Gitarr, bas, trumma och en gitarr till.

Nu måste det sägas: Det är bättre där nere än där uppe. På Henriksberg. För trots den superäckliga helltäckningsmattan är det lite mer intima stället därnere så mycket bättre. Terrassen är just bra för att det är en terass, så nu här det är kallt är terassen typ inget. Folket blir uppdelat och det är ett projekt att ta sig till dansgolvet. Men visst det är ju inte helt värdelöst, bara det inte var för dessa nivå skillnader och känslan av fritidsgård där uppe.
Summa: Flytta Join Our Club!

Ibland får jag saker för mig, jag fantiserar ihop sagor i huvudet när jag hör en låt. Om hur just den låten skall förändra mitt lilla liv när jag väl får höra den live. Ser bandet framför mig i febriga drömmar, hur bra allt är och speciellt hur bra publiken är. Det går i drömmen att ta på stämningen. Och jag är helt säker på att just den låten jag valt ut är bandets bästa.

Så vaknar man då och befinner sig på klubben med bandet på scen. Då händer det, en helt annan låt seglar fram som en pansarkryssare. En låt som inspelad inte alls lockade mig till sig men som live spränger bort varenda optimistjolle.

Det här är en galet lång omskrivning för att jag tyckte This Is Love var underbara. Alltså, den låt jag lyssnat in mig på och fallit för var Superwoman. Nu var den inte alls dålig live, inte alls, men den var inte som i feberdrömmen...eller det kom en annan låt emellan: Too Late.



Vilken poppärla! Live tänder den alla lampor och blåser försiktigt ut alla proppar. Väldigt elektriskt, väldigt snygg melodi och bara fina känslor. Annika Forsbergs röst är lagom organiskt distad och fint desperat. Hon står bara där och lojt tillbakalutad levererar hon sång snyggt raspig. Så cool! Härligt!

Och nu gör ju This Is Love en massa annat rätt också, de funkar som en enhet, som ett band. Det är blickar, leenden och man känner att de här är polare som gillar varandra och framför allt gillar de att spela. Jag blir så glad inombords! För i tider där de flesta experimenterar med musiken, det är än 40 pers på scen än en ensam kille med laptop, så spelar This Is Love brallorna av dem allihopa med den enkla uppställningen gitarr, gitarr, bas och trummor, Inget konstlat, bara en står påse talang och en inre kärlek mellan bandmedlemmarna.
THAT is love my fiends!

Efter utspilda öl, avstängda gasolvärmare och jordnötter i skon blev det tid för 64Revolt.



Tack skall ni ha, ni har prickat in 13 rätt på Jerry tipset! Härliga ljud, skriksång, onliners texter och dansanta popflingor. Det är blir huvudspåret till mitt liv just nu, ta plats för fan för du får bara en chans. Det kan låta egoistiskt men 64Revolt tar plats och med all rätta. Så mycket självförtroende att det svämmar över. Och som det inte vore nog, bandet sprutar ur sig lika mycket energi som en Leila K på speed. Näven vevar frenetiskt och jag hoppar, hoppar foten ur led.



Skriksången skulle kunna bli fälld för uppvigling, databeatsen för uppseendeväckande beteende och den vanliga sången skulle få stilpolisen att lägga ner arbetet. 64Revolt leder oss in i upploppet, mot tristessen och för dansen.
Jag drömde om det här också, och det blev precis som i drömmen. Yeah!

Sen slutar kvällen med en massa dans, det spelas bra musik och Jerry dansar Köping. Tack för att jag får vara med i detta liv!

Tillsist:
Nu laddar stan för Jens återkomst. Jag tror det kan bli stort. Alla kommer veta var de befann sig när Jens kom tillbaka.
Jag vet redan nu att jag kommer befinna mig på Nef.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg