Liveklipp och nytt: Ylva Bulldozer från Debaser


Jag tänkte berätta om ett nytt band. För ovanlighetens skull. För när frågan kommer från den där blonde basisten med lysande solokarriär så måste man ju ha ett svar: det är det nya oväntade som ger kicken. Nyheten är min drog, mitt adrenalin mitt uppåttjack. Nyförälskelsen framför scen gör att jag står ut med både ett och två band som verkar tro att folkhögskoleaulans estetik funkar i riktiga världen. Att det då ploppar upp ett band som man är helt oförberedd på hur det ska låta, och som slår undan fötterna på en, skickar upp mungiporna i omloppsbana runt huvudet, det är det som gör alla nätter värda. Det är precis det som den här texten handlar om, bandet som jag gick för att se men aldrig hade hört och som fick mig att flyga i runt 25 minuter. De heter Ylva Bulldozer.



Men jag börjar i lördags, den dagen såg väl ungefär ut så här: Tanto med mycket tveksam musik mix från raggare, balkonghäng med underbar musikmix från Afzelius, liten stund på Debaser Slussen, mot Landet, träffa coolaste basisten någonsin (jävla massa basister överallt), lyssna på bästa bästa Dial M for Murder (se nedan) och sist men inte minst Strand (baren) för en smula förvirrad musikmix. (jag tror uttrycket Too Many DJs yttrades både en och två gånger under kvällen).



Söndagen som också var en lördag inleddes på samma balkong för att sedan rinna över till betonggrupen aka Debasers uteservering. Ett ställe lika varmt på dagen som kyligt på kvällen. Men det var inte det viktiga. Blonda basisten med hatt och solokarriär var där, vi förfasades över banden och förstod inte riktigt vad som hände… förrän Ylva Bulldozer gick på för sin premiärspelning.

Normalt nuförtiden så har jag hört bandet jag ska lyssna på, även om de gör sin första spelning. Det är väl vanligt för de flesta, allt finns ju där, bara att strema. Men när bandet är så nytt att de inte ens spelat in något så blir ju läget ett annat, det kan ju sluta i total förnedring och plötsliga infall av "måste gå på toaletten/oj nu ringde det här tar det utomhus".

Ylva Bulldozer visar sig vara ett namn som passar exakt, jag blir helt överkörd. Tänk er ett uppdaterat Hardy Nilsson, pop från 90-talet vackert uppdraperat till hitsmaskin med smarta poetiska texter. En sångare som plötsligt skitat ner sin röst med fyllenätter och blåmärken på stämbanden. Ett rusande piano, ett frustrerat på-tå piano genom alla låtar. Så kommer den, låten du kommer få höra på radion, på Spotify och på Youtube: "Johan Wayne Gacy (fast tjej)". Tyvärr lyckades jag inte spela in just den, men den där låten kommer hemsöka oss. Det är This Perfect Day ännu en gång! Med en viktig text, om hur våra handlingar skapar monster.

För er som nu undrar vem Johan Wayne Gacy var: en av USAs värsta seriemördare som klädde ut sig till clown och mördade över 30 pojkar. Och grävde ner dem under sitt hus. Kan man också skriva pop om.

Ylva Bulldozer kommer inom kort spela igen på ett ställe mitt i central Stockholm. Mer info om det sen.

Här är två exempel på hur det lät:





Tillsist:
Ja, det är Simon Norrsvenden som sjunger.

Jerry Boman

2 kommentarer:

"oroshjärta" Lotte Fernandez sa...

Du har så rätt! Det va grymt! Speciellt last song!

Anonym sa...

Simon Norrsveden är grymt trevlig också!