Mycket båtar just nu.

Folk gillar att dansa/skaka rumpa/ta en sväng om/svänga de lurviga eller helt enkelt Dansa Köping!. Det är ju så underbart befriande att bara ryckas med och skita i allt. Ännu bättre blir det när människan som spelar musik är bra på det han eller hon gör, att personen skapar något och inte bara byter skiva. På Glory Boat skapar man dansmusik, man spelar den inte. Underbart!

Jag har besökt den där båten några gånger nu, ibland har det varit lyckat och ibland inte. Det är som om stället vet att det är en båt och helt enkelt gör upp innan hur det skall bli berodde av väder och vind. Det är i allafall helt random om det blir kul eller inte. Men det är lite av charmen...

Nåväl den här kvällen på RioRio båten kanske inte var helt superduper men ändå väldigt bra, Gory Boat gör festen bra. Sen var det ju band också...



Först ut är Pacific!. Björn Synneby (Whyte Seeds) och Daniel Högberg gör Beach Boys för 2007, det är snygga sånger och elektroniska ljud. Och det passade mycket bättre nere i kajutan än i ett berg i Gamle Stan. Det är som ljudet komprimerades, de musikaliska idéerna fick ny fart och snyggsången blev ännu bättre. Det var bra då men ännu ännu bättre nu!

Pacific! är den bästa musiken att åka båt till. Många band i Göteborg försöker just nu dra nytta av havets tjusning, i bilder och i image. Men Björn och Daniel låter musiken tala istället för att lägga tid på massa image skapande aktiviteter. Låtarna är om hämtade ur en snygg tv-serie om båtar och havsliv. Det är bekymmersfritt och solen steker dig lätt brun.

"Sunset Blvd" är ett snyggt nerkok av det bästa från Brian Wilsons samlade karriär, med fokus på soloplattorna. Det är nästan så jag kan se Brian i dimman, hur han sakta vankar av och an med ett leende på läpparna.

Samtidigt som det är Wilson-ish är det nutid och uppdaterat. Bandet har inte bara snott rakt av utan hittat något eget, det är ljudet av stränder mitt i hamnen. Tänk "Polskastranden". För er som inte hittar så gå till Röda Sten och fortsätt sedan söder över...efter cirka 300 meter hittar ni en lite strand remsa, med fin utsikt över oljeraffinaderierna på andra sidan älven. Just där skulle Pacific! ljuda som finast.

Sen är det ju lite roligt att Björn är så lång att han slår huvudet i taket när de spelar...

Konserten går över i dans och Glory Crew (eller om det var "it´s(ITS)...it´s(ITS)!!!") får mina ben att leva. Tack!



Ja, det där är alltså The Touch. De gör dansmusik live. Märk speciellt den numera populära "knuten hand och veva med armen" gesten...
Jag dansade så då måste det varit bra. Det enda jag saknade var de fina kläderna som de hade i Hultsfred, någon form av guldfärgad kroppsstrumpa. Nu var jag inte kvar till slutet så det kan hända att de gjorde klädbyte...

Det finns inte så mycket mer att skriva om The Touch, frågan är om de är ett band eller något annat. De gör dansmusik och lyckas bra. Inget speciellt utan "bra".

Det var en "trevlig" kväll på båten, inte den bästa och inte den sämsta.

Tillsist:
Ikväll går vi alla till Kalejda och grattar Boat Club till deras skiva.
Läs vad jag tyckte om Boat Club här.
Mycket båtar nu...

Tillsist2:
Det är nu helt konfirmerat att en taxi från Järntorget och upp på berget kostar 72 spänn. Exakt. Bra att veta när man är slö och utan pengar...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Två.

Att sätta ihop en minifestival kräver sin kvinna eller man. Det skall tänkas på plats, det skall tänkas reklam och det skall tänkas tema. Just det sistnämnda brukar komma just sist, de flesta musiktillställningar som kan kallas festival har inget annat tema än...musik. Lite torrt.
Bättre då att Koloni anordnar en Duofestival och hyllar duon! En kväll för att visa på det fina som uppstår när endast två personer bildar band, med alla begränsningar och framförallt alla möjligheter.

Platsen har det snygga namnet Berg211 och ligger fint inbäddat i ett berg i Gamlestan. Två stora stålportar tar oss in till de fina lokalerna. Mysigt och stort. Mycket sittplatser och scenen står bra, allt som för tankarna till fuktdrypande grotta är borta.



Det första jag ser den här gigantiskt långa kvällen är Isak Eldh & Kennet Klemets. Det hela går till såhär:
Kennet Klemets, som är kulturstipendiat, Nöjesguide pristagare och författare, läser ur sin senaste bok Accelerator. Till detta lägger Isak Eldh en ljudmattan, spretiga vågformer som knäpper ömsom trycker.
Visst, Klemets text är smattrande, skjutgalen och ibland vacker. Och nog kan Eldhs ljudhav sätta oss i trans.
Men det håller på för länge, orden bara väller över oss och vi får ingen tid att andas. Jag känner mig som en fisk på torra land. De vill så mycket att ingen orkar med efterrätten, vi har redan efter fem intensiva minuter grädde upp till öronen.
Allt det fina försvinner in i en skål av övermättat fett.


X partners. Kom bandnamnet eller uppbrottet först?

Några som däremot ger mig eget utrymme är Marja och Leo. Tillsammans blir det X partners. Historien berättar om två som bildade band, blev kära och sedan blev kärleken dålig. Bandet var dock för bra så de fortsatte ändå.
Det är luftigt och enkelt, smittade glädje och rå verkligt. Jag känner hetta i de här låtarna, det gnistrar ibland. Samtidigt svärta med tillhörande cynism.
Gillar det mycket! Som en serietidning man aldrig vill ska ta slut, en värld att stänga in sig i och bara göra det man vill. Texterna är pang-på-rödbetan, lite snuskiga utan att för den delen behandla sex. Det är skit under naglarna och fabriksromantik.


Nordlund - de Heney.

Här blir jag inte riktigt klok på vad som händer. Två uppenbarligen tokbegåvade kvinnor tvingar sina instrument till de mest vedervärdiga saker. Jo jo, det skall exprimenteras, så mycket fattar till och med jag. Men det få ju finnas gränser.
Nu gör det mest ont.

Snyggt dock när Nordlund håller takten genom att slå med stråken mot lådan hon sitter på. Kanske var det medvetet kanske var det inte det, men snyggt var det!


TheGothenburgCombo.

Ännu mer förvirrade blir det när TheGothenburgCombo kommer upp på scen. Det David Hansson och Thomas Hansy gör med sina gitarrer liknar inget jag sett eller hört. Jag fattar inte hur de gör!
Kolla bara på klippet ovan. Jag menar, det är ju bara EN hand inblandad! Och det där var på inget sätt det mest spektakulära de två trixade fram. Musiken får mig att sväva iväg och drömma om avslappnade ängar. Solen står äntligen högt efter regnet, det är natur och teknologi. Snabbtåget rusar tyst förbi på magnetspår. Inte en susning, inte ett ljud. Bara tre hundra människor på väg någonstans, mot skattkistan vid regnbågen. Stål transporten klyver välvande jordbruk, jord på bioplasten mellan metalfingrarna på min android hand.
Dåtid och framtid. Här och nu.
Väldigt vackert.
Duon skall till Kina i höst och jag vet att de kommer fräsa hela landet. Tänk er det här i en vacker kinesisk trädgård trädgård när solen sänker sig likt en röd brinnande boll...


Wildbirds & Peacedrums

Ibland är det verkligen enkelheten som vinner. Stort.
Mariam Wallentin, Andreas Werliin, ett trummset samt en bonuspuka.
Rak ut ur detta kommer den mest själfulla bluesen du kan hitta på denna sidan Sverige! Det är svettigt, svart och så in i helvete svängigt! Pubiken ger efter några minuter ifrån sig spontana "Yeah!", och applåderna hördes genom väggarna.
Andreas slår skiten ur trummorna utan att för den skull spela hårt, han använder varje millimeter av instrumentet för att skapa rytm. Mariam spelar ibland så fort på sin bonuspuka att pinnarna bara syns som en sammanhängande matta framför våra ögon.
Det blir en magisk stund i livet, vänner! Jag har sällan upplevt ett dylikt sväng, jag har sällan träffats så hårt av någon blues.
Det sägs att alla människor har en grundrytm, den är lika för alla oavsett kultur eller geografisk uppväxt. Vet i fan om inte Wildbirds & Peacedrums träffar precis rätt, de är helt omöjliga att värja sig emot.

Efter den smällen tar jag paus. Diskuterar om inte producenten av en skiva borde stå med som fullvärdig medlem i bandet. Jag vet faktiskt inte om vi kom fram till något...

Sista bandet jag ser blir Pacific. Här hittar man Whyte Seeds gitarristen Björn Synneby och vid hans sida Daniel Högberg.
En sak är tydlig, de har snubbarna har lyssnat på Beach Boys. Mycket och länge. Tyvärr kommer de inte i närheten av amerikanerna, kanske lite orättvist att säga så men det är sanningen. Men skit samma, det här är bra och duktigt. Skön musik att ha med sig på vårens första picknick. Eller kanske helt enkelt låtar att knulla till.

Efter det orkar min hjärna inte mer, jag tar vagnen hem. Vid Bangatan hoppar jag av och får se följande bakpå vagnen:



Joduserusåatt.

Jerry Boman