Idag frös jag fötterna av mig i närheten av Nynäshamn tillsammans med den här killen:
Resultatet, bakom kullinserna på Joel Almes video, kommer upp nästa vecka. Hela musikvideosveriges nye älskling Mats Udd var regissör. Goa gubbar båda två!
Undertiden kan ni titta på det här:
Och, undertiden kan man alltid lyssna på: Kathryn Calder
(förmodligen är det bara jag själv som tar mig tid att lyssna, men då vill jag inte höra ett enda klagomål på att det inte finns något nytt att lyssna på nuförtiden!)
Ett finns en låt som de flesta svenska uppfattar som väldigt svensk. En låt som fångat den där flyktiga känslan som vi vill att det här landet ska stå för. Känslan av orörd natur, känslan av sommarnätter i midnattssolen. Den hoppande laxen, myggor i motljus och björkenssus. En låt som får oss att sträcka på ryggen, att bli en vandrade svensk turistbyrå, redo att berätta om allt det där vackra som vi värdesätter. Låten heter Brusa högre lilla å och är skriven av Björn J´son Lindh.
Ett finns en låt som de flesta svenska uppfattar som väldigt svensk. En låt som fångar den där ensliga känslan som bara ett land med endast 23 personer per kvadratkilometer kan ge. Känslan som för mycket flit ger, känslan av vinternätter på ensliga insnöade gårdar ger. Den ylande vargen, ensamlunch på stadshotell och blåa vinternätter när luften står still. En låt som får oss att knipa efter andan. En låt som bärs i hjärtat. Låten heter Vintersaga och är skriven av Ted Ström.
Hägerstens botaniska har fångat in både de här låtarna rätt exakt. Det är en midsommarnattsdröm i minusgrader. Nyårsnätter i evigt ljus och nattdopp. Sylvassa registrerar de världen omkring sig, säger sedan sakerna enkelt. Till tonerna av ett stilla piano och försiktiga gitarrer. Melodier kastar sig ut från höga klippor, svävar enkelt i termikvindarna. Musik för nattbussen, ensambussen, hem. En stel blick ut genom skitiga rutor och staden försvinner bakom. Musik för inträdet i den gråa betongen, när hoppet dog mellan discodörren och spärren. Sånger när allt tog slut. Sånger till en ensam kopp te klockan fyra på morgonen, då det enda kan uppfattas som en glimt är klockan på micron. Hägerstens botaniska kan mycket väl vara "det nya svenska bandet".
För er som vill ha lite enklare referenser: Säkert på samma efterfest som Raymond & Maria.
(jag vet inte hur mycket ni ser det på bilden men det är alltså en guldfisk som sköter rökmaskinen, en utter som spelar gitarr/sjunger samt en svan som spelar piano/sjunger.)
Hägerstens botaniska har ingen sida på nätet där du kan lyssna, men jag har fått lova att bjuda er på två sånger. Den första är inspirerad av Ruben Östlunds vackra och Guldbaggenominerade film Låt dom andra sköta kärleken. Helt fantastisk.
Jag fixade ihop en liten videobit i all enkelhet.
Låt nummer två är en betraktelse av snittfesterna, hemnet-knarkarna, par med lattehållare på barnvagen och alla andra som jagar det perfekta livet. Bland det bästa jag hört. Någonsin.
Nog tänkte du att utmaningen fanns. Att begränsningen gjorde det intressant. Om man kunde säga precis vad man ville säga på 140 tecken, ja då skulle världen öppnas. Vardagen skulle delas med alla, vi skulle komma varandra närmare. Sedan hände något, alla började prata konstant. De här 140 bokstäverna svämmade över, plötsligt visste alla allt. Eller de trodde att de visste allt, de trodde att de berättat allt. Vardagen blev något man berättade på 140 tecken. Allt annat var old. och gårdag. Istället för att föra människor närmare kom distansen, för vem är det man egentligen lär känna genom dessa flöden. En tillrättalagd person som egentligen inte berättar något.
Erik Halldén har ingen Facebook. Jag gissar att han inte heller använder Twitter. Ändå känner jag Erik väldigt bra tycker jag. Det kanske låter exotiskt 2010, men jag känner Erik via hans sångtexter. Från början var det på engelska men sedan ett tag tillbaka på svenska under namnet Kronprinsen. För även om det är ljug hela tiden, vilken jag starkt misstänker att det inte är, så är sanningen den att Halldén är en stor berättare.
För mig handlar lyrik om att berätta historier precis som de är. Eller precis som man tror att de är. Det svåra sitter i hindret om hur mycket man ska ge ut sig själv och sina vänner. Erik berättar allt. Han letar inte absurditeten, han letar inte efter de där märkliga dagarna som går till historien. Han berättar om…i dag. Eller i går. Eller vilken dag som helst. Jag vill inte använda ordet vanlig, för ingen dag är vanlig.
Kronprinsen är statusuppdateringspop.
Det står några personer bredvid mig när UmiUmi spelar. Blandade kön. Deras gemensamma samtal vill jag inte återge, för det är…nu ska jag säga…riktigt pinsamt. Det tycker, håll i er nu, att UmiUmi aka Anna Berglund "går för långt". Under en kort stund funderar jag på att ge mig in i debatten, man det skulle bara sluta med ilska.
Både i ord och musik får Anna mig att tänka på Edith Södergarn. Något i det svarta, i intensiteten, i detaljerna. Styrkan är genomträngde. "Söder Om Söder" börjar med olycksbådande stråkar och fortsätter med en text om ensamheten. En storslagen text. En gripande text. Ord som utan att döma berättar om tomheten mellan två människor. Söder om söder blir en krigszon, en urblåst skelett av känslor.
Det är bedårande vackert.
Anna Berglund går inte för långt. Hon går precis rätt. Spelar på rätt filer. Uppgivet. Nattens sanningar som de flesta inte vågar tala om. Det är inte skitigt, det är vackert om man som jag har fallenhet för människoöden utanför discobollarna och champagnens ljug.
Det är bedårande vackert.
Tillsist: Det där var alltså sista Klubb King Kong på Sjöhästen. Men INTE sista Klubb King Kong. De kommer flytta till nytt ställe. Så sitt ner i båten.
Jag trivs bäst, onykter. Det är den bästa av alla tillflykter.Jag är inte någon alkoholist, men ibland är bara staden så jävla trist.
Så börjar låten Varulv med Legenden från Norrköping. Rösten spricker, samma uppgivenhet, det-enda-rätta-allt-jag-kan-göra-känsla som i Håkans "Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din". Resten fortsätter med samma verklighets prosa, en tjurrusning av småstad träffar mig. Jag ser framför mig anthemkänslor, knutna nävar i luften när Legenden sätter den här låten live.
Det är smutsigt som fan. Torr betongdamms-smuts blåser rakt ut med de spikade trummorna, blodiga armbågar efter nattens språng, alla måste ha benskydd. Legenden är Mad Max i neonljus. Post-svininfluensa pop när solen gick ner. 28 dagar senare. Ensamma kvar tar de vägen via replokalen istället för att går hem, där barndomens krav och tyllgardiner väntar. De äter hellre grus än ostfralla. De är inte tuffa. De bara är.
Tillsist: Inte missa sista Klubb King Kong på Sjöhästen på lördag! Alltså, inte sista King Kong, bara sista på det stället. Umiumi och Kronprinsen visar att svenska är det enda rätta!
Lyssnar på lite nya Kronprisen låtar som kom seglande. Texterna står inte långt i från Vapnets berättande med bitter eftersmak, bitterhet som något positivt. Det tillsynes vackra som är livet är ändå helt dumt i huvudet. Inbäddat fluffiga karibiska rytmer täcks av realtidspoesi.
Umiumi spelar i samma klass, det är verkligheten. Utan censur. Vackert. Vackert. Kolsvart med självförtroende.
Jag är inte bara runt på en massa konserter, jag gör musikvideos också. Här kommer den senaste, Anna Hamilton och låten Walk of shame! Idé, foto samt klippt och skuren av mig. Kolla gärna in hela...
