Kollisionsrisken var på riktigt

Det var sommar 2008, det var en gata i Malmö. Några få centimeter över marken stod Karolina Stenström. Ibland satte hon sig ner vid sitt piano. När hon började spela stannade gatan upp och likt en Matrixeffekt verkade farten saknas ner. Vi som var där kände våra andetag och bländades av Karolina. Hon kallade sig Steso Songs.
Sedan blev det sommar 2009, och det var en scen på Landet. Samma saker utspelade sig, allt stannade upp…

Det är vinter 2010 och Steso Songs har precis släppt sin första skiva. Enligt mig ett mästerverk. Platsen är Debaser Slussen och Karolina spelar precis innan Hästpojken.
Inget stannar upp. Många bryr sig inte. Det pratas på i lokalen. Kanske kan det där ha varit den mest olyckade bokningskrocken ever.

Det är så synd om er. Ni som inte lyssnar. För i min värld stannas det upp. Steso Songs musik är en smula ljusare nu, motsägelsefullt med en skiva som heter Now it´s dark. Musiken bygger på krockar, det smäller i min skalle, just när man känner sig säker kommer ett mjukt kast, låten tar en ny riktning. Steso Songs kör ner näven i pianot och får de slumpmässiga skeva tonerna att verka helt självklara. Lyssna på The Od. Inte många som klarar den manövern utan att gå vilse totalt. Fantastsikt.

Karolina är den fjärde dimensionen, ett saligt väsen högt över våra huvuden. Samtidigt nära inpå. Ibland bara det hårda pianot och rösten, ekande tom, distanser från budskapet. Likt en spärrvakt inne på sitt tionde arbetsår stirrar hon rakt fram, verkar utföra musiken på rutin utan känsla. Detta är om man lyssnar snabbt, för i verkligheten är det en sådant fokus och känsla att vi inte riktigt är beredda. Hon behöver liksom inte visa att det är på riktigt, att det här är det viktigaste. Det framgår med all tydlighet i musiken, i varenda låt, varenda berättelse hon berättar. Karolina är en väldigt modig artist. Hon litar till texterna, ljuden och tonerna. Inga visuella kroppsliga överdåd. Ovanligt och helt fantastiskt.

Det är synd om er som inte lyssnade. Ni, kanske skadade av Youtube övertydliga, ständigt närvarande visuella verklighet, som inte ens för en liten stund kan ta er tid att stanna upp.


Alla känner till omgörningen, Hästpojken gick från galenpannapunk till Svensktoppen snabbare än platserna på Carmen eller Kellys fylls en fredag. Jag gillar det, verkligen. Nya skivan växer, många låtar kommer sitta kvar länge länge.
Men jag saknar en sak när Hästpojken spelar live. Jag saknar det oväntade. Det är bra, det är väldigt bra, det är inte det, men allt verkar så regisserat. Jag vet inte, jag är väl Göteborgsskadad, vill ha ett viss mått att idioti på scen. Och när nu några av scenens förgrundgestaler står på scen, ja då saknar jag jävelskapen.

Men nog om det, Hästpojken är ett upp över taket bra band. De nya låtarna, crescendopopen, är smäckstora i levande livet. De rasar på utför kanter, kastar sig mot cellens väggar och är allmänt bråkiga. Hästpojken är förfester som går snett, spårar inte ur men blir förevigt inskrivna i minnet. Hästpojken live är känslan av slut-på-papper-i-skrivaren sent en fredagseftermiddag, när solen hånfullt retar utanför fönstret. Hästpojken live är missade bussar, tappade förstånd och livet som händer i det perifera synfältet. Allt vi jagar min aldrig finner. Det är uppgivet. Hopplöst.

Hästpojken är sant.

Tillsist:
Det här tyckte jag var jävligt bra:



Jerry Boman

En natt, i en korridor, bakom en bar

Igår var det tänkt att jag skulle se Le Fever på Hemma hos Fanny på Pet Sounds Bar. Men sällskapet på ett annat ställe var så trevligt att jag missade hela konserten. Attans… MEN när jag sedan tillslut gick ner i källaren möttes jag av ett glatt band som bara för min skull satte upp en superimproviserad minispelning inne i Pet Sounds loge! Fantastiskt! Och eftersom jag alltid tänker på er kära läsare/tittar här på bloggen så filmade jag ju såklart! En av bandets vänner fick agera kamera två.

Så här kommer det, ett superexklusivt klipp med Le Fever, inspelat igår i en korridor på PSB! Håll i hatten!



Så jävla bra!

Jerry Boman

Att fega ur

Var och kollade på Grand Archives. Myspop med skägg och stämsång. Vackert ibland, sömnigt ibland men på det hela en trevlig upplevelse. Ett tillrättalagt band, retar inte upp en själ. Jag saknar den där riktiga inlevelsen, kan ändå gilla en del låtar, men Grand Archives är likt en amerikansk politiker, lufträtt och passar många.

Ta exemplet med Torn blue foam coch. Det är väldigt nära en riktigt bra låt, men det saknas något. Låten är en vald amerikansk president, men hade passat mera som en valbar president, en som får kämpa. Som om de inte riktigt litar på det enkla, kraften i att ta sin idé hela vägen. Ska man passa många gäller det att safe:a upp. Fega ur.






Nä , ni får helt enkelt lyssna själva, här kommer ett potpurri:



Tillsist:
Facebook är bra till så mycket. Som till exempel att hitta nya band. Så, här kommer dagens "Facebookfynd": Aus Berg!
Lyssnar gör du en bit ner till vänster på deras sida. Let´s Pretend kan man börja med.

Tillsist2:
Ikväll (måndag) klockan 21:00 kan man lyssna på Steso Songs LIVE via Gimme Indie! Bra grej!

Jerry Boman

Iskall video och ny musik

Idag frös jag fötterna av mig i närheten av Nynäshamn tillsammans med den här killen:



Resultatet, bakom kullinserna på Joel Almes video, kommer upp nästa vecka. Hela musikvideosveriges nye älskling Mats Udd var regissör. Goa gubbar båda två!

Undertiden kan ni titta på det här:




Och, undertiden kan man alltid lyssna på:

Kathryn Calder

Glass Cake

Protect Me

(förmodligen är det bara jag själv som tar mig tid att lyssna, men då vill jag inte höra ett enda klagomål på att det inte finns något nytt att lyssna på nuförtiden!)

Jerry Boman

Det nya svenska bandet

Ett finns en låt som de flesta svenska uppfattar som väldigt svensk. En låt som fångat den där flyktiga känslan som vi vill att det här landet ska stå för. Känslan av orörd natur, känslan av sommarnätter i midnattssolen. Den hoppande laxen, myggor i motljus och björkenssus. En låt som får oss att sträcka på ryggen, att bli en vandrade svensk turistbyrå, redo att berätta om allt det där vackra som vi värdesätter. Låten heter Brusa högre lilla å och är skriven av Björn J´son Lindh.

Ett finns en låt som de flesta svenska uppfattar som väldigt svensk. En låt som fångar den där ensliga känslan som bara ett land med endast 23 personer per kvadratkilometer kan ge. Känslan som för mycket flit ger, känslan av vinternätter på ensliga insnöade gårdar ger. Den ylande vargen, ensamlunch på stadshotell och blåa vinternätter när luften står still. En låt som får oss att knipa efter andan. En låt som bärs i hjärtat. Låten heter Vintersaga och är skriven av Ted Ström.

Hägerstens botaniska har fångat in både de här låtarna rätt exakt. Det är en midsommarnattsdröm i minusgrader. Nyårsnätter i evigt ljus och nattdopp. Sylvassa registrerar de världen omkring sig, säger sedan sakerna enkelt. Till tonerna av ett stilla piano och försiktiga gitarrer. Melodier kastar sig ut från höga klippor, svävar enkelt i termikvindarna. Musik för nattbussen, ensambussen, hem. En stel blick ut genom skitiga rutor och staden försvinner bakom. Musik för inträdet i den gråa betongen, när hoppet dog mellan discodörren och spärren. Sånger när allt tog slut. Sånger till en ensam kopp te klockan fyra på morgonen, då det enda kan uppfattas som en glimt är klockan på micron.
Hägerstens botaniska kan mycket väl vara "det nya svenska bandet".


För er som vill ha lite enklare referenser: Säkert på samma efterfest som Raymond & Maria.


(jag vet inte hur mycket ni ser det på bilden men det är alltså en guldfisk som sköter rökmaskinen, en utter som spelar gitarr/sjunger samt en svan som spelar piano/sjunger.)

Hägerstens botaniska har ingen sida på nätet där du kan lyssna, men jag har fått lova att bjuda er på två sånger. Den första är inspirerad av Ruben Östlunds vackra och Guldbaggenominerade film Låt dom andra sköta kärleken. Helt fantastisk.



Jag fixade ihop en liten videobit i all enkelhet.


Låt nummer två är en betraktelse av snittfesterna, hemnet-knarkarna, par med lattehållare på barnvagen och alla andra som jagar det perfekta livet. Bland det bästa jag hört. Någonsin.




En skiva med sju fina låtar finns att få tag på, kontakta sångerskan Sofia Hultin här.

Jerry Boman

Några tecken mer

Nog tänkte du att utmaningen fanns. Att begränsningen gjorde det intressant. Om man kunde säga precis vad man ville säga på 140 tecken, ja då skulle världen öppnas. Vardagen skulle delas med alla, vi skulle komma varandra närmare.
Sedan hände något, alla började prata konstant. De här 140 bokstäverna svämmade över, plötsligt visste alla allt. Eller de trodde att de visste allt, de trodde att de berättat allt. Vardagen blev något man berättade på 140 tecken. Allt annat var old. och gårdag. Istället för att föra människor närmare kom distansen, för vem är det man egentligen lär känna genom dessa flöden. En tillrättalagd person som egentligen inte berättar något.

Erik Halldén har ingen Facebook. Jag gissar att han inte heller använder Twitter. Ändå känner jag Erik väldigt bra tycker jag. Det kanske låter exotiskt 2010, men jag känner Erik via hans sångtexter. Från början var det på engelska men sedan ett tag tillbaka på svenska under namnet Kronprinsen. För även om det är ljug hela tiden, vilken jag starkt misstänker att det inte är, så är sanningen den att Halldén är en stor berättare.



För mig handlar lyrik om att berätta historier precis som de är. Eller precis som man tror att de är. Det svåra sitter i hindret om hur mycket man ska ge ut sig själv och sina vänner. Erik berättar allt. Han letar inte absurditeten, han letar inte efter de där märkliga dagarna som går till historien. Han berättar om…i dag. Eller i går. Eller vilken dag som helst. Jag vill inte använda ordet vanlig, för ingen dag är vanlig.

Kronprinsen är statusuppdateringspop.




Det står några personer bredvid mig när UmiUmi spelar. Blandade kön. Deras gemensamma samtal vill jag inte återge, för det är…nu ska jag säga…riktigt pinsamt. Det tycker, håll i er nu, att UmiUmi aka Anna Berglund "går för långt". Under en kort stund funderar jag på att ge mig in i debatten, man det skulle bara sluta med ilska.

Både i ord och musik får Anna mig att tänka på Edith Södergarn. Något i det svarta, i intensiteten, i detaljerna. Styrkan är genomträngde. "Söder Om Söder" börjar med olycksbådande stråkar och fortsätter med en text om ensamheten. En storslagen text. En gripande text. Ord som utan att döma berättar om tomheten mellan två människor. Söder om söder blir en krigszon, en urblåst skelett av känslor.

Det är bedårande vackert.



Anna Berglund går inte för långt. Hon går precis rätt. Spelar på rätt filer. Uppgivet. Nattens sanningar som de flesta inte vågar tala om. Det är inte skitigt, det är vackert om man som jag har fallenhet för människoöden utanför discobollarna och champagnens ljug.

Det är bedårande vackert.



Tillsist:
Det där var alltså sista Klubb King Kong på Sjöhästen. Men INTE sista Klubb King Kong. De kommer flytta till nytt ställe. Så sitt ner i båten.

Jerry Boman