Hospitalet
Johan och Martin har plötsligt släppt tre nya låtar! Efter medverkan på Text&Musik i somras (Kägelbanan/Storsjöyran) så verkar det röra på sig i landets hemligaste/mest mytiska band. Brev från K, Vem sa det? Vem var det? och Det var då heter låtarna och du kan lyssna och ladda ner på hospitalet.se. Deras sida ser helt tokig ut och du får gå in under Musik och rulla längst ner.
Ja, just det, Martin är alltså Martin Hanberg från Sibiria/Vapnet...
Kronprinsen Erik Halldén känner ni igen, mannen som gjorde sig ett namn när han sjöng finurliga låtar på engelska för en herrans massa år sedan. Sen blev det tyst, sen ploppade han plötsligt upp som Kronprinsen och sjöng på svenska. Mycket bra!
Eftersom Erik inte gör saker som alla andra så bestod PR-kampanjen för hans nya låtar av ett sms: "Nu finns min ep Från överallt till dig på Itunes…Gör som ingen annan, köp den!" Så var nu en smula unik och stödköp den här, det är en stycke väldigt fin svensk pop. Länk till Itunes här.
Melodies in mono
Mim har jag berättat om tidigare, Max Ekholms fina elektroniska fjäderlätta värld. When I Fall heter nya singlen och en EP kommer inom kort. Lyssna på Spotify.
Bonusinfo: På Mim:s hemsida kan man se en bild av Max, den är tagen av ingen mindre än David Pagmar. Japp, allas vår Monty är tydligen bra på det mesta.
Framtiden Kristoffer Sundberg är en del av klubben Kvalität, spelar i The Upallnights och Antennas. Men nu är Framtiden här och det är för jävla bra! Svenska smutsiga texter och mycket fina melodier. Framtiden har framtiden för sig vill jag lova, väldigt bra synthpop på svenska! Alltså, det går att göra så många roliga rubriker på det namnet! Här hittar du fler låtar. En Ny Teknik by FRAMTIDEN
Jerry Boman
Nog tänkte du att utmaningen fanns. Att begränsningen gjorde det intressant. Om man kunde säga precis vad man ville säga på 140 tecken, ja då skulle världen öppnas. Vardagen skulle delas med alla, vi skulle komma varandra närmare. Sedan hände något, alla började prata konstant. De här 140 bokstäverna svämmade över, plötsligt visste alla allt. Eller de trodde att de visste allt, de trodde att de berättat allt. Vardagen blev något man berättade på 140 tecken. Allt annat var old. och gårdag. Istället för att föra människor närmare kom distansen, för vem är det man egentligen lär känna genom dessa flöden. En tillrättalagd person som egentligen inte berättar något.
Erik Halldén har ingen Facebook. Jag gissar att han inte heller använder Twitter. Ändå känner jag Erik väldigt bra tycker jag. Det kanske låter exotiskt 2010, men jag känner Erik via hans sångtexter. Från början var det på engelska men sedan ett tag tillbaka på svenska under namnet Kronprinsen. För även om det är ljug hela tiden, vilken jag starkt misstänker att det inte är, så är sanningen den att Halldén är en stor berättare.
För mig handlar lyrik om att berätta historier precis som de är. Eller precis som man tror att de är. Det svåra sitter i hindret om hur mycket man ska ge ut sig själv och sina vänner. Erik berättar allt. Han letar inte absurditeten, han letar inte efter de där märkliga dagarna som går till historien. Han berättar om…i dag. Eller i går. Eller vilken dag som helst. Jag vill inte använda ordet vanlig, för ingen dag är vanlig.
Kronprinsen är statusuppdateringspop.
Det står några personer bredvid mig när UmiUmi spelar. Blandade kön. Deras gemensamma samtal vill jag inte återge, för det är…nu ska jag säga…riktigt pinsamt. Det tycker, håll i er nu, att UmiUmi aka Anna Berglund "går för långt". Under en kort stund funderar jag på att ge mig in i debatten, man det skulle bara sluta med ilska.
Både i ord och musik får Anna mig att tänka på Edith Södergarn. Något i det svarta, i intensiteten, i detaljerna. Styrkan är genomträngde. "Söder Om Söder" börjar med olycksbådande stråkar och fortsätter med en text om ensamheten. En storslagen text. En gripande text. Ord som utan att döma berättar om tomheten mellan två människor. Söder om söder blir en krigszon, en urblåst skelett av känslor.
Det är bedårande vackert.
Anna Berglund går inte för långt. Hon går precis rätt. Spelar på rätt filer. Uppgivet. Nattens sanningar som de flesta inte vågar tala om. Det är inte skitigt, det är vackert om man som jag har fallenhet för människoöden utanför discobollarna och champagnens ljug.
Det är bedårande vackert.
Tillsist: Det där var alltså sista Klubb King Kong på Sjöhästen. Men INTE sista Klubb King Kong. De kommer flytta till nytt ställe. Så sitt ner i båten.
Jag trivs bäst, onykter. Det är den bästa av alla tillflykter.Jag är inte någon alkoholist, men ibland är bara staden så jävla trist.
Så börjar låten Varulv med Legenden från Norrköping. Rösten spricker, samma uppgivenhet, det-enda-rätta-allt-jag-kan-göra-känsla som i Håkans "Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din". Resten fortsätter med samma verklighets prosa, en tjurrusning av småstad träffar mig. Jag ser framför mig anthemkänslor, knutna nävar i luften när Legenden sätter den här låten live.
Det är smutsigt som fan. Torr betongdamms-smuts blåser rakt ut med de spikade trummorna, blodiga armbågar efter nattens språng, alla måste ha benskydd. Legenden är Mad Max i neonljus. Post-svininfluensa pop när solen gick ner. 28 dagar senare. Ensamma kvar tar de vägen via replokalen istället för att går hem, där barndomens krav och tyllgardiner väntar. De äter hellre grus än ostfralla. De är inte tuffa. De bara är.
Tillsist: Inte missa sista Klubb King Kong på Sjöhästen på lördag! Alltså, inte sista King Kong, bara sista på det stället. Umiumi och Kronprinsen visar att svenska är det enda rätta!
Lyssnar på lite nya Kronprisen låtar som kom seglande. Texterna står inte långt i från Vapnets berättande med bitter eftersmak, bitterhet som något positivt. Det tillsynes vackra som är livet är ändå helt dumt i huvudet. Inbäddat fluffiga karibiska rytmer täcks av realtidspoesi.
Umiumi spelar i samma klass, det är verkligheten. Utan censur. Vackert. Vackert. Kolsvart med självförtroende.
Ni vet hur det är, varje litet band berättar mer än gärna hur de tappade bort sina instrument på Åland, hur de bokades fel och togs för ett dansband, att de minsann söp med Kent innan de var Kent eller hur de en gång spelade för en person. Just den sista historien brukar berättas av artister som numera är stora och berömda. Som för att hålla kvar tanken på att de fortfarande har fötterna på jorden. Eller kanske är det bara ett ödmjukt att se på framgången, man kan när som helst ramla tillbaka till de små scenerna. När som helst kommer den där en-person-i-publiken spelningen.
Okej, jag tar det rent upp och ner: Klubb Frimåndag hade sex besökare i måndags. En av dem var jag, en annan Erik Halldén som kallas Kronprinsen när han sjunger på svenska och så fyra personer till som alla var Eriks kompisar. De två första kom på åtta slaget prick… sedan var det tomt…tomt…tomt…tills de andra två trillade in vid nio rycket.
Ja, precis så var det. Vi var sex personer.
Det där är egentligen skit samma, jag fick nya vänner den där kalla måndagen och det är större än att ha 150 pers på en klubb. Nä, jag ljuger lite men det är ändå väldigt roligt att få nya vänner. De här fyra personerna kommer jag alltid komma ihåg, för de gick och såg sin vän spela bara för dem. De gick dit för att de i själ och hjärta ville se och höra Kronprinsen spela. Jag fixade ett arrangemang som berörde fyra personer, som gav dem ett minne för livet. Eller det gav sex personer ett minne för livet. Det är viktigt.
Det gick inte annat än att skratta åt hela händelsen! För det är något stort komiskt över det hela, här sitter fem personer på en klubb som äger rum i en persisk restaurang. De ska alla se en kille sjunga till backtrack i lofi-belysning. Där har ni material till en hel sitcom!
Kronprinsen spelar i Jönköping i helgen och ni kan räkna med att han har en jävligt bra historia att berätta, sagan om den naive klubbarrangören som trodde folk gillade ny musik på måndagar, om han som trodde att en undanskymd gata skulle blomma upp bara han bjöd på fantastisk musik på svenska. En historia om hur han minsann spelade för fyra personer i Stockholm. Plus klubbarrangören/ljudteknikern då såklart.
Som ni förstår, Kronprinsen spelade. Han fick till och med göra extranummer. Kolla på filmen och inse vad ni missade:
Jag var glad. Erik skriver texter, underfundiga och raka. Trots att de ibland är sorgliga historier så slipper man här det obligatoriska tyck-synd-om-mig. Det är sagt och gjort, rakt upp och ner. Väldigt luftigt, som att höra någon berätta mitt framför näsan och sedan enkelt smita ut bakvägen. Musiken svänger mellan karibiska rytmer, om än dämpade under en symfonisk filt. Man skulle kunna säga att musiken mumlas fram, det låter dåligt men tänk er den där fina trallvänliga mumlingen som man kan ägna sig år på våren när solen kommer tillbaka.
Efter den korta, varma, spelningen satt vi kvar en stund och sedan stängde jag butiken. Gick i snöyran till Tranan, lyssnade på Gustav Gelin och Send in the clown-Sandra Bergmans fint utvalda låtar,spelade förnedrings-Loppan och avslutade det hela med ett gott parti SMS-roulette. Som kronan på verket fick jag åka gratis på nattbussen hem!
Så slutade historien om det stora fiaskot som blev en av de bästa kvällarna jag någonsin haft. Nya vänner och gamla vänner. Som ni redan räknat ut: ni som inte var med vet inte hur det var, jag vet bara att ni missade något viktigt.
Nu har jag en verkligt bra historia att berätta nästa gång vi ses.
Tillsist:
Jag kan inte få nog av ukulele! Jag kan inte få nog av kazzo! Jag kan inte få nog av sinnesjukt charmiga och välgjorda musikvideos!
