Nobelpriset i gitarrspel.

He travels around the world in a private jet and he´s got fingers long enough to reach 14 frets He´s got a cooler guitar then I have a silverish Les Paul whit a gig bag He knows the chords that I´ve ain´t ever heard of He´s rich and famus and he´s tall

Så där sjöng skapop bandet Fudge Wax i mitten av nittiotalet. Låten handlar alltså om tjejen som väljer en annan kille eftersom han är bättre på att spela gitarr.
Om killarna i Fudge Wax varit på Heriksberg igår så hade de förmodligen sett killen som låten borde handla om, de hade tappat hakan framför Oscar i Spectroscop. Inte för att han hade en "silverish Les Paul" men hans gitarrspel är det mest konstiga och fantastiska jag någonsin sett. En José González på speed, fingrarna var överallt på gitarren, samtidigt. Ljuden kom fortare och fortare. Ett tag trodde jag att han skulle dra av strängarna med hjälp av enbart friktion.

Om Oscar bara satt sig och spelat gitarr på det där viset, med huvudet djupt bland strängarna hade jag imponerats. Men han nöjde sig inte med det. Killen spelade samtidigt bas med fötterna! Ett sorts stort piano som han i strumplästen lät fötterna snabbt flyga över. Dvs två instrument på samma gång... samtidigt som killen ler och ser helt obesvärad ut!

Jag fattar det inte. Vänner som är betydligt duktigare på gitarr än jag själv fattar det inte. Ingen i lokalen är oberörd inför den här övermänskliga gitarristen. Hur gör människan?!?

Lyssna på bandets låtar, gitarren som låter är alltså live och på riktigt. Makalöst och övernaturligt bra.



Nu är de ju två personer till i bandet, Frida och Janne. Frida känner vi igen från bla Tikkle Me och hennes röst och kvalitéer som låtskrivare vet ju hela världen om. Hon har en helt egen röst och ett eget tilltalssätt, finurliga berättade sånger. Små sagoliknade sånger med klara budskap. Moderna fabler, ibland skrämmande, ofta vassa analyser.

Sen sitter du Janne bakom special special trummor och våra hakor ramlar ner igen. Han spelar så exakt att det nästan blir generande. Pinnarna är på fem ställen samtidigt och han bygger ut det inspelade materialet till en upplevelse.

Med de här tre komponenterna hade Spectroscop lätt kunnat avfärdats som ett "musikhögskoleband". Det är ju så jävla duktiga! Men Oscar, Frida och Janne har lagt till något annat, de gör musik som du inte hör någon annanstans. Det är fragment av stilar, det låter samplat och upphugget. Men när man ser det hela live ser man att allt görs i realtid, här och nu. Som sagt, jag har aldrig sett något liknade. Det är den perfekta korsningen av dansmusik och singersong. En fin kombo konstmusik och popmelodier.



Band två är ett av mina favoriter till årets band 2007. This Is Love är ett enkelt litet band som visar att det inte krävs en massa krångel för att göra berörande musik.

När Annika Forsberg drar igång gitarrintrot till Superwomen vet jag att allt jag tänkte är sant: Det där är typ årets låt! En stor utmärkelse men den där låten har allt man behöver, den är så smart gjord att allt annat bleknar.
En snygg gitarrslinga som gör att man stannar upp, en text som är sorglig med självförtroende och en helhet så perfekt att jag inte riktigt förstår varför den inte finns i varenda mp3spelare.



Nu är This Is Love mer än en låt (ta tillexempel Too Late, som också är en hejdundrade låt), det är också glädje och kamratskap. Jag har sagt det förr, ett bra band behöver alla delarna. Om man i publiken kan se att de där uppe på scen älskar att stå just där, då blir det så mycket bättre. Stefan, Martin, Annika och Philippe utstrålar verkligen glädje.

Jag mår bra efter att sett This Is Love. Riktigt bra.

Synd synd att Klubb Perfekt inte hade fler besökare den här kvällen. Men det är svårt att konkurrera med Timo nere på torget...



Almedal-Adam hoppade in och spelade skivor en stund. Bra skivor!



Bara konstigt...

Tillsist:
I kväll kan man gå till Henriksberg igen och kolla på Sinicess. De delar scen med Texas Terri Bomb...
Så här gick det till när Sinicess spelade på Bengans för ett tag sedan.

På torsdag går vi till Café Stanna och lyssnar på Fantasikrig. Under-täcktet-blipp och dockhustexter.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Att ta ut svängen ordetligt.

Hennes ögon på mig som bensin på mitt hjärta
Jag kramar tändstickor i fickan
bara ett drag mot plånet och jag är förlorad
Hon är fantastisk den där fickan
Det kommer aldrig bli vi/Kapten Hurricane

En svart text, balanserade nära pretentiöst men det blir känslosam trevande nattlivsångest. Alla har varit där, några kommer aldrig därifrån och andra minns saker tydligare än luft i minugrader.

Kapten Hurricane är ett väldigt sympatiskt band. När de den här kvällen spelar på Wish är de påtagligt spända. Eller rättare sagt taggade. Luften är fylld av frustration, det är så mycket känslor som skall ut den här kvällen.

Det hade som sagt lätt blivit pretto, jag menar, vem fan under 40 vågar slänga in en saxofon, ett piano och ett gitarrsolo i samma låt. Samtidigt linda in allt liknelse överlastade texter, sprakade ord som river söder varenda vits. För när bandmedlemmarna utanför scen är sköna typer med glimten i ögat så är de allvarliga i strålkastarljuset.

Låt kulan lämna loppet
För helvete tryck av
Du kan väl göra nånting ordentligt
För din egen skull
Låt de sista drömmarna/ Kapten Hurricane


En stor del av framgången bygger på Christian Johanssons texter, sång och intensiva pianospel. Han ger sina egna ord rum att växa i, pianot är uppskattat allergikliande på min hud. Rösten är en trummhinnedröm.



Men vadå säger du, det här är ju bara en massa tonårsprosa. Ett exempel på oförlösta känslor som bara stockar sig därinne för att sedan likt en hagelsvärm skjuta ner vem som än råkar komma i vägen.
Saken är ju den att det är just precis så, men det är ju däri som tjusningen ligger. Att någon faktiskt vågar brassa på, ta ut svängarna och hejdlöst kasta sig utför.
Kapten Hurricane som fenomen är förmodligen det mest ohippa du kan lyssna på just nu: de är trevliga, de är skojfriska och de skriver låtar som skulle passat i dina föräldrars kassetbandspelare på väg mot en antikmässa.
Men de gör allt med hjärta, väljer inte bort någon. Vem som helst är välkommen att älska.

Jag älskar dem.



Det var roligt med riktigt piano men tråkigt att Christian då fick sitta med ryggen mot publiken...

På lördag har du en ny chans att uppleva Göteborg från sin bästa sida: Kapten Hurricane spelar på Kalejda (ni vet det där lilla hålet i väggen vid Stigbergstorget).


Tillsist:
På fredag är det stort fyrverkeri på Klubb Perfekt, Spectrocope (med Frida från Tikkle Me) och härliga folket i This Is Love. Folk från Powerblade spelar skivor. Viken kväll det kommer bli, två bra bra band och så en jävla grej på dansgolvet!
This Is Love spelade på JOC för ett tag sedan...

Annars kan man ju kolla in Äkta Kärlek på Sticky. Räfven gillar jag inte men Äkta Kärkek: Me like!
Så här var det när de spelade på Kellys för hundra år sedan...

Förfestar gör man på Kontiki med hjälp av Taramasalas fina utbud av pop.


På lördag blir det kanske Scout Nibblett, sönderslagen singersong på Sticky....
eller så går man till Kontiki igen och drar iväg till le Brazil. Kommer nog bli en del spontandans där.

Eller: On Our Honeymoon fortsätter sin mission. Klubben som får en att tro på centrum och pop igen. Den här gången är det The Felt Tips på scen, pepparkakor och glögg på borden.

Oj, vilken länkfest det blev...

Tillsist2:


Bara så ni inte glömmer att The Crashlanders förtjänar allt!


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Tre killar på rad.

Först:
Kanske bara är jag men att döpa en katt till Fender är...roligt. Så ut och leta folk!
Vidare:
Den här helgen hände intressanta och roliga saker. Ni som följer mig här vet att jag mest går på konserter, men just nu är det lite sommartorka och massa annat. Men så mycket bättre en helg kan bli då!

Det hela började i fredags med goda veggospett på Lokal. Hade inte den blekaste om att de kunde fixa bra mat!
Efter det skulle det bli Kontiki...men ryktet om den där barens underbara innanmäte har spritt sig över hela stan, stället var fullt.
Nu kan man ju se det som en flopp, men eftersom jag gillar när det går bra för folk så blev jag bara glad! Alltså, Kontiki ligger ju inte på den mest optimala adressen i stan (strax bredvid Botaniskaträdgården) och det var nog många som undrade vad killarna höll på med när de flyttade från Gamlestan till de, förmodligen, dyrare lokalerna i Ängården.

Så mycket roligare att det verkar gå superduper då! En framgångsaga!
Även om just jag inte kom in i fredags...



Nåväl, sen hade vi ju då lördag. När hela musikutbudet tagit semester så finns inget annat än att dricka drinkar. Det gör man bäst på ett ställe som tar drinkarna på allvar, Tranquilo. Har ju druckit drinkar där förr, deras Bloddy Mary är perfekt under förvirrade After Worker (vad heter After Work i plural?)
Det jag dock inte gjort är att stanna kvar till dansen börjar...

Ahhhhh vilken dans, vilken dans! Bord slängs undan, gardiner rivs ner och samban drar in över oss. Lokalen blir en svettig bar i Sydamerika och ett ställe med fler leenden finns nog inte i hela Göteborg. Det finns heller inget annat ställe där man kan se tre snubbar, vi snackar riktiga latinosnubbar här, dansa inövad dans... på rad. OCH det ser helt normalt ut! Underbart!

Jag älskar samba! Jag älskar att dansa mig svettig och jag kommer komma tillbaka!

Något som däremot är väldigt märkligt och lite synd är att det kanske var fem sex "vita" människor på dansgolvet. Humm kan det vara så att alla skall vara så "alternativa" att de inte vågar dansa? Släpp credskjortan och kasta dig in på Tranquilo! Du kommer dö lycklig!

Tyvärr höll mina vader på att dö under söndagen. Man bör stretcha ordentligt innan man sommar av utmattning.

Kanske man skulle ta och lira lite samba den 1 augusti?


Lyxigt och märkligt.


Sett i allén bakom Storan lördag 02.03...
Hoppas sömnen var god.

Tillsist:
Jag har under någon vecka försökt få ta på Janne Kleman, bokningsansvarig på Hultsfredsfestivalen Jag har epostat och fick sedan hans nummer, från honom själv, men när jag ringde upp ville han inte svara på mina enkla frågor...

Upplägget var följande:

På årets Hultsfredsfestival bestod artistutbudet av 28 % kvinnor. Vad jag vet är vi 50% män och 50% kvinnor i samhället. Även festivalen besöks av 50%män 50% kvinnor enligt festivalledningen.
När jag bevakade festivalen för Allears/TV4 och valde att bara gå på konserter med kvinnliga artister. Jag intervjuade även Lisa Pedersen (spelar trummor med Maud Lindström) och The Bombettes i frågan om manligt och kvinnligt inom musiken.
Man kan enkelt läsa, och titta på tvintervjuverna med Lisa och Bombettes, på www.musikenligtjerry.se eller allears.se/goteborg.

Frågor som jag ville ställa till Janne (som jag även epostat till honom via deras pressansvarige):

1. Det faktum att det bara är 27% kvinnliga artister på festivalen, är det här något ni på Hultsfredsfestivalen tänker på?

2. Varför är det färre kvinnor som spelar, eller är det verkligen det?

3. Vad tycker ni på Hultsfredsfestiven om att kvotera in kvinnor till nästa års festival?


Jag vill på inget sätt hänga ut Janne utan bara diskutera lite kring det här med manliga och kvinnliga musiker.
Tyvärr verkar Hultsfredsfestivalen och Janne inte så intresserade.

Tillsist2:
På fredag drar jag till Säffle! Vilken lineup!
Biljetterna är slut men de har släppt fler, snällt. Vilken fest det kommer bli!

Tillsist3:
Lyssna på följande band den här veckan:

Popmusick
Speciellt Excuse for a lovesong. Eller German Beast.

King Str
Tipsat förr men lyssna på NaNaNa igen...

Spectroscope
Hon har en fin röst Frida...Humm var har jag hört den förut?

Sen kan du gå in och kolla på tre videos här. De du skall klicka på heter Østerbro 1,2 och 3. Kreativt och snyggt som attan!

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg