Det är något gammalt över Popterror. Trots att allt är nytt och fint så är de djupt grundade i något äldre, något genuint, något på riktigt. Kanske är det i deras enkla låtar, kanske i det tydliga uttalet eller så bör det stå i faktarutan: Wilmer X från Östersund.
Det kan vara munspelet som lurar mig ditåt, men testa att sjunga låtarna på hittepåskånska och du kommer hitta fler likheter mellan Jocke och Nisse. Popterror är svensk pop från 80-talet, nä inte den där märkliga slicka överklasspoppen som många tror var det enda som fanns, Popterror är mer vägarbetaren i sin väst, mer kranföraren och väldigt mycket mer hemgjorda mackor på lunchrasten. Popterror-världen är helt utan datorer och Internet, utan tvspel och strumporna hasar ner i stövlarna på väg över oljegrusgator. Det är många ord, mycket poesi, arbetarpoesi, inte svårt, väldigt vackert. Att detta lyckas de få ihop utan gräva ner sig i den vanliga ”vi vill härifrån”.
Det finns likheter med Trollhättans finest Spring Johnny, något i fascinationen för tiden mitt emellan barndom och vuxenhet. (att sedan båda banden har en låt som berör Riksväg 45 är nästan för bra för att vara sant!) Även när Popterror sjunger om dåtid känns det här och nu, det sitter långt in att skriva. Jag gillar inte nostalgi, men precis som Hardy Nilsson en gång rörde sig i gränslandet träffar Popterror precis rätt. Det blir aldrig tillbakablickar. Möjligtvis en kärleksfull snegling i backspegeln, bara för att vara säker på att ingen blir överkörd.
Så det gamla är i det här fallet något bra. Alla hurra för Popterror som lyckas!
Popterror har en ny skiva uppe på Spotify från och med i dag! Här hittar du den.
Autisterna är drömmare. Dagdrömmare, kvällsdrömmare och söndagsdrömmare. Alltid minst en dröm igång, en skimrade historia och med landets mest uppgivna röst i Per-Olof Stjärnered bäddas vi in i en förförisk ensamfika på stans bästa kafé. (jag skriver uppgivna med positiva ord) Bland kaffe och damsugare strömmar minnen, mjuka likt de sedan länge förstenade gardinerna. I Autisternas värld blir det aldrig korsdag, det är bevarande av klassikerna, här har knappt Coca Colan gjort entré, mer Champis och sju sorters kaka och vårsolen skapar mönster genom dammiga fönster.
Det blir varmt, hemmakänsla och någon frågar om påtår helt apropå. Då börjar drömmarna. Om hur det skulle vara, vart man sa att man skulle, om att köra längre än landsvägen bakom krönet når. Att forsa ut i den kompakta skogen. Hur man vet att det aldrig kommer bli av, men drömmen är resan och den är viktigare än målet. Autisterna är drömmare. Viker servetten och funderar på att lämna en hälsning till servitrisen. Men stannar vid tanken, sparar bläcket i pennan till framtida kärleksbrev man aldrig kommer skriva. Autisterna drömmer vidare och gör inget av det. Allt står på paus, blickar ut och fångar fåglar med hornhinnan. Mer kaffe kanske?
Tillsist:
Imorgon tisdag spelar Wayward Buses på Southside vid Zinkensdam. Ni med fint minne känner igen dem sedan tidigare, jag har nämnt dem några gånger här. Nu är det dags för premiärspelning och som inhoppare på bas blir det ingen mindre än Jonas Markbäck! Ja visst, ni känner honom från dj-bås runt om i Stockholm och snart återuppstår hans band The Last Party så detta blir en försmak.
Jerry Boman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar