In i evigheten.

Wish Club har blivit bättre, två gånger har jag varit där nu och båda gångerna har det varit bra. Borta är mellanspelet med R´n´b skiten och inne är sköna klubbar med häng. Att stället gick från härligt ruff till härligt mys är trevligt. Fortsätt så tack.
På onsdagar är det Best Wishes som stapar intima spelningar på varandra hela hösten.
Fortsätt så tack.



Nicolai Dunger vågar. Han vågar vara pretentiös, han vågar sjunga som ett barn och han vågar spela lite i den bemärkelsen att han inte spelar mer än det behövs.
Sammantaget blir den här kvällen helt magisk, det är svart med hopp. Dunger leder oss tryggt fram, på engelska och svenska, mot nya krypin i hjärtat. Ett hjärta som slår sakta och displayen visar knappt på aktivitet. Det är varmt, de bruna gardinerna är fördragna och utanför pågår livet. Här inne ligger jag med EKG maskinen till sällskap.

Han förflyttade mig till en trästuga, med figurklippta buskar och slängda cyklar. Naturligt ruffiga klinkers, någon har glömt vattenspridaren på och allt detta badar i orange eftermiddagssol. Det är en jordbrun stuga, liggande träpanel och liten veranda på framsidan. Snickarglädje. En hammock med slitna storblommiga dynor som är sura efter sommarens sista regn står och rostar. Åskan ligger i luften och världen väntar med spänning...

Den gröna linjen på displayen hoppar till ibland, jag blir lika glad varje gång. Det betyder att jag lever. Ut genom väggarna strömmar röster, mjuka röster som tar tag. Små toner omväxlade från en gitarr eller charmigt smått ostämt piano.
Värmeljuset på den simpla perstopsplattan med fyra ben flämtar, har svårt att få syre. Hela rummet, med sina tunga ljusbruna väggar, är standby. Tar satts och väntar på explosionen.

Det fina med Nicolai är att den där explosionen aldrig kommer. Han håller oss på tå, spänt lyssnade, som om det hela vore på liv och död. Han för in allvaret i musiken, allt står och faller med nästa sång, nästa ton i nästa sekund. Balanserar vackert mellan stort i det lilla och litet i det stora.



Liggandes där i sängen, under mysvarma lakan, trivs jag. Jag finns bara här och nu, så länge strecket hoppar till ibland. Spänningen i att inte riktigt veta om hoppet kommer är meningen med livet. Dunger visar att det går att överraska i de mest självklara arrangemang. Spänningen, och den oändliga storheten, ligger i att man inte riktigt vet vad som kommer...eller om det kommer något överhuvudtaget.

Så plötsligt river någon täcket från mig, häller is i sängen och gapar på finlandsvenska.
En överförfriskad herre med halsduk och solbrillor börjar klaga på Dungers musik. Den i övrigt knäpptysta baren håller andan. Efter att mannen gapat för tredje gången får Nicolai nog, han slutar spela och säger till mannen att hålla käften. Mannen i solbrillorna fortsätter gapa.
Då stegar Nicolai fram till honom och ber snubben att gå. Han får hjälp av några vakter och till ljudet av våra applåder åker snubben ut, samtidigt som Nicolai än en gång tar plats vid pianot.
Så bra gjort! Den där snubben förstörde för alla andra och att Dunger slängde ut honom var det bästa för alla. Tack!



Innan Dunger spelade oss in i evigheten satte sig Pauline Nilsson på scen. Med den enkel gitarr och väldigt egen vacker röst är hon den perfekta uppvärmningen. Det är nästan så man tycker det är synd om henne eftersom hon får spela samma kväll som Nicolai. Fast hon gör det väldigt väldigt bra. Även här tystnar rummet, det är rösten som gör det. Den är viktig.
Lyssna på Southern Boy och låt solen gå ner en sista gång. Låt bussarna åka utan dig, missa alla tåg som går och släpp ut luften i cykeldäcken. Stå bara där rakt upp och ner. Förundras över ensamheten, känn doften av ensamhet. Men känn också den konstiga känslan över att inget är bättre än ett minne.
Lyssna också på My Home Is The Sea, Citylights...lyssna på varenda låt för det här är väldigt bra vänner! Pauline skriver angelägna sånger.
Om jag inte haft Dunger i huvudet hade jag möjligtvis svimmat.

Tillsist:


Hey hey HEY!
Palpitation!
Jeeeeaisussss så bra!!!
Just nu kan jag inte sluta lyssna på Norway Disapper.
Detta blås! Denna sång! Detta allt!

Tillsist2:
Okej, nu är det så mycket att välja på att jag spricker:

Torsdag:

Kusowsky på Club Zebra (Pustervik) "Vissellåten" är stor!

Fredag:

Den stora Sömnen på Klubb Perfekt (Henriksberg) Premiär och poppunk på svenska.

Cobra Charlie på Pustervik. Navid Modiri, nu med mer mörker och skräck.

Lördag:

Fine Arts Showcase på Klubb Populär. (Storan) Gustav har gjort Rough Bunnies låtar ännu bättre! Det kan bli styrdans...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Musik till kamp.

Precis som resten av Göteborg satt jag igår och kollade på på Peter Birros tvserie "Upp till Kamp". Första intrycket är bra bra bra, även om Birro som vanligt gör rätt platta kvinnoporträtt. Sen var det ju roligt att man såg sitt hem på tv...
Nu innehöll serien rätt mycket musik och då blir det hela lite roligare. I slutet spelade det för serien skapade bandet Tommy & The Heartbreakers en låt som hette "Stay with me forever"...och det var där jag studsade till!

Man läste ju innan serien började att musiken var skriven av TSOOL gubben Mattias Bjärred (som också spelar i serien) och i slutet av avsnittet stod det att låten framförts av Tommy & The Heartbreakers...det som fick mig att hoppa till var ju att det var en låt av Hip Whips!

En snabb koll med skivbolaget som ger ut seriens dubbelcd soundtrack (kommer ut i slutet av september) bekräftade mina misstankar, det ÄR en Hip Whips låt! Bjärred gillade låten och har bara omarrat den lite. DET är ju väldigt kul!

Varför är detta nu så jäkla kul undrar ni, och vilka är Hip Whips?

Hip Whips från Stockholm har släppt två skivor, en 2003 och en 2005. Musiken är känslodriven med mjuktdistad Hammond, ibland galet ös och ibland svepande in "i hjärtat" ballader. Just låten "Stay With Me Forewer" hittar du på det första albumet, det vita.
Bandet beskrev att det tog dem över 15 år att hitta sitt "sound" och det var det som gjort dem så samspelta. Och att de ville göra musik som berörde precis som på 60-talet. Äkta känslor.
Att nu en av deras låtar hittat in i en tvserie om just 60-talet är ju inte mer än rätt!

Jag tycker det här en väldigt rolig historia, när skivan/skivorna kom spelade Hip Whips lite här och där men det blev inget större väsen. Jag försökte i vanlig ordning tjata om bandet, för jag tyckte ju de var så bra. Efter andra skivan verkar bandet så sakta mixats bort från verkligheten.
Jag hoppas att fler nu hittar det här bandet, hittar skivorna och älskar musiken.

Eftersom allt finns på nätet så har någon lagt upp ett klipp där Hip Whips spelar just "Stay With Me Forewer"...


Kom inte och säg att du inte påverkas av den låten!

UPPDATERAT:
Jag var bara tvungen att uppdatera för det ramlade över mig:
Lyssna på Elenettes "Att Göra En Hit" och skratta hela året ut! Så sjukt roligt!
Sen kan du ju lyssna på något fint: Oh no Miriam.


Tillsist:
Nu kan du läsa Musik Enligt Jerry i mobilen! Klicka här så förklarar jag hur du gör...

Tillsist2:
Nu hände det ytterligare en sak på fredag (kolla förra inlägget):
Navid Modiri lär ju inte ha många sovmorgnar eller lediga stunder för nu kommer hans nya projekt Cobra Charlies skiva. Det hela firas på Pustervik... på just fredag. Varför händer allt på samma natt?
Men: Gå till Pustervik på fredag och lyssna framför allt på den utsökta samplingen av Detektivbyråns E18.
Snyggt, Scary och på Svenska.

Tillsist3:

Roligt på Konstmuseets toaletter.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Fake!

Det är farligt att spela in grejjer, det är fusk och lätt att bli roligare/bättre än man är. Man kan trycka ihop, bre på och skapa en musik som inte finns. Ja, jag ser livespelningen som det sanna. Skivan/det inspelade är bara ett substitut för att bandet inte kan stå i mitt vardags rum när jag behöver det.

Kidman på skiva är bra, låten "Move It" är en mörk soppa som driver framåt. Bra så.

Men nu är jag väldigt besviken, Kidman live är bara fake. Det är stelt och sångaren låter som Jim Carrey sjungandes karaoke. Det blir aldrig på riktigt, jag tror de driver med mig.

Kidman blir ett pubband, en dålig fylla med billig öl. För mycket cigaretter i kombination med tappade glasögon. Det är inte kul, de är visserligen en ploj men någon måtta får det vara.

Till på köpet kör bandet "dansbandslänge", de spelar låt på låt utan ände.
Förlåt om jag låter sur, men det där var inte bra alls. Kanske var det inte så bra idé med en halv akustisk pubspelning på Klaras när allt kommer kring. Det enda roliga var den lilla pall som gitarrspelaren gick upp på under sitt solo. Mer fniss än asgarv men ändå roligt.

Tillsist:
Mycket pop på svenska denna vecka!
På torsdag spelar Kristian Anttila på Bengans vid 17.30. Akustiskt och fint blir det.
Klockan 20.00 samma kväll öppnar Club Zebra på Pustervik och under kvällen spelar Kusowsky. Mycket bra hoppvänlig pop, bara "Dansa" är värt inträdet.
Fredagen innehåller en stor premiär, Klubb Perfekt startar på Henriksberg med skånska elektropopguden Familjen och helt underbara poppunkarna i Den Stora Sömnen. Missa INTE Jonk och CKs nya klubb. Jag känner på mig att det blir bra!
På lördag blir det visserligen inget på svenska med Klubb Populär brassar på med Fine Arts Showcase. Och då lär vi ju får höra deras tolkningar av Rough Bunnies fin fina poplåtar. Jag blir inte förvånad om det blir styrdans till "Dance with your shadow"!

Kom inte och säg att stan lever upp under hösten!

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Bästa showen i stan.

Nu snackar vi! Det här var en synthklubb att dansa på! Tobbe, du spelade tokbra musik! Det var ju precis som den bra, dansvänliga, musiken som brukade spelas på Romonight. Ja, jag vet att jag klagade på livemusiken på Romo i slutet men skivorna du lirade var det aldrig något fel på. Kul att det härliga fortsätter.
Märkligt att nästan inte en kotte hittade klubben igår...



Ulrika Mild. Jag har sagt det förr och säger det igen, hennes röst är helt makalös. Den river sönder, söndrar och förgör. Tränger sig igenom musiken, når fram och är analogt distad. Naturligt effektlagd.

Nu är ju Compute live inte bara Ulrika, med sig har hon två människor till. Renée Gustafsson och Agneta Edgren körar och spelar synth. Det gör att det faktiskt inte låter som på skiva, det blir mer levande. Något ovanligt när det gäller electropop, de flesta kör på med backtrak och se är det bra med det. Men levande personer är alltid bättre, glöm inte det!

Det var väldigt länge sedan jag såg Compute på scen, förra våren om jag inte minns fel. Det finurliga med att inte se sina favvoband för ofta är det att man glömmer hur jävla bra det är. Man får ett nytt uppvaknade, en ny kick. Det är nästa som att upptäcka hjulet på nytt, i positiv bemärkelse.

Fram tills igår hade jag faktiskt helt glömt av hur fantastik bra "Dance with me" är. Låten som fick mig på fall första gången.
Alltså, den låten väcker hela stadsdelar, varje person skall ut och dansa. Dans på biltak, dans i fönster och bara vanligt hederligt studs överallt.
Att det sen är en väldigt bra och smart text (jag säger FY till er som kallar den bagatellartad) gör det till en toppen låt!

Just Ulrikas texter är något som många verkar missa. De är ofta stenhårda och tänkväda. Ord som berättar om en hård värd, men som inte knäcker en. Man får råg i ryggen av såna texter! Go Gadget Go!

Det nya materialet med Compute är lite mörkare, lite storslagnare. Inte lika tydligt. Men tänk nu inte fel, det är inte sämre. Vad jag menar är att det låter mer, det är mer ljud och synthslingorna är inte det som bär hela rasket. Och det är bra!

En sak saknade jag dock igår, "Some Days Are Made For Smoking". Brainpoolcovern tickar allt som oftast fram i min Ipod, texten får till viss del ny innebörd av Compute. Men men jag kommer fortfarande drömma om att höra den på scen igen...

Än en gång, ni som missade det här vet jag inte vad ni höll på med, det var ju gratis och allt.
Ta bara det här med de ombyggda lokalerna, jag har inte varit på plats på Kungsgatan sen kritaperionen, då det var kakel på väggarna och spyor i hörnen. Annat är det nu, plötsligt har det här stället seglat upp på toppplats när det gäller ställen i stan! Så snyggt! Röda lampor i taket, fin fina blinkade ljusgrejjer bakom scen och allt är bara så bra! Det gjorde Computes spelning till en av de snyggaste jag sett.
Gå dit alla!

Så här såg det ut:

Det är nästan en musikvideo, om än en märklig sådan...

Tillsist:
Konsert på Klaras ikväll. Sista med Kidman på det stället, de har ju varit husband den här veckan...Magiskt, kostligt men bra tilltag!

Tillsist2:
I soprummet där jag bor ställer folk saker utanför sopkärlen, allt i någon avdankad hippieanda som säger att "de jag inte vill ha vill kanske någon annan ha".
Just nu ser det ut så här:

Kanske bara jag som skrattar. Hysteriskt.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Ensam på två sätt.

Varannan måndag:s klubben som Koloni fixar på Café Publik har jag avhandlat förr. Roligt att se att det börjar bli tradition för folk att gå ut på måndagar. Vad det gör för moralen och för arbetsplatser i stan struntar jag i att tänka på just nu.



Bill van Cutten gör ensam musik. En elgitarr och så hans röst.
Det kunde vara bra men det är det inte. Det är tråkigt. Tyvärr.

De här snubbarna börja passera i revy nu, de där lite knepiga kilalrna som spelar själ. Utan minsta tanke på att någon skall lyssna. Folket ställer sig på knä och tillber, för det är ju SÅ bra...eller hur var det nu? Vågar jag hoppa av och säga Nej det är inte bra? Kommer jag få vara med i gänget då?

Bill van Cutten gör tråkig musik. Det är inte snyggt någonstans. Bara dravel.

Så nu var det gjort. Jag har berättat att det inte tilltalade mig.



Victor Sjöberg däremot. Här talar vi totalupplevelse i det lilla.
Bakom sig kör Victor rörliga bilder, "-Som jag filmat i America", det flirmrar förbi bilder på ett land som tappat bort sig själv. Ibland ödsliga bilder på hus, ibland bilder på miljoner bilar i kö.

Tillsammans med Sjöbergs filmiska musik blir det en resa för huvudet. Jag åker i väg, inte kanske till America just, men på en resa. Musik tränger sig inte på utan blir med hjulen som snurrar fram nya minnen och nya tankar.

Lyssna och se själv här nere, riktigt bra var det!



Victor brukar också spela med Jens Lekman. Så nu vet du det.

Tillsist:
Du vet väl vad du skall göra på Torsdag?
Här hittar du svaret!
Compute på scen igen, jag har längtat!


Tillsist2:
Du vet väl vad du kan göra på Lördag?
Här hittar du svaret!
The Manor skrämmer skiten ur dig!

Tillsist3:


För några veckor sedan satte jag en pin inne på toaletten på Café Publik. Den var borta igår.
Jag satte upp en ny och... på mindre än en timme var den borta.

Någon gillar min pin.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

En naken kille skriker.

Att en klädaffär/livstilsikon ställer till med fest kan ju ses på lite olika sätt. Antingen är man en sur jäkel som inte vill gå på något kommersielltjippo som skall mata ner varumärket ännu längre ner i våra halsar. ELLER så går man dit och tar det för vad det är, en skön gratisfest, fixad av människor som gillar musik i olika former och vars mål bara verkar vara att ha skoj. Att de sedan vikt sig dubbla för att göra kvällen så bra som möjligt, jag menar tio miljoner björkar, billig öl och bra nya band, gör ju inte saken sämre. Tack "klädaffären" för festen! (ni trodde väl inte att jag skulle bjuda er på den gratisreklamen va?!)



När två av Göteborgs musiklivs mesta och bästa snubbar gör saker ihop så blir man ju nyfiken. När det sedan döper hela härligheten till Hästpojken så ställer sig öronen i givakt. Det hela handlar om Martin Elison (Bad Cash Quartet) och Pop-Lars (Broder Daniel). Smaka på den kombinationen!

Och herregud! Hästpojken i en plåtlåda på Bananpiren gjorde mig så glad! Det bara slår och slår och slår mot mina öron. Jag skulle kunna bli döv, men det gör inget för nu har jag hört himmelen igen!

Om musik var en stad skulle Hästpojken vara den där underbara personen som spritt språngade näck sprang gata upp gata ner och skrek. Som bara hävde ur sig allt! Hästpojken skulle vara den där personen som alla egentligen vill vara men ingen vågar! Hästpojken är också Ove som står på Avenyn och sjunger kristna sånger med sin vita bandare. Vi älskar honom och vill egentligen bara byta liv.

Det är poppunk, det är helt ogenomtänkt och rakt in under huden. En tokspurt som bara ökar. Med sig på scen har de diverse vänner, ser bland annat All of My Brother's Girlfriend- Pontus med bananer runt halsen spelades en frenetisk maraccas. Martin skriker och spottar, Pop-Lars slår hårt hårt och alla de andra krigar mot hela världen. Samtidigt är det avslappnat, här finns inte ett skit att förlora. Bara att dra på!


Hästpojken spelar "Andas" i en plåtlada på Bananpiren.

Jag fylls av en enorm glädje, det studsar och det hoppar. Jag vill ha mer! Att spela så enkelt kräver disciplin. Att inte krångla till det. Hästpojken kommer spela huvudet av dig hela året ut, och du kommer älska att tappa skallen.

Jag hör röster om att just låten "Andas" egentligen hette något betydligt mer barnsligt/roligt från början och kan nu inte få "original" texten ur huvudet...



Ja, just det jag såg ju Mary Onettes också... och det var the opposite of hallelujah. Övertänkt musik med starka stadium vibbar. Fläskigt och fett som dryper från väggarna. Spelar ingen roll att de försöker lägga New Order syntharna snyggt. De är det nya Soundtrack, stort och välspelat men ger mig inga känslor.

Sen grunnar jag på om det där som sångaren i "bandet-som-heter-samma-som-en-stadsdel" verkligen var sant. Att poliser jagade honom...det var något med att sitta på fel motorcykel...

Tillsist:
Koloni. Gå. Dit. Aldrig. Fel. Bara. Rätt.

Tillsist2:
Att lyssna på:
Dauerwelle - Part 2
Det här ju bara FÖR bra!

Moa - Bulldozer
Humm börjar jag bli rock nu då eller?

Pet Politics - When I Get Old
Landets mest analoga röst är här igen!

Kolla även in de fina sakerna jag hittar på Allears. Klicka här!
Just den här veckan är jag kär i Tiptoe around the electric chair!

Tillsist3:
Jaha, då var de tillbaka igen...Emmabodafestivalen sa att det "var den sista indiepopfestivalen" och det var tydligen sant. Men nu så berättar de på sin hemsida att de blir något nytt till 2008! Var bokar man biljett?!


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg