I läslampans sken.

På mitt pojkrum fanns en läslampa. Den var vit, ca 1.20 hög och tillverkad av stål. En rund fot strålade upp i ett rör som slutade i en svart dragspelsliknade rund konstruktion som gjorde att man kunde rikta den halvklotsformade lampskärmen åt vilket håll man ville. På baksidan av halvklotet var metallen perforerad med små hål, detta gjorde att det bildades vackra mönster på väggen.

Jag brukade drömma mig bort med hjälp av den där lampan, ibland agerade den säkert mikrofon men ofta släckte jag bara ner resten av belysningen i rummet, taklampan och min lilla röda skrivbordslampa. Där i mörkret tände jag den vita väldesignade lampan, riktade den mot mitt ansikte och njöt. Jag tänkte att det är så här man vill ha det, en lapa bara riktiad på mig, så att bara jag syns. Ljuset strilade ut genom baksidans hål och väggen blev nästan tredimensionell. Jag kunde stå så där i timmar. Förmodligen märkte ingen något.

När jag nu står här på scenen, ja publiken stod på scenen när Hey Lover spelade, så är det enda ljus som finns precis en likadan lampa som jag hade i mitt pojkrum. Det är i sig en svindlade händelse, där står äkta paret Justin och Terah Beth i lampans sken. Det är nästan bara dem man ser, resten av lokalen är kolsvart till följd av elfel. Musiken är enkel, rakt från kroppen och ut. Skrikande, taktfast och dansvänligt. Bara gitarr och trummor. Båda sjunger. Eller rättare sagt alla sjunger, hela

Det är en händelsernas kväll, micen går sönder, trumsetet går sönder, folk ramlar och mitt i det här en jävla energi. Rörigt men fokuserat.

Kanske är anledningen till att jag gillar det så mycket (jag spelar dem alltid när jag får chansen), att jag slog trippelvolter när såg att Hey Lover skulle komma hit, kanske gillar jag dem så mycket för att jag helt enkelt skulle vilja göra precis som dem. Bara kasta mig ut, ta med mig den där gamla lampan och låta allt hända. Justin och Terah Beth är inspiration så det räcker och blir över.

Koloni den här kvällen var lite mer än så, två makalöst bra djs i entréhallen. Alla dansar från sekund ett! Och sedan lyssnade jag också på No Nebraska. Men de sist nämnda var tråkiga, hårdrocks riff blir inte roligare bara man skriker lite märkligt.

Men på det hela var det en magiskt fantastik stämning i lördags. Kanske skulle man leta upp den där lampan? Det är ändå rätt snygg.
Jag har dock gett upp hoppet att använda lampan i något publik samanhang.

Jerry Boman

Med dåliga sidans dåliga sidor

Jag verkligen hatar att bli skriven på näsan. Alltså, att någon så uppenbart skall göra "det rätta" och så skall alla springa åt det hållet och tycka "fan va bra att någon sätter saker och ting på ända!". Herregud, tänk lite! Bunny Rabbit är inte det minsta provokativ, bara effektsökande och ja jo, smart. Hon Vill provocera, men missar hela planeten. Skall man ta över världen så ska man fan inte göra det genom att kopiera den dåliga sidans dåliga sidor.



Men vi tar det från början.
Jag hade fått lite förhands info angående Taggarna Ut. Att dem skulle jag nog gilla.... Allt stämde! Här hittar man fyra personer som omdefinierar musiken, som tar tillbaka den samma glädjen att få hänga med varandra och lira. Helt oberoende av vem som kan mycket och vem som kan lite mindre.

Taggarna Ut är trevlig oipunk och ett popmoln som charmar. De är en vindpust som kommer slita av dit hår, ett tillstånd av storm mitt i stiltjen. Taggarna Ut är din bästa dröm hur det kunde vara, när allt är smörstekt naivt, en hal motorväg med fart och säkerhet.

Här pratar vi skyltmusik, det står ut och informerar. Snackar om en bättre tanke än den förra, allt i en dynamisk rörelse. Stå up. För det är mellan låtarna som det är ännu bättre, jag kan inte riktigt avgöra om jag är på en helt briljant teaterföreställning eller om de bara är fyra tokhärliga människor på scen. Spelar ingen som helst roll. Jag ler hela vägen hem.



Parkins/Anker/Kallerdahl (finns ingen Myspace....) är från stora landet i väster (USA), det lite mindre landet i väster (Danmark) och så från Sverige. De gör improviserade stycken, samplar sig själva helt analogt och försätter mig i ett drömliknade tillstånd. Jag har aldrig hört något liknade!



En av de svåraste sakerna som finns är att försöka hitta på ett nytt språk, att tala utan att använda ord som redans finns. Lindha Kallerdahl leker med sin röst och jag är helt betagen, förstår överhuvudtaget inte hur människan gör. Det bubblar ut ljud och låsasspråk ut hennes mun, hon är totalt frånkopplade allt inlärt. Ovanpå detta spelar Andrea Parkins dragspel som du aldrig hört det förr! Att bara använda belgen till kompressor, det vill säga att ta ljud från det ljud som uppstår när luft passerar, är så vackert. På vänsterkanten hittar man Lotte Anker som med hjälp av bla en saxofon bygger melankolin. Jojken goes 2000-tal! Riktigt riktigt bra!



En kvinnlig vän sa till mig en gång: "Jag skall knulla runt hur mycket jag vill, bete mig som ett svin mot killarna, för jag vill att det skall vara jämlikt". Jag sa att det var det dummaste jag hört och hon kontrade med att jag var pryd och ville att kvinnor skulle stå vid spisen...

Det jag ville säga var att om man vill skapa jämnlikhet (jag inser nu att jag skriver inlägg två den här veckan inom samma område... men skit samma det är viktigt) så är det urbota dumt att använda samma metod som det man vill bekämpa. Det ger ju bara "de dumma" rätt, de ser ju bara handlingen, de kommer altid se handlingen, och kanske inte tanken bakom.

De bästa uttrycken är de som inte skriver oss på näsan, de som bara ÄR. Det är ju inte så att alla måste ha en etikett: Hej Hej Vi Är Ett Band/Artist Som Jobbar För Jämlikhet". Det bästa är bara när man genom sina handlingen suddar ut gränserna så att ingen tänker på att de fanns. Sen kan man som åskådare känna sig lite smart när man kommer på det hela...

Jag trodde Bunny Rabbit var smart. Fel. Hon använder precis det uttryck som hon verkar vilja bekämpa. Okej, säg det bara: Jerry är pryd. Det handlar inte om det. Jag vill bara att artister skall vara lite smarta, inte bara gå på den enkla vägen. I det här fallet är det så enkelt att ett rätt på Keno framstår svårt: Bunny Rabbit rappar hårt om sex och kön, hon har dockor på scen och pratar om ett barn... Det är för uppenbart att hon vill provocera och därmed faller hela slottet rakt ner i vallgraven.

Jag ser eller hör ingen humor, det finns ingen självdistans. Bunny Rabbit gör det här för att hon VET att det provocerar att göra den här musiken som tjej.

Går bort.


Bra med folk för att vara tisdag!

Tillsist:

Bara jag som tycker det är hysteriskt kul?

Tillsist2:
Hade helt glömt hur fint Göteborg vid vattnet är på natten, med Joy Division i öronen och platt fin cykelväg längs med älven. Underbart!

Tillsist3:
Lyssna 49 sekunder in i Människor utan gränsers låt "Tjejer som aldrig dör"....
Hahahaha, underbart ni sköna människor! Ni har fattat väldigt mycket! Egentligen allt.

Jerry Boman

Viktig dans.

Jag blir så glad av att se alla människor i Berg 211 den här kvällen. Koloni, som denna kväll slog sig samman med "vänder sig om", har länge varit en favorit i Göteborg för mig. Alltid intressanta saker, ibland mystiskt, ibland inte min smak men alltid intressant. Tyvärr har det ibland varit glest i raderna, men den här kvällen blir det fullt. Alltså, fatta, fullt inne i berget! Det finns bara en förklaring på det: Koloni och "vänder sig om" har fått upp ögonen på folk. De visar att det finns en annan stad, en bättre stad. En stad utan påklistrade leenden och creediga fester. Det finns framför allt något bättre än en skitnödig invigning av filmfestivalen...

Jag börjar med det bästa direkt: Le Bombe. Har lyssnat ett tag på nätet nu och blev sprudlande glad när jag så att vi skulle få fin besök från Malmö. Le Bomb är Maja Karlsson och utforskar landskapet kring pop/electro/spokenword med nyfikenhet och öppet hjärta.

Jag blir så glad. Det är dansant, smart och väldigt bra texter. Det finns inget mer att önska, Familjen få se upp! Tvspelsrytmerna förstärker de viktiga budskapen, ibland är det Edit Piaf i modern kostym, ibland svart men spröd hiphop från kreativa rum.
Så ramlar det snyggt över till barnsånger för vuxna i "Klagosång", dansgalenskap i "Hitten" och ordförvrängning i "Vokalerna".

Men det som gör det hela viktigt är budskapet. Det berättar om ett utanförskap som de flesta sneluggar bara kan fantisera om. Nu blir det liksom lite fjuttigt att stå och sjunga om att man är en outcast, att inte en kotte förstår en. Le Bombe diktar inte, det är på riktigt. För om man tänker efter, vem kan mer beskriva en hemlös vardag en en person som är just hemlös?

Malmö framstår mer och mer som paradiset på jorden, stan spottar ur sig de mest intressanta artisterna, de mest intressanta uttrycken och de mest spännande människorna. Göteborg blir faktiskt lite tråkigare, är det enda vi kan komma fram med år punkpop. Eller gråmålad bombastisk pop. Malmös, och resten av Skåne också för den delen, är ett glädjepiller. En färgglad frukost där gårdagen är glömd. Alla får ta plats och får säga sitt.

Kvällen i berget var mer än Le Bombe. Jag lyckades inte höra nämna Maja Karlssons och Sara Hallströms poesi, det var helt enkelt för mycket folk. Men tydligen var det galet bra.



Däremot fick jag utstå, ja jag säger utstå för det var inte roligt, Eyes Like Saucers. Jeff Knochs spelar på en tramporgel... ja, det är ungefär det som händer. I längden blir det väldigt enformigt. Bara för att man lyckats hitta en märkligt instrument betyder det inte att man fångar publiken. Fler än jag börjar prata högt för att sedan gå. Respektlöst, ja visst men vad skall man göra när musiken monotont vaggar en en till söms.



Pamela & Anna gjorde nog väldigt bra ifrån sig med sin poesi/teater. Tyvärr fick vi i publiken aldrig en chans att höra det, ljudet växlade mellan mummel och rundgång...

Gay Against You skulle vara den stora finalen. Lite bra var det allt, men inget jag kommer spara. Fick känslan av von oben, Joe och Lachlann uppenbarar sig på samma sätt som TTA. Tittar ner, klär sig i "en hygglig kille" och gör musik att dansa till. Men jag hittar ingen själ. Ingen energi.

På det hela taget så var det en bra kväll, och tack till den stackars killen i garderoben för att han tillslut hittade min jacka. Just då kändes det tråkigt men allt löste ju sig och jag kunde gå hem i regnet med Le Bomb i öronen.

Tillsist:
Det här skall ni lyssna på. Hotkorv heter bandet och lyssna på Gayrobot.
Vocoder gone mad!

Och när ni ändå är igång på nätet lyssnar ni på Kanske Älskling. Bitterhet kan vara vackert som i " Salem Al Fakir".

Sen kan ni vara lagliga individer och ladda ner körsångsgalenskap i Black Kids EP här. Den är bra. Inte lika bra som "I'm Not Gonna Teach Your Boyfriend How To Dance With You" men man kan ju inte uppfinna hjulet varje dag.

Tilsist3:
Så trodde jag då att lördagens aktivitet var spikad, My Darling YOU!s släppkalas på Röda Sten. Men så ploppade den här upp:

Goto80 är ju ändå kul.

Jerry Boman

Saker som inte kom med i tv.

Här ser du mitt inslag med Shiloh som sändes i Nyhetsmorgon Göteborg Väst i dag torsdag. Nu med extramaterial!

Tillsist:
Klubb Zebra någon? Pustervik ikväll...

Tillsist2:
Jag hör rykten om att det blir "Drinkbar" på Koloni på fredag. Lyxigt! Men en plåtöl för tjugan är också fint...
Love Is All missar du INTE!

Tillsist3:
Kräftskivefestivalen tar sig... redan nu!

Tillsist4:


Många sökes...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

En rörlig kärleksförklaring.

Den enda Myspacesida du behöver min vän.



Tillsist:
Det var inte igår! Love Is All spelar på Koloni, i berget i Gamlestan.
Alla måste komma, alla måste vara där. Hitta genom att klicka här.

Tillsist2:
Kolla in Nyhetsmorgon Göteborg Väst i TV4 på torsdag, kvart över nio börjar det. Då kommer ett fin fint inslag med Shiloh. Inte missa...eller ja det kommer ju såklart att finnas på nätet efteråt...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Ensam på två sätt.

Varannan måndag:s klubben som Koloni fixar på Café Publik har jag avhandlat förr. Roligt att se att det börjar bli tradition för folk att gå ut på måndagar. Vad det gör för moralen och för arbetsplatser i stan struntar jag i att tänka på just nu.



Bill van Cutten gör ensam musik. En elgitarr och så hans röst.
Det kunde vara bra men det är det inte. Det är tråkigt. Tyvärr.

De här snubbarna börja passera i revy nu, de där lite knepiga kilalrna som spelar själ. Utan minsta tanke på att någon skall lyssna. Folket ställer sig på knä och tillber, för det är ju SÅ bra...eller hur var det nu? Vågar jag hoppa av och säga Nej det är inte bra? Kommer jag få vara med i gänget då?

Bill van Cutten gör tråkig musik. Det är inte snyggt någonstans. Bara dravel.

Så nu var det gjort. Jag har berättat att det inte tilltalade mig.



Victor Sjöberg däremot. Här talar vi totalupplevelse i det lilla.
Bakom sig kör Victor rörliga bilder, "-Som jag filmat i America", det flirmrar förbi bilder på ett land som tappat bort sig själv. Ibland ödsliga bilder på hus, ibland bilder på miljoner bilar i kö.

Tillsammans med Sjöbergs filmiska musik blir det en resa för huvudet. Jag åker i väg, inte kanske till America just, men på en resa. Musik tränger sig inte på utan blir med hjulen som snurrar fram nya minnen och nya tankar.

Lyssna och se själv här nere, riktigt bra var det!



Victor brukar också spela med Jens Lekman. Så nu vet du det.

Tillsist:
Du vet väl vad du skall göra på Torsdag?
Här hittar du svaret!
Compute på scen igen, jag har längtat!


Tillsist2:
Du vet väl vad du kan göra på Lördag?
Här hittar du svaret!
The Manor skrämmer skiten ur dig!

Tillsist3:


För några veckor sedan satte jag en pin inne på toaletten på Café Publik. Den var borta igår.
Jag satte upp en ny och... på mindre än en timme var den borta.

Någon gillar min pin.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Piaf, Love och Jag.

Välkommen välkommen! Kom in! Kom in i tältet! Marknadens bästa musikshow! Välkommen välkommen! Gott folk! Kom och lyssna på landets bästa artister! Välkommen välkommen!

I ögonvrån ser man knivarna hastigt blixtra till i strålkastaljuset. Publiken håller andan och en skäggprydd man lägger in överväxlen bakom den snurrade plattan, på vilken en kvinna är fastsatt. Hon ser mer och mer nervös ut, hennes paljett beströdda klänning böljar av fartvinden, av centrifugalkraften och av publikens förväntan.

Mannen med det vaxade skägget och den lilla mössan höjer sin arm...

Klonk!

Kniven sitter där den ska, några centimeter från kvinnans hår och publiken i det lilla tältet jublar! Skäggiga mannen ler och bugar sig djupt. Bandet börjar spela.

Surreal lovers är en cirkus av ljud, kulörta lyktor och vi tar oss tillbaka till 50-talet. En tid när varietésällskap reste land och rike runt med sina tält och uppträdande. Målet var att underhålla och samtidigt väcka nyfikenhet. För vem där ute på landsbygden hade mött en sådan sångerska, så extravagant, så filmisk?

SL är lika delar röda mattan i Hollywood som franskt 40-tal. Lika delar Courtney Love som Edith Piaf. Sekel av dekadens sveper genom Café Publik och Kolonis måndagsklubb den här varmfuktiga kvällen. Det kan inte finnas en bättre gata för SL att spela på! Andra lång skulle kunna vara Boulevard de Clichy utan historia.

Det är något väldigt lockade med SL musik, något mystiskt. Kanske i vissa drag lockande mot det förbjudna, ett ljudspår från väggarna på Moulin Rouge. En nystart bland de röda draperierna. En ny dag bland cigarrmunstyckena och kjolarna. En ny tid i förlustelsens Samarkand. För likt den Uzbekiska staden så bjuder Hanna Chawki och hennes mannar in oss till marknaden, de förför oss och vi köper siden och munblåst glas likt det inte fanns någon morgondag.

SL är svår definierbara som du märker. Ibland är det jazz, ibland munspelsblues och ibland är det någon liten medryckande visa. Hela tiden är det duktigt och väldigt eget. Men samtidigt kan man känna igen sig...Jag blir egentligen inte klok på vad det är jag har lyssnat på, bara att jag har ett leende upp till öronen när jag går hem. På ett sätt blir den indiska hämtmaten från Bombay en perfekt inramning på kvällen...Kanske var det indo jazz jag hörde?

Tillsist:
Alltså, jag är en ohyggligt blyg snubbe när allt kommer omkring. Jag har svårt för det här med att någon känner igen mig. Det jag vill säga är att jag faktiskt inte är dryg, bara blyg. Och jag gillar er alla för det ni gör, för er musik, för ert livsverk. Det borde vara jag som tar i hand och tackar, jag som bugar mig.
Men det är jag på tok för blyg för. Jag försöker skriva om er här istället.
Fortsätt gärna hälsa på mig, jag kanske kommer över den där blygheten...Tack för att ni förstår.

Tillsist2:
För dig i Malmö och alla andra: Möllevångsfestivalen har några intressanta grejjer i helgen, bla Pen Expers och Maud Lindström på fredag.
Så nu vet du det!

Tillsist3:
Humm... om jag inte såg fel där på Café Publiks innegård så var det baksidan av Blenda man såg...och där i fönstret låg en skiva med Vikingarna.
Humm...hyser Blenda folket hemligheter? Har de mörka fester där de lyssnar på gamla dansbands vinyler?

Jerry Boman

Anttila, jazztobak, karatepinnar och Island.

Bilden går att klicka på.

På sin Myspacesida skriver Adrian Orange att han inspireras av magiska svampar och marijana. Jaha du, det där kan man ju på förhand skratta bort som en 21-årings fjuttiga försök att verka cool. Men skrattet fastnar i halsen när Adrian strax innan sin spelning på Kolonis Måndagsklubb verkar sitta och mecka en joint. Som han sedan går ut och drar i sig... Kanske var det bara tobak men att döma av spelningen var det nog "jazztobak" i det där tunna pappret.

Jag har sagt det tusen gånger förr: Ge Christian Pallin något stort kulturspris! Han fixar och trixar hela tiden och får Göteborgs undergrundscen att leva! Till sin hjälp har han flera men det är han som håller i trådarna. Ge snubben all uppmärksamhet som finns och låt killen hålla i alla kulturkalas som De Styrande försöker få ihop.

Den här kvällen var platsen Café Publik på Andra Lång. Koloni håller klubb varannan måndag.
Först ut var Frànçois, en kille från Frankrike som numera bor i Bristol.



Här snackar vi slick pop, på franska. Det blir bageri och kaffe. Små uteserveringar med dekadenta människostickor som försöker ta sig upp. Men cigaretten bränner i fickan och pockar på uppmärksamhet så det blir till att sitta kvar en stund till. Frànçois delar mer än namnet med Francoise Hardy, lättheten finns där. Det otvungna som blåser bort under natten.

Men jag kan, så här dagen efter, inte riktigt minnas hur det lät. Det flyter ihop. Frànçois musik är som att måla med akvarell när det regnar, kanterna blir luddiga och det mesta hamnar på gatan.
Men det är ändå snyggt, väldigt snyggt. För stunden.



Sen kommer kvällens efterlängtade Adrian, som ni ser på bilden längst upp fylls lokalen med folk.
Det snackas om underbarnet, om killen som bara är 21 och släpper skivor hela tiden och gör ännu mer sånger.

Allt det där vore ju sant om man till exempel lyssnade på den här låten.

Men inget är sant när Adrian ställer sig på scen och vänder ryggen till publiken, låter bandet jamma runt i någon äcklig baktakt samtidigt som huvudpersonen mumlar i micen. Då blir inget längre sant och jag blir väldigt besviken.
Det är som att se en berusad raggare riva av Elvis-covers.

Att sedan Adrian innan spelningen sitter och surfar mitt på scen under Frànçois spelning är bara nonchalant. Någon kanske tycker det är bohemiskt och roligt men jag är besviken.

Snälla Adrian, kom gärna tillbaka men kluddra inte bort hela din talang. Jag hade faktiskt sett fram emot den här spelningen...

Och jag hoppas ni la en hög med pengar i Kolonilådan med lappen: "Frivillig Entré"

Tillsist:
Apropå Rip It Up i Säffle till helgen så kommer här ett utdrag från en mailkonversation mellan mig och The Carnation/Eeri-Eric:
(något kortat eftersom jag överskred Bloggers inläggsgräns...)

J: Skall du té Säffle eller?

E: Ja. Och ett förtydligande: nästan alla band jag kände igen på affischen är dåliga - de andra är säkert bra! ;)

J: OK då ses vi där och gör upp....Förtydligande: Nästa alla band jag kände igen på postern är bra...de andra är nog dåliga....

E: Jaha, och här försöker man vara positiv för en gångs skull.. ;)

Förtydligande:

Television Personalities - fantastiska
Cats on Fire - mycket, mycket bra
St. Christopher - mycket bra

My Darling YOU - dåliga
The Honeydrips - sämre
Kissing Mirrors - ännu sämre
Taff Lajjånns - bottenlösa

Resten är säkert bra, de är i alla fall från Storbritannien flera stycken.

Bubblare: DJ-arna. De tre i liten skrift är mycket bra, de i lite större skrift borde förbjudas.

På med boxhandskarna, Boman..

J: My Darling YOU är ju soundtracket till allas snefylla! Hur kan det vara dåligt?!?!?!

E: Det är knappast ett hållbart kvalitetsargument.. ;)

J: Det är det bästa av kvalitets argument! Musik handlar ju om fylla, sex och...ja fylla....Jag tar med mig karatepinnar.

E: Karatepinnar är ingen stil och klass. Ta på dig en Burberrykeps och knapra lite amfetamin istället.

J: Men jag har ju ingen stil och klass.

E: Det är aldrig försent vännen.

Det man kan sluta sig till är att det kan bli upplopp under MDY!.

Tillsist2:
Jag kan bekräfta att årets Indiedagis (hålls vid min husvagn på Emmabodafestivalen) har prickat in sin första bokning: Kristan Anttila!! Det är med stor stor glädje som jag meddelar att Kristian kommer genomföra en akustisk minikonsert vid husvagnen typ lördag lunch. Underbart säger jag!
Förra året gjorde Irene en fantastisk spelning på Indiedagis, läs mer om det här.
Resten av festivalen har en lineup man kan död för...eller dö efter att man upplevt. Det kommer bli så bra!

Tillsist3:
Medan ni väntar på att regnet skall öka i intensitet kan ni lyssna på följande pärlor:

Förfestmusik.
Benni Hemm Hemm
Låt: Snjorljossnjor
Har inte den blekaste vad de sjunger om men det är väldigt fint. Jag blir glad!

Festmusik.
Mountain Radio
Låt: Keep Trying.
Snygga ljud och svart text. Jag dansar.

Efterfestmusik.
Hairdoctor
Låt: Major Label
En skitig Engelsk gruvförort förflyttad till Reykjaviks brantaste gata.

Dageneftermusik.
Kasper Bjørke.
Låt: Humming Song
Jag säger inte mer...


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Premiär och något inför helgen.

Idag var det så stor premiär i Göteborg för nya musiksiten Allears Göteborg!
Siten hittar du här, och här nedan kan du kolla på hur det såg ut när jag och supertrevlige Daniel Breitholtz (japp det är han från Idol ja...) satt i lokala Nyhetsmorgon Göteborg Väst.

del1


del2


Varje torsdag kommer du alltså kunna kolla på mig i tv, jag kommer presentera Hetast på Allears Göteborg. Jag kommer också tipsa om lite sköna saker man kan göra under helgen.
Och ja, jag kommer inte att hymla med mina känslor. Om jag gillar något så kommer ni märka det, om jag inte gillar något kommer ni märka det också. Jag försöker vara ärlig.
Men mest av allt kommer du hitta mig på allears.se/goteborg. Och på bloggen. Och ute på konserterna.
Jag kommer vara samma person, om än att jag helt hänsynslöst kommer prata om Allears förträfflighet. Inte för att de pyntar mig utan för att det här lugnt är det roligaste och bästa jag gjort. Och det bästa för musiken i Göteborg!

Så till er som har band: Upp med dem på Allears så resten av stan får reda på att ni finns!
Snart kommer det en konsertkalender på Allears och den kommer slå ALLT! Som band kommer ni själva kunna lägga in när ni spelar dvs inte gå genom någon sur redaktör som bara gillar pop... Publiken kan alltså själv hitta vad de skall göra en fredag.

Hör gärna av er: jerry.boman@tv4.se

Tillsist:

Fredag:


Lördag:
La Masa
Sambassadeur
Lasse Lindh
På samma kväll!
Kan bara hända på Klubb Populär.

Tillsist2:
Kolla samtidigt in vad Klubb Populär-Anders tycker om tio låtar från Allears.se.
Om inte annat så för att se en söt bild på vår favorit klubbs favorit kille...

Tillsist3:
Kolla in GT och GP imorgon. Även om tidningar tillhör 1900-talet så kan det vara kul att kolla i dem ibland...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Några tar över allt!

Att hitta det enkla har nog alltid varit målet för bra musik. Att skala av och renodla. Strunta i alla tankar och bara låta det hända. Punken gjorde detta tankesätt till sitt, bara köra på likt inget har hänt.
Kanske är det just därför jag hör punk i Mars TV. Det är punksynth, en enkelhet som tilltalar och jag faller direkt. Mars TV debuterade på scen igår, ett första gig som lovar stort. Större än du kan föreställa dig!

Om du nu lyssnar in Mars TV på deras Allears.se sida så kanske du inte direkt tänker punk. Inte den där skräniga, skrika musiken, synthkillarna gör ju slick polerad musik.
Men lyssna då en gång till på Vision of Mars och lyssna sen på Beväpna Er med Ebba Grön. Nu skriver jag inte detta för att likheterna är super stora men den enkla melodin finns där. Och det är där Mars TVs storhet ligger, de kopplar in "idiothjärnan" och smäller ihop en helt fantastisk låt!

Mars TV har något för alla, på ett bra sätt. Det här skulle funka på Raka gatan likväl som på Siffergatan vid Järntorget. En musik som låter publiken bestämma och referera till sig själva. Någon hör hela synthhistorien, någon hör neongolvets senaste hit och en sista hör en efterfest i skuggan av Oscar Fredriks Kyrka.

Känn in låten nedan, It´s never serius whit me. Här snackar vi radio, vi snackar dyrkan och vi talar konserter på varenda scen runt om i Sverige!


(för er som undrar, allears.se/goteborg är min nya uppgift på TV4. Läs mer längre ner.)

Resten av kvällen travar killarna superlåt på superlåt, publiken är med och det tänder till ordentligt. Jag glömmer att det här är ett band som aldrig stått på scen, aldrig testat låtarna på publik.
Vi blir serverade sköna ljud, riktigt snygga melodier och det var länge sedan jag såg ett så "färdigt" band redan första kvällen.
Tro mig, du kommer få höra mer av Mars TV. Du kommer inte kunna värja dig!
Om inte någon plockar upp de här killarna så finns det ingen rättvisa i skivvärlden!


Tillsist:
Ikväll tar jag Röd Express till Jörlanda. Peter 5jöholm (ja han stavar så) lovade stort och jag misstror honom inte en sekund! Sveriges nye synthkung, samtidigt den mest ödmjuke konung jag mött. Han fixar ihop skön elektronisk musik helt utan dator.

Lyssna på nya samtidseposet Radhus. Så enkelt och väldigt väldigt vackert. Om att hitta de där stora känslorna i vardagen.
Lyssna också på Kärlek, en underbar nattlivs iakttagelse.
Att Peter sen gjort en hyllnings låt till Klubb Populär-Anders aka Synthklubb-Anders , visar bara på snubbens sköna inre.
Röd Express var det ja, du hittar tider hos Västtrafik.

Tillsist2:


Javisst!


Tillsist3:


På torsdag smäller det! Kolla in Tv4 GBG klockan 09.15 typ.
Ny musik i Göteborg får en egen plats, i tv och på nätet.

Jerry Boman
som undrar varför det bara är grannar med dålig musiksmak som skall spela så högt! Fast en gång hade en annan granne bra smak.

Två.

Att sätta ihop en minifestival kräver sin kvinna eller man. Det skall tänkas på plats, det skall tänkas reklam och det skall tänkas tema. Just det sistnämnda brukar komma just sist, de flesta musiktillställningar som kan kallas festival har inget annat tema än...musik. Lite torrt.
Bättre då att Koloni anordnar en Duofestival och hyllar duon! En kväll för att visa på det fina som uppstår när endast två personer bildar band, med alla begränsningar och framförallt alla möjligheter.

Platsen har det snygga namnet Berg211 och ligger fint inbäddat i ett berg i Gamlestan. Två stora stålportar tar oss in till de fina lokalerna. Mysigt och stort. Mycket sittplatser och scenen står bra, allt som för tankarna till fuktdrypande grotta är borta.



Det första jag ser den här gigantiskt långa kvällen är Isak Eldh & Kennet Klemets. Det hela går till såhär:
Kennet Klemets, som är kulturstipendiat, Nöjesguide pristagare och författare, läser ur sin senaste bok Accelerator. Till detta lägger Isak Eldh en ljudmattan, spretiga vågformer som knäpper ömsom trycker.
Visst, Klemets text är smattrande, skjutgalen och ibland vacker. Och nog kan Eldhs ljudhav sätta oss i trans.
Men det håller på för länge, orden bara väller över oss och vi får ingen tid att andas. Jag känner mig som en fisk på torra land. De vill så mycket att ingen orkar med efterrätten, vi har redan efter fem intensiva minuter grädde upp till öronen.
Allt det fina försvinner in i en skål av övermättat fett.


X partners. Kom bandnamnet eller uppbrottet först?

Några som däremot ger mig eget utrymme är Marja och Leo. Tillsammans blir det X partners. Historien berättar om två som bildade band, blev kära och sedan blev kärleken dålig. Bandet var dock för bra så de fortsatte ändå.
Det är luftigt och enkelt, smittade glädje och rå verkligt. Jag känner hetta i de här låtarna, det gnistrar ibland. Samtidigt svärta med tillhörande cynism.
Gillar det mycket! Som en serietidning man aldrig vill ska ta slut, en värld att stänga in sig i och bara göra det man vill. Texterna är pang-på-rödbetan, lite snuskiga utan att för den delen behandla sex. Det är skit under naglarna och fabriksromantik.


Nordlund - de Heney.

Här blir jag inte riktigt klok på vad som händer. Två uppenbarligen tokbegåvade kvinnor tvingar sina instrument till de mest vedervärdiga saker. Jo jo, det skall exprimenteras, så mycket fattar till och med jag. Men det få ju finnas gränser.
Nu gör det mest ont.

Snyggt dock när Nordlund håller takten genom att slå med stråken mot lådan hon sitter på. Kanske var det medvetet kanske var det inte det, men snyggt var det!


TheGothenburgCombo.

Ännu mer förvirrade blir det när TheGothenburgCombo kommer upp på scen. Det David Hansson och Thomas Hansy gör med sina gitarrer liknar inget jag sett eller hört. Jag fattar inte hur de gör!
Kolla bara på klippet ovan. Jag menar, det är ju bara EN hand inblandad! Och det där var på inget sätt det mest spektakulära de två trixade fram. Musiken får mig att sväva iväg och drömma om avslappnade ängar. Solen står äntligen högt efter regnet, det är natur och teknologi. Snabbtåget rusar tyst förbi på magnetspår. Inte en susning, inte ett ljud. Bara tre hundra människor på väg någonstans, mot skattkistan vid regnbågen. Stål transporten klyver välvande jordbruk, jord på bioplasten mellan metalfingrarna på min android hand.
Dåtid och framtid. Här och nu.
Väldigt vackert.
Duon skall till Kina i höst och jag vet att de kommer fräsa hela landet. Tänk er det här i en vacker kinesisk trädgård trädgård när solen sänker sig likt en röd brinnande boll...


Wildbirds & Peacedrums

Ibland är det verkligen enkelheten som vinner. Stort.
Mariam Wallentin, Andreas Werliin, ett trummset samt en bonuspuka.
Rak ut ur detta kommer den mest själfulla bluesen du kan hitta på denna sidan Sverige! Det är svettigt, svart och så in i helvete svängigt! Pubiken ger efter några minuter ifrån sig spontana "Yeah!", och applåderna hördes genom väggarna.
Andreas slår skiten ur trummorna utan att för den skull spela hårt, han använder varje millimeter av instrumentet för att skapa rytm. Mariam spelar ibland så fort på sin bonuspuka att pinnarna bara syns som en sammanhängande matta framför våra ögon.
Det blir en magisk stund i livet, vänner! Jag har sällan upplevt ett dylikt sväng, jag har sällan träffats så hårt av någon blues.
Det sägs att alla människor har en grundrytm, den är lika för alla oavsett kultur eller geografisk uppväxt. Vet i fan om inte Wildbirds & Peacedrums träffar precis rätt, de är helt omöjliga att värja sig emot.

Efter den smällen tar jag paus. Diskuterar om inte producenten av en skiva borde stå med som fullvärdig medlem i bandet. Jag vet faktiskt inte om vi kom fram till något...

Sista bandet jag ser blir Pacific. Här hittar man Whyte Seeds gitarristen Björn Synneby och vid hans sida Daniel Högberg.
En sak är tydlig, de har snubbarna har lyssnat på Beach Boys. Mycket och länge. Tyvärr kommer de inte i närheten av amerikanerna, kanske lite orättvist att säga så men det är sanningen. Men skit samma, det här är bra och duktigt. Skön musik att ha med sig på vårens första picknick. Eller kanske helt enkelt låtar att knulla till.

Efter det orkar min hjärna inte mer, jag tar vagnen hem. Vid Bangatan hoppar jag av och får se följande bakpå vagnen:



Joduserusåatt.

Jerry Boman

Jorden runt med hund.

Igår reste jag runt planeten.
Jetfart mellan platser och känslor, håret på ända i fartvinden.
Trots att det rörde sig om så vitt skilda platser som en replokal i Detroit, en tunnelbanestation i Paris och en agaveslänt i Mexiko så har de en sak gemensamt: hundar.

Christian Pallin gör i Koloni stor kulturgärning. Han borde få något form av stipendium från Göteborgs stad, för sin outröttliga mission att sprida musik i alla dess former till stadens invånare. Att grabben sedan helt verkar sakna ekonomiska intressen, det mesta verkar han fixa genom devisen "går det inte back går det bra", gör att vi får se/höra fler bra band än vi egentligen förtjänar.

Den här kvällen var platsen för Koloni Café Publik på Andra Lång. Cafét har numera byggt om och får servera öl. Ölen är bra, ombyggnaden ...så där. Toaletterna innehar titeln "Sveriges minsta", men det spelar ju egentligen ingen roll, då går det ju in fler trevliga människor på haket.



Nåväl, först ut den här kvällen är tre snubbar. Två elgitarrer och trummset.
Breezy Day’s Band från San Francisco låter strait out of replokalen under en bro i Detroit, det är ett jävla liv. Helt osammanhängande dundrar hela stans bilindustri förbi och killarna måste föra väsen för att höras. Likt en skara vildhundar rusar de skitiga gator fram och väcker alla i vårt kvarter med sin kastrullorkester armé.

Nä, BDB tilltalar inte mig alls. Det är för mycket av allt, det är för mycket nonsens. Jag lägger ingen värdering i vad de gör men för mig hade de lika gärna kunnat stanna hemma.



Annat är det då med Le ton mité, bestående av McCloud Zicmuse. Han sjunger på franska trots att han bor i Amerika och det där med franskan gör att man förflyttas ner i Metron, till rummen där det ekar fint. Hundarna gnyr, pockar på uppmärksamhet innan de lägger sig fint bredvid den ensamme artisten. McCloud leverarar den här kvällen sina melodier på elgitarr, ibland kör han helt acapella. Då blir det extra vackert och vi sjunger med honom. Tror att de förarlösa franska tunnelbanetågen saktar ner och låter sina passagerare ta del av Le ton mité.

På det stora hela är det väldigt vackert, ensamt sorgset och platsar perfekt in i Café Publiks nya kakel inredning. De hade kunnat vara en film av Jacques Tati. McCloud verkar vara en genuin person. En vandrande individ som blir en institution där nere i underjorden, dit endast tänkare flyr.



Sist ut på golvet är L’Ocelle mare, som är Thomas Bonvalet.
Plötsligt är det ökenvandring, damm och kaktusar. Sega vapen i värmen, vattnet är slut och hundarna vädrar människokött. Sista baren har sedan länge försvunnit i horisonten och nu breder det stora allvaret ut sig framför våra fötter.
En flykting på väg bort från sheriffen med diamanterna i fickan. Han vill klara det, han vill vinna den här kampen. Han vill komma hem till flickan och ta henne till paradiset.

Tyvärr håller det på för länge, på tok för länge. Han kommer aldrig fram, sanden tar aldrig slut och de få saker som finns att fästa blicken på drunknar i en sandstorm. Allt slutar med en kvav känsla om att det aldrig blir färdigt, nummer ett är för likt nummer två och trean låter exakt likadant.
Thomas bör sitta på bibliotek och spela. För nu försvinner hans bländade gitarrspel bort och hittar inte sin publik. Vi är inte tillräckligt koncentrerade.
Det bör man vara om man är fast mitt i en öken.

Tillsist:
Missa inte att bläddra ner på den här bloggen och lyssna på intervjun med Helena Jäderberg från Storan aktuella Görans Pension. Ikväll kan du, du och du lyssna på dem och Grand State Parade på Klubb Populär.
Ses där vänner!

Jerry Boman

Huvudsaker.

Lite saker att fylla huvudet med, från den lilla världen:

Kusowsky har släppt en EP.

Cosy Den är tillbaka! Den goda musiksmaken är här igen! 28 april är det dags, ännu så länge vet man bara att Johan Hedberg från SKWBN kommer köra något på svenska!
Det kan bli en magisk natt vänner!

Tikkle Me kommer till Göteborg, prisa GUD! Den 2 juni är dagen och Join our Club är platsen. JOC är numera inskriva i mitt testamente!

Nerlagda CAarmé kommer spela på Pustervik imorgon fredag och kommer kasta ut 8000 spänn i publiken. Detta med pengarna är ett rykte, så ta det för vad det är! Jag har bara hört det från flera håll…

På lördag bör man gå till Klubb Populär… och på fredag går man till Cafe Publik.

Sen laddar man sin Ipod med Kapten Hurricanes 58 och glider ut i vår natten som en ny människa…. och landar någonstans med den här Bonnie & Clyde remixen i huvudet. När man ändå är inne på den där sidan, Litte Big Adventures, kan man dra hem covern på Son of St Jacobs. Jesus så fint! Mer BD covers åt folket

Jerry Boman
Tjatar om Lola.

Sommar, sommar, sommar.

Sommaren är här!
Köp en påse folkisar så drar vi ner till Halland och de ändlösa stränderna! Någon har gitarren, någon har brädan och alla mår förbannat bra. När solen sakta lägger sig i blöt vid horisonten börjar den tropiska natten som senare kommer refereras till som "the bäst night ever"! Varenda kotte är plötsligt världsbäst på stämsång och de som lirar på gitarrerna gör det leende.
Tack Cain & Beesh Band för den här utflykten i mitt permafrosthuvud!

Ibland fattar man att folk har en grym talang och egentligen bara vill lira musik, vilken stil det än må vara. Painfield är som bekant ett stenhårt band. Man tänker på stenar, grottor och mörker. Det är inte kolsvart utan mer mörkgrått.
Att sångare Cain den här söndagen sitter på Jord och drar i väg leende efter leende till tonerna av hawaiiansk sommarmusik kan vara den största överraskningen sen Stanly hittade Doctor Livingstone.

C&BB är bandet jag verkligen vill skall spela på sommarens alla fester, de sjunger glatt om gamla tvserier, i smittsamma "Couch potato" radas serierna upp: MacGyver, Knight Rider och A-team. Publiken är med och skapar en fin fin kör. Stämningen är på topp och om jag inte känner fel så stiger temperaturen flera grader.

Det här är den andra sidan av surfkulturen. Den som inte handlar så mycket om sport utan mer om att hänga. Att bara njuta av livet, lägga hittepå stämmor på kompisens nya låt.

Allt inramas av att bandet verkligen gillar att göra det här, de ler och ler och ler...

Bäst är Waikiki, så bra att vi alla skriker att de skall spela den en gång till. Tyvärr är tiden slut men i våra huvuden rullar orden igen: (om man snabböversätter) "Samla alla du känner Glöm dina bekymmer När du kommer till Waikiki."
Det kan lika gärna vara Östra Stranden i Halmstad, Skrea Strand i Falkenberg eller Apelviken i Varberg.
Tyvärr funkar det inte lika bra med klippor...



Att stega upp som band två efter dylikt publikfrieri är ingen lätt uppgift. Kazakstan försöker med sin emopop. Men de är för kontrollerade, för amerikanska. Alltså den där amerikanska indiesidan som ingen egentligen vet var den kommer från.

Fast det är här bara orättvist, om inte de där leende surftomtarna varit först hade jag förmodligen gillat Kazakstan lite ändå. Det är ett gott hantverk.
Jag ber att få återkomma.

Vårens första "samla in pengar till Faktum" är över. Inte snormycket folk men trevlig och det hela är ju för en god sak.

Tillsist:
Ni som har tid kan gå till Jazzhuset idag. Koloni ordnar fest och bland annat bjuds det på The Manor. Läs vad jag tyckte om dem här.
Sen ska Join our club-Johan spela skivor... med tanke på hur god smak den snubben har så kan det bli kalas!

Jerry Boman

90 minuters regeln.

Jag trodde verkligen att jag hade koll på de där oskrivna reglerna. Den där överenskommelsen mellan publik och arrangör som står skrivet i det blå.
Det handlar om när ett band egentligen börjar spela.

Ni har säkert gjort tabben många gånger själv, gått till ett ställe på utsatt tid bara för att finna att man är helt ensam med en massa öl. Väntan kan bli lång. De oskrivna reglerna säger att ett band aldrig börjar när det är utsatt.
Alltså försöker man genom att vara ute en herrans massa hitta den optimala tidpunkten när man skall gå till stället, inte för tidigt inte för sent.

Jag hade fått för mig, genom träning och tusentals "vänta i baren" timmar, att ett band aldrig startar tidigare än 90 minuter efter utsatt tid. Det har min helt ovetenskapliga undersökning bland scenerna i Göteborg lärt mig. Det har funkat väldigt bra, kommer man 90 minuter efter utsatt tid så blir allt perfekt.

Det här gällde tills igår.

Jag tänkte besöka Koloni och lyssna på Saralunden. Enligt utsago så skulle hon börja 20.00. Detta enligt hennes Myspace sida.
Enligt Koloni så skulle det hela börja 19.30 men Saralunden var att betrakta som ett "efterband" dvs det skulle vara saker innan henne.
Jag gjorde en liten överslagsräkning och kom fram till 21.30. Halv tio skulle jag vara på plats om allt stämde.

Ni smarta där ute har ju redan räknat ut vad som hände, när jag kom fram hade Saralunden redan kört igång... och då blev jag inte så sugen på att betala 100 pix för en halv konsert.

Jag föreslår följande: Vi inför samma system som i London. Där börjar bandet spela på den tiden det är utsatt. Inget larv med väntetider (som jag fattar finns där för att lura folk att dricka mer öl under tiden de väntar) Man kan tex skriva att det öppnar 20.00 och bandet spelar 21.30. Sen håller man det!

Jag tror att de flesta har tröttnat på att bli utnyttjade i sin väntan, vi går inte på det där med att komma tidigare för att dricka massa öl innan konserten.
Summasummarum så gjorde Koloni rätt. Det var jag som gjorde fel i och med att jag är skadad av alla andra klubbarstidslarv.

Men en kväll på Kellys är inte fel det heller...även om det var lite väl många som spillde ut öl på mig...

Tillsist:
I kväll spelar jag skivor och kollar på The Louis Cyphre band. Festen har temat Röd och det är i ett ordenshus....så förmodligen kommer jag dricka blod.

I morgon går jag till Jord. Wonderland fixar band och samlar in pengar till de hemslösa. OCH de skriver ut när banden börjar! 20.00 öppnar det och första bandet 21.00. Tack!