Kavalleriet...

Mer kommer.
(av någon skum anleding är det fel propotioner på klippet)

Jerry Boman

Det här är Kavalleriet

Nu skall det då avslöjas vilka som döljer sig bakom Kavalleriet. Det är ingen överdrift (som jag annars rätt friskt brukar syssla med) att nyfikenheten har varit stor. Folk har gissat, folk har spekulerat och många har försökt pressa mig på information. En Grammisvinnare alltså?
"De måste vara någon från Almedal, eller i alla fall någon från Göteborg!"
"Jag tror det är han som spelar bas, han den snygge...Ah vad heter dom....Ja, du vet han den snygge..."
"Ah, det är ju någon i Dreams End som fått hybris"

Inte blev snacket mindre när jag gjorde det här tvinslaget i början av februari...

Nåväl, eftersom jag hade den första intervjun med bandet så är det ju inte heller mer än rätt att jag också avslöjar vilka som är Kavalleriet.

Kavalleriet är Robin Danielsson och Christofer Byström. Robin spelade förr i They live by night och Christoffer spelar fortfarande där. De båda kommer från Jönköping och har spelat ihop sedan de var väldigt små. Bland annat går ryktet att om att de en gång hade ett band som var förband till Yvonne. Christoffer hittar man också i GT.

Jag ringde upp Christoffer:



Torsdagen den 23 april på Svanen är det premiär, jag är galet nyfiken! Kolla in kläderna! Lyssna på musiken! Det kan bli en spelning att minnas!

Jerry Boman

Mycket rosa och lite trummpojke

De är från olika planeter, Pinto och Greta & The one night stands. Ändå gör de den här lördagen till en av de bästa på länge. Båda har en innebonde kraft, de ligger precis på gränsen till att upptäckas på riktigt. Pinto har visserligen haft låtar på radiorotation men det riktiga genombrottet är ändå precis runt hörnet. G&Tons är en av de där svenska banden du när som helst kommer se på festivaler och på studentnationer runt landet. (eftersom studentnationer brukar var de som först fattar storhet).

Jag älskar rosa! Men där jag ser glädje ser andra larv.Kanske är det därför några avfärdar G&Tons som ett fåningt, naivt litet band utan vare sig känsla eller talang. Sanningen är att det här är den bästa synthpopen du kan lyssna på nu! Med sing-a-long refränger , eller Aaaa-a-long refränger snarare, skapar de tre ett helt nytt synthland. Lyssna på Hearts & Bones och kom med ut vidderna. Ta med picknickorgen, på med bästa kläderna och alla vännerna. Alla låtarna gör sig bättre framför publik, "Greta"(som heter Hanna Hallgren) sjunger långt mycket bättre än vad Myspcesidan bjuder på. Och hennes O.N.S gör något så ovanligt som att sjunga bra i ett synthband. Det är där mycket storheten ligger, för hur bra låtar man än har så brukar synthband med fantastiska slingor tappa allt när det kommer sången. Här hittar man tre perfekt synkade röster. Hurra!

Greta och männen är precis vad den övervägade svarta synthscenen behöver. Det här är ljuset! Nu kommer saker ändras, borta är männen som med allvarlig min sjunger om hur de brukade älska sin förre detta flickvän. Borta är också det stelbenta oorganiska i att spela på en maskin. Med Greta flyttar vi upp från hotellets kök till sviten, vi leker hela havet stormar i dyra designmöber och vi dricker billig champange. Här stormar de in med indiesynthmusikal känslor och festen kommer fan aldrig ta slut. Vi vill inte att den skall ta slut, glädje är 2009 vad bitterhet var 1998.



Så en liten tanke på kläderna, på utseendet och ja hela upplevelsen. Jag älskar det! Allt går i rosa, alla har kjol och Greta har det finaste rosa håret du någonsin sett. Nu till något häpnadsväckande och väldigt roligt: G&Tons har verkligen gjort rosa till sin färg, för bland publiken ser men massa personer som kvällen till ära tagit på sig små rosa detaljer. Det kan vara en rosa armbindel, ett rosa pärlhalsband eller en enkel rosa tröja. Det är faktiskt sällan som band lyckas ta sin stil ut bland publiken, bästa exemplet är väl BD som skapat ett helt mode. Jag skulle inte bli förvånad om vi snart får se det rosa som en helt okej del av publik utsmyckningen. Jag är på! Musiken håller för det här, och nu vill jag se Rosaarmén!

Bäst på kvällen är I could nerver learn, en visslingbar melodi med ord som både ger hopp och samtidigt är lite sorgsna. Eller så är det Disco Boy! med sin publikfrinade Aaaaa Aaaaa refräng...Fast när jag tänker efter så lyfter taket mest när bandet spelar extranummret, det är meningen att de skall köra en låt en gång till men tekniken går sönder och de får köra låten acapella... Ett vackert ögonblick! Till publiken kärleksfulla handklapp visar bandet att de har mer erfarenhet och talang än de flesta nya band tillsammans. För vilket maskinbaserat band klarar av att sätta sin låt utan maskinerna? Mycket vackert! Greta sjunger vassare än innan och körerna raserar oss. Rosa är för att stanna!



Över till Pinto på Pustervik och en helt annan genre, conuntrypop. Just nu släpper Pinto ny skiva och det har hänt något, det är snorkorta låtar, ännu mer fokus på popen. Nu är jag nödvändigtvis inte så insnöad på country, jag gillar inte den där tanken på dammiga americana vägar och svettiga hattar. Men jag gillar Pinto, för i Andreas finns en liten jävel som både är rolig och påhittig. Lyssna till exempel på den fina blinkningen i Restless Heart. Här lånar han direkt från julsången "Little Drummer Boy", men det är ingen stöld, det är något så ovanligt som ett uppvisade in hur inspiration fungerar. Låten börjar med texten "She fell in love with a local drummerboy". Sedan handlar låten om en flicka som så att säga jobbar sig uppåt och tillslut blir kär i en hiphop stjärna. Fullständigt briljant! Och hela tiden sjunger han Barapammpam. Så snyggt, så roligt och så bra att göra om en låt.



Så där fortsätter det, små korta mästerverk som var och ett är en minihit. Nu tar ni och ger Pinto precis allt!

Tillsist:
När jag skulle lyssna på "Little Drummer Boy" så sökte jag på just "Barapampampam" och tro det eller ej, Google ledde mig rätt! Magiskt! Ett av de första träffarna var den här roliga "musikvideon" med David Bowie and Bing Crosby. Ingen Oscar för dem typ... men fin sång.



Tillsist2:
Ni glömmer väl inte bort The Tram Sessions? Snart ännu fler klipp med bland annat Pinto och Greta & The one night stands!

Tillsist3:
Okej okej, det här är en lång text. Inte så Twitter. Men jag kan inte andas på 140 tecken!

Jerry Boman

Vårpop av ett geni

Innan allsköns myndigheter kommer springande och sätter Johan och Ivan i finkan: Den person som var underårig och vistades på Kontiki drack inga öl. Personen var bara på plats en kort stund. Punkt.

Maria Nyström ler. Hon älskar sin musik och det gör hon helt rätt i, för den här samplingspopen är lika sprudlande som våren genom asfalt. Stundtals lika oväntad som Regina Spectors minisymfonier, mörk som nedsläckta alléer Karin Dreijer -trummor och vilsamma försiktiga bomullsmelodier.

Nu hade detta kanske inte varit världsomvälvande om det inte vore för det stora DET, och lyssnar du på Myspacesidan förstår du förmodligen inte ett skit. DET stora ligger istället i hur Maria ”gör” musik live. Hon kan börja med ett handklapp, till en början skevt och märkligt. Detta spelar hon in och kör i loop. Efter det slår hon på micken för att skapa rytm, drar lite på gitarrens grövre strängar, har några få ljud på mp3, lägger jazzkörer och plötsligt sitter vi där mitt en helt fantastisk låt! Då börjar Maria sjunga, vackert och finessrikt.

Tänk dig Erik de Wahl korsat med en lite mer analog Firefox AK…

The Naima Train, som Maria kallar sig, är en fin upplevelse. En stort ögonblick på Kontiki. Jag säger redan nu, om Way out West hänger kvar kommer hon om något år stå där istället, ett stenkast bort och med flera tusen i publiken. För Maria är precis den sortens musik vi alltid kommer gilla, den egensinniga, framförd med ett leende och där kärleken till musiken är total.

Okej, nu kommer del två i det märkliga med Maria. Hon är 16 år. Alltså 16 fjuttiga år och redan så här bra! Det är alltså inte ens tillåtet för henne att uppehålla sig på Kontiki, och det gör hon inte mer än nödvändigt heller. Tack för att ni vågade ta dit The Naima Train, jag är en fin upplevelse rikare!
Sen kan man nämna att hon tydligen redan gjort 120 låtar, att hon spelar alla instrument själv, att hon producerar sig egen musik… Ja jävlar.



Tyvärr, både Tom Howard Skantze (som hade lite små gött blås!) och Härna Lawn kom i skuggan av nybildande Maria Nyström. Även om jag verkligen gillade Härna Lawns lekfulla jazzpop. Maken till soft trummis har man sällan sett! Och Emil Carlsson är en fantom på pianot!







Tillsist:
Att det från och med 1 juni blir förbjudet med gatumusikanter i Göteborg är inget annat än en skandal! Och hur tänker de att man skall få tillstånd, skall det hållas auditions i stadshuset? Och vad blir straffet om man inte har tillstånd? Hets mot örongång?
Nä, upp till kamp nu musiker för den fria musiken!

Tillsist2:
Inte missa Greta & The Onenightstands på Kontiki på lördag!

Jerry Boman

Twoosh.

@sweople
#Boris&J
chk Boris & The Jeltsins!Bra viktig pop,P-vik i fred. Inte skitnödig men politiskpop. Mer kärlek än socfrågor. Tack.







Tillsist:
Två viktiga datum: 24 april släpper Vargpakten sin skiva och 30 april spela de på Svanen. Ni som följer med här känner redan till dem och nu finns alltså fler låtar att höra.

Tillsist2:

(Klockan ballade ur... det är alltså torsdagen den 23 april på Svanen som gäller för Kavalleriet)

Kavalleriet

Jag träffade bandet.

Jerry Boman

Kul musik, verkligen kul musik.

Egentligen utgår all bra musik från att det är kul. Även den mest seriösa musik innehåller en gnutta kul, inte ett asgarv alla gånger men kanske självdistans. Men hur blir det då när musikens enda syfte är att vara just kul? Musikern, ja för det är ju det han är, Ola Aurell spelade i går på Stand up-klubben Gött i mössan. Det är alltså en standupkväll men Ola spelar gitarr…

Och faktiskt, det är väldigt roligt! Tänk dig en ståupp kille med självdistans, korsat med det bästa från trubadurerna i Nordstan.
Lyssna på klippet nedan:



Ja, I ärlighetens namn är det väl inte en himlastormande upplevelse rent musikaliskt men det är ju inte heller syftet. Jag har kul under många av Olas låtar, väldigt befriade kul! Tänk om man fick skratta lika mycket på låt säga Pustervik. För visst, bra musik har problem med rolighet, det tas lätt som oseriöst och det verkar vara väldigt viktigt att vara seriös när man spelar.

Jag vill se mer humor i musik, inte buskis då. Utan bra nivå och kvalitativt roligt. Men frågan är om det går att kombinera, det kanske är så att riktigt riktigt bra pop måste vara allvarlig. För vem kan skoja bort ett bittert liv.

Marika Carlsson stod också upp på den där scen och hon var väldigt rolig hon med. Dock utan gitarr så henne får ni ta reda på mer om själva.

Tillsist:
Missa inte Boris & The Jeltsins på Pustervik på fredag!
På lördag blir det fest bortåt Marklandsgatan och på söndag tänker jag fan i mig parkera mig själv på Kontikis uteservering från typ 16.00. Bring on the sol bara!

Jerry Boman