Visar inlägg med etikett Avtalet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Avtalet. Visa alla inlägg

LISTA: Här är de bästa svenska poptexterna från år 2011

0 kommentarer


Att sätta ord på vad man känner är själva kärnan i lyrik. Kanske vill man också att de som läser och lyssnar ska uppleva samma saker som en själv. Eller så vill man att de ska uppleva något helt annat. Men själva nollpunkten är behovet att uttrycka sig och förmedla det.

Jag har vänner som ibland lite slarvigt säger att orden inte betyder något. Jag tror dem aldrig. Att orden i en poplåt inte skulle betyda något det är för mig helt främmande. Musiken är viktig, den skapar ram och rum, men där inne behövs möbler, verktyg och maskiner. 

Ibland kan dessa maskiner stå fritt fält, utan ram eller rum, men med musik blir det en större helhet. Inte alltid så att det blir bättre, ord kan ge sig av på ensamresor, men med musiken händer något. Och det är just det här mötet som är spännande. Att då säga att orden inte betyder något är som att säga att musiken inte betyder något. Som att kväva en hel värld. Armageddon.

Förra året satte jag ihop en lista med 2010-års bästa poptexter. När alla andra (finns få undantag) listade bästa låtarna och bästa albumen ville jag gå lite djupare, längre in i artisterna, till det där som betyder mest för mig. Orden. De svenska orden, den svenska poplyriken. Jag ville lyfta orden till nya nivåer, få folk att lyssna, att läsa. För mig har orden alltid varit viktiga. Livsviktiga.

 

Artisten som skrev årets poptext 2011.
Om man ska spana efter trender bland all svenska popmusik värd att lyssna på så är det tydligt att det blir mer och mer privat. Nu är vi långt inne i sängkammaren och rullar. Länge har vi ju levt i den villfarelsen att text på modersmålet per automatik blir närgången, mer intim. Nu börjar man se att så inte alls är fallet, det krävs precis lika mycket våga som att skriva på engelska för att bli riktigt nervpirrande på svenska. 

Kanske beror det på att vi ständigt utsätts för alla möjliga språk. Engelska och diverse minoritetsspråk såklart, men också sms-språket, chatt-språket och twitter-språket. Språk som utvecklar svenskan. Vi börjar helt enkelt se vanlig svenska som något främmande. Då gäller det att som textförfattare bjuda på det bästa av det bästa om man vill greppa tag och ruska om, att bjuda in alla de här nya språken, blanda och ge. Brassa värsta fyrverkeriet konstant. 
I linje med detta kan jag se en rörelse bort från den traditionella hjärta-smärta lyriken, artisterna anstränger sig mer nu. Hittar nya ingångar för att beskriva det fantastiska vi kallar livet. För när världens hemskheter kommer närmare än någonsin blir ett litet uppbrott inte så speciellt märkvärdigt.

Listan från 2010 blev tretton vackra textblommor lång, uppväxta i den svenska poptextfaunan och jag tyckte att Ludwig Bell var den bästa vaktmästaren i växthuset under hela förra året. 


Här är en ny lista, 2011-års bästa poptexter på svenska, även denna tretton textblommor lång och vacker. Närgångna och ärliga texter, vissa skrivna på plakat och andra på trasiga lappar. Ett hopp om förståelse eller en vilja att förändra.

Mycket nöje!


Livevideo: Avtalet och censur

1 kommentarer


Igår var det släppkalas på klubb Dirty Days, Avtalet var klar med skivan "18 februari" och kännde för att fira det med oss. Avtalet har jag hyllat tidigare så det var kul att få vara med när en ny skiva föddes. Det bjussades på tårta och spelades bra musik:



Apple är roliga: Avtalets skiva finns på Itunes men där har låten Kulor av bly fått namnet K****r av bly! Mycket lustigt! Vad är Apple rädda för?
Själva skivan är en rolig historia: Varje person som köper den måste skriva sitt namn på. Roligt! Jag fick den stora äran att vara först ut, så det ni ser är Avtalets första skiva, första exemplaret!
















Kommer bli ett samlarobjekt!

Jerry Boman

Film: Avtalet & Prins Eugen

0 kommentarer


Två av landets bästa band stod på scen i går. Platsen var Södra Teatern i Stockholm och klubben heter King Kong. Så här såg det ut:






Sugen på mer?
-Avtalet-
-Prins Eugen-

Allt som händer på Klubb King Kong hittar du här.

Jerry Boman

Kan bara vara härifrån

1 kommentarer

Bookmark and Share




Jag har redan uttryckt mitt gillande för Avtalet. De var Parklifes bästa band och nu var det så dags igen. Avtalet är slå-in-öppna-dörrar-bra! Och Avtalet är ett band som bara kan komma från Stockholm. Låt mig förklara: En av låtarna heter Disponibel, en punkpop dänga, vass åt rätt håll. Och det är här städerna kommer in, för en sådan här låt hade varit helt fel om den tex kommit från Göteborg. Det krävs en viss undermedveten överlägsenhet för att ro hem den texten.
Det går inte att komma från staden som ständigt kämpar i underläge, det kan handla om andra städer också, men att komma från Stockholm gör att man bygger in någon sorts överlägsenhet, även om livet är kasst vet man att man sitter på alla svaren. Men säger liksom inte förlåt så ofta. Så, Avtalet gör alla rätt precis nu!

Al, Marc & Sandy gör lågintensiv sommarmusik. Det är bra. Ett sånt där band man bara måste gilla, för deras melodier och snygga arr. Klass och kvallité!
Någonstans får jag bilder av romantiska komedier på någon utomhus bio. Nollbudgetfilmer med fantastiska soundtrack. Mjuka gulröda toner över putsade stenfasader och äldre bilar framför ingången. Klassiska människor glider runt och läser gamla Sound Effekts. Sensommar och solen ligger lågt.
Och så låter det ormbunke. Stora fält av ormbunkar, morgonvåta gröna blad mot dina ben. Kvällen är borta, bara spåren på bordet vittnar om en hejdundrade fest. Det är tyst. Du rör dig genom ormbukarna, de slukar dina ben och du drömmer om den stora kärleken som rymde med din polare. Men mest är allt inspelat på dubbelhastighet och nerskalat till slowmotion. Vackert. Vackert.

Tillsist:
Roligt när saker jag berättar får utrymme på andra sidor! Både Göteborgsposten och Devotion Magazine skriver om Håkans planer på att spela in den nya låten.
Då vet du var du ska hänga för att få de senaste nyheterna! Här verkar vara ett bra ställe eller hur?

Tillsist2:
Jag tjatar lite till om Gimmeindie, webbradion som webbradio bör vara! Just nu har det ramlat in en massa spelningar från Emmabodafestivalen. Vrid upp ljudet, greppa en ljummen öl och dröm dig tillbaka.
SAMT: Du kan nu förhandslyssna på Ludwig Bells kommande skiva på Gimmeindie! Fantastsikt!

Tillsist2:

Finast prylar just nu: Popadelicatröjan och Gimmeindiepåsen.
För er som inte riktigt fattar tröjan, kolla HÄR.  Närbild på det hela HÄR.


Jerry Boman

Bra plats och bra musik

0 kommentarer

Bookmark and Share
Klicka för större panoramabild
35 grader i skuggan… mer behöver man inte säga. Jag har inte orkat tänka de senaste dagarna. Men i helgen var det i allafall Parklife, en minifestival jag faktiskt besökt alla gångerna så länge den varit i Stockholm. Först vid Gullmarsplan, sedan i Kransen. Inget slår dock årets plats, Kungliga Borgen på Gärdet! Helt magisk plats! Ett stort rosa hus som är en balsalong, två mindre byggnader som också är rosa och ett stort tält där scenen höll till. Perfekt!

Bra grejer:

Little Children smyger igång festivalen med tystlåten, nästan viskande sång. Linus Lutti med band är på samma gång nostalgisk pop, samtidigt framtidens jazz. En rullade ton som tar sig från gitarren, mot ståbasen och in i den enkla trumpeten. Linus sjunger som om han vore belagd med vite, tyst men ändå gripande och jag lyssnar noga på varje ord. Det är lika enkelt som vatten blir is om man ställer det i frysen, lika svårt att förklara varför.



 
Avtalet är friheten ställt mot byråkratin, ordets och musikens med makt att genom intellekt förändra. Kommersialismen är fördummade, ge de det de vill ha. Tar inga steg framåt. Avtalet tar oss framåt, jag lär mig saker och tar upp den knutna näven ur fickan och hytter åt maktens hus. Samtidigt skrattar jag. Avtalet är så löjligt bra, deras Disponibel är ett rakt skott i den snårskog som kallas livet, där allt verkar gå ut på att vara andra till lags, att tjäna samhället efter de regler som någon annan satt upp. En råsmocka in i köttkroppen som kallas vuxen. Så jävla välspelat, välsjunget och så in i helvete härligt! Jag vill ha mer mer mer! Call and response 4-ever!

Han behöver ingen keynote för att övertyga oss om att kärleken är det största och finaste. Joel Alme står där rakt upp och ner. Utan blås, utan stråkar. Utan stora gester. Onlinermästaren Alme radar upp berättelser om lilla livet, om nära saker som för den enskilda blir livsomvälvande och därför större än allt. På samma ärliga enkla sätt som Pris Daniel snackade sig rakt in i hjärtat på oss alla så spelar och sjunger sig Joel in på samma plats. Varje låt är kärleksbrevet du vill ha. Talet du vill höra och talet du vill hålla för att om något försöka förklara din känslor. Jag har svårt att lyssna utan att ögonen tåras. Detta till en enkel man som bara för några år sedan var en lovande hockyspelare. Mästerlig konsert!








Palpitation tar tid på sig, de växer och utvecklas. Ljudet är större, Maria och Ebba har skruvat upp sin egen formel, två gitarrer och en trummaskin, och är nu med både blås och en smula fler ljud. Kvar är alltid den märklig och i samma stund helt genialiska känslan att både vara uppåt och neråt på samma gång. Att både spela på mörker samtidigt som ljuset flödar. Palpitation är sorg och glädje. Inte på samma skiva. Inte under samma spelning, under samma låt. De är sorg och glädje i samma sekund.
De var bra från början. De är ännu bättre nu.



För drygt en månad sedan såg jag Matti Alkberg i Jokkmokk. Då var han mycket lokalpatriotisk och utan att gå över gränsen, han tittade ner mot Stockholm och hånet låg i luften. Den här smällvarma natten på Gärdet i Stockholm tonar han av naturliga orsaker ner den där klockarkärleken för Norrbotten. Det gör inte Matti sämre, spjuvern och uppviglaren Alkberg tar oss i handen och predikar. Inledande Jag Är En Antenn förklarar egentligen allt. Matti kommer alltid spruta ur sig låtar, texter och han kommer här väldigt nära. Jag känner att man i den låten plötsligt stiger i huvudet på Alkberg. Vilket förmodligen är syftet. Men det genialiska är att låten om hur låtarna kommer till är en av hans bästa! Om det nu är genialitet. Jo, det är det, att förvalta det som kommer är precis det som är genialitet.

Jag lämnar Parklife till ljudet av allsång.
Nerverna.
Nerverna.
Nerverna.

Nästa år ses vi igen! Tack!

Tillsist:
Jag och Niklas var snubblade nära att vinna Parklifes tipspromenad... Vi tycker egentligen att vi skulle vunnit. Utslagsfrågan bestod av en burk med två kasettband utrullade. Frågan löd vilken längd banden hade... Vi skrev det självklara: 180 minuter.
De som vann skrev 204 meter eller vad det var.

Men nä, vi är inte bittra...

Tillsist2:
I morgon berättar jag vad jag ska ha den här hembyggda prylen till:












Tillsist3:
Det blir en nyhet till i morgon... En nypremiär. En återkomst. Ett evigt gillade som jag inte riktigt fick ur kroppen.

Jerry Boman