på ryggen, att bli en vandrade svensk turistbyrå, redo att berätta om allt det där vackra som vi värdesätter. Låten heter Brusa högre lilla å och är skriven av Björn J´son Lindh.

Ett finns en låt som de flesta svenska uppfattar som väldigt svensk. En låt som fångar den där ensliga känslan som bara ett land med endast 23 personer per kvadratkilometer kan ge. Känslan som för mycket flit ger, känslan av vinternätter på ensliga insnöade gårdar ger. Den ylande vargen, ensamlunch på stadshotell och blåa vinternätter när luften står still. En låt som får oss att knipa efter andan. En låt som bärs i hjärtat. Låten heter Vintersaga och är skriven av Ted Ström.

Hägerstens botaniska har fångat in både de här låtarna rätt exakt. Det är en midsommarnattsdröm i minusgrader. Nyårsnätter i evigt ljus och nattdopp. Sylvassa registrerar de världen omkring sig, säger sedan sakerna enkelt. Till tonerna av ett stilla piano och försiktiga gitarrer. Melodier kastar sig ut från höga klippor, svävar enkelt i termikvindarna. Musik för nattbussen, ensambussen, hem. En stel blick ut genom skitiga rutor och staden försvinner bakom. Musik för inträdet i den gråa betongen, när hoppet dog mellan discodörren och spärren. Sånger när allt tog slut. Sånger till en ensam kopp te klockan fyra på morgonen, då det enda kan uppfattas som en glimt är klockan på micron.
Hägerstens botaniska kan mycket väl vara "det nya svenska bandet".


För er som vill ha lite enklare referenser: Säkert på samma efterfest som Raymond & Maria.


(jag vet inte hur mycket ni ser det på bilden men det är alltså en guldfisk som sköter rökmaskinen, en utter som spelar gitarr/sjunger samt en svan som spelar piano/sjunger.)

Hägerstens botaniska har ingen sida på nätet där du kan lyssna, men jag har fått lova att bjuda er på två sånger. Den första är inspirerad av Ruben Östlunds vackra och Guldbaggenominerade film Låt dom andra sköta kärleken. Helt fantastisk.



Jag fixade ihop en liten videobit i all enkelhet.



Låt nummer två är en betraktelse av snittfesterna, hemnet-knarkarna, par med lattehållare på barnvagen och alla andra som jagar det perfekta livet. Bland det bästa jag hört. Någonsin.




En skiva med sju fina låtar finns att få tag på, kontakta sångerskan Sofia Hultin här.

Jerry Boman

Några tecken mer

0 kommentarer

Nog tänkte du att utmaningen fanns. Att begränsningen gjorde det intressant. Om man kunde säga precis vad man ville säga på 140 tecken, ja då skulle världen öppnas. Vardagen skulle delas med alla, vi skulle komma varandra närmare.
Sedan hände något, alla började prata konstant. De här 140 bokstäverna svämmade över, plötsligt visste alla allt. Eller de trodde att de visste allt, de trodde att de berättat allt. Vardagen blev något man berättade på 140 tecken. Allt annat var old. och gårdag. Istället för att föra människor närmare kom distansen, för vem är det man egentligen lär känna genom dessa flöden. En tillrättalagd person som egentligen inte berättar något.

Erik Halldén har ingen Facebook. Jag gissar att han inte heller använder Twitter. Ändå känner jag Erik väldigt bra tycker jag. Det kanske låter exotiskt 2010, men jag känner Erik via hans sångtexter. Från början var det på engelska men sedan ett tag tillbaka på svenska under namnet Kronprinsen. För även om det är ljug hela tiden, vilken jag starkt misstänker att det inte är, så är sanningen den att Halldén är en stor berättare.



För mig handlar lyrik om att berätta historier precis som de är. Eller precis som man tror att de är. Det svåra sitter i hindret om hur mycket man ska ge ut sig själv och sina vänner. Erik berättar allt. Han letar inte absurditeten, han letar inte efter de där märkliga dagarna som går till historien. Han berättar om…i dag. Eller i går. Eller vilken dag som helst. Jag vill inte använda ordet vanlig, för ingen dag är vanlig.

Kronprinsen är statusuppdateringspop.




Det står några personer bredvid mig när UmiUmi spelar. Blandade kön. Deras gemensamma samtal vill jag inte återge, för det är…nu ska jag säga…riktigt pinsamt. Det tycker, håll i er nu, att UmiUmi aka Anna Berglund "går för långt". Under en kort stund funderar jag på att ge mig in i debatten, man det skulle bara sluta med ilska.

Både i ord och musik får Anna mig att tänka på Edith Södergarn. Något i det svarta, i intensiteten, i detaljerna. Styrkan är genomträngde. "Söder Om Söder" börjar med olycksbådande stråkar och fortsätter med en text om ensamheten. En storslagen text. En gripande text. Ord som utan att döma berättar om tomheten mellan två människor. Söder om söder blir en krigszon, en urblåst skelett av känslor.

Det är bedårande vackert.



Anna Berglund går inte för långt. Hon går precis rätt. Spelar på rätt filer. Uppgivet. Nattens sanningar som de flesta inte vågar tala om. Det är inte skitigt, det är vackert om man som jag har fallenhet för människoöden utanför discobollarna och champagnens ljug.

Det är bedårande vackert.



Tillsist:
Det där var alltså sista Klubb King Kong på Sjöhästen. Men INTE sista Klubb King Kong. De kommer flytta till nytt ställe. Så sitt ner i båten.

Jerry Boman

Legenden är från Norrköping

1 kommentarer




Jag trivs bäst, onykter. Det är den bästa av alla tillflykter. Jag är inte någon alkoholist, men ibland är bara staden så jävla trist.

Så börjar låten Varulv med Legenden från Norrköping. Rösten spricker, samma uppgivenhet, det-enda-rätta-allt-jag-kan-göra-känsla som i Håkans "Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din". Resten fortsätter med samma verklighets prosa, en tjurrusning av småstad träffar mig. Jag ser framför mig anthemkänslor, knutna nävar i luften när Legenden sätter den här låten live.

Det är smutsigt som fan. Torr betongdamms-smuts blåser rakt ut med de spikade trummorna, blodiga armbågar efter nattens språng, alla måste ha benskydd. Legenden är Mad Max i neonljus. Post-svininfluensa pop när solen gick ner. 28 dagar senare. Ensamma kvar tar de vägen via replokalen istället för att går hem, där barndomens krav och tyllgardiner väntar. De äter hellre grus än ostfralla. De är inte tuffa. De bara är.

Tillsist:

Inte missa sista Klubb King Kong på Sjöhästen på lördag!
Alltså, inte sista King Kong, bara sista på det stället.
Umiumi och Kronprinsen visar att svenska är det enda rätta!

Lyssnar på lite nya Kronprisen låtar som kom seglande. Texterna står inte långt i från Vapnets berättande med bitter eftersmak, bitterhet som något positivt. Det tillsynes vackra som är livet är ändå helt dumt i huvudet. Inbäddat fluffiga karibiska rytmer täcks av realtidspoesi.

Umiumi spelar i samma klass, det är verkligheten. Utan censur. Vackert. Vackert. Kolsvart med självförtroende.

Kommer bli en grym kväll! Kom inte om du är pryd.

Jerry Boman

Jag gjorde en video.

1 kommentarer

Jag är inte bara runt på en massa konserter, jag gör musikvideos också. Här kommer den senaste, Anna Hamilton och låten Walk of shame! Idé, foto samt klippt och skuren av mig. Kolla gärna in hela...



Mer av fantastiska Anna Hamilton hittar du här!

EXTRA!

2 kommentarer



Ser jag detta sist av alla eller? Är det DEN Henrik Berggren!

Jerry Boman

En ljudsekt som hittar på i stunden

0 kommentarer

Date. Month. Year.
Så fick vi då äntligen svar på den frågan, hur dd/mm/yyyy vill att deras namn ska uttalas. Frågan ställs av Exploding Heart, kvällens förband. Eller nä, kvällens första band.
Date. Month. Year.
Hela hösten har diverse personer försökt hitta på olika uttal. För Torontobandet har det snackats om, spelats av och dansats till. Av detta märks dock inget när nu bandet tillslut kommer. Debaser Slussen ekar tomt och är svinkallt. Visst, det är snöstorm ute, men hur slö kan man bli?
Och just snön håller på att ta död på hela kvällen, när klockan är närmare halv nio har fortfarande inte kanadensarna kommit fram. Ingen vet var de är, ingen når dem på telefon… Man slutet gott, de dyker upp, efter inte bara en krock utan två, och bränner av en makalöst levande föreställning! Som de liksom ville övertyga världen om att inget kan stoppa dem, även när snön ligger meterdjup och baren tvingas värma ölen i micron för att vi inte frysa fast i glasen.







Vi kan vara med i en sekt. Eller så är det här ljudtanken till 1984, en dans förför oss och gå på det hela. Ett dystopiskt CSS. är mattor av ljud, små lalliga melodier framförda på distade synthar, gitarrer monotona evighets figurer och ett frenetiskt trummande. Marschmusik för 10-talet. Jag tänker på tokspelningen med Matt & Kim på Popadelica i våras, det där trummandet som biter sig fast, låter förprogramerat, med sväng. Ett flyglarm, ett springande folk, en fjärde dimension av musik. För egentligen är det inte låtar de spelar, många bara börjar, fortsätter för att sedan sluta. Ingen struktur. Det låter här och nu, improviserat i sina bästa stunder. Att dyka rakt ner i en musikalisk tanke, där ingen läst manus och inte heller vet hur det slutar. Klarar sig folket? Dör hjälten?

Jag gillade dd/mm/yyyy! Mycket roligare live än inspelat och då är det ändå bra på Myspace! Det smart och det var inga halvmesyrer. Ett trevligt gäng, som trots flera hundra spelningar främst i USA och Canada inte verkar ha tröttnat. Jag kände mig utvald att få stå där.

Ni som bor i Malmö, missa dem INTE på lördag på Debaser! Inte! Inte! Och ni som bor i Berlin skriver upp 8 februari.
(gå in på deras sida och kolla spelschemat, helt galet! De spelar typ varje dag hur länge som helst! Roligast är att de faktiskt har EN dag ledig, men på den dagen står det: "22 feb 2010 Ask us to play, we don´t like days off". Underbart!)

Jag filmade lite också, se förra inlägget.

Som jag skrev tidigare var det ett band till, Exploding Heart. Det perfekta förbandet till dd/mm/yyyy! Inte lika, samma mattor men långsammare. Mycket fin sång, speciellt när både Aesa-Saga Otrsdottir Ardal och Gudmundur Mogensen sjunger samtidigt. Det låter Yvonne, det låter mörker och det låter E-bow. Ett ständigt vibrerade ljud som fyller salen. Mycket ensamt. En replokal inne i en cistern. De där amerikanska runda sakerna högt uppe. Ibland blandas just Yvonne med Christian Kjellvander. En helt märklig combo! Men jag tycker det är bra. Visst, lite långsamt och svävande ibland, men jag vill gå runt i nedsläkta byar på landet med Exploding Heart i öronen. Det är antibilåkarmusik. Och det är alltid uppfriskande.

Om nya klubben Fåglarna var bra? Ja, det var ju typ väldigt bra band så det får man väl säga. Det var ju inte deras fel att det var isande kyla inne på Debaser. Så kallt att det delades ut filtar...

Tillsist:
Sjöhästen försvinner! Ja, det är sant, enligt ord på nätet är det sista gången nu på lördag som fina fina Klubb King Kong lägger till vid Horstull. Klubben kommer så klart överleva, men jag tycker det är synd på Sjöhästen.
Vad är inte bättre då än att "fira" detta med en riktig dunderkväll! På lördag står det två av mina favoritband just nu på scen: Kronprinsen och Umiumi. Den första spelade på min egen klubb förra året och den andra skrev jag om här tex.

Om Kronprisen skrev jag "Det är svårt att ringa in Kronprisen. Ena stunden lofi garderobsbalearic, andra kommersiell vinter med Wham. Ryktet går att vi kan förvänta oss ett mellansnack "i hästväg". "

I båset blir det riktigt fin besök: Honeydrips - Mikael!

Ett råd till Klubb King Kong nu när ni letar nytt ställe: Se till att man kan få nötter i skålar större än fingerborgar…

Jerry Boman