Liveklipp: Så lät det på Hultsfredsfesten på Strand

Det var som en enda stor släktträff, Hultsfredsfestivalen körde förfest och alla var där. Eller nä, alla var inte där, men alla trevliga och fina människor var där. Det är en liten värld, det är ett vardagsrum, ett levande liv och det innehåller så många fina duktiga människor. Och alla de var där på Strand igår.

Musik enligt Jerry tog med sig videokameran och det blev unika klipp med De Montevert, Avtalet, Navet, Simian Ghost feat Azure Blue (once in a lifetime-upplevelse!), Azure Blue och Hell On Wheels.

Liveklipp: Så såg det ut på Fritz´s Corners julfest på Strand

Meine Kleine Deutsche på Strand

Det har varit lite sådär med julkänslan i år, ingen snö, ingen kyla och kanske att jag själv inte är så intresserad. Men i lördags slog det till, inne på Strand. Fritz´s Corner höll julkalas och det var som att komma hem. Var det bara jag eller var det lite varmare där inne? Hur som helst fanns både tomte (som även agerade fotograf!) och glögg. Samt massa vänner. Nya och gamla. Som en riktig julfest. Det kan väl sägas nu, ni där ute är min familj.

Kvällen innehöll en massa livemusik, roligt att sätta gigtiden på tio min per band, funkade faktiskt väldigt väldigt bra! Skoj med nya initiativ! Fanny, Fernado Torres (premiärgig!), Meine Kleine Deutsche, Azure Blue, Vulkano (med helt ny låt!) och Audionom spurtade hela vägen.

Liveklipp: Patrik Backlund och Birgit Bidder på Strand

Patrik Backlund för ett rätt anonymt liv. Jag vet inte om han rankas som någon form av lokal hjälte, det verkar inte så. Backlund kan förmodligen helt utan problem vandra utan solbrillor och slokhatt.



Det är fel. Det borde verkligen vara tvärt om, ni jämtar borde löpa gatlopp efter denne kille. Röra varje sten han stått på, samla fimpar han rök och kränga på Blocket och ni borde framför allt prata mer om honom. För nu har han tagit steget från lovande till helt genialisk.

Tänk en låt. Tänk en smärtande låt med svidande text. Lägg på det ett sound från din mörkaste vrå. Det är inget radion spelar, det är inget du åker på roadtrip med. Egentligen är det inget du vill lyssna på överhuvudtaget. För det gör ont. Det är för sant. Patrik lyckas inte bara i text utan även i musik fånga ytligheten vi skapat på klubbar, i samhället och bland vänner. En verklighet där inte känslorna får plats, och när de får plats vet vi inte hur vi ska handskas med dem.

Sedan jag såg honom senast, på Kägelbanan/Yran/Musikens makt, har det långsamma fått ta mer plats. Ett mörkt tyg slöjar fint ner musiken. Vid sin sida har han Julia Hanberg (Nord&Syd, Penny Century) och deras gemensamma röster är hösten 2011s bästa. Det är som Grekland skulle styras av en emoregering, Patrik och Julias gemensamma sorg i rösterna är finaste än något annat just nu.

Finast är som vanligt Home is where I slept last night. Kanske den största låten sedan Shoreline.

Här hittar du mer av Patrik Backlund.



Ni vet precis allt det här: Hon heter Anna Åhman, spelar med Veronica Maggio, hand band ihop med Matti Alkberg (Raketen) och syns precis på alla scener som finns. Men det är under namnet Birgit Bidder som hon själv kommer fram. Eller det där är vankligt att säga, för allt det andra är också hon. Bidder är helt enkelt lite bättre, lite mer så det blir svårt att greppa.

Är det soul? Är det jazz? Är det pop? Är det visa? En spelning med Bidder är en resa, längs väggar och plank av invanda tankar. Spräng dem. Bidder gör det hon är bäst på, musik. Det går inte att plocka sönder, analysera. Bara njuta av en artist som sprutar ur sig sånger andra skulle dö för att ha gjort. Vackert? Det är svindlande. Kommer på mig själv med att fånle. För att det är så jävla bra.

Här hittar du mer med Birgit Bidder. (Spotify)

Jerry Boman

Liveklipp: Vit Päls och Adventure Of på Strand i Stockholm

Jerry Boman

Lista: Därför är Mattias Alkbergs spelning på Strand en klassiker

Matti och Magnus laddar inför spelningen. I helt egen rökruta.

Det är e MS i dag. Den första dagen i den nya eran, framtiden är här mer tydligt än någonsin. År Ett har börjat och nu ligger tusentals år av framgång framför. Måhända att det sedan kommer ifrågasättas, diskuteras, startas krig i sakens namn men just nu väntar mäktiga tider. Friska vindar kommer svepa över nejden, tvätta bort allt inskränkt och diskutabelt. Fler kommer sluta upp, vi som frälstes från början är missionärer i svarta tider med uppdrag att förändra. Sanningen ska leda er framåt och det blir till tonerna av Mattias Alkbergs spelning på Strand. För just i dag är första dagen e MS, Efter Matti På Strand.

Jag har satt ihop en lista med fem punkter vad som gör konserten på Strand med Alkberg ill en klassiker.

Liveklipp: Hell on wheels med indieklassikern The Soda

(se tidigare inlägg för fler klipp)


Jerry Boman

Liveklipp: Hell on wheels spelade och hade fina visuals på Strand

Så här såg det ut när bästa Hell on wheels spelade på Strand tidigare i kväll. Låten kommer från deras senaste skiva One Ros och heter Terrific. Klubben var såklart Falling & Laughing. (Fler klipp kommer i morgon)

Jerry Boman

Liveklipp: MF/MB, Matti Alkberg och Pascal på Strand

Rörligt är roligt och Fyllskalle med Mattias Alkberg på Strand är ännu roligare:







Jerry Boman

Släppkalas: Azure Blue

På onsdag är det stort släppkalas för Azure Blue på Strand. Som de trogna följarna ni är så vet ni såklart att AB är Tobias Isaksson (Irene/Laurel Music/samt klubbfixare på hundratals klubbar). Det var redan förra sommaren som Tobias började reta våra sinnen med nya låtar, debuten hände på ett regnigt Debaser Slussen och sedan dess har vi inte kunnat släppa melodierna. Precis lika självklart som Irene grävde sig in under huden på oss och vi drömde om soldagar i Varberg, precis samma gör Azure Blue, fast platsen är ett ensamrum på ett semmesterhotell där verkligheten hinner i fatt en. Utan kärlek i Monte Carlo.
Musiken är den varma känslan efter en dag av relationsnostalgiskt återblickande under palmerna, en karibisk knarkdröm framför en greensceen. Den självklara talangen i att skriva en bra poplåt intryckt i viskande analoga synthtoner. Eller varför inte det mest självklara av allt: ett glas champagne med diamanter i botten, stil och klass.

Ses där! Gratis och fritt! Lönen kommer in på kontot strax efter midnatt så det kan du inte skylla på…

Tillsist:
Och för några timmar sedan släppe Azure Blue första låten på Soundcloud!

The Catcher in the Rye by Azure Blue

Jerry Boman

Liveklipp: Wildbirds and Peacedrums på Strand

Strands hövding Conny C Lindström går upp på scen, iklädd en kortkaftan som skulle göra Ebbot avis vilken dag som helst, och presenterar bandet. Han försöker få igång publiken, förklarar att bandet som kommer faktiskt kan vara ett av världens bästa. Ingen reagerar eller reagerar ytterst lite. Tillslsut ger han upp och avslutar med "Fan va stiffa ni är, men här är dom ändå: Wildbirds Peacedrums!"

Och nog är det så, vi för står inte riktigt. När jag såg W&P tidig vår 2007 i en grotta i Göteborg gjorde de så stort intryck på mig att jag kände mig tvungen att gå hem. Andreas Werliin och Mariam Wallentin gjorde stor musik med hjälpa av nästan inget alls. Om jag förstod? Nä, inte precis. Jag kunde verkligen inte förstå vad som knockat mig så, hade någon teori om att "alla människor har en grund rytm och W&P träffar precis rätt". Jag är inte så säker att det var rätt, men alltid var det något.

Spänningen var hur som helst stor inför spelningen på Strand.

IRL/IVR: Att tala är guld

Valitse otsikko suomeksi käännettynä/Klicka på rubriken för finsk översättning

Jag stod och vägde. Regnet låg i luften, fick rapporter om vatten från skyn över andra delar av stan, det kunde bli fiasko att söka sig mot Trädgården. Samtidigt lockade Kites svarta synth. Passar till regn och jävelskap. Passar till feberfrossa och skavsår. Och deras nackhårsresande cover I give you the morning...

…går till Strand. Innomhus. Får bästa platsen. Byter ord med Sveriges bästa radio (som sände live från stora lokalen) och klubbfixaren för kvällen. Mokoma och underbara tidningen Sheriffi kalasar. Båda har fokus på landet i öst, landet vi glömmer bort minst en gång i veckan. Landet som bara är en fylleresa bort. Landet som gett oss världens bästa design. Världens bästa glaskonstnärer. Finland.

Allt är som en svensk klubb. Fast annorlunda. I djbåset står DJ Tixa. En man på några runt de 50 som lirar allt från märklig analog elektro till barnvisor. Över det hela snackar han. Säger saker på bruten engelska: The windows are closed. Closed are the windows. Look out. Don´t get out. The windows are closed.
För svårt att förklara. Väggen pryds av hans konstverk, färglada collage, djur med hattar, ensliga vägar brutalt sönderklippta och streckteckningar.
The windows are closed.
Det är den bästa dj jag någonsin stött på! Han får mig på gott humör! Härmed är det så 09 att bara spela låtar som alla känner till. Samt att hålla käften och se cool ut. Poesi, konst och musik för evigt!

Zebra and Snake är Matti och Tapio från Helsingfors mörkaste gator. Klubbar där endast argon tillåts lysa. Skuggfigurer i trånga korridorer, klaustrofobidrömmar och skottsäkra glas med sprit. En bardisk av metall svävar över betonggolvet. Vattenskulperade vägprydnader i aluminium, ständiga nivåskillnader och soffor av plast. Synthanthems med Seinfeldbass. Uppitchade melodier och hårt komprimerade dansbeat. Effektivt. Tapios röst har det som många andra saknar, en djup dödsbringande klangbotten. Även om det ser ut som om han inte riktigt fattar det själv.

Zebra and Snake tar sats från 80-talets synthpop, rundar 90-talets glättiga färgelektro och landar under applåder i 00-talets androgyna discogolvslyftare. Det passar sig inte alls i Strands bardel. Det är bra som fan, men ett rejält dansgolv hade hjälp. Några lyckas ändå röja bort bord och få till en liten spontansdans under bandets The Colours.
En natt på ett kicksökande festivalfält hade Zebra and Snake hyllats likt kungar. För kungar är de.

En liten verklighets uppdatering bara: Scenkläder. Jag tror inte jag behöver skriva mer än så…

GÖTEBORG: Hela det här eventet återupprepar sig i natt på Ritz! GÅ DIT! 



Tillsist:
Genom en sjukt genomtänkt Facebookkampanj har alla lånat sina öron till The Adventure Of. De har talat IVR. Uppmärksamheten är inte mer än rätt, sommaren är här och samba är hett som vanligt.

TAO är den dansanta versionen av JJ, den gladare versionen av nya Club 8 och ett elektroniskt huliganäventyr för Vampire Weekendfans.
Bandet är valda delar från två favoritband, Vargpakten och Hufvudstaden.

Nu gör vi så här, vi lånar TAOs pr-teknik och röstar in dem till Som en dröm-festivalen!

1.
Markera och kopiera följande text:

Jag skulle bli så glad så glad om The Adventure Of fick spela! Jag lovar på min mormors grav att jag kommer dansa och le!
Här kan ni lyssna och övertygas: http://www.myspace.com/adventureofswe

2.
Klicka här!

3.
Scrolla längst ner på sidan du kommer in på och klistra in texten där.

4.
Säg åt alla dina vänner att göra samma sak!


Jerry Boman

Jag blev en blöt fläck

John Grant tar oss med brallorna nere. Vi hade hört låtarna på nätet men inte riktigt fattat. De var ju i ärlighetens namn inget superspeciellt. Lite försiktigt sådär.

Sedan satt vi där under gatan, under betongen, och blodet forsade ut i våra ådror. Vi kände värme, vi kände den innerliga känslan av ett sant geni. En röst från den ensamma gatan, från de olycksaligas hemmagård. Så uppriktigt.
Han spelade piano likt ingen på mycket länge spelat piano. Dovt och olycksbådande. Johns förbannelse kommer drabba även oss tänker vi.
Vi satt vidare och fick ett extranummer. Något av det vackraste jag hört, helt acapella. Han förklarar att han inte kan spela piano så snabbt om han ska sjunga med inlevelse. Det är precis det han gör, det är så mycket inlevelse att jag sjunker ner genom stolen.

Jag upplöstes som person när John Grant sjöng. Blev en blöt fläck.

Tillsist:

Det finns en fin intervju med John på Gimme Indie. Där listar han också sin favoritmusik från Sverige. Mycket Abba. Men även Kent på engelska.

Gimme Indie är förövrigt det bästa sedan internet föddes. Eller något i den stilen.

Jerry Boman

En strand, en grotta och Havanna

Det var en trevlig nyhet att Almost Famous numera håller till i Lilla Hotelbaren istället för på Nalen. Närmare för mig. Som vanligt står scenen på helt fel ställe, men det är så tråkigt att påpeka att jag skiter i det.
Tre akter hade kunnat bli en helkväll, men redan på förhand förstod jag inte riktigt vem som satt ihop dessa tre. Ingen kan ha gillat alla tre med hedern i behåll. Jag valde att bara titta på nummer ett.

På en parkbänk i Havanna sitter John Lennon staty. I en avslappnad pose med stelnat hårsvall och uppknäppt skjorta är han sinnebilden för en harmonisk snubbe. Han ser väldigt tillfreds ut ,John, där han sitter. Blickar bort i horisonten utan att titta på något speciellt. Tittar man lite närmare på statyn är det något som inte stämmer, Lennon har inga glasögon. De karakteristiska runda som en hel värld kopierat för att få en smula coolness i livet, är borta.

Anledningen till att han inte har några brillor är enkel, folk snor dem hela tiden. Men inget problem utan en lösning, numera sitter det en vakt bredvid John och ber man honom så fiskar han fram brillorna ur fickan och sätter dem varsamt på plats.

Jag gillar band med namn som berättar en historia, som får mig att leta reda på saker. Jon & the Spectacle har precis gjort det. Annars hade jag aldrig hittat den där parken eller läst historien om vakten. Fantastiskt! (jag har alltså inte en susning om det är just därför de heter som de gör, men visst vore det roligt!)



Jon & the Spectacle har en stor stjärna, sångaren Jonatan Permert. Han tar all uppmärksamhet, trots att scenen är femton centimeter hög för han sig likt en Way Out West-artist. Utan att det känns konstigt det minsta. Det är mot den där festivalen mina tankar går när jag ser dem, det går inte att undvika liknelsen med Vampire Weekend. De svintäta afrikanska/tropiska rytmerna finns, de luftlätta gitarrspelet och så en smula synthljud på det.
Det är bra som fan! Och när VW nu inte riktigt lyckas följa upp sina egna framgångar så träder det här gänget in och fortsätter. Jonatan Permert adderar också en smula desperation till baket, det är på allvar på ett annat sätt. Där VW är ironiska och lätta, där ser Jonatan mörka moln. Det är Beach Boys på en skitig oljehamnsstrand i februari. Blöt sand och skavsår.

Låten Kiss and tell aspirerar på jul, den där tragiska julen som bara är ångest för att allt ska vara så jävla mysigt, perfekt. Det vill säga den svenska julen.

Cyklar vidare till Strand.

Vera Vinter gör rakt-på-sak musik för alla som är ensamma och melankoliska, de som hellre ser isen som ett fängelse för vattnet än som en spegelbild av himmelen. Med ett stort band, cello, skolsalspiano och enkel marschtrumma bygger Vera upp en värld som är varm men bedräglig. Att sitta där i sitt uppvärmda hem, mysigt, men utan vän.

Det är bra men jag blir en smula mätt. Det är lite för mycket rakt på, utan att vara tillräckligt rakt på. Som om det vore en skir vägg mellan oss och henne. Ett filter, påtvingat eller medvetet, som inte ger mig hela sagan. Synd. För ibland glimmar det till, som i låten "Paris". En berättelse både personlig men också uppfordrade. Sitt nu inte där på ålderns höst och säg att jag inte varnade dig. En mjuk spark i röven så man gör något.

Gillar bäst "Överallt" och raderna "överallt finns det händer som ingen håller i den här jävla stan". Vackert och hårt.





I början av november fick jag ett brev från Staphan O'Bell. Han hade hört att jag flyttat till Stockholm, och han hade hört att jag körde någon liten klubb och han ville spela. Jag lyssnade, och lyssnade, och lyssnade. Men inget fastnade. Jag har utvecklat en total fobi mot artister som på något sätt har med "hustak" i sin lyrik. Det spelar ingen roll om det är på svenska eller på engelska. "Hustak" är en utsliten kliché för den eviga ungdomen, känslan av att vara förmer, högre upp och onåbar. Första låten heter "From my rooftop"…

Står på Strand och ångrar mig som fan.

Här står en man, enkelt, rakt upp och ner. Inga krusiduller. Förutom en man till som vackert plockar på mandolin eller bas. Men det som rör upp himmel blå är rösten. O'Bell är vackert nasal, mjukt diskatig och genomträngde.
Små melodier sipprar fram, precis som vatten har de en förmåga att tränga sig in.

Så tänker jag då på var denne man skulle passat bäst. I vilket forum och på vilken plats.
Jag ser en grotta framför mig. En svagt upplyst grotta, där stalagmiterna kastar långa skuggor och akustiken är mullrande. Mitt bland dessa stenspetsar, endast i hjärnan farliga, skulle han stå. Enkelt och nära.

Jag vet inte, den här texten säger kanske inte dig ett skit om hur det lät.

Sist men inte minst, JA han är väldigt lik Olle Ljungström…

Tillsist:
På tal om Olle Ljungström, han var med och fick pris idag: Årets reklamlåt. Nu är det ju inte hans låt, men jag har då aldrig hört någon tolka den så bra!




Tidningen Resumé var med på ett hörn i tävlingen och så här motiverar man det hela:
"En reklamfilm som är byggd runt musiken. Och inte bara runt musiken, utan även runt artisten. Det är ett djärvt grepp att låta en sargad sångare, som varit öppen med sitt alkoholmissbruk, tolka en spritromantisk låt av nationalskalden Bellman för att varna om alkoholens risker är genialt. Ingen annan artist och ingen annan låt hade kunnat föra fram IQ:s budskap med samma trovärdighet. Budskapet träffar rakt i levern."

Fint att någon vågar.

Jerry Boman

Från korset byggde han en bro för att sätta oss fria

Det sägs att det är på livespelningarna som artisterna ska bli rika. Nu när alla laddar ner eller lyssnar lagligt för en minisumma pengar så är det på scen som artisterna ska få lön för mödan. Jag tycker band ska ha pengar för att de spelar, så klart. Ibland kanske det inte finns så mycket pengar att hämta, mindre band får kanske nöja sig med mat eller dylikt, men lite större ska absolut ha stålars.

När då [Ingenting] bjuder på en gratisspelning för att fira sin nya platta Tomhet, idel tomhet är det ju i sig väldigt fint. När de sedan gör det utomhus, under Liljeholmsbrons bastanta betongstoder och perspektivriktiga vägbanor blir det väldigt trevligt. Och när de till på köpet har ljussatt stora delar av bron, slängt blinkade lysrör i vattnet, kör proj på betongen och har den bästa scen jag någonsin sett, det är lastpallar med plexiglas över och så en massa lysrör där också... Ja, då blir det hela så overkligt fint att jag egentligen bara vill ge dem alla en kram. Men jag är för blyg som vanligt. (om någon känner någon i bandet så kan ni ju hälsa eller så).


Lyssna på det broreverbet!

Allt är surrealistiskt, här står man mitt under en bro i centrala Stockholm, hösten börjar göra sig påmind och så spelar ett bra band två meter fram. För jag ska väl kanske säga att musiken blev snäppet bättre än normalt. För även om [Ingenting] sjunger om kristna prylar ibland så är inte kyrkan deras plats. En bro blir deras självklara kyrka, akustiken passar perfekt! När Sibille Attar i en sång sjunger det mesta själv blir det överjäkligt bra, hennes ord rullar över vattnet, studsar mot stål, järn, sten och kommer mjukare än någonsin tillbaka. Likt en ensam jojk mellan två klippor innefattar den rösten, den här kvällen, all all världens ensamhet. Frivolts-vackert. Jag rös.



[Ingenting] gick den här kvällen flera hundra trappsteg upp, mot min absoluta himmelspunkt över det bästa jag hört. Helt jävla genialt att ställa sig där under bron!

Bäst var Dina händer är fulla av blommor... utan någon like.

Ja, just det. Nu betalde vi ju inte för oss för den här spelningen...så... Ut och köp i affären och in på internet och köp!


Bra med folk!


Efteråt bjöds det på oblat på Strand. Verkligen.

Tillsist:
Eftersom nu [Ingenting] har sånt flow och Dina händer är fulla av blommor är en så bra låt så går det från och med nu att se just [Ingenting] på en spårvagn!
The Tram Sessions är platsen men det vet du vid det här laget! Över 30 klipp med band på spårvagnar ligger uppe nu!

Jerry Boman

På bryggan.

Jag gick till Strand och träffade Boris & The Jeltsins:



Jerry Boman

På tredje dagen uppstånden

Det hela är väldigt enkelt.
Shugo Tokumaru kommer upp på scen och sedan börjar miraklet.
Den ständigt leende ödmjuke killen från Japan dödar allt vad folkmusik, leksakspop och i viss mån blues heter. Han styckar upp dem och syr vackert ihop den till musik som bäst kan liknas vid vårens första egenodlande apelsin. En solvarm mix av skog och storstad. Av hav och land.
Shugo och hans band leker fram de finaste/smartaste popen du någonsin hört. För du har garanterat inte hör musik som låter så här förut. Men samtidigt som det är avigt så är varje ton helt på rätt ställe. Lite som att komma hem fast man aldrig varit där. Som att berätta den bästa historien för sig själv trots att man inte hört den förut.

För han sjunger ju ändå på japanska. När jag lyssnar lite noggrannare så kanske det är är engelska...Tror jag, jag har inte en susning. Och kanske är det skit samma, för allt ligger i musiken. I "Parachute" skulle Tokumaru kunna sjunga på vilket språk som helst, för den låten kan alla förstå. Var enda kotte fattar att den är bra. Från Peking till Peru.

Mot slutet byter Shugo sin gitarr mot en ukulele och spelar... Video Killed the Radio Star! The Buggles megahit med överdrivet asiatisk frånvaro av bokstaven V och R, "Ledieo Killd Le Lejdiosta". Fantastiskt roligt och så jävla charmigt!

Shugo Tokumaru gav mig något viktigt den här sommarfredagen. Han gav mig glädjen till musik en ny skjuts framåt. Han visade att det fortfarande finns harmonier som ännu ingen hittat, att det finns en hel skog av popmelodier som bara väntar på att utforskas.
Amen på den!

Tillsist:
En liten notering från torsdagen.

Helgen börjar på torsdagen. Genom regn tar jag mig till Debaser Slussen, Terrys klubb Falling and laughing kör inget band den här kvällen så jag förväntar mig bara lite häng. Det blev det, träffar trevliga människor, det spelas go musik och allt är bra. Terry med gäster kör blandat och det är ofta kul, dvs de har humor alla tre.
I det bakre rummet håller en annan klubb till, mer tatueringar och en jävla massa mer skinjackor. Ett band spelar oxå, får höra att det är sångaren från Mazarine Street... Bandet heter The Palms och är totalt meningslösa. Vad håller ni på med? Jag lämnar dem där med orden: Tjoho, det är 2009 nu! Wakei Wakei!

Jerry Boman

Synd på bra musik.

Namndoppartid:
Alice Luther-Näsholm spelar i After School Sport. Så här bra är de.
Nu gäller nytt band, Museum of Bellas Artes, tillamans med en eller två till. De tolkar bla The Sapphires "Who do you love". En låt av ett generic Motownband från 60-talet.

Nutid:
Inledningen är strålade, rök och snygga ljud. Hör jag en subtil samplingshylling till Michael Jackson? Musiken är dansant, pop och skönt avslappnad. Tänk TTA och A Camp. Tänk sommarnätter utomhus med folköl.
Sen kommer sången, en sång som på nätet är helt perfekt... Det rundar, det låter sjunget genom en mössa, det rundar igen och det kastas på så mycket reverb att inledningen till Broder Daniels Whirlwind framstår som torr.

Det är en sorgens dag för ny svensk pop. Det här var inte värdigt Museum of Bellas Artes, jag hör att det är så mycket bättre. När jag gå lite längre fram i lokalen hör jag en högtalare är helt spräckt. Det hade kunnat funka med vilket poppunkband som helst här nere, men nu. Nä.

Jag har lyssnat på "Who do you love", imponerats av dess hänsynslöshet inför originalet, av dess förmåga att plocka upp nutidstendeser och placera texten i ett storstadsklimat 2009. Känt mig placerad på trappsteget, emogråtandes med en fråga i skallen. Lite för full och lite för emotionell. På Bonden Bar den här onsdagen finns inte ett spår av det.

Resten av låtarna följer samma, det är bra musik men världsrekordet i mossigtljud slåss var tredje minut. Det är inte bandets fel. Synd, så synd.
Åh, det är så trist att skriva om ljudet, men här var det faktiskt befogat.

Ge nu Museum of Bellas Artes en bättre scen så ska ni få se på storverk!

Tillsist:
Shugo Tokumaru! Fredag! Strand! Svenska Musikklubben! 1-2-3, sålt till damen och herren med smak, var ni än bor! Hepp!

Tillsist2:

Gåshud.

Jerry Boman

Nästan, nästan, nästan.

Stockholm upplever nu de varmaste dagarna sedan... ever! Bara jag andas blir det svett runt munnen.
Skönt då att Strand finns med närhet till vattnet. Igår var det premiär för Coles Corner... eller ja, de har ju varit på Pet Soundsbar förut men nu har de kommit upp i ljuset. Sandra Bergman & Erik Dellgren känner ni ingen från Send in the clowns på Debaser Medis.

Det var egentligen meningen att fina Sherman skulle spelat, men det blev inställt. Inhoppare i sista minuten blev istället Panter.
Vi tar det så här på vollybolly, jag orkar knappt tänka:

Panter är väldigt nära att sätta de finaste sommarlåtarna du kan tänka dig. Lata dagar vid vattnet med en sliten bandare, kalla öl i en hink med vänner. Men det är bara nära, för precis samma sak som har hänt med Shout Out Louds så verkar de här fem gentlemännen börjat tänka för mycket. Haft lite för mysigt i replokalen. Färgen flödar, motivet suddas likt en nymålad tavla i regn. De sitter inne på en massa goa grejjer, det hör man. Fast på ett väldigt effektiv sätt döljer de det. Det handlar om att våga tro på sin idé, att skala av. Alla behöver inte spela hela tiden.

Men vem vet, det här kommer förmodligen en massa personer gilla. Frågan är bara om någon kommer minnas det när de hört det. Jag hittar inget att hänga upp min upplevelse på. Vad skall jag vissla till?

Vad som bjuds på Coles Corner resten av sommaren hittar du här.

Tillsist:
Ikväll blir det Strand igen, Ram Di Dam spelar och allt är gratis. (om man tänker att Allt är inträdet...) Man bör nog vara där i tid, RDR spelar tydligen tidigt. 21 öppnar det hela.

Imorgon fredag blir det stor premiär för Ny klubb på Sugar Bar (karta). Ett husband kommer tolka sina favvolåtar! Låter som en grym grej! Ny klubb känner ni igen från GBG, det är mycket gubbrock och oldies som ljuder. Man kan ju ana att de flyttade efter mig... Nä men ärligt, jag har börjat gilla det Ny klubb gör, alla andra spelar ju fan ändå samma jävla indiehits överallt. Då är det skönt att någon kan dra i väg en av världens bästa låtar, "Fun, Fun, Fun med Beach Boys", bara sådär från höften!

And shell have fun fun fun til her daddy takes the t-bird away

Från 21 gäller där oxå och hela vägen fram till 03.

Tillsist2:
Skriv upp söndagen den 9 augusti i kalendern. Då kommer du som bor i Stockholm vara upptagen. Mer info om tid och plats kommer.

Tillsist3:
Bjuder på ett riktigt fint band som jag fick reda på idag: Raketen! Nick som du känner igen från Everyday Sensations och Den stora sömnen har fått till en riktig fin liten sommarlåt. Passar perfekt heta nätter.
Visste väl att det fanns folk som kunde göra goa grejer i Stockholm också!

Jerry Boman