Skoj i en bar vid kusten.

Rulla hatt.

Svänga sina lurviga.
Spendera klöver.
Allt är namn på ett gammalt sätt att se på fest. Att släppa loss. Glömma kneget på kolgruvan och dra en pint med polarna. Inramat av någon skäggig gubbe som drar vitsar. På bästa sändningstid.
Det är ungefär så Maia Hirasawa låter.

När jag kommer det Storan den här fredagen får jag en smärre chock, eller ja det är mer som att stiga in i en annan värld. 95% av besökarna är kvinnor. Inget fel med det, mer befriande. Annars brukar det vara mest högljudda snubbar på baksidan av den gamla teatern.
Alla viskar. Det är vår och spänning i luften. Något som visar sig vara den perfekta inramningen på Hello Saferide sidekicken Maias set.

Ta och förflytta dig till en engelsk skolteater. Meningen är att det skall göras musikal, det skall vara glatt och det skall spegla kusten. Ta tillvara på historien.
Krav tre, fyra och fem innehåller specifikationer om klädsel. Alla ska ha stråhatt. Och smal brun käpp.

Det hela drar igång med en glad låt. Vi kastar upp hatten på käppen och låter den snurra, rullar runt stråprylen över våra huvuden via motorvägen known as axlarna. Fiskmåsarna skriar och människor ränner ut och in genom dörrar. Farsen är komplett!

Förlåt, men det är så likt allt annat Maia. Det är något med pianot, du har hittat det som så många andra hittat just nu. Inget fel eller så men kom igen. Kanske är det en slump.
Som tur är håller det här flörtandet med ”rätt i tiden” inte i sig hela konserten. Det blir dystrare och tapp-tapp-ta pianot försvinner. Bäst blir helt klart ”Rosalin” (tror den heter så.)



Här kommer Maias röst till sin rätt, det där helt unika ljudet. Borta är tvseriestompet, borta är musikalflörtarna. Det är mer oslipat.

Sammantaget så berör Maia mig väldigt mycket. Samtidigt som jag lika gärna kunde gått och fiskat. Det blir aldrig riktigt viktigt att lyssna, även om det i sina stunder är bedårande vackert och smart.

Kanske skulle det till lite synkroniserad dans längs en träpir. Mer hatten i luften och fladdrade vita byxben. Där ingen tänker på pressvecken.

Tillsist:
Det här är ren happines vänner! Cosy den gör det igen, bokar in det bästa nya och vi kommer bli så lyckliga! Jag har saknat er!

Jerry Boman

En dag att minnas.

Igår blev en dag att minnas! En helt sanslös dag, och kväll, som faktiskt inte hade ett dugg med musik att göra...Eller jo i grund och botten så hade det ju faktiskt med musik att göra.

Jag såg framför mig följande onsdag: Kliva upp runt 04.00. Börja jobbet 05.00. Vara med på ett föredrag om min blogg på JMG klockan 11.00. Lägga mig och sova middag klockan 14.00. Gå ut med They Live By Night-killarnma och fira deras nya platta klockan 19.00. Gå till Pustervik och se JeansTeam och Pluxus klockan 21.00. Gå upp 04.00 idag....
Man kan lugnt säga allt nästan allt omkullkastades!

Allt stämde fram tills jag kom till JMG, jag skulle ju vara med på någon form av föredrag om min blogg...trodde jag.
Jag gick tillsammans med rektor UllaStina Ewenfeldt upp mot vad jag trodde var föreläsningsalen, vi rundar ett hörn och jag får syn på några champangeglas ovanpå en micro. Tänker precis säga "Oj, här slår ni på stort redan innan lunch".
Jag hinner inte så långt. Plötsligt ser jag en fotograf från den stora tidningen, en fotograf från TV4, en reporter från den stora tidningen, en reporter från Tv4...
"Nej Jerry du skall inte var med på någon föreläsning, Du har fått Steen Priwins stipendiet 2007!"
Stor applåd.
Lennart Jonson, ordförande Publicist klubben Västras ordförande, läser upp motiveringen.
Jag börjar nästan gråta, det är så fint. Får fram ett "Herregud".
Sen blir jag tyst.

Jag kan ärligt säga att jag var helt nollställd. Visst, jag har hört talas om det där stipendiet och Steens namn och gärningar känner jag rätt väl till. Att stipendiet delas ut till människor som gjort något viktigt och stort inom tv, det var ungefär det jag visste. Har läst namn som Kattis Ahlström, Anna Mannheimer och Peter Birro....
Skulle lilla jag passa in där?
Någon ger mig ett glas champagne och vi skålar, jag niger. Jag hör bara rösterna långt borta, har tunnelsyn...

Vaknar till liv, pratar med Steens syster, välter ut min champagne på kuvertet med prischecken, blir intervjuad av Tv4, blir intervjuad av GP, blir fotad av GP, blir bjuden på finlunch, pratar mer, folk lyssnar på mina tankar om framtidens tv och om bloggen...

Går ut på stan och handlar en komplett vår garderob, det tar timmar, irrar runt som i ett rus. Har en stor flaska champagne i handen och tusen påsar. Ser förmodligen väldigt brattig ut.
Ringer jobbet och vill vara ledig dagen efter. De är snälla och ger mig det.

Kommer hem och skyndar med med ombytet, rusar lite försent ner mot Klaras där TLBN skall fira. När jag kommer in är en bunt av mina vänner där, de applåderar. Känns konstigt eftersom det är TLBNs skiva vi skall fira.
Jag får berätta sagan hundra gånger. Om hur det gick till när den lille killen från Halmstad plötsligt fick det där fina fina stipendiet. Det sägas grattis och skålas långt efter att solen gått ner. Jag glömmer JeansTeam och Pluxus...

Någonstans under kvällen går det sakta upp för mig vad jag varit med om.
Även om jag aldrig aldrig någonsin kommer att fatta det.
Tack alla som sagt så vänliga saker om mig det senaste dygnet. Jag hoppas att ni alla någon gång får uppleva en likadan dag.

Steen, om du på något märkligt sätt från ditt himmelska moln läser det här, så skall du veta att jag kommer fortsätta brinna för televisionen. Jag skall fortsätta föra den framåt, det är jag skyldig dig och tittarna.

Jag skall på alla sätta jag kommer på fortsätta att föra mediet in i framtiden, oavsett om det ser i tvapparaten eller på nätet. Jag kommer fortsätta brinna för den lokala, bakomknuten-journalistiken. Jag kommer fortsätta berätta om nya band, om ny musik. Jag kommer springa på alla konserter jag hinner och berätta om mina känslor.

Jag skall också på alla sätt jag kan föra vidare ordet om dig, för televisionens äkta pionjärer får ingen av oss glömma.
I det sammanhanget är jag bara en liten bris.
Ha det fint Steen, så kanske vi ses någon gång!


Tillsist:

Jag trodde att halva nöjet med att spela i band var den coolhet man känner när man glider runt på stan med sitt gitarrcase. Man liksom vet att folk kollar och undrar vilket band man spelar i...
Detta gäller ju då att gitarrcaset liknar en gitarr, att man ser vad som ligger i lådan.
Därför undrar jag om meningen med den här prylen?
Jag vet inte, är den inte lite meningslös och fjantig? Eller vad säger ni som spelar?

Tillsist2:
På fredag slår jag till med Maia Hirasawa på Storan.

Jerry Boman

Intervju med They Live By Night.

Imorgon onsdag kommer äntligen They Live By Nights skiva ” Art and Wealth”. Det har i mina ögon varit en lång resa, en ep kom redan 2005.
Jag drog med mig Christoffer, Joel, Robin och Martin ut i parken under Göteborgs varmaste dag:



Om jag skall beskriva skivan på något sätt så blir det ”nyskapande”. De har hittat något i sig själva, det är kanske inte helt unik. Men anslaget på Art and Wealth vittnar om en rejäl omgång. TLBN har tagit alla saker ett varv till, det är inte en helt enkel skiva att lyssna på. Resultatet är i viss mån helt makalöst. Lyssna på inledande Factory…
Den som inte hör något stort i den låten är förmodligen döv.

Det är en lite knepig situation här, jag vet. Jag känner ju några av bandmedlemmarna väldigt väl. Jag kan säga som så: Jag håller tillbaka vad jag egentligen tycker om skivan för det skulle bli patetiskt annars.
Jag lyssnar mycket på nya svenska band som ni vet, vissa är helt makalösa och förändrar min värld. Andra är bra för stunden.
Art and Wealth tillhör den första kategorin. Det finns något där på skivan som sliter tag i mig, som förmodligen kommer hålla kvar mig länge.

Och för er som tvekar och tänker ”Ja men Jerry, du skulle ju fan inte skriva något dåligt om någon du känner eller hur?” kan ni ju tänka på att jag faktiskt inte var helt upp över öronen frälst när jag sett Agent Simple vid Stigbergstorget… även fast jag vet att jag och Stefan kommer springa på varandra stup i kvarten. Det handlar om att se helheten, skulle TLBN göra en kass låt så skulle de få höra det. Och jag skulle skriva om det.
Det kan du lite på.

Jerry Boman

En kväll som gick utför.

Jag är besviken.
Mina tankar är knäckta.
Huvudet surrar av ålderdom och Statoilplattor, billiga sådana. De har sålt sig till gubbrockdjävelen, de har supigt bort sig till den bredbenta rocken. Den där präktiga rock´n´rollen som vill vara soul, som vill vara känsla men misslyckas i ett enda darrigt riff. De känns som Hundarna har växt upp snabbare än en muterad bakterie i ett bastuaggregat...
Jag är så besviken.



Det börjar med Anton Mattsson, ni vet snubben som jag skrivigt om tidigare, när han gjorde pianoversion av Björks Hyperballad så vackert.
Han kallar sig Euphoria and the lazy boy och startar den här kvällen med en annan Björkcover: Army of me.
Jag blir helt bunden. Det är så tunt och spröt.
Sen kommer det in ett band och hjälper honom. Det fortsätter helt fantastiskt med om en låt om varför alla visslar och slutar med Open Channel, en i vissa drag humoristisk låt. Tänk Lekman med ljus röst, med något öppet i rösten.

Euphoria and the lazy boy är en stillsam lunch utomhus. Trottoaren fylls av flanörer och livet pågår. Själv är man på paus, ett tillfälligt hold som man vill skall vara för evigt. Känslan är den som nyförälskelse ger, den kick som solen kan ge. När det bubblar igen. Allt utan att sjunga ett ord om kärlek. Det är bara samma känsla.
En väldigt bra känsla.



Om Anton är stillsam är Pär Hagström & Cirkus Transmopol det motsatta. Här stormar tretiotusen män och kvinnor på scen och bildar Balkans The Ark. Det är rätt pretto fast de vill klä sig i det skojfriska. Jag skrattar inte.
Överlag så har jag svårt för band som flörtar med romernas kultur, förutom band som verkligen är romer. Det är som med Räfven. Även om nu det djuret kanske flörtar med Balkan ännu mer så lirar de någonstans i samma liga, det är svettiga circusloger och baksidan av fria teatergruppers små scener.

Jag gillar inte den konstnärsromantiken. Det blir så sökt, jag tror inte på det. Ett skådespel som aldrig tar slut förren man uppfyller sin egen spegelbild.
Men jag kan säga att Sing and Dance live är en jäkligt bra låt.



Sen var det då dags för bandet som jag lyssnat sönder under så många år, bandet som jag missat så många gånger. Att säga att förväntningarna var höga är i underkant.

Alltså…

Hundarna har gubbat till sig. De tar mig med till en liten skitig scen på en kinakrog, där stammisalkisarna skriker ”Tyst!” när bandet spelar för högt. Samma alkisar som fem minuter senare dansar som galna och minns sin ungdom.
Med andra ord: Jag är besviken.

Jag har lyssnat på ett Hundarna som lät pop, desperationspop på svenska. Småstadsångest.
Nu låter det som gamla gubbar som försöker göra samma musik som kidzen.
Eldkvarn goes Bonnie and Clyde. Eller försöker. De kör till och med en Eldkvarn cover...suck.

Jag lider. Det här lyssnar min fars generation på, gammal rock som blir präktig. Soulen är som bortblåst, de som eventuellt liknande Hundarna vid Håkan ser inte många liknelser numera.

Det roliga i det här är att Hundarna var Håkan nästan innan Håkan var Håkan. Håkanhyllarna i Almedal, detta underbara band, hette Hundarna innan de bytte namn till en stadsdel.
Men allt det där är historia. Så även Hundarna i min Ipod…eller jag kommer ju fortsätta lyssna på deras gamla alster. På tiden när Hundarna rörde om min värld.

Aron, hur blev det så här?

Tillsist:
Lördag 7 april spelar jag ännu en gång skivor på Join our Club. Herregud, vad det skall bli skoj! Både för mig och förmodligen också för dig!
JOC har annars börjat med dagens låt på deras blogg, tre dagar ännu så länge och tre bra låtar. Hoppas det håller i sig.

Jerry Boman

Jag hör hur det låter men hör inget alls.

Det här kan vara den mest ärliga mening jag skrivit:

Daniel Buller gör ointressant musik.

Det är vackert, stämningsfullt och sitter som en spindel på väggen. Samtidigt är det helt omöjligt att lyssna på. Som att försöka läsa en tidning genom en regnig ruta, det klumpar ihop sig och man får inget veta.
Vem är du Daniel Buller? Vad har du känt? Vad har hänt i ditt liv? Berätta för oss på Kellys den här kvällen!
Ge mig något att haka upp allt kring, en liten krok genom skinnet! Något som drar ut blodet ur venerna.

Nu har jag ingen aning.



Förlåt Daniel, jag började prata redan efter några låtar. Liksom många andra. Det blev liksom pinsamt tyst mitt i all musik. Vacumtyst på känslor.
Lyssnade vidare i pauserna men fortfarande inget.
Finns inget mer att säga om det hela.

Kanske är jag skadad.

Tillsist:
Jag tror jag har missat dem tre gånger nu. Så mycket otur kan man inte ha!
Hundarna i morgon... det vilar en förbannelse mellan mig och deras framträdande.
Jag har varit sjuk, upptagen och...ja, jag vet inte vad. Men jag har inte slutat lyssna.
Nu vågar jag inte hoppas mer. Men jag drömmer om att få se dem en gång.
Det ser lovande ut inför i morgon.

Jerry Boman

I hjärtat känns det bra.

Det seglar runt rätt många covers nuförtiden. Några bra, andra mindre bra.
En bra cover skall kännas som den nya artistens egen, som det var hon/han som gjort låten från början. Låten skall också på ett fint sätt lyfta fram orginalartisten, det skall kännas att den nya versionen har gjorts av kärlek. Att det fanns en anledning…

Klicka här helt enkelt.

Jag säger egentligen inte mer.
Klicka på länken och börja lipa. Gustav Kjellvander/Fine Arts Showcase har gjort en hel skiva med The Rough Bunnies glimrande låtar. Det här är första smakprovet från ” The Fine Arts Showcase Sings The Rough Bunnies”.

Jag kan inte skriva så mycket mer egentligen. Lyssna på Dance With Your Shadow, så makalöst vackert. Ändlöst fint. Låten är redan från början en av de finaste kärlekslåtar jag hört, och i Gustavs version växer den ännu mer. Eller… både originalet och kopian växer.

Det är sista dansen. Lite för full och lite för patetisk.
Förmodligen är man i en helt annan, lägre, liga.
Men i hjärtat känns det bra.
När skall någon fatta.

Tillsist:

Här kan du läsa vad jag tyckte om The Rough Bunnies...

Tillsist2:

Är fortfarande nyfiken på VEM/VILKA det är som söker på "Jens Lekman + flickvän" och kommer till den här bloggen? Näst vanligaste sökningen på Google bland dem som kommer in på min blogg...märkligt igår, idag och imorgon.

Jerry Boman