Jag vaknade med blodsmak i munnen för jag trodde musiken var försvunnen.
Orden är Magnus Ekelunds, hur han återuppfann sig själv som Kitok. Det är där den här texten börjar, med blodsmaken. För det var det jag kände efter den totala urladdningen när Håkan Hellström klev upp på Jazzhusets lilla scen i höstas. Vi hade samlats för att stötta nu avlidne Kevin Williams. Hemlig gäst och ”alla” var där. Jag tror jag skrek rakt ut, jag vet att jag grät. Håkan på scen och bredvid honom Kevin, då svårt märkt av sjukdomen men ändå med ett leende på läpparna.
Där slöts en cirkel, det hade närapå börjat på Jazzhuset och kanske var det dags att avsluta där. Efter nio år med blogg kände jag mig trött, att ständigt tycka, uttrycka, bråka med känslorna efter en spelning. Jag behövde uppleva igen, för mig själv. Hade testat lite svagt under sommaren, besökte min första festival utan att skriva en rad. Kände mig fri.
Efter hösten kom vintern, jag gick på lika mycket spelningar som tidigare, tog bilder och pratade via Instagram. Jag var fri…
Började sakna. Att bråka med tankarna, att berätta om allt det fantastiska som finns där ute, under himlarna, ovan molen och nere på klubbarna. Till min stora förvåning märkte jag att även andra saknade. De verkade vilsna utan mina ord. Först trodde jag de ville vara snälla, sen märkte jag att det jag skrivet fyllt en funktion, en fast plats i många människors liv. Någon gick så långt att denne skrev att jag format hens musiksmak. Det gjorde mig livrädd. Samtidigt började jag sakna. Att bråka med tankarna, att berätta, om himlarna nere på klubbarna.
