Håkan Hellström kör Broder Daniel-cover på Jazzhuset

Ryktesvindarna blåste starka längs med Vasagatan inför lördagens stödgala för Sir Kevin på Jazzhuset. Vem var den hemliga gästen? Runt 250 lyckliga fick plats inne på det överfulla klassiska pophaket, och ju längre kvällen gick desto större blev förväntningarna...

Själv står jag i baren och pratar med en kompis när det ofattbara sker. Håkan Hellström dyker upp från ingenstans med gitarr... efter det exploderar Jazzhuset!

Video: Katakomb, Tildeh Hjelm och ett iskallt dj-bås vid vattnet

I går var det stor Göteborgsfest på Debaser Slussen. Halleluja är ett bokningsbolag, klubbfixare och allmänna glädjespridare sedan Hedenhös. Blenda-Lars och Plåt-Erik är i Göteborg ungefär vad Gustav Gelin är här. Ute-hjältar, dj-rävar och sjukt trevliga. De tog en bil och körde till Stockholm med två bra band, en fin fin dj och väskorna fyllda med nice:nes. Bra grej!

Jag filmade, jag frös och jag fick löfte om ny musik.

PP på P-vik

Nu kommer saker och ting i fel ordning här, 2009 är slut och jag har stängt igen påsen med listan på 00-talets bästa låtar men på årets näst sista dag bjöd Alexander Gustafsson aka Portrait Painter(s) på ett riktigt fint akustiskt set:





Jerry Boman

Sveriges bästa liveband

-Vi går in från det hållet.
Vakten, denna kväll lite extra påpälsad, ser helt neutral ut. Inga tendenser till skoj och skämt här inte.
Jag ser mig omkring, det är tomt, ingen kö bara ett rött snöre som nerisat svänger i vinden. Vi är tidiga.
Vakt: Alltså, ni får gå bort och gå in där.
Han beter sig som en robot. Pekar bort på trottoaren, bort mot början av det röda snöret. Felet vi gör är alltså att vi går direkt fram till dörren, vi går inte in i den köfålla som ställts upp. Det känns verkligen märkligt, det finns alltså ingen kö men vi ska ändå in i en fålla.
Jag: Men, det finns ju ingen kö, och det är rätt kallt.
Försöker le, så snällt ja kan. Lägger huvudet på sne.
Vakt: Jaja, okej då. Leg på er.
Jag tar upp mitt körkort, siffrorna säger född 1974. För att komma in får man inte vara född senare än 1991.
Vakten granskar kortet noga. Jag tycker mig se att munnen rör sig. Ja, den rör sig faktiskt. Han räknar tyst för sig själv. Han räknar ut hur gammal jag är. Då måste munnen röra på sig, så tankarna är riktiga. Så slutar munnen röra på sig, ögonbrynen närmar sig varandra och pannan veckas. Han rör på munnen igen. Kanske räknar han också på fingrarna, en hand är i fickan i allafall. Tillslut verkar han dock komma fram till en slutsats, han ger tillbaka kortet med en svag grymtning.
Jag: Tack så mycket. Ha en bra kväll!
Vakt: Hypfff, grymt, grymt.


Jag står längst fram och jag är så jävla glad. Hela världen försvinner. Jag hoppar upp och ner, näven i luften och det kan hända att jag skriker. Svetten rinner och jag är så lycklig så lycklig. På scen står Dapony Bros… *nålen slits av skivan, skratch*

Du står på håll och studerar detta, funderar över min smak. Du är avvaktande. Kanske anser du dig vara en smula bättre och ha mer finkänsliga musikspröt. Du har precis taggat dig, det blev en tribal. Kollar man snabbt liknar den Gudfadern-loggan. Sårskorpan sitter kvar. Du har köpt en HTC till dig själv i julklapp, din flickvän fick ett gymkort. Du känner dig stolt och tuff, att du äger världen.

Dapony Bros är bandet som inte finns. Frågan är om de någonsin fanns, är inte bara allt på skoj? Är vi en del av ett enda stort bedrägeri? Är vi då scambaiters? Men Dapony finns verkligen, om än väldigt sällan, och sanningen är att de är Sveriges bästa live band. För i den hänsynslösheten till genretänket hittar de här underhållarna något riktigt. Lyssnar man på texterna är de inte sällan mörka, de sjungs om saknad och melankoli. Om frustration och längtan. Och så blandar de plötslig in Ice Ice Baby...

Nu spänner du musklerna, Kos -09 tishan smiter åt och du skakar på huvudet. I din ficka vibrerar telefonen och man kan svagt höra vocoderversionen av "Man ska ha husvagn, unz unz unz RMX by Pist-Kalle". Du fiskar up den ur dina rymliga fickor, trycker hört på grönknapp och svarar: "Kungen!"

Dapony är så levande som ett band kan vara, de står aldrig still. Jag menar inte bara fysiskt utan musikaliskt. Man vet egentligen aldrig vad man kommer att få. En gång splade de med en sambaorkester, en annan gång var ett påhittat eurodiskoband förband och den här gången slutar de hela konserten med "Total eclipse of your heart" som välter över i tokmäktig "O helga natt"…

Nu till det som gör den här spelningen så fantastisk, tänk på vad jag skrivit här innan. Det hela utspelar sig alltså på Sticky Fingers Top floor. Det är stor humor! För även om det är femte året som Dapony gör en juldags spelning här så blir det ett stort skämt, och de som skämtas med fattar förmodligen inte ett skit! Det kastas pärlor för svin, det sprids färgpaljetter för blinda och det är underbart att se! Förvirringen total!

Det blir en smula skoj här, för nu tar jag alltså på mig rollen som smakdomare, jag dömer på plats och ställe ut Top Floors publik som en skara Partille-lallare som köper sina kläder på Dressman. Tänk om vi bara kunde mötas. Förenas i glädje. Gå upp i stunden, klistra på våra bästa Fellowship of the Sun-leenden och bara vara! Dapony är precis det, man får bara låta sig ryckas med, det finns inte så mycket att tänka på, bara att de faktiskt är Sveriges bästa liveband. Och Sticky Fingers är jordens sämsta ställe.

- Vi går in från det hållet.

Tillsist:
Jag är som ni vet i Göteborg över nyår och festen börjar redan den 30 december, det vill säga en dag innan själva dagen med stort D. Pustervik är platsen och på scen står Bye Bye Bicycle och Portrait Painters. En hemlig artist blir det också, och den hemliga artisten är jättebra! Det kommer bli en helkväll! Inte missa!

Ledtråd: Den hemliga artisten brukar ha väst och åka spårvagn.

Tillsist2:
På tal om spårvagnar: Nu spelar Dom kallar oss mods på The Tram Sessions! Titta gärna på hela klippet och lyssna noga på kvinnan i högtalaren i slutet...
Det finns numera hela 50 klipp på Tram Sessions. Fatta, FEMTIO klipp på band/artister som åker spårvagn och spelar musik! Galet ändå! Och jag är en smula stolt.

Fick höra att något radioprogram, de kan ha varit Morgonpasset i P3, pratade om The Tram Sessions. Att vi var ett exempel på att tven och musikvideor är döda. Jag är gärna med och tar död på tven!


Jerry Boman

Du kommer leva av bara helvete

Låter solens tidiga hemgång visa vägen mot mörkret. Släcker ner. Så lyser endast cdspelares röda display upp mot väggen. En klarröd strimma och svaga skuggor från lcdsiffrorna tecknar mönster. Två små röda lampor på förstärkaren mäktar inte med något alls, de blir endast svaga referenspunkter i det kompakta mörkret.
Det är mörkret, jag och de röda skuggorna.


27 minuter senare sitter jag här. Överväldigad. Musiken har slagit mig sönder och samman. En stark upplevelse. Det trycker för bröstet, mattan av enkla ljud har sådan energi. Rösten skär stål. Sådan uppgivenhet. Avgrundsdjup. Sådan ärlighet. Det är allvar nu.




Makthaverskans debutskiva är helt förtrollade. Det är en ny era av uppriktighet. I det kompakta mörkret vågar vi, du är dig själv närmast. Många har varit kallade men ingen, ingen, har ens varit i närheten av den här intensiteten. Däremot framstår många andra band just nu som känsloknarkare utan innehåll, blöjromantiker som med vackra ord gav oss bilden av kärleken.
I Makthaverskan hör jag fyra personers själar genom nio låtar. På ett sätt som jag aldrig gjort förr. Det är allvar nu.

Makthaverskan är just nu det viktigaste bandet i Sverige.

Så skrev jag i början av juli och det gäller än. Det här är bandet som tar oss över gränsen, från lallandet, från hattarna, blåset och lekfullheten. Från euroforin, tramset och hitta-på-ledsamheten. Leken är över nu vänner. Stå upp. Du är den du är och var det meningen att du skulle ha tvångströja är det bara att bita ihop. Du styr inget. Försök inte samla poäng på falska känslor. Du är inget och allt på en gång, men bara om du är ärlig.

Makthaverskan är det viktigaste bandet i Sverige, för de berättar om kärleken på det bästa sätt jag vet. Enkelt. Det finns inga gråskalor. Det är antingen av eller på. Du måste ge för att få. Hänge dig till vad du vill, ingen bestämmer. Samtidigt kan du inget bestämma, du har ingen makt. Makten är outsourcad och du har inte tillgång till koderna.

Det kommer bli en lång resa mot gryningen. Det kommer bli mörkare. Du kommer lida. Vi kommer gråta. Men vi ska göra det med värdighet.

Life is mad
Life is sad
You love me
I don´t love you

Rakt i ansiket.

Det är lätt att få uppfattningen att skivan är misär. Men det är en kärleksskiva, en hyllning till den starkaste av krafter, den som både har makten att stärka oss och att förgöra oss totalt. Är man naken inför den makten finns inte så mycket att göra. Du kommer lida. Du kommer älska. Du kommer bli stor. Du kommer bli liten.
Framför allt kommer du leva. Du kommer leva av bara helvete.

Jerry Boman

GI-metoden.

När Göteborgs Indiekör tar sig an The Knifes låtar på Underjorden i Gamlestan hamnar vi i en rondell. En rund trafikplats så stor att stadens moderna fordon bara syns svagt mellan träden. Bakom buskarna lurar vår historia, det förflutna tittar fram och blandar granbarr med bensin. Det är forntiden som möter framtiden, i ett vakuum uppstår en helt egen tid. Vi är här men ändå inte.



Det är inte en konsert, GI har valt att kalla den ”Kniven”, det är mer en föreställning. Ett musikalsikt verk som tagit inspiration av syskonen Dreijers värld. Både från musiken såklart men även från fenomenet The Knife. Här hittar man spår av Karin och Olofs medvetna mystik, att vara dolda trots att alla vet vem man är. Det mörka och lila tar plats, det stillastående taktfasta beatet hittar vi även här. Den drygt 60 man stora kören bildar en enhet, här är inte individen viktig, det är kollektivet som gör stordåd. Precis som Karin och Olof smälter samman till en person bakom draperitunga böljande synthamattor som blir kören en ständigt utvecklande amöbaform där inget har varken slut eller början.



Dansen har bytts mot stillasittande vaggande rörelser. Där The Knife pumpade in luft på dansgolven vänder Göteborgs Indiekör på backventilen. De kväver oss. Snyggt och trevligt att dö på det viset. Klaustrofobi är en passade beskrivning, det är tätt mellan raderna.

Och det är förbannat bra! Det är ett stort verk som GI skapat, ett helt unikt verk som du inte vill missa.
Det stora ligger i det svåra, att inte bara göra parodi av det dödligt allvarliga i att vara människa. Att våga vara pretto utan att bli en stenstod. Att våga blicka bakåt, in i Ronja Rövardotter körernas ensliga skogsröster, att våga blicka framåt, in i cyborgens kalla verklighet. De verkar likt robotar med mossa på, skrämmande likt något hemtrevligt men samtidigt dödiga.

Sista föreställningen äger rum på lördag på Musikenshus. Gå dit!

Tillsist:
Inte missa Marsissa Nadler på Pustervik på onsdag! Inte för några fårklippningar i världen! (så här var det förra gången)
Lisa Pedersen på Musikenshus på torsdag…eller Frida Sundemo på Svanen. Jävla svårt val!



Och det är tråkigt att New Moscow ställt in på Kontiki…



Tillsist2:
Slussen i Stockholm skall rivas och byggas om, passade då att Debaser bjuder på enhandspianostomp och glädjetrummor på torsdag med Matt & Kim. De rev nästan hela Rotumlan på Popadelica förra året, så hjälp dem att riva ner betongskiten på torsdag!



Jerry Boman

Järvinen: Jag måste bli en bättre envåldshärskare

I helgen var jag i Huskvarna och gled runt på Popadelica. Bland annat träffade jag Anna Järvinen:



Jag kan bara säga och rekomendera att du klickar på HD symbolen eller ännu hellre dubbelklickar på filmrutan här så du kommer till min kanal på Youtube och klickar sedan där på HD. Har du en äldre dator så låt klippet ladda klart fört innan du trycker på Play.

Fler intervjuver och grejer från Popadelica kommer.

Jerry Boman

Ja men okej då.

Alltså, det är för varmt för inomhus vänner men ändå, här kommer lite nya internetvänner:

Fulmakten
Minimalpunken är här! Och du kommer slå sönder fönstret!
(och hur var det nu, först The weather in sweden/Salty Pirates trummis fram och blev halva Almedal, sedan gick deras trummis fram och blev Fulmaken eller?)

Elisabeth Johansson
Lyssna på I love you more…

We are the storm
Bra med band som fattat att bandnamnet kan utrycka något. Skrikpop som överröstar stormen!

I helgen blir det en jävla massa sol och sedan Popadelica i Jönköping. Du kan vänta dig goa intervjuer med Hajen, Anna Järvinen och Babian. Japp, nu blir det ännu mer rörligt på bloggen!

Tillsist:


Sjukt bra låt och helt klockren video!
Mer med Steget hittar ni här!


Tillsist2:
Jag har hostat i två veckor…Någon som har något tips?

Jerry Boman

Livet är för jävla kort för svart

Klicka för större bild

Jag tror ni håller med, det är väldigt mycket män just nu. Eller rättare sagt hela tiden. Och Jerry tjatar hela tiden om att det bara är män och jag är en man så allt går förmodligen bara runt runt runt…
Men så kommer då det där bandet som bryter tystnaden, det där bandet som du faktiskt måste vara modig för att gilla. Män i kavaj behöver men inte riskera något för att gilla, det sitter på pränt både här och där. Men män i undersköna färglada drakkostymer med tillhörande byxa och bakfyllesmik måste du vräka ut allt på golvet för att gilla. Du måste våga stå för dig själv för att gilla dem, för innerst inne är du en feg lite råtta som bara springer efter råttfångaren.

Det här kommer ändras, snart står du där och ber om en plats längst fram när Kavalleriet spelar. För ibland händer det, ett band tar steget och förändrar något. Den här gången inte i grunden utan mer hur man ser på band som en helhet. Att allt är viktigt. Även om nu Kavalleriet gör pop så finurlig och bra att du slår kullerbyttor så har de något mycket mer. De har tänkt.

Ta bara grejen med kläderna. Ja, du ser ju själv, när såg du något liknade senast? Nä precis. Och det är inte något spex, det är allvar och kläderna är mycket fina. De passar in, lika så sminket som även hela kompbandet har.
Kavalleriet befinner sig i gränslandet mellan festen och dagen efter, mitt i den blå timmen. Vargpasset. När allt vanligt förnuft löses upp och du kan bli väldigt sorgsen. Samtidigt spritter det i benen, dina vänner är där och musiken är på topp. Kvällen har suddat ut dina ögon, slitigt sönder hjärtat och hoppet. Ändå dansar du. Det är en märklig tid.

Om du då gjort som de flesta manliga musiker här, då hade du fortsatt supa, allt är en tävling. Du hade varit ängslig och tårögd. För det får man brudar på. Eller du får lätta flickor på det, de som går på hela kavajenprylen.



Nu står jag där och får tårar i ögonen för Kavalleriet är så bra, på riktigt. De är så fina, ni andra kan sjunga om er utanförskap och er skit. Men hur mycket utanför är ni egentligen i era rutiga skjortor och era hej-på-dig-åh-hej-på-dig. Kräng på er de vackraste kläder om ni vågar! Ger er ut på tunna isen, sätt sprätt på credden. Dränk luggen i bensin, tänd på för fan. Bli odödlig och upplös dig själv på samma ruta.

Rent krast är det trallvänligt. Det är en fin känsla när vi är många som sjunger med:

Tänk så mycket skit man måste se för att bli fri

Men det kan ju också vara så här, Kavalleriet finns bara för att göra mig lycklig. Vi tar och kollar av några parametrar:

Pop. Check.
Tamburin. Check.
Smink. Check.
Färgglada kläder. Check.
Dubbelsång. Check.
Oneliners som man kan ta med sig. Check.
Visselvänligt. Check.
Trummor i marchtakt. Check.
Jag slutar där.

En grej till bara, roligt att se bandet, de verkar tycka det här var det roligaste de gjort sedan de fick ligga nyktra. Man blir glad av att se glada personer på scen! Och ja, Kavalleriet kan vara det minsta bandet som både har med sig kostymansvarig och sminkansvarig. Efter sånt finns det bara en väg. Framåt! Uppåt!

Nu tänker jag följa Kavalleriet underförstådda programförklaring: ut och klä mig fint varje gång. Livet är för jävla kort för svart! Yaihay!

Kolla gärna in fler klipp från konserten här. Bättre ljud å grejjor.

Tillsist:
Har nu läst boken om Broder Daniel… Jag är faktisk besviken. Det är ett hafsverk, något som skulle platsat i GP Söndag. Det berättas samma historier som redan stog omnämnda i det omtalade Sonic numret. Jag saknar personlighets förklaringarna, det som gör en riktigt bra musikbiografi bra.
Jag rekommenderar ändå boken. Det är en viktig historia. Dock verkar inte riktigt bokens författare förstå vad det är som är så stort och viktigt. Det är lite von oben, något som man kan läsa mellan rader, att det är en ungdoms grej. De verkar inte förstå att även de över 19 kn totalt uppslukas av Broder Daniel.
När du ändå är på gång, läs hellre ”Bedårade barn av sin tid”. Det är David Bogerius fantastiska skildring av ett bands uppgång och fall. Riktigt närgånget.
Eller läs ”Freak” om Freddie Wadling. Även där, nära och kärleksfullt. Utlämnade utan att vara elak.
Och det är kanske där som Broder Daniel boken brister, det visar sig att allt kanske bara är ihåliga myter. Bra så, men problemet är att det någonstans spricker, och då blir det inte lika kul längre. Någonstans måste man ha belägg för sina myter, annars skall man låta dem vara just myter. Det vill säga, inte rafsa ihop en bok.
Låt oss nu lägga Broder Daniel på hyllan ett tag, låt oss viska fram sanningar på överfulla dansgolv. Låt de som vet få veta och skit i de andra.

Jerry Boman

Det här är Kavalleriet

Nu skall det då avslöjas vilka som döljer sig bakom Kavalleriet. Det är ingen överdrift (som jag annars rätt friskt brukar syssla med) att nyfikenheten har varit stor. Folk har gissat, folk har spekulerat och många har försökt pressa mig på information. En Grammisvinnare alltså?
"De måste vara någon från Almedal, eller i alla fall någon från Göteborg!"
"Jag tror det är han som spelar bas, han den snygge...Ah vad heter dom....Ja, du vet han den snygge..."
"Ah, det är ju någon i Dreams End som fått hybris"

Inte blev snacket mindre när jag gjorde det här tvinslaget i början av februari...

Nåväl, eftersom jag hade den första intervjun med bandet så är det ju inte heller mer än rätt att jag också avslöjar vilka som är Kavalleriet.

Kavalleriet är Robin Danielsson och Christofer Byström. Robin spelade förr i They live by night och Christoffer spelar fortfarande där. De båda kommer från Jönköping och har spelat ihop sedan de var väldigt små. Bland annat går ryktet att om att de en gång hade ett band som var förband till Yvonne. Christoffer hittar man också i GT.

Jag ringde upp Christoffer:



Torsdagen den 23 april på Svanen är det premiär, jag är galet nyfiken! Kolla in kläderna! Lyssna på musiken! Det kan bli en spelning att minnas!

Jerry Boman

Mycket rosa och lite trummpojke

De är från olika planeter, Pinto och Greta & The one night stands. Ändå gör de den här lördagen till en av de bästa på länge. Båda har en innebonde kraft, de ligger precis på gränsen till att upptäckas på riktigt. Pinto har visserligen haft låtar på radiorotation men det riktiga genombrottet är ändå precis runt hörnet. G&Tons är en av de där svenska banden du när som helst kommer se på festivaler och på studentnationer runt landet. (eftersom studentnationer brukar var de som först fattar storhet).

Jag älskar rosa! Men där jag ser glädje ser andra larv.Kanske är det därför några avfärdar G&Tons som ett fåningt, naivt litet band utan vare sig känsla eller talang. Sanningen är att det här är den bästa synthpopen du kan lyssna på nu! Med sing-a-long refränger , eller Aaaa-a-long refränger snarare, skapar de tre ett helt nytt synthland. Lyssna på Hearts & Bones och kom med ut vidderna. Ta med picknickorgen, på med bästa kläderna och alla vännerna. Alla låtarna gör sig bättre framför publik, "Greta"(som heter Hanna Hallgren) sjunger långt mycket bättre än vad Myspcesidan bjuder på. Och hennes O.N.S gör något så ovanligt som att sjunga bra i ett synthband. Det är där mycket storheten ligger, för hur bra låtar man än har så brukar synthband med fantastiska slingor tappa allt när det kommer sången. Här hittar man tre perfekt synkade röster. Hurra!

Greta och männen är precis vad den övervägade svarta synthscenen behöver. Det här är ljuset! Nu kommer saker ändras, borta är männen som med allvarlig min sjunger om hur de brukade älska sin förre detta flickvän. Borta är också det stelbenta oorganiska i att spela på en maskin. Med Greta flyttar vi upp från hotellets kök till sviten, vi leker hela havet stormar i dyra designmöber och vi dricker billig champange. Här stormar de in med indiesynthmusikal känslor och festen kommer fan aldrig ta slut. Vi vill inte att den skall ta slut, glädje är 2009 vad bitterhet var 1998.



Så en liten tanke på kläderna, på utseendet och ja hela upplevelsen. Jag älskar det! Allt går i rosa, alla har kjol och Greta har det finaste rosa håret du någonsin sett. Nu till något häpnadsväckande och väldigt roligt: G&Tons har verkligen gjort rosa till sin färg, för bland publiken ser men massa personer som kvällen till ära tagit på sig små rosa detaljer. Det kan vara en rosa armbindel, ett rosa pärlhalsband eller en enkel rosa tröja. Det är faktiskt sällan som band lyckas ta sin stil ut bland publiken, bästa exemplet är väl BD som skapat ett helt mode. Jag skulle inte bli förvånad om vi snart får se det rosa som en helt okej del av publik utsmyckningen. Jag är på! Musiken håller för det här, och nu vill jag se Rosaarmén!

Bäst på kvällen är I could nerver learn, en visslingbar melodi med ord som både ger hopp och samtidigt är lite sorgsna. Eller så är det Disco Boy! med sin publikfrinade Aaaaa Aaaaa refräng...Fast när jag tänker efter så lyfter taket mest när bandet spelar extranummret, det är meningen att de skall köra en låt en gång till men tekniken går sönder och de får köra låten acapella... Ett vackert ögonblick! Till publiken kärleksfulla handklapp visar bandet att de har mer erfarenhet och talang än de flesta nya band tillsammans. För vilket maskinbaserat band klarar av att sätta sin låt utan maskinerna? Mycket vackert! Greta sjunger vassare än innan och körerna raserar oss. Rosa är för att stanna!



Över till Pinto på Pustervik och en helt annan genre, conuntrypop. Just nu släpper Pinto ny skiva och det har hänt något, det är snorkorta låtar, ännu mer fokus på popen. Nu är jag nödvändigtvis inte så insnöad på country, jag gillar inte den där tanken på dammiga americana vägar och svettiga hattar. Men jag gillar Pinto, för i Andreas finns en liten jävel som både är rolig och påhittig. Lyssna till exempel på den fina blinkningen i Restless Heart. Här lånar han direkt från julsången "Little Drummer Boy", men det är ingen stöld, det är något så ovanligt som ett uppvisade in hur inspiration fungerar. Låten börjar med texten "She fell in love with a local drummerboy". Sedan handlar låten om en flicka som så att säga jobbar sig uppåt och tillslut blir kär i en hiphop stjärna. Fullständigt briljant! Och hela tiden sjunger han Barapammpam. Så snyggt, så roligt och så bra att göra om en låt.



Så där fortsätter det, små korta mästerverk som var och ett är en minihit. Nu tar ni och ger Pinto precis allt!

Tillsist:
När jag skulle lyssna på "Little Drummer Boy" så sökte jag på just "Barapampampam" och tro det eller ej, Google ledde mig rätt! Magiskt! Ett av de första träffarna var den här roliga "musikvideon" med David Bowie and Bing Crosby. Ingen Oscar för dem typ... men fin sång.



Tillsist2:
Ni glömmer väl inte bort The Tram Sessions? Snart ännu fler klipp med bland annat Pinto och Greta & The one night stands!

Tillsist3:
Okej okej, det här är en lång text. Inte så Twitter. Men jag kan inte andas på 140 tecken!

Jerry Boman

Vårpop av ett geni

Innan allsköns myndigheter kommer springande och sätter Johan och Ivan i finkan: Den person som var underårig och vistades på Kontiki drack inga öl. Personen var bara på plats en kort stund. Punkt.

Maria Nyström ler. Hon älskar sin musik och det gör hon helt rätt i, för den här samplingspopen är lika sprudlande som våren genom asfalt. Stundtals lika oväntad som Regina Spectors minisymfonier, mörk som nedsläckta alléer Karin Dreijer -trummor och vilsamma försiktiga bomullsmelodier.

Nu hade detta kanske inte varit världsomvälvande om det inte vore för det stora DET, och lyssnar du på Myspacesidan förstår du förmodligen inte ett skit. DET stora ligger istället i hur Maria ”gör” musik live. Hon kan börja med ett handklapp, till en början skevt och märkligt. Detta spelar hon in och kör i loop. Efter det slår hon på micken för att skapa rytm, drar lite på gitarrens grövre strängar, har några få ljud på mp3, lägger jazzkörer och plötsligt sitter vi där mitt en helt fantastisk låt! Då börjar Maria sjunga, vackert och finessrikt.

Tänk dig Erik de Wahl korsat med en lite mer analog Firefox AK…

The Naima Train, som Maria kallar sig, är en fin upplevelse. En stort ögonblick på Kontiki. Jag säger redan nu, om Way out West hänger kvar kommer hon om något år stå där istället, ett stenkast bort och med flera tusen i publiken. För Maria är precis den sortens musik vi alltid kommer gilla, den egensinniga, framförd med ett leende och där kärleken till musiken är total.

Okej, nu kommer del två i det märkliga med Maria. Hon är 16 år. Alltså 16 fjuttiga år och redan så här bra! Det är alltså inte ens tillåtet för henne att uppehålla sig på Kontiki, och det gör hon inte mer än nödvändigt heller. Tack för att ni vågade ta dit The Naima Train, jag är en fin upplevelse rikare!
Sen kan man nämna att hon tydligen redan gjort 120 låtar, att hon spelar alla instrument själv, att hon producerar sig egen musik… Ja jävlar.



Tyvärr, både Tom Howard Skantze (som hade lite små gött blås!) och Härna Lawn kom i skuggan av nybildande Maria Nyström. Även om jag verkligen gillade Härna Lawns lekfulla jazzpop. Maken till soft trummis har man sällan sett! Och Emil Carlsson är en fantom på pianot!







Tillsist:
Att det från och med 1 juni blir förbjudet med gatumusikanter i Göteborg är inget annat än en skandal! Och hur tänker de att man skall få tillstånd, skall det hållas auditions i stadshuset? Och vad blir straffet om man inte har tillstånd? Hets mot örongång?
Nä, upp till kamp nu musiker för den fria musiken!

Tillsist2:
Inte missa Greta & The Onenightstands på Kontiki på lördag!

Jerry Boman

Ligg med micen.

Här kommer saltet, var har du såret?
Ska du spela soul så måste du ligga med micen. Alltså, verkligen. Du måste ragga upp den på det fulaste sätt och sedan ligga med den. Annars blir det ingen soul. För soul är allvar. Det är insidan på utsidan, det är sex och det är svett. En urkraft när den är bra, skriket du inte kan vara utan. Soul är publiken och bandet som en enda organism. Ett brev direkt från hjärtat, skrivet av någon som inte kan skriva men som får fram saker ändå. Soul är att ligga med micen.

The Tracks ligger inte med micen. De kysser den knappt. The Tracks soulförsök kan närmast beskrivas som buskissex, alltså helt på den andra planhalvan mot sexigt sex. Så, vad händer då den här vårkvällen på Kontiki, när The Tracks står på scen? Det händer ingenting. Inget rör sig, inte en flämtning, inte ett ljud. Det är som lokalen vore tyst, tom och avsläppt långt ute i skogen. Det är ändå ett band som står på scen, inklädda vita skjortor med svarta slipsar. Och så sjunger de om hur kvinnan skall låta mannen få vara "sig själv" ibland.

Förlåt, hallå? The Tracks är en enda stor fördomsmaskin om vad som är soul. Det är inte ens stolpe ut. Lite tisslande och tasslande om romantikern i dem.
Om The Tracks överhuvudtaget skall beröra någon på riktigt så måste de tänka om. Helt. Försök inte bli era idoler. Bli nya istället. Jag tror att ni för ert eget bästa skulle satsa på något helt annat, en helt annan musikstil.

Ja, jag tänkte ju gått på Loney, Dear men hör och häpna: Det var slutsålt! Alltså, det vara bara förköpta biljetter. Har aldrig varit med om att det hänt en vardag på Pustervik. Jag var där en stund innan men det hjälpte inte. Men det är ju fantastiskt roligt för bandet och alla andra inblandade!
Tråkigt för mig, jag gillar Emil. Som man kan läsa här.



Tillsist:
Makthaverskan i Stockholm på lördag! Och så kanske Franke i morgon i samma stad.

Jerry Boman

Nu vill jag bli rädd igen

Det fanns en tid när jag tyckte Samuraj Cities var dåliga. Jag fick utstå mycket spott för det, kanske till och med någon knuff. Nu har jag kommit på vad det var jag tyckte var dåligt, jag var helt enkelt rädd för bandet. Det utstrålade någon slags galenpanna-jag-skall.slå-dig-med-en-hammre energi som jag inte gillade. Så uppfattade jag att de bara slarvade sig igenom spelningar.
Numera är jag inte det minsta rädd för SC. De har närmat sig ett av de mest oförargliga banden i Sverige, Shout Out Louds, och det är ju trots allt bra. Eller bättre. SC är bättre än SOL.



Här kommer rädslan tillbaka. SC svänger till med bra pop men det finns ett mörker. Små droppar cyanid i champagnen, några reverbtyngda gitarrslingar som tar oss bort från ytliga drinkar botoxläpparna. I musiken finns skevheten, freaken med håret på svaj. SC lockar fram krökta ryggar mitt i det stundtals kvitterlätta.



Men ändå, det lossar inte så där hela tiden. Det är när, det är det verkligen, men fastnar i skyddsnätet. Tänk er ett lite små borgligt monster, som inte riktigt vågar skrämmas…



Ja, då står jag där och vill bli skrämd igen. Bandet är mycket bättre nu, men ni kan ju fortfarande skämma mig. Det var ju inte där det ligger, det dåliga i slarvet är borta.
Skrik på med de där gitarrerna, stirra med ögonen och hoppa loss! Slå sönder oss!

Att musik skall vara så jävla veligt. Kan det inte bara vara samma känsla hela tiden så man kan bli nöjd någon gång.
Alltså, jag gillade det jag såg och hörde i fredags på Pustervik. Verkligen. Men ändå.

Tillsist:
På lördag går alla som bor i Stockholm med mig till Klubb King Kong och kollar på Makthaverskan. Bara de spelar German Boy så är hela helgen gjord! Det är allvar nu!
(Nu får gärna någon som vet var den där klubben ligger, Sjöhästen, dra i väg ett brev till mig så jag hittar)

Jerry Boman

Ring 112!

NYHET: Yvonne spelar på Sticky Fingers på nationaldagen! Jag är där! Du också!
Läs om hur det var när de spelade på Debaser för ett halvår sedan. Större än livet.

Killen till vänster, han i vita linnet, brinner. Han har inte en inre glöd som man brukar säga utan han verkligen brinner. Alex Bengtsson brinner, elden slår upp och lukten av bränt kött fyller rummet. Jag vet inte när denna spontana självantänding började bara att det numera är en fullskalig eld därinne. Förmodligen skulle brandkåren få ta hjälp av närliggande kommuner för att släcka. Men jag skulle stoppa dem alla, för Alex eld är bra. För djävla bra.

För er som inte vet det är Alex samme kille skrev boken ”Sverigedemokraterna har fel”, han jobbar med Expo och han är hallänskmästare i poetryslam. Nog så, den här kvällen är det släppkalas för nya boken "Det här är mitt Hiroshima", en bok som bara med sin titel borde vinna allas hjärtan. Hårt men ändå uppgivet, utlämnade och trasigt, precis som Bengtssons poesi.

Ta exemplet med dikten som direkt från första sekund griper tag, den börjar något i still med:

Hon hade ett helt Balkankrig inom sig

Jag hade bara gått igenom en skilsmässa

(med reservation för att orden inte faller precis så)

Redan på två meningar har han fångat mig. Satt en stämning, det finns folk som har det värre, sluta gnäll. Och de som haft det värre, det är inte alltid det syns på dem som haft det som er.

Alex driver på, han nästa studsar på stället när han kastar ur sig orden. Ibland ser han oss inte, det viktiga är att få berätta. Det är bra. Berättelserna är trots allt mycket viktigare än oss, jag känner mig liten och oviktig när Alex berättar. Och faktiskt, för första gången nedanför en scen känns det helt okej.

Under den här kvällen händer det en massa mer, Kapten Hurricane spelar. Dessa antihjältar som vinner större publik för varje gång. Sångare Christian tar mer och mer plats, likaså där, han har så många oneliners i fickorna att han kan funka som författare till de där trevliga ordstäven som står i min kalender.

Nu kommer allt i fel ordning men först på kvällen kommer Fakesnake… smart band, de har snott minst tre låtar från Kents första skiva... Inget mer om dem.

Kvällens märkligaste består dock av ”Den Hemliga Gästen”. För upp på scen kommer… håll i dig: Gula Gubben!

Alla som någonsin satt sin fot på en festival i Sverige har sett honom, den tjocka mannen med den gula overallen. Han som spelar hellre än bra, han som är rolig när man är festivaltrött/full som en kastrull/16 år. Han är inte speciellt kul på en scen. Det handlar mest om att där kan han inte improvisera, som faktiskt är Getas (som han heter) största talang. Han kan göra låtar om allt.

Men tillbaka till det viktiga, Alex Bengtsson på större scen, köp boken och ge killen en kram. Då blir världen rättvis. Tack.

Jerry Boman

Sömniga söndagar saknas inte.

Det brukar vara vilodagen. Uppstoppad tid flyter knappt redbart fram genom solens gång. Söndagar. Ett täcke är ens bästa vän, något att somna om till på tv. En film man redan sett. Söndagar. En tappad dag, ett fall för prövning, skall den finnas. Är den till nytta. Söndagar.

Eller.

Dapony Bros ger sig aldrig, likt en superboxare reser de sig på nio och hittar på nya saker. Utvecklar låtarna de redan har eller spelar in en ny video. Det sistnämnda hände i söndags i ett garage mitt i stan. Vi var runt 20-30 pers som skulle spela "vi har vuxit upp"-folk och en sak hade vi tydligen gemensamt. Alla vet att folk som har vuxit upp har backslick:


Jurusåatt...


Videoinspelning är kul men mycket tråkig väntan.


Regissören visar en hund hur man äter tårta på rätt sätt.


Som sagt, det handlar om att växa upp eller att inte göra det. Välj själv.

Jag hojtar till när videon är klar, och jag hoppas att de inte klipper bort mig. Så att mina förfrusna tår var värda något i alla fall...



Direkt från videoinspelingen, efter att jag kammat ur tre kilo spray ur håret, åkte vi till Svenska Grammofonstudion för P3s livesessions. Anna Järvinen blev chockad, ingen hade sagt att det skulle vara publik... Men det löste sig, vi var trots allt inte så många och det blev väldigt fin stämning inne i studion. Anna körde mycket nya låtar, och de är luftigare än de gamla. Skivan släpps i dag faktiskt och ja, den är minst lika bra som den förra. Samtidigt har den likheten att man inte riktigt fattar storheten förrän man ser det hela live. Järvinen har en makalös närvaro, går upp det allt helt.

De nya låtarna är mer pop. Men melodier, mer visslingsbara melodier. Man skulle kunna säga att det är mer grönt. Förra skivan var typ orange, gränsen till brunt. Den nya är verkligen grön, frisk och fuktig. Minimalistiskt möblerade rum i vårsol, strilande ljus genom fönstret. Bäst är "Låt det dö". Uppåt fast väldigt neråt. Smart. Stylat utan att vara uttänkt på det där jobbiga viset.



Den här lite ovanliga situationen av spelning är väldigt rolig, det är som att sitta med när bandet repar. De börjar om några gånger, de skrattar och verkar ha det skoj. Allvar och trams på samma gång. Det gör att låtarna faktiskt låter väldigt mycket bättre än på skivan. "Boulevarden" spritter, hoppar över oss, är konfetti, inte alls så jazzig som jag hört den. Som sagt, allt är mer pop just nu.

Det är en nervös spelning, allt skall ju sättas på band, och så var det ju det här med publiken. Men det går bra, väldigt bra. På slutet bjuder bandet på ett extranummer, Beatles "Ticket to Ride", i en långsam svepande version. Mycket mycket vackert. Och precis som Järvinen påpekar, man bör lyssna mer på The Carpenters version.



Ibland tror jag knappt Järvinen är medveten om att vi är där, hon är inne i musiken. Att hon då kommer fram efteråt är ännu finare, hon säger: - Jag var så nervös, men du satt där långt bak och jag såg att du log och det gjorde mig lugn. Tack för att du log".

Ja, Anna, jag log. För du är väldigt väldigt bra. Då ler jag.

Efter avslutad konsert åkte vi till Gamlestan och åt veganpizza. Så kan man också tillbringa en söndag.

Tillsist:
Ni missar väl inte allt bra som händer på The tram sessions?

Jerry Boman

För oss som sveks i slowmotion.

Vi tar det med en gång, kan du höra skillnad? Är det viktigt? Jag skulle inte tro det, men okej då om du så tvunget vill ha något att hänga upp det på så är det väl bra. Men ärligt talat, vad spelar det för roll? Att Jonathan Johansson är kristen hör liksom inte hit. Det är som om det skulle vara viktigt att snacka om han var snickare eller sjöman. Jag hittar fler religiösa referenser i en massa annan musik, så det kan ju inte vara det. Men det är ju klart, som PR trick är det ju oslagbart. Annars hade jag ju inte tagit upp det, inte heller jesussiten.se.



Det var länge sedan det var så mycket folk på Svanen, i alla fall om man ser till hur trångt det är framför scen när Johansson går upp i snygg pälsmössa. Mannen med den vassaste hakan sedan 60-talets superhjältar har fått våra ögon spetsiga. I låten ”Aldrig Ensam” hör vi en ny tid, en smygande obehagskänsla. För er som sett ”Låt den rätte komma in” förstår precis att detta är soundtracket till din mardröm. Om att vi är själva men ändå bevakade, iakttagna. Vi som också bevakar tillbaka, evigt tjuvtittade bakom stängda fönster.

Sen har vi slowsamban ”En hand i himlen”, inget som lyfter taket men lokalen fylls med luft. Just luft är annars en återkommande tanke, det är luftiga symfonier har framför. Här finns plats för tankarna, plats för alla om har känt kylan mot huden. Johanssons nattpoesi slingrar sig fram genom blått ljus. Då och då stöter den , likt en flipperkula, mot takten och omformas.
Live är ”En hand i himmelen” mycket mer levande än på fil. Bandet gör sitt och det är roligt när det flesta spelas live, jag ser en av personerna jobba frenetiskt med att spela ett enda ljud på sin klaviatur. Det är roligt!

Sist. Psalm Noll Noll. Din nya knarklåt, din nya repeatvaggvisa du aldrig kommer ifrån. Hemvägen efter förfallet och sveket. Knyt handen i fickan, sparka burkarna framför dig så de träffar fina gatans suv:ar. Hjälp är på väg om du bara ber om det.
En mycket mycket vacker låt. Storslagen. I vissa stunder snuddar den vid Kents 747 till upplevelsen. Den perfekta låten att sakta ta sig ut med. Den finaste tanken som bär en enda hem.

Jonathan Johansson är de långsammas hjälte. Satt på piedestal av oss som aldrig får nog av den saktfärdiga uppgörelsen, av det smygande crescendot. En hjälte för oss som sveks i slowmotion. Som aldrig såg förnedringen komma.

Tillsist:

Det var en stund sedan, känns som ett annat liv, men Måns berättade att han hade saker på gång på svenska. En kväll på Star of India. Kanske vad det just det här han menade?
Leopold på svenska. Så är det, samma band men med annat språk. Och en låt som är så geografisk att det svämmar över, vem har någonsin sjungit om Ödeshög? En rak berättelse om en resa från väst till öst, samtidigt om en inre resa, bort och hem. Vackert.
Så en låt om hur bandet började. Rak på här också. Det är det svåraste, att vara så direkt berättande, så hårdkokt. Ljungs reder ut det, stundtals lika elegant som Håkan i Tro & Tvivel. Den ödesmättade berättelsen ger mig känslor av saker som hänt som man inte vill glömma.
Vad kommer vi ha kvar…

Tillsist2:

Photoshop – nu även på flaska.

Jerry Boman

Med punk på armen.

-Du gillar väl egentligen inte punk.

Peter Sjöholm har sin analys klar några timmar innan han skall upp på Kontikis minimala scen för Syster Ingrids första spelning.
Okej, det står pop på min arm men jag kan lyssna på annat också. Jag skulle aldrig yttra orden ”Jag lyssnar på allt”, för det gör jag absolut inte. Men jag försöker ge allt en chans, och hur skall man veta att handklapp och tamburiner är det bästa om man inte vet vad det andra är? Jag lärde mig massor på Front 242, jag lärde mig en del på Gorillakillarna och jag tänkte att man lär sig något om man går på en punkspelning.



Först kommer söndagen och det är den perfekta dagen för konserter på Rösska. Jag smiter in bakvägen med Raketmaskinen-Amanda (dörrarna var stängda den vanliga vägen, fullt var ord som viskades…). Väl inne har hon redan börjat bygga musik. Det är det enda sättet man kan beskriva Midori Hiranos musik. Hon bygger sakta upp sina låtar, samplar sig själv och sina instrument. Lager för lager. Det tar tid men blir oändligt vackert i slutet.

Japanskan jobbar med piano, en dator och diverse pedaler. Det är teknisk fulländning, inga fel.

Det är där det blir tråkigt, varje låt bygger på samma teknik. Hon lägger en slinga, och en slinga ovanpå det. In med spastiska trummljud, bas och så någon slinga till. Sen sjunger hon till det. Förenklat går det till precis så. Hela tiden. Det blir tråkigt i längden, hur vackert det än är.

Men på det stora hela är det en underbar söndagsaktivitet. När jag går ut har våren kommit…



Så är det då tisdag och Syster Ingrid skall ha sin första spelning. Bandet består av några vänner med synthlegendaren Peter Sjöholm i spetsen. Bandet verkar ha börjat som ploj men efter att de fått fyra fyrar i GP (på en demo de spelat in i replokalen) så verkar de ha tagit fart. Vi snackar alltså punk här…

Det första jag slås av är Peters texter, som vanligt är de vardagsarealism med en finurlig tvist. De kan verka ytliga men faktiskt, här finns ett visst mått av samhällskritik. Inte den stora som många tråkiga punkband fortfarande kör med, nä Syster Ingrid är smartare än så. Ta öppningslåten ”Jag behöver ingen stereo jag har Myspace”. Man skulle kunna byta ut det mot Spotify eller liknade. Man kan spåra en liten uppgivenhet att de pojkrum och de flickrum som bandmedlemmarna besökte i sin ungdom inte längre finns. Att man inte längre kan veta vad folk har för musiksmak genom att komma hem till dem, alla har ju tillgång till allt och kan således anpassa sitt lyssnade till den som är på besök. Rätt bedrägligt faktiskt.

Sen har man roliga låtar som handlar om absurda drömmar om att man spelar bas i Kent, en 50 sekunder kort flåslåt som handlar om Göteborgs varvet och någon låt om hur man blir av med dörrförsäljare. (man tar en megafon och skriker NEJ högt).

Ja du Peter, jag kanske inte gillar punk men det här var en väldigt bra upplevelse! Syster Ingrid är bra! Jag är helt övertygad om att de här låtarna kan spridas, de kommer finnas en publik. Den där publiken som gillar småknasighet, snabba trummor och smarta texter. Se bara på ur landet låg i början av 90-talet. När DLK, Strebers och Radioaktiva Räker var överallt.

Nu är ju inte Syster Ingrid ensamma om att göra det här, men de gör det väldigt bra. I Peter har de en stor underhållare vid micen. Han kan själv få ett tisdagssegt Kontiki upp på benen och faktiskt le. För det är de man gör efter en stund, man ler. Syster Ingrid är gladpunk, underhållning som ändå vill berätta.



Ger efterbandet Fred på jorden några minuter, storbands reggae är verkligen inte min grej. Men det var ju inte precis som jag pinades…

Stor applåd till Eddie Wheeler som håller i klubben. Hans små avslappnade intervjuer med banden är underbara! Mer!

Tillsist:
Ni missar inte Compute på Storan på fredag! Och ni missar inte Jonathan Johansson på torsdag på Svanen.

Jerry Boman

Framåt och avslöjat.

Jag säger det igen, Pustervik är mitt vardagsrum. Alltid trevligt. Och i fredags tog de en ytterligare ett kliv framåt. Jag fick den finaste stämpel jag någonsin fått. Alltså, kolla på bilden ovan! Vackert. Stilfullt. Nu undrar jag när resten av klubbar/konserter/ställen tar efter. Vem gör 2009 års snyggaste stämpel? Här är finns ett utrymme för stans konstnärer som är i det närmaste outforskat! Fram med bläcket och börja skära gummi.



Vi brukar med kärlek i blicken kalla dem för "Koloniband"*). Banden som tänjer gränserna, som böjer ljud och ibland till och med ljuset. De som omformar verkligheten en smula. Det är verkligen inget skällsord, det är en hyllning till kreativiteten och känslan. De här banden tar steg, hoppar till höger och vänster, vänder sig om. Jag är så glad att de finns, de utmanar mitt huvud.

Extended Heads är din totalt hänsynslöse kusin. Släktmedlemmen som berättar fläckisar för farmor, som spyr på julottan, som snor silverskeden och som släpper ut luften ur din grannes cykeldäck. Det svänger, och det är underhållning. En nobelfest i fack spelar punk. En välkommen-hem konsert där alla dör. Allt på en gång. Takterna går i vandra, rösten pendlar mellan mörker och skrik. Texten är oviktig men ändå viktig. Det går nog bara att säga på ett sätt, vi är inbjudna till ett jam som sitter ihop. En obehaglig känsla, kan vara det närmaste du kommer vampyrer på riktigt.

Humorgrunge. Där andra går ner sig, förlorar sig i själadöd ställer sig EH rakt upp och fiskar på efter känslan. Jag ler, för det är roligt det här. Inte lika mycket buskis som Quit your dayjob men nu fattar, stor underhållning som ändå ger huvudet saker.

Kommer mest ihåg "From the desk of AK". Kanske för att de fått in Burkina Faso, kanske för sköna sången, kanske för Pontus slit bakom trummorna. Låten ett gammalt tvspel intryckt i en emulator som är på tok för snabb. Allt blir hetsigt och svamparna nästan omöjliga att se.

27 mars spelar de på Röda sten och då tycker jag då går dit. Det finns två lägen, anting håller du dig nykter eller så bängar du ner dig totalt. Det går inte att fega med EH.

*) Vad som händer på Koloni hittar du här.

Tillsist:
Magiskt men tragiskt:

Här har vi vinnaren av Stora journalistpriset 2009! Jag snackar alltså om personen som dolt filmar, en storslagen gärning. Det här är bara ytterligare en anledning till varför ingen normal människa vill betala tvlicensen. Fy fan! Lägg ner Rea era idioter! Jag tycker så synd och flickan, hon vill ju som så många andra vara med i tv. När då ett produktionsbolag, och indirekt SVT, utnyttjar det är det fan värre än att packa in en bunt alkoholister med skev självbild i ett hus och kasta spritbomber på dem. Fy fan! Jag hoppas ni alla sitter och filar på ert hatbrev till SVT.
Och faktiskt, jag fick upp känslan för Frej här. Han styr det hela. Underbart. De verkar inte fatta att han driver med dem. Att Simon var en skön snubbe visste jag redan.

Sen kan det ju vara fake alltihopa...

Tillsist2:
Ja, det var ju bara en tidfråga i depressionstider: Ultima Thule jobbar på en ny skiva. Hej Ian och Bert!
(nä, jag tänker inte länka till dem)

Jerry Boman

Surmule Coldplay och ett vinnade band.

Vi börjar med fredagens Popical och förutsättningarna är följande:
Ett band får chansen att spela med Göteborgs Symfoniker. Hela tanken är god, bland annat har Timo och Hellsongs stått på någon av Konserthusets scener. Den här gången var det betydligt mindre Quarterhorse tur. För det är så, QH är kanske det minst meriterade bandet som fått den här chansen. Men desto större och finare är grejen. Att ”proffsmusikerna” lånar ut sig själva för att göra det här bandets dag är vackert.

Jag har sett QH några gånger, i början var jag faktiskt inte speciellt imponerad, det var för mycket hej-vi-gillar-dammiga-vägar-i-amerika för min smak. Men bandet utvecklades, hittade sin egen still och ja, nu är det en stor sak att se dem. Det är kompletta artister som tar plats. Jag hinner tyvärr bara se sista halvan av konserten men det är mycket vackert. QH har dragit sig ifrån alt countryn och rör sig mer mot popen. Med melodier inte självklart catchy jobbar de sig inåt i mig. Den del av symfonikerna som är med, en del blås, en del viola och cello, förstärker musiken till att bli poppampigt. Men den enskilda prylen som gör QH bättre nu än då är Sofia Assarsons noga avmätta blandning av 60-tals girlgroup och Courtney Love desperation. Ena stunden rosa nästa svart. Tyll och nitar blinkar också förbi i musiken, ibland tänker jag faktiskt rock, och då känns Amerika väldigt långt borta.

QH klarade av den här saken galant, även om jag faktiskt aldrig tvekade. För band som bygger sin musik på egen känsla än tillfällig och snabb hype kommer alltid vinna i längden.

Sen är det faktiskt skönt att se någon ur symfonikerna spela fel, det gör dem mänskliga och bättre. Det här dribblandet om att de aldrig spelar fel är lite obehagligt. Jag gillar det kantstötta och när stråken slinter är det långt mycket större än alla rätt. För hur skall man veta vad som är rätt när man aldrig får se felen?



Över till lördagen och 2000-talets mest omdiskuterade konsert, Glasvegas. Biljetterna tog slut rekordsnabbt, på 2 minuter… alltså 120 sekunder, tog 600 biljetter slut. Sedan dess har det snackats, om klassiker, om det otroligt stora som kommer ske och om hur makalöst strålande omvälvande konserten kommer bli…

Okej nu kommer det, och det här vill jag fan inte skriva:

Jag får se ett Surmule Coldplay, ett band mitt i en hektisk turnéperiod som mest verkar tänka på att det är ännu en kväll på scen. Jag saknar liv och död prylen, för i mitt huvud under ensamma nätter då jag faktiskt lyssnat sönder Daddy´s Gone, är det på liv och död. Det är så privat, så nära.

Det mesta som kommer fram den här kvällen är hejjaklacks körerna, svennebanan banala publik grymtningar. Långt bort kan jag känna och se ett band som egentligen vill säga en massa men som tvingats in i vi-skall-sälja-skiten-ur-er. Det är tråkigt. När Go square go kommer, och jag tror att golvet kommer spricka, så händer…inget. De flesta verkar knappt känna igen låten.

Visst, Daddy´s Gone är storslagen, men jag får ingen gåshud. De spelar låten precis som på skivan, inget extra ingen glöd.
Men när man tänker efter, vad trodde vi, här är ett band som släppt en skiva och som fått världens uppskattning, vad kan man egentligen förvänta sig. Jo, kanske lite mer av det där sociala engagemanget som de snackat sig hesa om i alla intervjuer. Var lite mer förbannade, lite mer spott på scen. Om de inte skärper sig tror jag faktiskt att vi glömt dem om något år, vilket är synd. För de har ju hittat något viktigt, men i lördags på Storan hade de inte kraft att plocka fram det.

Roligast under kvällen är all extra personal, det är en person som bara bär fram handdukar till bandet, men mest skrattar jag åt tjejen vars uppgift verkar vara att lysa med ficklampa på trappstegen ut från scen, så att ingen ramlar. Överhybris någon?

Tillsist:
Tack alla som dansade skiten ur sig på Styrbord Barbord i fredags! Jag tog mina tjugo minuter i båset och bjöd på fem låter från världens bästa band och världens bästa skiva, fem låtar från Broder Daniel Forever. Ja, antingen hatade man det eller älskade man det. Det kom i alla fall rykten om att båten gungade när jag drog på I´ll be gone…

Jerry Boman