En djärv pilot och ny desperationspop på svenska

Om man flyger jetplan gäller det att hålla reda på fysiken. Det finns en punkt när inte planet kan flyga längre, när det går för sakta. Farten måste övervakas nog när det går sakta annars blir det stall. Resultatet blir att planet faller platt till marken.
Bara de djärvaste piloterna vågar ligga på gränsen.

I det långsamma, tveksamma, rädda är Christoffer Sander (sångare i Ingenting) som bäst. När jorden uppslukas av ängslan, blicken vänder mot golvet likt en mobbad katt.
Mot slutet av konserten uppstår ett samband, mellan mig och Christoffer. Jag känner att nu hände det något. Det är också då som han spelar sina långsammaste låtar, sånger med det där så typiskt för Sanders låtskriveri utdragna toner där jag nästan tror att musiken ska börja gå baklänges.

Sander hittar den där punkten när planet inte längre kan flyga, när det håller på att falla bakåt. Han parerar det varsamt, det blir en vacker flyguppvisning.
Precis som de djärvaste piloterna, de som vågar ligga på linjen mot katastrofen, så vågar Christoffer sakta ner flera gånger och komma ur det. Mycket vackert.

Ibland går det åt precis helt fel håll, flyguppvisningen får hybris, vill köra fort och länge. Göra spektakulära loopar, trixa med gitarrerna i ett allt högre tempo. Det är det som brukar kallas eufori.
Inte Sanders starkaste sida. Medveten som han är stoppar han också bandet, mitt i ett evighets jamande mot slutet av en låt. Inövat eller spontant vet jag inte. Men roligt är det!

Sedan har vi den där covern. Daniel Johnstons "True love will find you in the end", på Sandersvenska "Sann kärlek hittar dig dig tillslut". Snyggt men inte precis översvallande bra. Jag gillar mer Almedals lilla passning till samma låt i deras "A".

Men va fan, alla flyguppvisningar har sina toppar och dalar. Den här kvällen kom topparna mot slutet, precis som det ska vara.

Avslutningsvis: Sök upp Ingentings "De svåraste orden" och sväva bort till tonerna av 2000-talets bästa låtar.

PS Förlåt, jag fattade inte skämtet med att spela Lundells "(Oh la la) Jag vill ha dej" precis innan spelningen... Maken till dum låt får man leta efter, så sluta upp med att sprida den Mr Dj! Låten är rent ut sagt äcklig! DS

Tillsist:

Det här kom just in: Magnus Ekelund, aka Elmo, lägger ner den 31 juli. Det blir en sista spelning i Luleå.
MEN! Magnus har börjat sjunga på svenska! Lyssna här, det är desperationspop och näven-i-luften!
Nu är väl det här som att svära i kyrkan men Magnus låter som förlängningen av Broder Daniel, på svenska. Som om Henrik gjort helt om och börjat sjunga på modersmålet. Ekelund lägger ut precis det som vi alla vill ha.

Speciellt gillar jag Stállu. Magnus berättar över Facebook att "Stállu är en figur ur den samiska mytologin. Han framställs som en slags demon med svarta järnkläder. En människoätande jätte."

Sommaren kommer nästan en gång per år, så fråga aldrig varför jag mår som jag mår

Sådan pop kan bara skrivas av människor från Jokkmokk.
Ge mig mer!

Tillsist2:
Boka in 9 augusti i kalendern. Då händer det grejer på Åsögatan 140! Mer info kommer.

Jerry Boman

På tredje dagen uppstånden

Det hela är väldigt enkelt.
Shugo Tokumaru kommer upp på scen och sedan börjar miraklet.
Den ständigt leende ödmjuke killen från Japan dödar allt vad folkmusik, leksakspop och i viss mån blues heter. Han styckar upp dem och syr vackert ihop den till musik som bäst kan liknas vid vårens första egenodlande apelsin. En solvarm mix av skog och storstad. Av hav och land.
Shugo och hans band leker fram de finaste/smartaste popen du någonsin hört. För du har garanterat inte hör musik som låter så här förut. Men samtidigt som det är avigt så är varje ton helt på rätt ställe. Lite som att komma hem fast man aldrig varit där. Som att berätta den bästa historien för sig själv trots att man inte hört den förut.

För han sjunger ju ändå på japanska. När jag lyssnar lite noggrannare så kanske det är är engelska...Tror jag, jag har inte en susning. Och kanske är det skit samma, för allt ligger i musiken. I "Parachute" skulle Tokumaru kunna sjunga på vilket språk som helst, för den låten kan alla förstå. Var enda kotte fattar att den är bra. Från Peking till Peru.

Mot slutet byter Shugo sin gitarr mot en ukulele och spelar... Video Killed the Radio Star! The Buggles megahit med överdrivet asiatisk frånvaro av bokstaven V och R, "Ledieo Killd Le Lejdiosta". Fantastiskt roligt och så jävla charmigt!

Shugo Tokumaru gav mig något viktigt den här sommarfredagen. Han gav mig glädjen till musik en ny skjuts framåt. Han visade att det fortfarande finns harmonier som ännu ingen hittat, att det finns en hel skog av popmelodier som bara väntar på att utforskas.
Amen på den!

Tillsist:
En liten notering från torsdagen.

Helgen börjar på torsdagen. Genom regn tar jag mig till Debaser Slussen, Terrys klubb Falling and laughing kör inget band den här kvällen så jag förväntar mig bara lite häng. Det blev det, träffar trevliga människor, det spelas go musik och allt är bra. Terry med gäster kör blandat och det är ofta kul, dvs de har humor alla tre.
I det bakre rummet håller en annan klubb till, mer tatueringar och en jävla massa mer skinjackor. Ett band spelar oxå, får höra att det är sångaren från Mazarine Street... Bandet heter The Palms och är totalt meningslösa. Vad håller ni på med? Jag lämnar dem där med orden: Tjoho, det är 2009 nu! Wakei Wakei!

Jerry Boman

Synd på bra musik.

Namndoppartid:
Alice Luther-Näsholm spelar i After School Sport. Så här bra är de.
Nu gäller nytt band, Museum of Bellas Artes, tillamans med en eller två till. De tolkar bla The Sapphires "Who do you love". En låt av ett generic Motownband från 60-talet.

Nutid:
Inledningen är strålade, rök och snygga ljud. Hör jag en subtil samplingshylling till Michael Jackson? Musiken är dansant, pop och skönt avslappnad. Tänk TTA och A Camp. Tänk sommarnätter utomhus med folköl.
Sen kommer sången, en sång som på nätet är helt perfekt... Det rundar, det låter sjunget genom en mössa, det rundar igen och det kastas på så mycket reverb att inledningen till Broder Daniels Whirlwind framstår som torr.

Det är en sorgens dag för ny svensk pop. Det här var inte värdigt Museum of Bellas Artes, jag hör att det är så mycket bättre. När jag gå lite längre fram i lokalen hör jag en högtalare är helt spräckt. Det hade kunnat funka med vilket poppunkband som helst här nere, men nu. Nä.

Jag har lyssnat på "Who do you love", imponerats av dess hänsynslöshet inför originalet, av dess förmåga att plocka upp nutidstendeser och placera texten i ett storstadsklimat 2009. Känt mig placerad på trappsteget, emogråtandes med en fråga i skallen. Lite för full och lite för emotionell. På Bonden Bar den här onsdagen finns inte ett spår av det.

Resten av låtarna följer samma, det är bra musik men världsrekordet i mossigtljud slåss var tredje minut. Det är inte bandets fel. Synd, så synd.
Åh, det är så trist att skriva om ljudet, men här var det faktiskt befogat.

Ge nu Museum of Bellas Artes en bättre scen så ska ni få se på storverk!

Tillsist:
Shugo Tokumaru! Fredag! Strand! Svenska Musikklubben! 1-2-3, sålt till damen och herren med smak, var ni än bor! Hepp!

Tillsist2:

Gåshud.

Jerry Boman

Bäst just nu!

Så bra alltså! Alkberg överraskar hela tiden!
Skiva kommer till hösten. Sitt standby.

Ladda ner låten, och några till, gratis här.


Jerry Boman

Många Boman och en bra kväll på Nada.

Ny Klubb har flyttat. Eller så har de bara expanderat. Klart är i allafall att man numera hittar dem i Stockholm också. Premiären var i fredags och platsen Sugar Bar.
För er som inte varit på Ny Klubb förut... eller först, ja klubben heter "Ny Klubb". Kommer man från Göteborg och startar en ny klubb så döper man den till...japp just det "Ny Klubb". Åk till Göteborg på semester så kommer du fatta.

Nåväl, den här klubben är inte helt som andra. För i ärlighetens namn, är vi inte snor trötta på all jävla pop som skall spelas ute hela tiden? Klubbarna byter namn men musiken är ofta den samma, det är "de senaste fyndet från Myspace" och det är "dans till Håkan klassiker" samt "den svalaste västkustpoppen" för att inte tala om "trippelmackor i form av de bästa sweindie-hitsen".
Då känns Ny Klubbs frossande i Springsteen, gammal glad 60-tals rock och allt annat som vi ler åt så jävla skönt! Ett tokbryt riktat rak in i klubbvärldens övermuterade genpool. En kniv i ryggen på ängslighetens högborg.



Nu får ni inte missförstå mig, jag är ju en av de där "de senaste fyndet på Myspace":s kronprinsar, och jag skulle aldrig sätta min fot på ett svennesvettigt Ullevi när Bruce är där. Inte en chans. Men jag älskar folk som inte bry sig ett skit. Det är skönt. Då känner jag glädje.



Nu körde inte bara Ny Klubb musik från skiva utan de hade även ett husband med diverse folk, jag är inte säker men det kan ha varit den största koncentrationen av folk med efternamnet Boman någonsin på en klubb. Jag inräknad. Men vi är inte släkt.
Det har bandet gästades av diverse, bla Mikael Carlsson (The Honeydrips/Dorotea). Han klämde i på en Agneta Fältskogs låt. (jag kände inte igen låten men det skall tydligen varit så). Vi får också höra Tom Petty dängan American Girl, kanske inte världens bästa version men det struntar jag egentligen i. Jag trivdes ändå. Lite hemmafest prylen. Nästa gång, 7 augusti, spelar fantastiska Anna von Hausswolff.
Gå dit!

Söndag:

Jag har varit på Nada en gång tidigare och jag är redan småkär i stället. Snyggt men inte flådigt och det känns som personalen är väldigt trevliga.
Tydligen är det söndagsklubb där typ hela tiden, dock var det detta sista gången på några veckor då man stänger för renovering. Men det hela är igång igen i augusti!

Jag: - Jävligt bra musik du! Jag gillade det!
Boy Johannes: - Du får bara säga så om du verkligen gillar det, jag är så trött på alla stockholmare som hela tiden säger så men inte menar det.
Jag: - Jag är alltid ärlig med vad jag tycker, säger jag inget så gillar jag det inte.

Ja, jag gillade verkligen Boy Johannes, som var sisten ut innan sommaruppehållet. Med humor och falsettsång charmade han mig ut på ängarna. Tänk er Motoboy på en flakmoped, en fultrimmad grön landsbyggdsraket på väg rakt ut i evigheten. Solen smälter sakta samman med de vajande fälten och luften är medvetet stilla. Neon i asfalt är utbytt mot harkrankar i pölarna från gårdagens svalkande regn. Gruset skvätter och du är så fri.

Det är just i sången som Boy Johannes har sin styrka, han pendlar upp och ner, det är en resa bland tonerna som han klarar perfekt.
I näst sista låten, Johnny Boy drämmer han till med, precis som han säger "nu blir det rockopera". Det är överbra och väldigt roligt! Det är ett skämt samtidigt som det är blodigt allvar. Precis som all bra musik. Tack för att jag fick le! Tack.

Boy Johannes, jag tycker du var väldigt bra! Ännu har inte den falskhet du upplevt bland stockholmarna smittat mig i allafall.

Tillsist:
Jag lyssnar sönder Raketen!

Tillsist2:
På onsdag spelar Museum of Bellas Artes på Bonden bar. Det är bra!

Jerry Boman

Nu missade ni nått!

Jaja, som någon påpekade, det kanske inte har varit värmerekord i Stockholm. Men nog fan har det känts så, miss or mister Påpeka-allt!
Och det är just värmen som ställer till det för Ram Di Dam. Inte så att de själva lider, de gör en helt fenomenal spelning, utan det faktum att nästa inte en kotte hittar in på Strand eftersom det är svalare ute än inne. Riktigt tråkigt! Hey, publik, kunde ni inte ens avvara 20 minuter i bastun för att faktiskt få lyssna på det här överjordiskt bra bandet?



När Karl Sundström börjar sjunga får jag faktiskt ärligt säga att jag tror det är singback. Det är för jävla bra helt enkelt! Han står där rakt upp och ner och utan att knappt ta i levererar han den raspigaste, mest knarkskadade poprösten du hört. Nu säger jag inte att rösten kommit till av knark eller annat, absolut inte. Men det ligger en stor uppgivenhet i rösten, som om stora delar av verkligheten vilar på Karls axlar. Han står där och tar på sig våra synder. Oj nej nu kan jag dra till med hur det här kommer rädda oss och hel den grejen... Jag tror dock att scenen kommer rädda Ram Di Dam. Det är undergångspop utan masker, utan spel. Som samtidigt visar att levnadssätt inte tvunget behöver kopplas till musiken.



Nu är det inte bara rösten som gör Ram Di Dam storslagna, bandet är roliga att se på. De ger mycket av sig själva även den här heta natten med lite folk i publiken. Det är kanske inte på liv och död, men de kämpar hårt för att nå sina mål och det kan man som publik bara tacka för. Det är kniven på stupen, ingen reträtt. Ram Di Dam kör i hundra kilometer rakt in i återvändgränden. De skriver inte helt enkla låtar, det är finsnickeri och roligt då att de ror hem varenda vändning!

Sen är det ett genidrag med Kylie Minogue-covern I Believe in You... som BÖRJAR spelningen! Stor underhållning och mer sånt tack!
Jag har sagt det förr, det är för få briljanta covers från små band. Kom igen, jag vet att ni vill!

Och så här såg det ut:






Jerry Boman