Jag grunnar på en grej.
Har det alternativa blivit vardagsmat? Har varje kulturyttring sin tid? Kan det vara så att vi i dagens informationsflöde inte längre har något behov av "gruppen"? Att "gruppen" hela tiden, varje dag, varje timme och sekund byts mot någon ny "grupp"? Att vi helt enkelt har breddat oss i smak i och med att vi på ett enkelt sätt kan lyssna på ALLT, hela tiden?
Något är det i alla fall när
SAMA nu läggs ner. Jag kommer inte sörja och förmodligen ingen annan heller.
Jag var lite besviken igår. Inte på musiken utan på människorna.
Det var ont om uppklädda människor.
Alltså, här förväntade jag mig en exposition av snygga kreationer, man har ju varit på Romo, ett nirvana av kreativitet. Men nej då, de flesta såg ut som de kommit direkt från sitt kneg. Må hända att svart dominerade lite mer. Har alla stelnat till?
Skit samma, jag ville bara få det sagt.
Första bandet jag såg var
S.P.O.C.K.Och det kan ju sägas direkt, självdistans gillar jag! Alexander Hofman pratar än om hur scenbyxorna från 90-talet är för små, än om att alla ville låta som honom i början av samma årtionde. Riktigt roligt blir det bandet kör gamla " I am an Android", och Alexander just låter som han lät då, det vill säga helt galet! Men han gör det med värme. När åren går så kanske man ser ur fånig man egentligen var, och då är det fint att bandet tar upp det själva.
Men på det stora hela var S.P.O.C.K. inget mer än en charad. Tiden har hopplöst sprungit förbi dem, om de någonsin var rätt. Det var inte bra då och är inte bra nu.
Klart bandet har nått stor status bland nördiga synthare (inte sagt att alla synthare är nördiga..) Sjunger man om Star Trek så får man hela nördsverige efter sig. Gör man sedan musik som man slipper dansa till så strömmar resten av nördarna efter. Ett framgångs recept lika enkelt som pannkakor.
Men det är inte bra, bara platt och innehållslöst. Att inte efter alla dessa år prestera bättre på scen är en gåta. Ljud och sång är som hämtade ur en postordertidning med billiga musikaliska trick.
Något jag däremot gillade var
Anders Eliasson, former known as "en i Page".
Stört skön snubbe i klit som sjunger om sina svagheter och rädslor. Ja, det låter fånigt men han gör det underbart bra!
Texterna är utlämnade och öppna. Gillade mest "Tio Minus". Det är klappvänligt och befriat från gitarrer.
Anledningen till att det inte blir fånigt är att man inte på något sätt tycker synd om Anders. Man mer känner igen sig.
Att en två barns far ställer sig rakt upp och ner på en scen skulle bara det kunna bidra till idiot stämpel, men Anders har ingen image. Han vill inget mer än göra musik och berätta saker som är viktiga.
Det är då det händer stora saker.
"-Alltså jag ringde K och hörde hur hon pratade engelska, då när hon inte pratade med mig alltså. Fatta det var
John Foxx hon snackade med! Hur stort är inte det!"
J är imponerad över att möjligtvis ha hört synthpionjären i telefon.
Och visst det är ju något med den där snubben, han var ju liksom med och startade hela New Wave-balunsen med Ultravox.
Men allt det där kommer på skam när han och en gubbe till ställer sig på scen. Det är ett jävla oväsen och industrisynth spektakel.
Ärligt, pallade bara lyssna på en halv låt. Han må vara Gud eller vad som helst, men just nu vet han inte vad han håller på med. Sorry.
Kom ihåg,i min bok är man aldrig bättre än sitt senaste framträdande...
Jag sa för ett tag sedan att
Emmon kan vara den coolaste personen i Sverige. Cool på det där bra sättet.
Client är det coolaste bandet i världen! Bara så ni vet, Kate, Emily och Sarah är allt ni vill vara.
Att de sen gör musik som får ens värld att stanna upp gör att det blir helt underbart.
De börjar med stakatopop i "In It For The Money". En låt som har allt man vill ha, övergryma ljud och en superb, men kort, text. Mer än så behövs inte.
Just här bör vi ändå stanna upp och fundera lite. Hade det här varit lika cool om det varit killar på scen? Nä, inte en chans. Om en snubbe sjungit om att han bara vill ha pengarna och inte kärleken hade vi nog spottat på honom och slängt killen framför en speedwaymotorcykel.
Varför är det fortfarande så att vi tycker det är härligt med tjejer som tar för sig och vänder på det hela?
Enkelt: För att det behövs. Världen är fortfarande år 2007 inte jämnlik. Vi förväntar oss inte att tjejer skall ta för sig.
Jag väntar fortfarande på den dagen när inte en person kommer tycka att det här är coolt, då har vi kommit en väldigt lång bit på vägen mot jämställdhet. Att vi inte är där än är fanimej ett mysterium.
SAMA 2007 var alltså det sista. Bra den.
De säger att de ville sluta på top, sanningen är nog mer att arrangörerna inte har någon koll. Jag saknade flera artister som skulle passat perfekt.
Exempel:
Compute.
Thermostatic.
Emmon.
Peter 5jöholm.
Band och artister som skulle föryngrat och vitaliserat synthkalaset.
På köpet hade tre av fyra sett till att SAMA inte innehållit 90% band med manliga sångare...
Ja just det, det delades ju ut priser också...
Har inte den blekaste vem som vann de olika klasserna. Kanske är det bevis på hur mycket SAMA betyder numera. Eller inte betyder.
Tillsist:
Ikväll spelar jag alltså skivor på
Join Our Club. Kom dit vettja och lyssna/dansa till den bästa musiken just nu! Se det som den bästa hemmafesten du kan komma på, alla är snälla och du kommer vara i universums mitt. Du också. Och du där borta.
Du kan också komma dit och skälla på mig för mina inskränkta poptankar. Eller diskutera feminism.
Tillsist2:
Läs gärna nya nummret av ZERO, jag bidrar med en krönika om "Indieavunden".
Tillsist3: Jag är omåttligt glad över att
Irene ska spela i New York! Och ny platta skall det bli!
Jerry Boman
