En gång försökte jag mig på att skriva en krönika till en annan nätpublikation. Den blev ratad. Förstod senare att den var för privat. Även om jag inte tyckte det så förstår jag tanken. Man ska hålla höjd, det får de lära sig på journalistskolorna. Inte blanda in sig själva i text eller bild. Finns en poäng med det. Samtidigt är det inte jag, det jag skriver är jag. Det jag gör framför kameran är jag. Och det som händer när jag träffar Den Stora Idolen är jag. Eller när jag satt där på Grammisgalan, som medlem i juryn, och delade bänkrad med vinanre och nominerade. Det kommer alltid vara jag, även om jag skulle jobbat med det här just nu. Jag har jobbat med att intervjua idoler, både mina och andras. Jag kan bli märklig då, men jag tror faktiskt det är rätt underhållande. Inte så skitnödigt som "distans". Råkar jag hamna på samma bänkrad som två pojkar som gillar hästar så kan jag inte vara cool.
Jag får en tunghäfta förmögen att bära hela Slussen. Jag kan inte förhålla mig till de här personerna. Verkar förmodligen en smula utvecklingsstörd, eller så är de vana. Hoppas verkligen det.
Den dagen jag slutar ha idoler, den dagen kommer jag bli en lite mindre människa. Jag tror det är viktigt att ha människor att se upp till, att gilla, att älska och att på avstånd betrakta som "lite mer" än alla andra. Det ger perspektiv, att det finns saker som heter talang och känsla. Det handlar inte bara om snyggast kläder vinner.
Vi rör oss mot Hammby Sjöstad, går och åker tunnelbana. Funderar på hur många inne i stålburken som känner igen honom. Skulle nog säga att 95 procent har hört hans låtar och skulle förmodligen pricka ut albumbilden direkt. För det är en svensk gigant som sedan byter till tvärbanan mot Sickla, som sakta går ner mot vattnet och in på krogen Hemma hos Kaj (som visar sig vara ett av de skönaste ställena jag varit på). Det är en person som de flesta svenska band som sjunger på svenska får finna sig i att bli jämförda med, det är också personen som satte en hel generation på tveksamhetens bänk när han så träffsäkert berättade om orden man absolut inte vill höra när man är kär. Eller när han sjöng om henne med stort H ägnade vi hela vårt liv att hitta just henne med som faktiskt inte ser oss. Just han står plötsligt där bredvid mig och tittar på min gode vän på scen.
När han lite senare sätter sig på en stol, tar på sin gitarr och börjar sjunga är allt som vanligt igen. Han är Den Stora Idolen och jag kan bara förundras att han är där. Det låter bättre än någonsin, han är mer i nuet än någonsin. Och jag kommer aldrig glömma vårkvällen jag åt vegburgare med Den Stora Idolen.
Ännu senare på kvällen står då två stora idoler på samma scen. Tillsammans med en god vän. Den goda vännen har fans som förmodligen blir precis som jag blir inför Den Stora Idolen inför honom. Min goda vän verkar ta det hela med ro.
Tillsist: Idolen heter Jakob Hellman och ja, han är väldigt trevlig.
Rörliga bilder från den magiska kvällen på Klubb Norrifrån på Hemma Hos Kaj hittar ni i tidigare inlägg här på bloggen.
Jerry Boman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar