14:29: Jag lyssnar på nya demolåtar med LeMuhr och det låter jävligt bra! Texterna är bland det bästa jag hört, musiken är uppdaterad, men ändå bakåtblickande. Som vanligt beskriver de ett livet precisare än någon annan. Mitt liv. Många har varit kallade att berätta om popluggarnas, de smala jeansens och pinnsamlarnas liv, ingen gör det lika insiktsfullt som LeMuhr. Det är skitigt, det är dekadent och det är fan precis lika tragiskt som verkligheten. 10 av 10 poäng!
Nu sätter jag mig och väntar på ny skiva, nya spelningar och vet att välden kommer bli så mycket bättre.
20:00: Jag stalkar Prins Eugen när de spelar på Landet i kväll. Snart borde jag faktiskt få del av bandölen efter all support…
För någon vecka sedan berättade Stranded Records att de startar singelklubb, en exklusiv liten klubb för 300 pers som kommer få exklusiva vinylsingar, exklusivt bara för dem. Det viktiga ordet här är exklusivt. När 10-talets första år går mot sitt slut är exklusivitet viktigare än någonsin, allt ska inte ut till alla, för alla kan redan få allt.
Här kommer en kort men väldigt bra Spotifylista med låtar från ett kallt och mörkt Norrland. Och då menar jag kallt och mörkt på det där fina sättet, låtar du lyssnar på när snön knastar under foten och går genom byar där gatlyktorna sitter på trästolpar och sammabinds med luftledingar. Genom samhällen där fler vet vem du är än du vet vilka de är.
Länk till listan hittar du längst ner.
Det flyger ord genom luften att ett nytt band i Göteborg inte vågade skriva till mig om sin musik med rädsla för att jag inte skulle gilla det. (Kanske för att jag flyttat till staden på bilden.) Som om mina ord skulle betyda liv och död. Det enda som händer är att de flesta andra i landet gillar det jag inte gillar, de som finns där ute utanför "vår" lilla ankdamm. Visserligen världens viktigaste, vackraste och bästa ankdamm, men dock en ankdamm.
Så hände det sig att Christian Kjellvander satte sig bakom kassan i den lilla musikbutiken Fönstret på Ringvägen och spelade några låtar från nya skivan. Inte ofta man har har såna stora artister precis utanför porten! (detta var nästan i samma klass som när Lloyd Cole spelade på El Mundo. Det blev till och med två klipp den gången)
Kolla på bilden här bredvid. Hur många lediga stolar ser du? Hur mycket tom yta ser du på golvet nedanför? Okej, visst, en stund tidigare på kvällen var det lite mer folk, men det var fan marginellt. Ja, nu svär jag, är förbannad. För bilden är tagen på Expos 15-års kalas.
Expo är tidningen som sedan 1995 jobbat med att kartlägga Sverigedemokraterna och alla andra mer eller mindre rasistiska partier och grupperingar i Sverige. Bara det är hedervärt. Men nu är Expo ingen vanlig tidning som får en massa statligt stöd per automatik eller för den delen säljer annonser så där på en eftermiddag. Tydligen är antalet prenumeranter inte tillräckligt många. Det är inte därför jag är förbannad på att nästan ingen orkade ta sig till Kägelbanan i onsdags. Det som gör mig förbannad är att ingen ser vilket arbete redaktionen lägger ner, hur de i femton år kämpat och kämpat ännu mer för att berätta hur det egentligen står till.
Tisdag:
Ibland är verklighetsflykt det enda rätta. Kvällar då rännstenslyriken direkt från verkligheten känns för nära. Drömmen om den chosefria utflykten till Sandhamn, minnena från dagar i parken får blomma ut och snapshots från en knäckt folköl nedanför Slottet. Hela livet va ett spabad för själen.
Det är där jag möter The Mare. Bakåtlutad, naiv och plastpåsen i sommarbrisen. Fina melodier uppfiskade ur dikesblommor och värmefulla humlor. Uppkavlade byxor, inte av modenycker utan av värmetrycket.
I somras åkte jag just ut till Sandhamn med The Mares sångare Charley Rivel. Han spatserade avslappnat runt på ön iförd stråhatt. När jag nu ser minnesbilderna klingar musiken ännu bättre. The Mare får på inget sätt förväxlas med havs- och seglarromantiken som vissa band kittlar oss med. Det här är inte överklassen som softar på segelbåtar i miljonklassen. The Mare reser kommunalt rakt ut i skärgården, äter äpple till lunch, sittandes på en sten, istället för Redarlunch med nubbe på fina krogen. Rivel och Co är kollobarnen som växt upp, men fortfarande vill bli utsända i havsbandet för att vila upp sig.
Onsdag:
Av ren nyfikenhet är allt som Magnus Carlson gör av intresse. Sveriges bästa röst liksom… Men nu vet jag inte riktigt vad som hänt, ingen har sagt stopp. Eller rättare sagt, ingen har sagt: Du kan bättre än så. När har släppkalas på Imperiet en regnig onsdag tänker jag att alla känslostormar kommer svepa in genom de stora rutorna. Men inget händer. The Moon Ray Quintet spelar visserligen brallorna av de flesta här i stan men Magnus verkar loj. Vet inte om han tänker att det ändå bara är polare där. Han använder inte sin röst, jag saknar det där Carlsonska djupet, det blå och oförklarligt ledsna. Nu kändes han bara producerad.
Jag åkte med Ludwig Bell och hans band till Uppsala för någon helg sedan. Jag ville se hur livet på vägen var, hur det här med kompband bakom en soloartist fungerar och framför allt ville jag ta reda på hur snacket gick.
Inget blev som jag trodde.
Klippet innehåller ett exklusivt liveklipp från Uppsalaspelningen. Med bra ljud.
Tillsist:
Igår slank jag förbi FEMME FATALE på Sense (Rosenlundsgatan). En minikällare där jag varit förr och även denna gång spelades det så bra musik att klockorna stannade! Tricket är lika enkelt som genialt: plocka in en herrans massa djs och låt dem spela bara tre låtar på gång. Byt sedan dj och låt det rulla på så hela kvällen. Strålande!
Jag läser Filter, jag läser Sonic, Metro, City, Mitt i Södermalm, DN. Svd, PSL, bloggar, Situation Stockholm, Qvag-trådar, fler bloggar, statusrader, krönikor, kommentarer och allt annat som handlar om musik. En våg av ord fyller mitt huvud, allt handlar om musik. Artister, band, deras kusiners band, konserter, studiobesök, en tromb med snurrade meningar som alla går ut på samma sak. Att skriva om musik. Tusentals tecken om ditten och datten. På papper, på nätet, i mobilen.
Jag blir matt. Varför gör vi det här? Va fan håller vi på med?
Landet är den mörka årstidens hydda. Huset är precis så varmt man önskar ha det när löven faller likt JJ-hajpen, när kalla vindar och sommarminnen samsas på huden. Denna kväll var jag inbjuden av Klubb Heimat att spela skivor i fyra timmar. Jag älskar det! Helt själv i fyra timmar, ingen som stör, ingen som önskar något (det är ju ändå en riktig klubb) och bara bara jag som bestämmer. Jag körde svenskpunk-popuri, Göteborgshyllningar och jag spelade låtar från världens bästa soundtrack. (Välkommen till festen-skivan slår Fucking Åmål-skivan).
Men nu skulle inte det här handla om mig, det skulle handla om de två band som spelade.
Det är något märkligt med Kåken. En påhittad värld, där kändisskap och backstage är heta samtalsämnen. Där rocken går ner över knät och väskan kostar fyra tusen. Glasögonen är svarta, håret hårt och bartendern gör svepande rörelser som för att överbevisa mig om att här är det minsann service hela vägen. Kåken är konsumenten som vill vara utövaren. Som vill dra in stålarna, dra ut med polarna och vara copy på den senaste webb-bannern.
Sen kommer det andra kvällar, när stället byter skepnad. Igår var en sådan kväll. Trevligt rakt igenom, fast det kändes som vi var en ö. Jag fick stå tillsvars för den här texten. Det är okej. Vi snackade hamster och bollar också.
Den är känd och frukad i hela landet, Stockholmskorridoren. Utrymmet mellan scen och publik som bara finns i vår stad. Ett avvaktande, en distans och huvuden som nickar. Det är aldrig fel på applåderna här i stan. Riktiga, mustiga och rejäla. Nästan så man kan tro att alla jobbar med fysiska arbeten, kraftiga underarmar piskar handkrämshänder mot varandra. Har man riktigt tur blir det en och annan busvissling. För att kompensera den där korridoren. Kommer man utifrån och ser, samt hör, det här måste det verka helt bisarrt. Här betalar folk och sen står de bara där. Tur då att det finns artister som inte låter sig nedslås. Som kör på, ger oss allt vi egentligen vill ha men är för rädda för att visa.
Min klockradio kan bara spela mellanregister, förmodligen för att jag ska bli så irriterad det bara går och vakna. Idag gillade jag dock att det spelades Wilmer X...eller vänta nu! Det var visst Håkans River En Vacker Dröm!
Efter ett tips från min vän tillika Wilmer X-nörden/kännaren Bernhard så klippte jag snabbt ihop följande mix:
Jag har redan uttryckt mitt gillande för Avtalet. De var Parklifes bästa band och nu var det så dags igen. Avtalet är slå-in-öppna-dörrar-bra! Och Avtalet är ett band som bara kan komma från Stockholm. Låt mig förklara: En av låtarna heter Disponibel, en punkpop dänga, vass åt rätt håll. Och det är här städerna kommer in, för en sådan här låt hade varit helt fel om den tex kommit från Göteborg. Det krävs en viss undermedveten överlägsenhet för att ro hem den texten.
Det går inte att komma från staden som ständigt kämpar i underläge, det kan handla om andra städer också, men att komma från Stockholm gör att man bygger in någon sorts överlägsenhet, även om livet är kasst vet man att man sitter på alla svaren. Men säger liksom inte förlåt så ofta. Så, Avtalet gör alla rätt precis nu!
Al, Marc & Sandy gör lågintensiv sommarmusik. Det är bra. Ett sånt där band man bara måste gilla, för deras melodier och snygga arr. Klass och kvallité!
Någonstans får jag bilder av romantiska komedier på någon utomhus bio. Nollbudgetfilmer med fantastiska soundtrack. Mjuka gulröda toner över putsade stenfasader och äldre bilar framför ingången. Klassiska människor glider runt och läser gamla Sound Effekts. Sensommar och solen ligger lågt.
Och så låter det ormbunke. Stora fält av ormbunkar, morgonvåta gröna blad mot dina ben. Kvällen är borta, bara spåren på bordet vittnar om en hejdundrade fest. Det är tyst. Du rör dig genom ormbukarna, de slukar dina ben och du drömmer om den stora kärleken som rymde med din polare. Men mest är allt inspelat på dubbelhastighet och nerskalat till slowmotion. Vackert. Vackert.
Tillsist:
Roligt när saker jag berättar får utrymme på andra sidor! Både Göteborgsposten och Devotion Magazine skriver om Håkans planer på att spela in den nya låten.
Då vet du var du ska hänga för att få de senaste nyheterna! Här verkar vara ett bra ställe eller hur?
Tillsist2:
Jag tjatar lite till om Gimmeindie, webbradion som webbradio bör vara! Just nu har det ramlat in en massa spelningar från Emmabodafestivalen. Vrid upp ljudet, greppa en ljummen öl och dröm dig tillbaka.
SAMT: Du kan nu förhandslyssna på Ludwig Bells kommande skiva på Gimmeindie! Fantastsikt!
Tillsist2:
Finast prylar just nu: Popadelicatröjan och Gimmeindiepåsen.
För er som inte riktigt fattar tröjan, kolla HÄR. Närbild på det hela HÄR.
När Manchesterklubben The Haçienda slog upp dörrarna i början av 80-talet var det med intentionen att skapa en kyrka. En kyrka för musiken, för dansen och festen. New Order var med och klubben fick mycket pengar från deras skivförsäljning som vid den tiden var enorm. Den nya tidens dansmusik kom och The Haçienda blev stället alla snackade om, långt utanför Manchester. Hela Europa snackade om den här nya kyrkan.
Museum of Bellas Artes tar oss med till 80/90-talets Manchester. Det är ett uppdaterat lofi dansant ljud som möter oss. En tripp, inte självklart dans i nyktert tillstånd men precis som New Order funkar det bättre efter berusning. Jag lägger ingen som helst värdering i det.
MaBA bygger sakta upp sin kyrka och det passar utmärkt under betongen på Trädgården. Stundtals är det vackert, andra stunder skitigt men hela tiden rytmiskt.
35 grader i skuggan… mer behöver man inte säga. Jag har inte orkat tänka de senaste dagarna. Men i helgen var det i allafall Parklife, en minifestival jag faktiskt besökt alla gångerna så länge den varit i Stockholm. Först vid Gullmarsplan, sedan i Kransen. Inget slår dock årets plats, Kungliga Borgen på Gärdet! Helt magisk plats! Ett stort rosa hus som är en balsalong, två mindre byggnader som också är rosa och ett stort tält där scenen höll till. Perfekt!
Bra grejer:
Little Children smyger igång festivalen med tystlåten, nästan viskande sång. Linus Lutti med band är på samma gång nostalgisk pop, samtidigt framtidens jazz. En rullade ton som tar sig från gitarren, mot ståbasen och in i den enkla trumpeten. Linus sjunger som om han vore belagd med vite, tyst men ändå gripande och jag lyssnar noga på varje ord. Det är lika enkelt som vatten blir is om man ställer det i frysen, lika svårt att förklara varför.
Avtalet är friheten ställt mot byråkratin, ordets och musikens med makt att genom intellekt förändra. Kommersialismen är fördummade, ge de det de vill ha. Tar inga steg framåt. Avtalet tar oss framåt, jag lär mig saker och tar upp den knutna näven ur fickan och hytter åt maktens hus. Samtidigt skrattar jag. Avtalet är så löjligt bra, deras Disponibel är ett rakt skott i den snårskog som kallas livet, där allt verkar gå ut på att vara andra till lags, att tjäna samhället efter de regler som någon annan satt upp. En råsmocka in i köttkroppen som kallas vuxen. Så jävla välspelat, välsjunget och så in i helvete härligt! Jag vill ha mer mer mer! Call and response 4-ever!
Han behöver ingen keynote för att övertyga oss om att kärleken är det största och finaste. Joel Alme står där rakt upp och ner. Utan blås, utan stråkar. Utan stora gester. Onlinermästaren Alme radar upp berättelser om lilla livet, om nära saker som för den enskilda blir livsomvälvande och därför större än allt. På samma ärliga enkla sätt som Pris Daniel snackade sig rakt in i hjärtat på oss alla så spelar och sjunger sig Joel in på samma plats. Varje låt är kärleksbrevet du vill ha. Talet du vill höra och talet du vill hålla för att om något försöka förklara din känslor. Jag har svårt att lyssna utan att ögonen tåras. Detta till en enkel man som bara för några år sedan var en lovande hockyspelare. Mästerlig konsert!
Palpitation tar tid på sig, de växer och utvecklas. Ljudet är större, Maria och Ebba har skruvat upp sin egen formel, två gitarrer och en trummaskin, och är nu med både blås och en smula fler ljud. Kvar är alltid den märklig och i samma stund helt genialiska känslan att både vara uppåt och neråt på samma gång. Att både spela på mörker samtidigt som ljuset flödar. Palpitation är sorg och glädje. Inte på samma skiva. Inte under samma spelning, under samma låt. De är sorg och glädje i samma sekund.
De var bra från början. De är ännu bättre nu.
För drygt en månad sedan såg jag Matti Alkberg i Jokkmokk. Då var han mycket lokalpatriotisk och utan att gå över gränsen, han tittade ner mot Stockholm och hånet låg i luften. Den här smällvarma natten på Gärdet i Stockholm tonar han av naturliga orsaker ner den där klockarkärleken för Norrbotten. Det gör inte Matti sämre, spjuvern och uppviglaren Alkberg tar oss i handen och predikar. Inledande Jag Är En Antenn förklarar egentligen allt. Matti kommer alltid spruta ur sig låtar, texter och han kommer här väldigt nära. Jag känner att man i den låten plötsligt stiger i huvudet på Alkberg. Vilket förmodligen är syftet. Men det genialiska är att låten om hur låtarna kommer till är en av hans bästa! Om det nu är genialitet. Jo, det är det, att förvalta det som kommer är precis det som är genialitet.
Jag lämnar Parklife till ljudet av allsång.
Nerverna.
Nerverna.
Nerverna.
Nästa år ses vi igen! Tack!
Tillsist:
Jag och Niklas var snubblade nära att vinna Parklifes tipspromenad... Vi tycker egentligen att vi skulle vunnit. Utslagsfrågan bestod av en burk med två kasettband utrullade. Frågan löd vilken längd banden hade... Vi skrev det självklara: 180 minuter.
De som vann skrev 204 meter eller vad det var.
Men nä, vi är inte bittra...
Tillsist2:
I morgon berättar jag vad jag ska ha den här hembyggda prylen till:
Tillsist3:
Det blir en nyhet till i morgon... En nypremiär. En återkomst. Ett evigt gillade som jag inte riktigt fick ur kroppen.
Länge förstod jag inte alls meningen med Mauro och Pluras kök. Två snubbar som lagade svinenkel mat i ett varmt kök. Den ene i kavaj och den andra med bar mage. Inbjudna gäster som puttrade på. Inte sällan blev det tyst i både en och två minuter. Jag förstod verkligen inte.
Nu sitter jag här och plöjer igenom varenda program på TV8 Play! Och tycker det är helt underbart! Så befriat från alla produktionsbolags-tjipp-tjäna-hallå-vi-är-coola fasoner. Hjärtligt! Mitt i alla uttänkta verklighetsprogram med supercastade verklighetsfolk som försöker skapa en ny verklighet så smyger Plura och Mauro runt i köket utan en enda tanke på onliners eller att bli en ny kändis tack vare sin skruvade personlighet. Underbart!
När det fixas klubbar så jobbar man lite på samma sätt som ett tvproduktionsbolag, man vill skapa virvlar, ha de rätta gästerna och helst sätta årets klubbtag, dvs ha den där klubben alla snackar om. Inte sällan är det under ytan samma folk och samma musik som spelas bara förpackningen är ny.
Jag tror det finns en man som har kommit på receptet för hur man kommer ur det här. Gustav Gelin heter han. Killen som haft fler klubbar än du haft baksmällor. Han har numera en enda klubb som rullar året om, en gång i veckan. Lyckliga Måndagar heter den och jag har fått det stora stora äran att spela skivor där två gånger nu, en gång i vintras på Tranan och så igår på Imperiet.
Det är när vi sitter på uteserveringen som det slår mig. Det handlar inte om att ha flest folk, det handlar inte om att spela den fräckaste musiken, allt det där är inte en bra klubb. En bra klubb är där du kan träffa dina vänner. Känna sig lite lagom vuxendekadent inför det faktum att man tar sig en eller två öl en måndag. En bra klubb är den där gästerna plötsligt får hoppa in bakom skivspelarna och gästspela några minuter bara för att de har feeling. En bra klubb är en klubb där man kan blanda den nyaste popen med brittpopen, dra iväg Heut' ist mein Tag för att man känner för det och mitt i allt kasta in Yellow Submarine. Samtidigt som man umgås med de trevligaste personerna den här stan kan bjuda på.
Lyckliga måndagar kommer inte bli den hippaste klubben, det kommer inte vara flera hundra personer där. Men det kommer vara klubben som jag håller som den bästa. För precis som Mauro och Pluras kök handlar allt om vänskap. Maten är egentligen oviktigt, musiken också. Det handlar om att släppa garden och bara låta det rulla på.
Med det sagt glider jag över till kvällens musiknyhet:
Hon virvlar fram mellan det sköra och det hårda. Isdansösen tacklar dig rakt in i sargen. Sätter en trippelsaldo och ger dig en rak höger. Snurrar vackert, stoppsladd och sedan ett slagskott rakt på benet. Det här är världens första Tonya Harding-pop.
I Lovisa Negga från Linköping har popen hittat sin plats i den mjuka dansvärlden. En självklar korsning mellan Raymond & Maria, Familjen och Compute. Avrundade elektroniska rytmer, filtrerade genom myllan och skogen och till det en röst från en svävande älva. Låten "Kärlek eller inbillning" är alla nattliga promenaders ljudspår, när man nyktrar till och det pirrar i kroppen eftersom man fick hångla med den där bästa bästa.
Tillsist:
I morgon onsdag bjuder Svenska Musikklubben på två riktigt härliga grejer på Debaser Slussen (fritt och gratis!):
Andreas Stellan
EPs trailer park
Båda kommer spela där inne eftersom någon tråkig byråkrat kände sig överkörd och inte tillfrågad så denne förbjöd plötsligt spelningar på uteserveringen! Efter sju år! Hoppas du sover gott om natten din jävel!
Tillsist2:
Det är är roligt, skoj och helt fantastiskt! Nu kan ännu fler "lyssna" på Håkans klassiker!
Först:
Jag har ännu en gång fått äran att gästa Gustav Gelins legendariska klubb Lyckliga Måndagar!
Denna gång håller de till på Imperiet som ligger i Skrapan. Med andra ord finns det nästa inte en enda anledning till att inte komma! Vi börjar 21 och håller på till 02. Jag lovar att det blir en rejäl dos ny svenska musik och en rejäl dos av den bästa jävla musik du hört från alla tider.
Vi ses på måndag klockan 21! Mer info på Facebook.
Sen:
Jag skrev en krönika om Hultsfred, jag var på musikvideoinspelning mitt i natten, jag spelade skivor, jag såg band och jag var där när "tromben" drog fram. Men inga ord om det har nått er. Anledningen är enkel: Det är galet varmt! Nu sitter jag här mitt i natten, sova kan man inte med 30 grader i lägenheten. Men jag tar det ändå, detta har hänt:
Onsdag:
Vi började ute... världens finaste djbås!
Fina Klubb King Kong bjöd in Hej Stockholm! dvs jag och Anna för att spela lite go musik på deras nya hak, Södra Teatern. Tyvärr blev Anna sjuk så jag fick representera den snygga djsduon helt själv. Snyggheten halverades inte, den sjönk med runt 85%… Men skit samma, jag hade tokroligt! Lite märklig publik bara, hälften popnerds som jag själv, hälften stekare. Blev en smula svårt att få någon nöjd, men både jag och King Kong-crew gjorde vårt bästa och allsången i till BDs When We Were Winning hördes hela vägen till Åland!
Men vad viktigare var, jag fick en riktigt övermänsklig upplevelse när Little Big Aventure spelade.
En cover som jag allt som oftast spelat på diverse ställen genom åren. (Ja, den kom ut på EP förra året, men jag har haft den längre än så)
Det var alltså detta band som nu stod på scen. Och jag var inte i det närmaste beredd på vad som skulle hända…
Magnus Sätterström går in på scen. Han är blyg. Ställer sig med sidan åt publiken, inte av arrogans, utan för att han verkar… just blyg. Resten av bandet kommer in. Och det är där magin börjar. (jag hatar att skriva magi, men det finns fan inget bättre ord just nu)
LBA tar oss med på en resa runt i huvudet på Magnus, han viskar fram orden, de viktiga orden, och musiken slingrar sig runt i macrokosmos. Det är så litet så litet. Hela tiden står jag med hakan nere vid knäna och undrar. Tänker. Färdas.
LBA är musiken för världens alla diktafoner, musiken för världens alla telefonsvarare och alla världens automatiserade musikservar som slås på då du sitter i en av alla dessa telefonköer. I dessa lofi och själlösa audiorepeters skulle LBA krypa in och ska värme. Sprida sina toner till miljoner och förmodligen göra landet till en bättre plats. LBA är musik man vill ha nära örat, på låg volym och egentligen inte dela med sig av. Som en hemlighet. En hemlighet som man delar med miljoner andra.
Jag tänkte mig det hela så här: Eftersom alla ändå kollar tiden på mobilen dagarna igenom så tar vi och skrotar Fröken Ur. Istället lägger ni in Little Big Adventure. Då fanns det plötsligt ett telefonnummer att ringa för att få sig en dos genialisk musik. För Magnus är ett geni.
Kvällen slutade på ett märkligt sätt. Efter att vi tystat musiken och lamporna tänts kom en kille fram till oss i båset.
"-Grabbar! Ni fyra här. Alltså, ni måste öva på remixen. Det här var den sämsta remixen jag hört. Öva på remixen till nästa gång. Alla ni, öva på remixen"
Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Tillslut valde vi det första...
På torsdagen hittade jag Söders billigaste öl, på fredagen hamnade jag mitt i "tromben" på Erikdalsbergsbadet och på lördagen besökte jag stans hårdast jobbade djs, Svenska Musik Klubben. Just den där sista prylen var riktigt kul! Dock tokvarm! SvMK vet hur man lirar musik! Liksom bara så där från höften!
Armand Mirpour är den sortens kille som många är rädda för. Han är trevlig, han är superbegåvad and he's got the look. När han ställer sig i baren på F12 Salongen för ett akustiskt set så blir det enormt nära. Armand sjunger inte ens i micen, han får varje låt att framstå som det spontana mötet mellan människa och toner. Det är lätt, det är vackert och det är innerligt. Mirpour passar lika bra i de fina salongerna som nere i en svartkubbskällare.
Lyssna på Curly Boys Law (step aside), en låt som sätter sig direkt som också har det där lätta. En mjuk behaglig känsla och så en refräng som jag vet både en och tio skulle dö för att fått till.
Att få stå där bland det fina folket och lyssna kändes exklusivt. Tror inte det blir så små spelningar Armand mycket längre…
Går man sedan in på killens Myspace så hittar man en liten hemlis, en låt på svenska! Mycket bra!
Ute på F12 terrassen är det Flyktsoda med Gustav, Emelie och massa andra. Bra musik! En fin fin pianokonsert med Linnea Jönsson från Those dancing days blev det också. Kolla klippet nedan, en riktig Håkanklassiker ger hon sig på!
På det hela en trevlig kväll men en smula för många rika krösusar med taskig attityd. Och att ta 120 spänn i inträde kommer jag aldrig att förstå!
Torsdag:
Hemma hos Fanny har flyttat upp från Pet Sounds Bars källare och landat på Sjöfartshotellets tak. Årtusendets utsikt!
Hamnade tillsist på Spymaln med en påse hö i handen… fråga inte...
Först:
Om du undrar varför den här texten och klippen tog så lång tid på sig så beror det på att hemfärden tog i runda slängar 24 timmar… Tack SJ.
Redan på tåget upp händer något. Först kan jag inte sätta fingret på det, det är en känsla som kommer krypande. Verkligheten förändras. Träden utanför ser en smula annorlunda ut. Himmelen också. När jag sedan kliver av i Älvsbyn för att åka buss de två sista timmarna så känner jag det. Det finns en klarhet här. Jag ser längre, jag kan andas och luften är knivskarp. Här ligger inte år av attityd och borttappat folkvett i luften. Den avmätta sirapsluften är utbytt mot näst intill friktionsfri dito.
Så är det ju det här med ljuset, det nordiska ljuset. Olalala. Solen lämnar aldrig synfältet den här tiden på året, det är ljust som på dan fast klockan är tre på natten. Det sprider en glädje, men också ett lugn. Här kan inte skymningsdjuren ta dig… Det är såklart inte sant, för om man vänder på det så är vintern i Jokkmokk ett helvete. Då går solen aldrig upp, du har snö upp till axlarna och det är 30 minus mest hela tiden under några rektalsvarta månader. Då kryper varje djur fram, verkliga som overkliga, och de är alla ute efter dig.
Jag är glad att Talvatisfestivalen äger rum på sommaren.
Det är ingen vanlig festival jag besöker, det står klart från sekund ett. Det hela utspelar sig i Jokkmokks Folketshus, inomhus alltså. Någon som varit där? Nä, tänkte inte det…
Lokalen liknar de som vi sett i tvs nyhetsinslag från något fackmöte med Gruvtolvan. Avskalat med fokus på det praktiska skulle en mäklare säga. De kulörta plastblommorna står i stark kontrast till väggarnas ickefärg. Mörkläggningsgardinerna, för att hålla ute midnattssolen, går i fyra nyanser av hudfärg.
Det är alltså här som Magnus Ekelund fick för sig att ordna festival. Han siktade högt, han ville ha dit de bästa landet kunde erbjuda. Men hur fan får man landets bästa musiker att frivilligt åka kanske 120-130-150 mil norrut för en enda spelning?
För Magnus är det enkelt, han är uppvuxen i Jokkmokk och då verkar det ligga i blodet att vara trevlig. Att inte ha några baktankar när man ringer och berättar att "Jo, jag skulle väldigt väldigt gärna se att du kom till Jokkmokk och spelade i sommar". Jag känner klubbfixare som med stolhet berättar hur de fått någon avdankad popstjärna, mot betalning såklart, att ställa sig i djbåset och spela skivor. "Han brukar faktiskt aldrig vara på Söder längre, så det här känns ju djääääävligt exklusivt!". All ni som känner igen er, ni har numera er överman i form av Magnus. För lyckas man få Sveriges mest mytiske artist att åka 170 mil för att spela sex låtar (mot betalning såklart) inför en publik på 100 pers, ja då är man fan bäst i hela landet! Inget snack! Om man i samma andetag får dit andra svinbra artister, och betalar alla det de är värda (genom att fixa sponsorer och microlån på banken), ja då spelar man i en helt annan liga. Exklusivitet räcker som ord inte att beskriva Talvatisfestivalen 2010 i Jokkmokk.
Det här var fanimej i mitt lilla hjärta den bästa festivalen jag någonsin varit på!
Stor tack också till Jonas Zakrisson som också var med och fixad och som kanske hamnade lite i skuggan. TACK!
Det första jag ser är nyfavoriterna Boden. Tyvärr är det knappt några andra som ser dem med mig, men det gör inte så mycket, Boden är just nu norra Sveriges svar Samtidigt Som. Om än med en gutta mer radiovänliga låtar. "Släpa med mig hem" där den självklara hitten, en malande tanke om att bli ensam och att samtidigt inte ha någon att snacka med det om. Helt briljant!
För några veckor sedan var det stort ståhej i Göteborg, Border-Elin och allas vår bästa Ralle körde klubb Köket och på scen hittade med Martin Elisson och Adam Bolméus. De körde BCQ och Hästpojken låtar i ett akustiskt set. Göteborg var i upplösningstillstånd förstod jag, det skulle jag också varit om jag varit där… Nu hände samma sak i den lilla orten med 5000 invånare norr om Polcirkel, och det var såklart en underbar stund på jorden.
Den lilla publiken fick sig en riktigt intim och ärlig spelning. Martin var hesare än vänligt och Adam spelade bättre än någonsin. Båda såg ut att tänka "Nu jävlar ger vi allt vi har, för de här människorna kanske får inte så många chanser på ett år att se bra musik." Låtarna stöptes om och ibland var det lågmäld allsång. Mycket vackert. Känns som de två göteborgarna smittats av den trevliga norrländska stämningen.
När Magnus inte fixar festival så spelar han som bekant i bandet Magnus Ekelund & Stålet. Här blir det genast mer folk, Magnus och de andra är som sig bör lokalhjältar med hjärtat mitt i norr. När låten med just det namnet, Norrbotten, kommer inträffar kvällens största allsång! En hyllningslåt till de norra delarna av landet, som förklarar att det finns de som faktiskt inte vill därifrån. Vi andra sörlänningar har svårt att fatta men det är nått med den där landsändan., kanske är det underdogperpektivet, samma som Lars Thörnman så effektivt använde sig av för att reta gallfeber på "gubbn´ i Stöckhölm". Magnus Ekelund gör näven i luften musik, storslagna låtar som passar på en mindre arena, det är lokalpatriotiskt i samma anda som allt från Göteborg. Fan, Magnus är född på fel ställe och det är så synd. För oss andra. För Jokkmokk är det det största som hänt. (Och det skriver jag inte för att raljera, jag skriver det för att det är så bra!)
Jag frågar bandet med det konstiga namnet, ALLA tror att Hotad Apa spelar punk, varför de heter som de heter?
-Vi hette Threatened Monkey först men det kunde varken vi eller någon annan uttala så vi bytte, säger en av bandets sångerskor Alina Björkén.
Ja, så kan man också göra. Men nu är det inte därför vi är här, för att snacka bandnamn, jag är satt på denna plats för att berätta för dig hur bra Hotad Apa är.
Hotad Apa skriket från källaren, en klaustrofobisk känsla att aldrig komma någonstans. Att sista fast. Hotad Apa är just ljudet till djuret på labbet, mellan fyra gallerväggar och utan framtid. Hotad Apa är Blanka och Honey is cool, Hotad Apa är precis så bra som alla band egentligen vill vara. Hotad Apa var festivalens fynd! Hurra!
Det som sedan hände saknar nästan motstycke i Sverige.
2008 gjorde Broder Daniel sin sista spelning. Vintern 2010 spelade Henrik Berggren några låtar akustiskt i Göteborg. Jag grämde mig att jag missade den spelningen… det gör jag inte längre, för jag har sett något som klår allt annat jag tidigare sett och hört. Det är väl ingen hemlighet att jag gillar Broder Daniel och Henrik, har följt dem sedan 90-talet. Men det hör liksom inte hit, för det som hände i fredags natt är en kulturell milstolpe. Henrik Berggren spelade i Jokkmokks Folketshus och man kunde ta på känslan. Lilla lilla Jokkmokk satte därmed rekord i awesomeness!
Läser att någon reporter på en av Norrlands tidningar skrev om konserten som om den gick att bedömda. Reportern satte en trea, tyckte det var för kort och lite oproffsigt. Den reportern har inte fattat ett skit, visst man får sätta vilket betyg man vill det säger jag inget om, men för att förstå den här konserten måste man tänka efter. Det som hände i fredags var inte en vanlig spelning, det var en mycket ovanlig händelse, och som sådan kan det inte bli något annat än en femma. Händelsen som sådan spräcker alla barriärer över fantastiska saker jag varit med om.
Nu gör Henrik en bra spelning, han ser ut att vara glad, verkligt glad och publiken skriker som de var 2000 i lokalen. Det är ingen sönderturnérad artist som står på scen, han lägger kraft bakom orden. Ett ögonblick och tiden står still hör uppe i djupa nord.
Det är allsång och det är "Jag älskar dig Henrik" hela tiden. Det är så jävla vackert hela grejen! Jag menar, här står faktiskt en av landets bästa artister, den som satt ord på så mycket för så många och spelar framför runt 100 personer mitt på den norrländska stäppen. Det är ingen kulturkrock, Broder Daniels låtar funkar lika bra i Jokkmokk som i Göteborg eller Härnösand. Med hjälp av dem känner vi att vi inte är ensamma.
Och nä, det här är inte BD-nostalgi, det händer här och nu. Henrik må vara mer accepterad nu när han är känd, inte lika utstött. Då kanske någon vill få det till att orden inte betyder något längre, men jag lovar dig, släpp ut honom (eller varför inte några av hans fans) på Jokkmokksgator och du ska få se hur orden betyder precis lika mycket nu som då. Därför är det inte nostalgi.
Henrik Berggren på Talvatisfestivalen 4 juni 2010. Jag var där. Det var inte du.
UPPDATERAT:
Dag två.
Ett band ställer in, som ni förstår är det svårt att skaka fram nya i en liten stad som Jokkmokk. Magnus Ekelund ställer sig på scen igen och kör ett avskalat akustiskt set. Mycket fint. Tyvärr sover de flesta...
Det finns en mytbildning kring de där riktiga originalen i små städer/byar. Inte ofta är det svennebananer som lite rädda berättar om de märkliga gubbarna och gummorna de sett.
Jag tycker som så, 95 procent av mina vänner skulle faktiskt passa som original i någon liten stad. Förmodligen jag också. Jag gillar den tanken, för det är originalen som är de bästa.
I Luleå lever en man som Erik Lahti. Han sminkar sig vit, han målar ett stort svart streck i pannan. Och han gör musik. Mullrade synthmattor, analoga skräckstycken som får vidderna att verka rent livsfarlig. Mother Of The Forest är Familjens elaka kusin, det köttätande barnet som gömmer sig i dimmorna. Elektroniskmusik måste inte gå att dansa till, det kan beröra ändå.
Jag är rädd för Luleå nu. Erik är snäll, men hans musik är skrämmande. Mycket bra!
Jag är inget stort fan av Sofia Jannok… men det är tydligen hela Jokkmokk. Plötsligt sitter alla ner på stolar, och med alla menar jag alla i hela byn. Lokalen fylls av allt från barn till 60plusare i samedräkt. Mycket märkligt. Samtidigt börjar jag tänka, Sofia står upp för samernas situation i Sverige, hon berättar om hur hon sett Avatar och börjat gråta eftersom den historien är så lik svenskarnas kolonisation av samernas land.
Då slår det mig, Jannok känner förmodligen samma utsatthet och ensamhet i Göteborg som ett Broder Daniel-fans i Jokkmokk. Olika städer men samma utanförskap. Jag känner mig totalt utanför när hon sjunger, det är samiska och jag förstår inget. Jag är inte med i gemenskapen längre, trots att jag befinner mig på en festival. Det var nyttigt.
Sen är det en stor grej att höra dansant, om än avskalad, jojk! Helt magiskt!
Det snackas om att gitarren är på väg tillbaka. Efter ett årtionde med datorer och synthar så kommer denna urmoder för musikdrömmar till heders igen. We are the storm från Uppsala frontar den linjen, de har hela fyra gitarrer på scen. Nu kanske inte det är så märkligt, men de lyckas få alla gitarrerna att låta som enskilda gitarrer. Det hade varit lätt att låta dem explodera och fylla lokalen med gitarröverdåd, men nä, det är fyra enskilda gitarrer. Nu låter det som We are the storm sysslar med finlirsmusik, så är inte fallet. We are the storm är en ångvält. Passade bandnamn, det skulle kunna vara sountracket till en inte så amerikaniserad film om en naturkatastrof, de illustrerar det rytande monster som är Moder Natur. Ett monster man ändå gillar, för men hör delarna, man hör gitarrerna.
We are the storm är C.aarmés galenskap, men med betydligt mer tyngd. Musik som omöjligt får plats på fyra spår, musik som inte låter sig komprimeras. We are the storm får gärna göra en smula ont i mina öron, det är fysiskt från scen och då bör jag också känna fysiskt framför scen.
Att dessa killar åkte 12 timmar i bil från Uppsala i ett svep får kallas heroiskt. Bara för att bevisa att gitarren är tillbaka!
-I går spelade jag i Stockholm för 800 pers med ett band som heter Bear Quartet och i dag spelar jag här, i Jokkmokk… nä, jag säger inte det för att låta dryg, båda sakerna är precis lika roliga och va fan, vad är egentligen Stockholm va?!
Med de orden rullar Matti Alkberg igång sin första låt, Stockholm:
Stockholm kommer 100 mil Stockholm kommer om 100 mil stockholm kommer men här är ditt liv
Och för första gången förstår jag den. Jag står verkligen över 100 mil från Stockholm och då tar sig den staden jävligt… borta. För vad är det för skillnad på den här lokalen, de här banden, den här staden för utom storleken? Just inget. Vi i Stockholm får gärna för oss att det är lite viktigare där, att allt som sker är centrum och bäst. Men så är det inte. Matti Alkberg i Jokkmokk, en ljus sommarkväll är världens medelpunkt just då. Han glömmer sina egna texter, han spelar fel, och han ler. Han ler som bara en människa som är så JAG med sig själv kan göra. Han berättar musikaliskahistorier om sitt liv då och nu, han berättar hur sårbar han är. Det är så fint. Alkberg är inte en coolkille, inte någonstans. Och han vill inte vara det, han vill vara bara just Matti.
Piper nån så inte är det för det, dom bara piper och inget mer. Dom är som dom är och dom får vara de med.
Kollar en smula på Invasionen, Dennis Lyxzens nya band. Och även om jag inte gillar det så är det kul att se att de ger allt framför den lilla publiken. Dennis brinner än och det får han medalj för!
Sist men inte minst ställer sig Markus Krunegård på scen. Han må vara uttjatad som artist, han är ju precis överallt hela tiden… men precis som med alla andra artister så hände något här norr om Polcirkeln, han ser kanske de förväntansfulla ögonen, han kanske känner hur publiken riktigt väntat på honom, här i den lilla staden där knappt något händer om man inte råkar ha en fäbless för samekultur och snöskoters. Här är inte Krunegård uttjatad. Då är det roligt att se att en artist kan förstå detta och ger lite extra; han spelar en Hetslåt!
För dig som inte riktigt förstår vad jag menar nu så kan jag berätta att Hets alltså var ett band Markus spelade i innan han blev soloartist. Alltså inte Laakso. Detta skedde 2006 och man skulle kunna säga att det var en supergrupp, folk från Doktor Kosmos, Monster och Fireside var med. De bildades, repade några veckor, släppte en skiva efter en månad och spelade skiten ur de flesta andra band just då. Bandet levde ungefär ett år, men det var nog där som solokarriären blev inom räckhåll för Markus. Att han spelar en Hetslåt är inte vanligt, han säger själv att han spelat just denna, Hasses brorsas låtsassyrras kompis fest, senaste 2006… så nog blir det en unik spelning!
Krunnegård gör också avskalade versioner av Jag är en vampyr, Hela livet var ett disco och Hollywood Hills. Bra grejer!
Men det som verkligen lyfter är när han börjar prata med publiken, vi är ju inte så många så det blir inte det vanliga "Mår ni bra?" utan mer "Vad har ni gjort i dag då?" och han kan höra svaren. Det är en vardagsrummsspelning med Markus Krunegård! Lite svårt att fatta, men det hände i Jokkmokk, så då var det plötsligt inte så knepigt längre.
Markus gör alltså en väldigt bra spelning, han är där och han gillar oss lika mycket som vi gillar honom. Ska jag vara ärlig så trodde jag inte det skulle ske, Krunegård på scen brukar vara en smula…dryg. Nu vet jag att det bara är ett spel.
Så slutade Talvataisfestivalen. Jag är lycklig som åkte över 200 mil för att få vara med. Vi ses nästa år!
