Jag spelar skivor på Strand i morgon! Klubben heter Coles Corner och runt 22 spelar Sidechild. (läs vad jag tycker om dem här).
Det kommer bli internethitts, blogghajpar och lite goa grejer ur indiebaronens samlingar tror jag. 21 börjar det och 01 slutar det. Gratis och fritt!
Kom nu alla jag känner i Stockholm! Gott väder ska det bli oxå!
Kolla på killen där mitt på scen. Det är en av arrangörerna till En Ljummen I Gräset. Ungefär mitt i fredagens evenemang kommer han fram till mig, presenterar sig och berättar att det är mellan 1500 och 2000 personer på plats. Sedan kommer det:
Vi vet fan inte vad vill håller på med. Vi kan ju inte fixa sånt här.
Jo, ni vet precis vad ni håller på med. Och jag älskar ödmjuka personer, det är alltid bland dem som de bästa evenemangen sker. De som sätter ihop endagars festivaler på ren och skär vilja. Jag älskar arrangörer som själva går upp på scen för att hjälpa till, som inte håller "presskonferens", som inte sitter gömda i byggbaracker och som har "telefontid mellan 09.30 och 10.00".
Tack ni som fixar En Ljummen I Gräset, det är precis där jag vill ha musiken. Boka in saker med hjärtat, fixa en enkel scen på en liten äng och så kör vi. Inget svårt, inget meck. Kärlek till er.
Fyra band bjöd den fina fredagen på:
Les Issambres
Sommaren 2004 stod Wilco i Trädgårn i Göteborg och spelade på den lilla scenen. Alla i publiken kände inte riktigt till vilka dessa var, men bandet hade löst detta på en väldigt analogt sätt. Mellan var och varannan låt tog de upp en kartongbit där de varsamt hade skrivit "WILCO". Enkelt och väldigt effektiv, jag minns det ju faktiskt än...
Längst fram på scen står en brun låda. På den stora vita bokstäver, Les Issambres. Samma enkelhet och samma effektivitet. Alla ser vad bandet heter. Perfekt. Alla andra: Ta efter!
Les Issambres bjuder på perfekt eftermiddagsmusik, glad och fin. Allt låter väldigt spontant, några vänner som samlats framför oss och bara lirar på. En smula gatucirkus, en smula skärgårds-Pogues och känslan av söndag på puben. Inte så att jag tänker pubband utan mer känslan. En tomhet, något dunkelt mitt i solskenet Finurliga låtar är det hursomhelst.
Tvärvägen
De inleder med sin mest popiga sång, Skogen. Det funkar perfekt. Men sedan blir det knepigare, Tvärvägen är bandet som spelar på allt. Ofta väldigt subtilt och tyst. Det skulle förmodligen krävas en armé av mikrofoner för att rättvist återge allt som spelas. Nu hör jag inte hälften. Det är väldigt synd, för Tvärvägen är precis som namnet antyder på kollisionskurs med musiken. De har vänt andra kinden till, ibland sitter jag och funderar på hurvida de egentligen bara spelar allt baklänges.
Det är mycket vackert. När solen så sakta sänker sig över Vintervikens trädtoppar passar det väldigt bra med Tvärvägens dockhuspop. Ett litet musikaliskt tittskåp i tre dimensioner. Tvärvägen är ditt ängsligaste tillstånd, dina ömma tår mitt på polarisen. När minsta lilla motgång kommer få dig att ge upp.
Palpitartion
Ja, vad skall man säga, de blir bara bättre och bättre. Jag har nästan sett Palpitation fler gånger än jag sett Broder Daniel (det säger inte lite) och jag blir så jävla impad varje gång! Den här kvällen är de förstärkta av en syster på scen, något som gör att uppenbarelsen på scen blir i det närmaste helst symmetrisk.
Palpitation är sången du inte visste att du skulle gråta till, ljudet du inte visste fanns där för dina tårar och känslan du aldrig kan bli av mig. Att lyssna på Palpitation är som att bli avslängd från bussen mitt i natten. När bara enstaka lampor visar dig vägen hem, eller det som du tror är ditt hem. Palpitation är långsamt och snabbt på en och samma gång. Lätt och ytligt samtidigt tungt och innerligt.
Romeo Stodart
Att bjuda in Romeo Stodart (vanligtvis sångare i The Magic Numbers) till En Ljummen I Gräset kan vara årets bokning alla kategorier! Vilken känsla!
Det räcker med att Romeo tar de första ackorden och sjunger de första tonerna för att vi alla ska tystna. Hans röst och helt bländade gitarrspel uppslukar oss helt. Han bjuder på en lång radda låtar, såklart en del The Magic Numbers men även så pärlor i form av The Smiths och Neil Young-covers. Hela tiden med en personlig touch och närhet. Att man kan få så mycket ur en ensam gitarr! Fingrarna flyger över den stora röda gitarren och vi kan bara tappa hakan.
Romeo spelar önskelåtar, han bjuder in publiken att köra och han är bara så där mysig som man skulle önska att alla människor på en scen var. Väldigt roligt när sångaren Pontus i det bandet jag såg i torsdags (Sidechild) kommer upp på scen och bjuder på sin rena stämma! Väldigt snyggt!
Men jag har ett litet men här, framgången och stämningen stiger Stodart åt huvudet. Det är en del människor som skruvar på sig och tillslut faktiskt går när spelningen börjar närma sig en timme och fyrtiofem minuter. Synd. Men det blev en smula för långt, men slutet var bra!
Tack för en super eftermiddag/kväll! En grej bara, sätt upp lite skyltar till nästa gång så folk likt mig som aldrig varit på platsen för inte går fel och håller på att hamna mitt i ett openair-rave...
Tillsist:
Hultfredsfestivalen varslar alla sina 20 anställda om uppsägning... Ja, vad skall man säga, det är en institution i musiksverige som gör sina sista dödsryckningar. Men jag sörjer inte, det finns så många fler festivaler att välja på. Och Hultsfred har faktiskt grävt sin egen grav, de glömde för några år sedan vad hela grejen egentligen handlar om... tada... Musik. De försökte själva trycka på att de flesta åkte till Småland för att hänga på campingen och nu ser vi hur bra den strategin var.
Hej då Hultsfred.
Tillsist2:
Nu kommer smällen, håll i hatten kära vänner: Det blir INGEN Jerry på Emmabodafestivalen i år. Jag skall vara helt ärlig med varför, eftersom festivalen själva var helt ärliga med sitt uppsåt för två år sedan när de sa att det var den sista Emmabodafestivalen: Jag gillar inte årets lineup. Nä, jag vill inte att det skall vara som på 90-talet när det var pop för hela pengen, inte alls. Jag saknar bara den där upptäckarglädjen.
Festivalen slår tydligen publikrekord i år, och det är ju glädjade men det är på bekostnad av den musiken jag gillar, den nya. Jag vet att den inte drar lika mycket folk och det är okej. Vinterbadarna, de som driver Emmaboda, har ju så mycket annat på sitt samvete. Till exempel Midsommarfestivalen som i år var helt underbar! Summan av det här är: den "vanliga" festivalen" breddas för att dra mer folk och dra in mer pengar för att täcka upp för Midsommarfestivalens kanske inte så publikfriande lineup. Jag är faktiskt helt nöjd med den idén!
Men som sagt, ni får klara er utan mig i år vänner...
Tillsist3:
När jag startade den här bloggen för hundra år sedan bodde en kille vid namn Mattias i området Bergsjön i Göteborg. Han drog igång spelningar i sin lägenhet. Ni har nog hört historien förr, men så här i efterhand kan man säga att det var de spelningarna som var startskottet för en radda år med svartklubbar som innehöll pop.
Nu fyller klubben, Cosy Den, fem år. Mattias har flyttat tillbaka till Stockholm, och det blir firande hela nästa vecka! Över hela Stockholm! Kolla in spelschemat här, magiskt jävla bra!
Jag kommer spela skivor på tisdagen, kom gärna då!
Cosy Den fem år känns också väldigt mycket mer intressant än Emmaboda i år... jag är ledsen. (nu kommer jag få storstryk nästa gång jag åker till Småland).
Tillsist4:
Smet förbi Trädgården under Skanstullbron i lördags. Gött ställe får jag säga! Trevlig musik, såg bara några minuter av Dundertåget men Dj spelade bra... Ja, det var jag som dansade framför dj båset i röd kavaj. Gött var det! Till vakten slängde ner mig efter 30 minuter....
Gå dit på fredag för då spelar BYE BYE BICYCLE!
Tillsist5:
Läs gärna längst ner i förra inlägget.... och skriv upp 9 augusti!
Jerry Boman
