Med punk på armen.

-Du gillar väl egentligen inte punk.

Peter Sjöholm har sin analys klar några timmar innan han skall upp på Kontikis minimala scen för Syster Ingrids första spelning.
Okej, det står pop på min arm men jag kan lyssna på annat också. Jag skulle aldrig yttra orden ”Jag lyssnar på allt”, för det gör jag absolut inte. Men jag försöker ge allt en chans, och hur skall man veta att handklapp och tamburiner är det bästa om man inte vet vad det andra är? Jag lärde mig massor på Front 242, jag lärde mig en del på Gorillakillarna och jag tänkte att man lär sig något om man går på en punkspelning.



Först kommer söndagen och det är den perfekta dagen för konserter på Rösska. Jag smiter in bakvägen med Raketmaskinen-Amanda (dörrarna var stängda den vanliga vägen, fullt var ord som viskades…). Väl inne har hon redan börjat bygga musik. Det är det enda sättet man kan beskriva Midori Hiranos musik. Hon bygger sakta upp sina låtar, samplar sig själv och sina instrument. Lager för lager. Det tar tid men blir oändligt vackert i slutet.

Japanskan jobbar med piano, en dator och diverse pedaler. Det är teknisk fulländning, inga fel.

Det är där det blir tråkigt, varje låt bygger på samma teknik. Hon lägger en slinga, och en slinga ovanpå det. In med spastiska trummljud, bas och så någon slinga till. Sen sjunger hon till det. Förenklat går det till precis så. Hela tiden. Det blir tråkigt i längden, hur vackert det än är.

Men på det stora hela är det en underbar söndagsaktivitet. När jag går ut har våren kommit…



Så är det då tisdag och Syster Ingrid skall ha sin första spelning. Bandet består av några vänner med synthlegendaren Peter Sjöholm i spetsen. Bandet verkar ha börjat som ploj men efter att de fått fyra fyrar i GP (på en demo de spelat in i replokalen) så verkar de ha tagit fart. Vi snackar alltså punk här…

Det första jag slås av är Peters texter, som vanligt är de vardagsarealism med en finurlig tvist. De kan verka ytliga men faktiskt, här finns ett visst mått av samhällskritik. Inte den stora som många tråkiga punkband fortfarande kör med, nä Syster Ingrid är smartare än så. Ta öppningslåten ”Jag behöver ingen stereo jag har Myspace”. Man skulle kunna byta ut det mot Spotify eller liknade. Man kan spåra en liten uppgivenhet att de pojkrum och de flickrum som bandmedlemmarna besökte i sin ungdom inte längre finns. Att man inte längre kan veta vad folk har för musiksmak genom att komma hem till dem, alla har ju tillgång till allt och kan således anpassa sitt lyssnade till den som är på besök. Rätt bedrägligt faktiskt.

Sen har man roliga låtar som handlar om absurda drömmar om att man spelar bas i Kent, en 50 sekunder kort flåslåt som handlar om Göteborgs varvet och någon låt om hur man blir av med dörrförsäljare. (man tar en megafon och skriker NEJ högt).

Ja du Peter, jag kanske inte gillar punk men det här var en väldigt bra upplevelse! Syster Ingrid är bra! Jag är helt övertygad om att de här låtarna kan spridas, de kommer finnas en publik. Den där publiken som gillar småknasighet, snabba trummor och smarta texter. Se bara på ur landet låg i början av 90-talet. När DLK, Strebers och Radioaktiva Räker var överallt.

Nu är ju inte Syster Ingrid ensamma om att göra det här, men de gör det väldigt bra. I Peter har de en stor underhållare vid micen. Han kan själv få ett tisdagssegt Kontiki upp på benen och faktiskt le. För det är de man gör efter en stund, man ler. Syster Ingrid är gladpunk, underhållning som ändå vill berätta.



Ger efterbandet Fred på jorden några minuter, storbands reggae är verkligen inte min grej. Men det var ju inte precis som jag pinades…

Stor applåd till Eddie Wheeler som håller i klubben. Hans små avslappnade intervjuer med banden är underbara! Mer!

Tillsist:
Ni missar inte Compute på Storan på fredag! Och ni missar inte Jonathan Johansson på torsdag på Svanen.

Jerry Boman