Sista natten med gänget

Det börjar tidigt, en liten skara människor samlas på Storan för att ta farväl av Klubb Populär. Inget märkvärdigt, bara en klubb som skall läggas ner... Så känns det enda till Anders börjar med orden "jag skall inte hålla något tal" men ändå början har prata och orden fastnar på vägen. Han känner nog samma som vi som sitter där, plötsligt blev allt så stort. Man vet inte vad man har förrän det är borta.

Tre band på sista kvällen:



The Spiritual Negroes är två uttänkta snubbar som kallas Kiki och Jovo. För även om det är fantasifullt, lekfullt och skojigt hela tiden så känns det tillrättalagt. Likt en reklamare som spelar Guitarhero. Dansversionen. Det blir aldrig på riktigt. Det är för smart killar, för lite stolpe ut. TSN är en optimerad kod utan skavanker, ett monster helt utan liv. Eller livet finns där men det är så renderat, en 3D dröm som aldrig liknar något annat än en kopia av skoj.



De finns folk som avfärdar Peter Sjöholm. De känner inte Peter. Han är den varmaste killen jag vet. Många gör anspråk på att stå med vardagen upp till knäna, men det är precis det Peter gör. Ändå är han storslagen på scen, en bländade person. Självsäkerheten sitter mellan raderna i hans inte så sällan träffsäkra texter. Musiken är synthhaiku, bortskalat allt överföd och fokus på det enkla. Med orden berättar Peter om det lilla livet, som vi andra kan skala upp och projektera på oss själva.



Peter gör också tänkvärda covers. Alltså, hur briljant är inte "Flickvän i koma"! Den blir så att säga väldigt obehaglig i Sjöholms tappning. Kvällens roligaste och en av Peters främsta egenskaper, att plocka upp små saker från andra låtar, kom i och med textraden:

Flickor tänker på jobb och skola
Pojkar tänker på Jerry Boman

En tjusig rip från Människor utan Gränsers "Tjejer som aldrig dör", dock inte snott rakt av utan med en ännu större humoristisk tvist. Tack Peter, du gjorde min kväll! Och tack Jon-Erik för originalet!



Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag sett Kristian Anttila, hittade nyss en gammal cd med bilder från 2003, jag var frälst redan då. Anttilla har allt, precis allt: The looks, musiken, texterna och rörelserna. Han är precis som han sjunger, kittlande på alla jävla sätt som finns! Låtarna är överkommersiella samtidigt som Kristian förmodligen aldrig kommer bli folkkär, han är lite för kittlande för massan. Antttilauniversum är blod, sex och en massa dårar.

Den här finalkvällen slår han på stora trumman, på scen står alla artister som varit med på senaste skivan: Vi hittar bland annat Martin Modin som vi känner igen från Detektivbyrån, vi ser Nils Börén från Irene, vi ser Andreas Lindh från Love Is Not My Only Crime m.m. Ett riktigt superband som får allt att bli den där underbara sista kvällen med gänget som vi alla ville att det skulle vara!

Precis när jag tror att det inte kan bli bättre kommer låten, Ingenting, Ingenting...Ingenting! Bättre slut på fina Klubb Populär kan omöjligt finnas! TACK!

Men kvällen var inte slut där, jag fick dansa till Broder Daniel också, nog så viktigt i kristider. Att taxin lurade mig på pengar gjorde inte så mycket, allt annat var så perfekt!

Så var det då över, stort tack tack tack till Mattias, Mattias och Anders för de här åren! Jag vet inte hur ni gjorde det, men ni gjorde det med kärlek till människor. Klubb Populär har varit livet själv, saker har fötts där, saker har dött, folk har bråkat, folk har blivit vänner men framför allt tror jag att Klubb Populär stod för anspråkslöshet. Varannan lördag fanns ett ställe dit man kunde gå och känna sig hemma. Tack väldigt mycket för det, ni tre glädjespridare. och TACK alla besökare som jag lärt känna!

Tillsist:
Lyssnar just nu på en fantastisk version av Hellströms "Bara dårar rusar in", den är inspelad tillsammans med Göteborgs symfonierna och är öppningsspår på en skiva som alla nyfödda i Västra Götaland ska få.
Låten är fin från början, men här sjunger Håkan så mjuk att jag kan skära med slö kniv genom orden. Ibland viskar han nästan.

Universum är ett monster
men det har sparat dig och mig
jag gör vad som helst
för att få ditt liv
att verka bättre

Ni som funderar på att skaffa barn, det kan vara värt att göra det bara för att få spela upp den där låten för den nyfödda.
Nepp, skivan går inte att få tag på om man inte har en nyfödd i famnen. Eller om man har de rätta kontakterna (som jag har längtat efter att få skriva den meningen!).

Tillsist2:
Schlatta ger ut en bildbok med över 500 konsertbilder, överskottet går till Cancerfonden.
Där har du årets julklapp! Några av bilderna var utställda på Storan i lördags och jag är imponerad. Väldigt väldigt fina bilder som spänner över en lång tid, Fredrik Svensson (som han egentligen heter) valde bland över 100.000 (sic!!!) bilder som han tagit sedan 1993. Imponerande är fan bara förnamnet! Klicka in och beställ!

Tillsist3:
25: Dapony Bros gör som traditionen bjuder, spelar på Sticky! Kommer bli ett helvetes party som vanligt!
26: Kontiki har bartömning... Ja, du kan ju tänka dig.
27: They Live By Night spelar på Svanen och jag spelar skivor på samma ställe. Det är typ 10 dj:s/klubbar som samsas/bråkar i djbåsen på Jazzhuset. En halvtimme i lilla baren och en halvtimme på Storagolvet får man, och jag lovar dig: När jag kör kommer du märka det! Några saker har du garanterat aldrig hört på Jazzhuset för. Eller på någon annan klubb heller.
Alla kommer vara där, bara så du vet!

Tillsist4:
Jag tycker ni skall lyssna på "1 just happend" med Fouls. Fick skivan tillstuken på Ritz häromkvällen... Så in i helvete svart, så Manchester och så överbra! Ge mig mer, ge mig allt nu! Död och pina har aldrig upplevts så bra från Göteborg! Klubbägare, boka NU!

Sist av allt:
God jul alla bloggläsare! Ni är alla värda en stor kram! Ni räddar mig!

Jerry Boman

Musik skall vara en upplevelse

Årets julklapp är en upplevelse. Jag tjuvstartade och fick en upplevelse som heter duga igår på Pustervik. Vi börjar med att kolla på lite bilder:







En uppmaning till alla fotografer där ute: Ska du ta bilder av något band under 2009 låt det bli Hammarin & Robin. Det kommer sluta med att du kommer hem med 1000 bra bilder. Jag tog de här bilderna med min lilla pocketkamera så hur bra det blir med en riktig kamera kan du tänka dig!
Inte en stel sekund, H&R är teatraliska på det där fina sättet, överdåd utan att överila sig.



Men det är ju musiken som är det största, H&R gör fet ballong storbandsindie, det är avhuggna stöttiga trumpeter ala Rat Pack. Visselvänliga evergreeens förpackade med moderna ljud. Över allt det här kommer då sångrösten som världen pratar om nu, den mörka sprattlande tillsynes ironiska rösten. Hammarin håller sig dock på rätt sida snöret om pastischen, därmed blir han odödlig. För det är så det är, Hammarin och Robin skriver just nu in sig på Wikipededia, mappade under just storbandsindie.

Nä men nu måste jag skärpa mig, jag gillar Hammarin & Robin larvigt mycket! Hur skall jag förklara? De har satt en ny nivå, jag förstår inte riktigt var det kom ifrån men nu är de här och än en gång känns väldigt mycket saker mossigt. H&R är det nya viruset, muterat så inga mediciner hjälper. De gör låtar som inte låter sig spelas på gitarr… Nu kom jag på en grej! Jag vill att vi samlar ihop pengar till H&R så de kan hyra in symfonikerna! Bränna på med en helt överdådig konsert vid Masthuggskyrkan! H&R håller för det! H&R håller för att överrösta havet, för att driva tillbaka vindarna och ge solen en chans om glansen!

Det är så enkelt, gör bra melodier som vi kan vissla till, bygg ut med stor produktion och spritspetsa med texter som humor. Där satt den! 2009 är Hammarin & Robin år!


Den som ser kopplingen med "Tillsist2" och den här killen vinner!

Tillsist:
Jag har fått Pats kommande skiva (släpps i slutet av februari) i min hand (Tyvärr CRB, du missade din chans…) och det är en i alla mått en fantastisk skiva! Om Almedal utvecklade Håkans musik, de ljusa partierna så slår Pats åt andra hållet på skalan. Det är uppbrott, utbrott och inbrott i hjärtat. Det är en ensam skiva. En svart men ändå lite hoppfull skiva. De mörka tomma grändernas ljudkulis. Jag ber att få återkomma…

Tillsist2:
Imorgon lördag är det Kristian Anttila på Storan. Det ryktas om att ALLA musiker som figurerat på hans skivor skall spela. Kan bli storslaget!
Även favoriten Peter Sjöholm kommer köra några låtar som uppvärmning!
Samtidigt är det sista Klubb Populär någonsin och det kan vara värt att fira av! Eller kallar man det fira när man är lite ledsen?

Tillsist3:
Midsommarfestivalen släpper sina första artister!

Jerry Boman

Rak i ryggen, rakt ner i tiden.

Hoppet är som en resa till Mars
(på Nordpolen)
Allting slutar med en väldig krasch

Ambitioner är som resor till Mars
(på Nordpolen)
De slutar med en väldig väldig krasch

Texten kommer från den bästa låten just nu, det storslagna utanförverket "På Nordpolen" från Nordpolens skiva. När konserten just skall till att avslutas vräker Pelle Hellström ut den här låten och hela mitt liv förklaras. Det är ett gigantiskt ögonblick på Storan. Helt överväldigande. Nordpolen är som det ser ut nu bandet jag kommer växa upp med. För jag har inte växt upp än, jag trodde jag blev gammal när Henrik Berggren blev gammal, men då kom Nordpolen in i livet och allt började om.
Pelle, du är tidsandan personifierad.

Det är en blandad personlighet som ramlar ner på scen, Pelle har på sig en leopadmönstrad tröja, eller skall man kalla det kort rock? Den är i allafall gjord för att synas. Men Pelle verkar inte vilja synas, han drar tröjan över huvudet och gömmer ansiktet. Han visar med hela sin kropp vad det handlar om, visst vill man ha uppmärksamhet, men frågan är vad folk kollar på? Det galna freket eller det missförstådda geniet. Och det är precis likadant i musiken, Pelle viskar ibland fram de största meningarna som du hört. Han vill höras men ändå inte. Ta plats och fortsätta sitta i sitt hörn. Det är en stor upplevelse att se hur en person på ett så bra sätt är sin musik. Han står rak, självsäker. För Pelle har redan vunnit. Men ändå inte. Osäkerheten finns i luften.
Jag säger det igen: det var ett gigantiskt ögonblick på Storan i lördags.



Jag var lite nervös före spelningen, att Pelle skulle gå upp och köra till laptop. Det känns väldigt tråkigt nämligen. Som tur var blev det inte ens i närheten av det! Med på scen hittar man både gitarr, trummor och synth. Mer liv och mer dynamik. Nordpolen tar musiken på scen ett steg från musiken i fil. Bra!

Nu hade jag kunnat fylla ut här med alla tankar om döden och ångest som svämmar över i Nordpolens värld, men sånt där vet ni ju redan. Vid det här laget har väl alla köpt låtarna på Klicktrack och totalt kärat ner sig i den här killen från Uppsala. Då vet ni ju precis allt hur det är och en sak är säker: Vi kommer bli fler. Vi kommer bli så jävla många att vi kan bilda regering och störta hela skiten ner i havet. Nordpolen har satt ord på allt, hur vi känner hur vi är och hur vi kommer att för evigt vara. Det är inget påhittat, inga Ebay-fynd till känslor.

"På Nordpolen" kommer i efterhand rankas i samma division som "Shoreline". Helt klart. De är inte lika men ändå innehåller de samma energi, som berättar stora sanningar. Större än vi fattade just när vi var mitt upp i det.



Det var en helkväll på Storan, först fram var My darling You!. Detta märkliga lilla band, trots att de hållt på nu i tusen och tusen år, ständigt skapande nya underbara låtar, så håller de sig på rätt sida myten. Aldrig att de säljer ut sig. Varje konsert är helt unik och kommer inte igen. Den här kvällen gick de upp och slog sönder knäskålarna på mig genom att bjuda på en pianokonsert. Och det med sådan inlevelse att jag tror på allt de säger.



Det är mer dagenefter än kvällenföre, mer efterfest och morgondimma än spitfest och strob. Eftertänksamheten kommer, utan att de gör avkall på skevheten och feststämningen. Bra pianoversion av favoriten Jump the train!

På tal om att varenda konsert är unik, jag gjorde en intervju med Christoffer och Klas på Hultsfred 2005. Det var en trippelintervju så med var också Timo. Själva upplägget var att vi skulle snacka om festivalspelningar, att Timo skulle dela med sig av några knep till färskingarna i MDY!. Bland annat så sa Timo något i still med "gör varje spelning unik". Nu har jag sett Timo hundra gånger och jag är inte säker på att han lever som han lär, men MDY! har som sagt tagit det där till sig. Eller så fanns det i tanken från början.

Nu till betydligt tristare saker: Jag är så förbannad på de två personerna som jobbar där uppe i baren på Storan att jag knappt vet var jag skall börja. De beter sig som svin! En kille stod snällt och väntade på att få köpa en öl, tiden gick och inget hände. Hans flickvän fick köpa öl men killen fick inte... Tillslut frågar han varför och får till svar "Du viftar för mycket med handen". Ja, men kom igen va! Han ville bara ha lite uppmärksamhet eftersom ni bakom disken tydligen hade glömt brillorna hemma. Vilken värld lever ni i!
Detta var inte det enda, vi blev puttade och knuffade på likt boskap för att vi tydligen råkade stå där man inte får stå. Något som inte var helt självklart, och vet ni vad: Man kan vara vänlig, inte bete sig som det är full panik och korna måste bort.
Fy fan säger jag bara!
Till Klubb Populärvännerna och till Storanspresident JP Bordahl: ta er ett rejält snack med personalen i barerna. Prata lite med dem om vett och etikett. Jag såg ingen gäst som gjorde något fel, men tydligen skall vi behandlas som skit ändå.
Tur dock att de som jobbar där nere är vänliga...

Tillsist:
Glöm inte att ni kan se mina klipp på Youtube i hög kvalité. Gå in på min Youtubeprofil och välj video, sedan klickar du nere i högra hörnet under videon.
Kanske roar det någon att slippa stora pixlar.

Jerry Boman

Modigt, mycket och mer.

Klubb Drömland är väldigt modiga. Inte nog med att de skriver "alkoholfri öl" på väggen, de pyntar sin lokal likt ett mellanstadiedisco. Ballonger och serpentiner ligger utslängda på golvet, djbordet pryds av en stjärnduk. Men det riktigt modiga och sanslöst underbara ligger i banden de bjuder på. Att låta en akustisk tystlåten duo spela vid kvart i tolv är på gränsen till galenskap. Men samtidigt visar det på ett stort hjärta. Jag tror att arrangörerna vill bryta trenden som säger att den som skriker högst spelar sist. Det är bra.



Sockervadd får huvudrollen i Blad Runner, neopop och framtidspop ligger nära tillhands. Det är trummaskiner, oscillatorer med texter om RRSläsare och internet. Framfört på det mest popnaiva sätt, men med en tydlig släng av kritik och superba melodier. Antonia Pehrson aka Komon är en blandning av Compute och The Pipettes.

Visst är det charmigt som helvete, men egentligen är det nog bara ärligt. Det finns ingen hinna mellan oss och Komon, hon kör på och sedan får det bli som det blir. Ta låten Give Me Speed, där sjunger hon om att "minimalt är inte ett ord jag förstår", och ja så är det. Antonia tar i, inte så att hon överdriver, men skall det vara så skall det vara. Det är då bra musik blir till, stilistiskt säkert och dansvänligt. Ingen risk för fegspel.



Komon är en mäktig blandning av dansmusik och... enkelt ren elgitarr. Då och då åker gitarren fram och hon byter skepnad, blir mer lugn. Låtarna blir mer tänkvärda och kanske en aningen sorgsna. Vackert.

Om ni nu känner att det här verkar ju kul, så kan ni också ta och lyssna på Taggarna Ut, det är Antonia som sjunger där. Läs här vad jag tyckte om dem.



HÅLL TJÄFFFFFTEN!!! HÅLL TJÄFFFFFFTEN FÖR FAN!!!
Det hjälper inte mycket, trots att flera försöker, publiken är högljud. Inte så mycket att säga om, klockan är ju närmare tolv och klubben har varit igång fyra timmar, ölen är billig och ja allt det där. Då sätter sig två personer med viskande röster och akustiska gitarrer på scen. Ett självmordsuppdrag.



And Then kommer verkligen inte till sin rätt den här kvällen. De flesta missar ett stort tillfälle, för Charlotta, Peter och Sofia har undersköna mjuka låtar. Små sagor som ger regn på insidan. Hjärtat saknar ner och går på paus, låtar som söndagar under täcket med tankar om förändring i huvudet.

Men som sagt, det är inte rätt ställe. Väldigt sorgligt. Jag ville så gärna höra noga.

Se en bild på mig på plats här... Alla dessa blixtar!
Rolig bildtext till en av de andra bilderna också... märkligt.

Cyklar in till stan och Järntorget, rusar in under den röda punkten på Pustervik och möts av en vägg. En människovägg. Galet mycket folk därnere och väldigt bra musik! Tack till er som spelade skivor "där nere"! Friday I'm in Love! Skönt med folk som inte är så skitnödiga när det kommer till djspel. Tack!

Ikväll blir det MDY! och Nordpolen på Storan... på tal om Nordpolen, det var ju bara en tidsfråga innan någon gjorde den första skivan helt anpassad för Ipod. Vad jag vet så är det bara den spelaren som klarar av att spela upp låtar helt utan paus mellan, och när då Nordpolen så fint lägger "På Nordpolen" sist och låter slutet på sista låten hänga ihop med början på första låten så vill det till att de två låtarna spelas upp utan paus. Det är jävligt snyggt gjort!
För övrigt är hela skivan, eller skall man nu då kalla det "samlingen låtar", helt briljanta! Så nära, så svarta, så dans och så många nyanser av grått.

Det kommer bli en dunderkväll!

Tillsist:
Lyssna på den galna allsången:

2:55 in i det klippet... vid 3:14 är det fan uppe i brygga! Herregud!
När kommer Glasvegas till Sverige då? Jag fattar inte varför det skall dröja så! Det finns ju Ryanair och allt!

Tillsist två:
Indiedagis -09 datum klart! Mellan 30 juli och 2 augusti är det akustiskmusikfest i husvagnen under Emmabodafestivalen. Skriv in i er nätbaserade kalender direkt!

Tillsist tre:
Räknas det här som om man varit med i Okej?

Tillsist fyra:
Äntligen! Rösta på They Live By Night på Tracks! Jag vill känna folk som spelas på radion! På riktigt!


Jerry Boman

Markus snor åt sig min vän

Vi har levt ihop nu i snart 34 år. I början var det väldigt slitsamt, och jag har kanske aldrig kommit riktigt nära. Fortfarande finns hinder men jag kämpar på och försöker så gott jag kan. Varje dag är du vid min sida, ger mig upplysningar, tar vara på mina känslor men beter dig väldigt galet ibland. Snurrar till mitt liv och får mig att skämmas.
Ofta kan jag tröttna, tycka att det inte finns någon utmaning kvar. Att jag lärt mig allt jag kommer veta om dig. Du är vissa dagar lika spännande som höst, andra dagar är du som sekunderna innan fyrverkeriet. Jag tror helt enkelt att jag vet var jag har dig.

Så kommer Markus Krunegård och kastar omkull hela relationen. Plötsligt är jag och "Det svenska språket" inte så tighta längre. Det är någon som känner dig bättre, som vet att ta tillvara dina nyanser, dina skimrade diamanter under jorden och som piggar upp dig på de mest häpnadsväckande sätt. Markus kastar in en Fishermans friend rakt i gapet på det moster till språk du är. Fräschar upp och omdirigerar. Bygger nytt och bevarar gammalt. Krunegård flyttar ihop med den som jag vagt trodde var min.

Men jag vill ju att du skall vara lycklig, att du skall utvecklas och grönska. Växa explosionsartat till nya högre mål. Jag vill att du skall ha det bästa.
Så även om det är med sorg i hjärtat som jag släpper dig så vet jag att hos Markus får du det bra. Krunegård och "Det svenska språket" är det perfekta paret. Så snygga ihop, så mycket samförstånd. Det perfekta paret...

"I bland gör man rätt i bland gör man fel" innehåller 564 svenska ord. Inte staplade på varandra utan instoppade precis där de skall vara. Till detta rinner musik som växer och växer och växer. Men det är bland orden som man hittar det emotionella geni som Markus Krunegård är. Han berättar historier, han är den moderna Evert Taube utan att lämna landet. Utan att egentligen lämna gatorna han lever på. Det finns så mycket att berätta av det som händer runt om kring en att en resa förmodligen skulle sluta i 20 minuters låtar.

Jämför de här orden med några andra låtar som man kan tro är långa:

Håkan Hellström - Sång i buss på vilovägar 2007 innehåller 232 ord.
Kristian Anttila - Innan bomberna innehåller 262 ord.
Kent - Mannen i den vita hatten (16 år senare) innehåller 275 ord.
Navid Modiri och Gudarna - Om jag skall dö innehåller 406 ord

Som sagt, Markus Krunegårds "I bland gör man rätt i bland gör man fel" innehåller femhundra sextionfyra svenska ord. Femhundra sextiofyra väl valda svenska ord. Det är mäktigt.
Nu menar jag inte att det alltid är bra med många ord, eller att det per automatik blir bättre med fler ord. Men här vet orden sin plats, de vet att de är viktiga. Var för sig och alla tillsammans.

Det finns en glädje i hela kvällen, en sprudlande energi att dela med sig. Att få bre på och berätta historier, sanna eller uppdiktade. Så det är helt okej att Markus snor åt sig Det svenska språket. Just nu finns ingen som använder det bättre.

Annars är den bästa låten "Stjärnfallet". En ohyggligt vacker på väg hem låt. Skapad när allt är över, när ensamheten tränger sig på och du är den enda du har. Låten är 124 ord lång och det är ju precis det jag vill komma till. Markus anpassar och väljer utifrån vad som blir bäst. Han behärskar både att rabbla upp ord, sammanfoga det till popnoveller samtidigt som han kan göra den där korta låten och säga mer än vad andra säger under en hel livstid.

Roligast den här kvällen på Sticky är när Markus säger till en kille längst fram att hålla tyst. Att det faktiskt stör när den där snubben babblar på mitt i konserten. Bra och väldigt roligt. Jag tror inte han var så arg egentligen. Förmodligen tyckte han bara att snubben misshandlade Det svenska språket.



Jonas Game aka Jonas Lundqvist har en underfundig humor. Just nu försöker han hela tiden på ett skämtsamt sätt berätta att han har ont om pengar. Det hela kan ta sig uttryck i samtal på Vasagatan sent en natt:

Jonas: Hey, Jerry! Kan inte TV4 ge mig pengar!
Jerry: Vad skall du göra då?
Jonas: Ingenting! De kan väl bara ge mig pengar.

Eller så kan det ta sig rent hysteriskt roliga uttryck som på hans Myspacesida:



När Jonas mitt i sitt set presenterar bandet smyger han in ytterligare en bön:

- Det är är alltså mitt fina band, som spelar med Jonas Game i kväll...helt gratis!!"

Sammantaget gör att jag gapskrattar. För samtidigt som det ligger enormt allvar bakom bönerna, tiggandet och tjatandet om pengar, så finns hela tiden ett finurligt leende.

Och varför inte? Jag kan tänka mig att ge killen pengar, han berikar mitt liv, ger mig låtar som kan ta en hel dag att få ur skallen. Han ger mig saker att tänka på, så att jag kan fly bort från verkligheten en stund eller två. Han gör uppsluppna låtar som jag vill höra gång på gång.

Men om jag bara skall räkna med konserten igår blir det inga stora summor pengar. Jag saknade Jonas utflykter i publiken, jag saknade närheten. Det är ju fortfarande snorbra låtar men Lundqvist blir bättre på liten scen. Han försöker skapa samma känsla genom att sätta sig på scen kanten men det hjälper knappt. Jonas Game är bandet/artisten som egentligen är ett med publiken, när det förhållandet bryts blir det lite mer stelt.

Jag tror det grundar sig i Jonas kärlek till sina fans, han gillar att någon lyssnar och vill ge minnen tillbaka. Han vill samtidigt vara "artisten" som "publiken". Vi är egentligen alla med i bandet.

Vad hade du för kontonummer sa du?

Tillsist:
Ikväll har man en del att välja på:

Tobbe, Nils och Gaston (Mint Condition) spelar skivor på Pustervik och Glockenspiel spelar live. En helkväll med nya låtar!

Klubb Populär bjuder på Palpitation och Elenette. Två superband!

Ritz håller med klubb, Indieanen. Där kan man ju hänga ett tag och lyssna på Simons (Silverbullit) skivsamling. Han spelar alltid bra och intressanta saker.

Underbara Save Me Robinbobby spelar på Underjorden. Folkemo från Skåne.

Alltså, jag vill vara på alla ställena! Vad skall man välja!

Jerry Boman

The shape of pop to come

Almedal står normal för spinget i benen, för alla känslorna och för rörelsen framåt. Adam, Love med band är det molnlätta ångloket som inte kör över oss, utan mer slår till oss lätt men bestämt. Uppmärksamheten bygger på explosion efter explosion. Egentligen ett rätt enkelt koncept.

När nu Adam och Love (fint uppbackade av endast en trumpet) slår sig ner på skivbutiken Bengans scen är det ett nytt band vi ser. Ett band som i mina ögon växer. För det är svårare att hålla publiken på sin sida med bara små toner och fokuserade texter. Almedal växte sig riktigt stora igår, de gick från "plojband", inte i bemärkelsen att de skojjade utan mer framtoningen, till att vara något riktigt viktigt. Håret reste sig i nacken.

Almedal har sprungit om Håkan, om de någonsin var efter honom. De har tagit musiken dit den skulle, inte som Håkan in i rock-gubb-vis-landet utan håller kvar musiken i rörelsen. De vräker ut sina känslor, upprepar orden tills vi inte längre kan värja oss. Det är vackert och vågat. Litar på ordens kraft.



Igår var det inte spring i benen, det var rörelsen framåt men det var alla känslorna. Och det var väldigt vackert. Igår var det närheten, trycket i hjärtat och hela frustrationen. Galet bra!
Nu längtar jag om än mer tills Storan på lördag, då får man se det där andra Almedal. Det där bandet som är målbrottet, cykeln nerför soldränkta berg, som är luften i min lunga och som kommer sätta en ny standard. Det kommer bli fullt, var så säker! Populär har slagit sig ihop med EDGE? och jag tror allt kommer hända.



Så, alla går till Storan på lördag och firar Almedals nya skiva. Tack Luxury-Rasmus för att du har så god smak!


Lång kö till skivsigneringen...


...och många skivor att skriva på.

Tillsist:
Kusowsky gästade mig i studion idag, så här gick det till:



Missa dem inte på Henriksberg imorgon.

Jerry Boman

Från och med nu och 5 dagar framåt

Jaha, den där killen fick jag träffa på jobbet idag. Vad gjorde du?

Nåväl.

På onsdag kollar alla in Pinto på Kontiki. Mer med Pinto här och här.
Eller så går du till Bengans och lyssnar på Almedal. (jag pallar inte länka till alla artiklar jag skrivet om Almedal, sök i rutan längt upp till vänster...)

På torsdag lyssnar du till Kusowsky när de spelar live i Nyhetsmorgon Göteborg Väst klockan 09:15.

På fredag går vi i grupp till Klubb Existens och lyssnar på samma Kusowsky fast på en riktig scen.

Och på lördag smäller det! Almedal släpper sitt efterlängtade debutalbum och Klubb Populär och EDGE? går samman för en kväll och firar det på Storan. Det, mina vänner, kan bli årets fest. Satan i gatan.

Tillsist:
Håkan kommer alltså att sitta i Nyhetsmorgon Lördag på...ehum lördag och snacka med Lasse Bengtsson. Hellström kommer även spela en låt eller två... Mellan 09.00 och 11.30 i TV4 på lördag alltså. Då kan man oxå se det där vi spelade in idag: Håkans kärleksförklaring till Göteborg.

Jerry Boman

Vad var det där?

Okej, vi tar det med en gång: Vad var det för stolpskott till band som spelade på Storan i fredags? A mountain of one… pssst… Proggresivt mumbujumbo. Förmodligen går hela Majorna i spin på det här. Samt en och annan musikjournalist ”som tycker att England bara skiter ur sig bra band”.

Nä, vänner, jag säger nä. Jag orkar inte ens bemöda mig att tycka något mer… Så överskattat. Fan, ge lite röka till Musikhögskolan och ni får precis samma resultat.

I slutet av oktober såg jag Friday Bridge på On Our Honeymoon. Då var förväntningarna höga…och infriades inte. Trots super låten "Love and Nostalgia".

Nu skruvade jag ner förväntningen, man skall ju ändå ge alla flera chanser.

Men det klickar inte. Jag är förvirrad. Det kan ju ha att göra med att det är Klubb Populär på en fredag, men förmodligen är det något annat. FB kan inte spela live. Förlåt, men det liksom lyfter aldrig. Nu har jag sett det på en liten scen och en stor scen. Det är påfallade ihåligt, trots att låtarna finns där.

Problemet sitter i att de inte lyfter fram det som är bra. De missar melodin live. Det svajar.

Jag håller fast vid att FB är typ ett av det bästa du kan lyssna på nu. Men bara i den Ipod. Inte på scen. Kanske läge att strunta i livespelningar? Eller vad vet jag. För så länge spelningarna gör att folk går in på deras sida och lyssnar mer så är ju allt som det ska.

Tillsist:

För några veckor sedan spydde jag ner ”det rätta folket”, de där man skall hänga med. Frågan är om inte andra säger precis samma sak om de som hänger på Storan? Vi är kanske för dem vad de är för oss? Kanske handlar det bara om olika grupper, och jag känner mig hemma hos några och helt borta hos andra? Kan vi inte alla bara vara vänner? Förmodligen. Som vanligt är det ju bara jag som är snurrig.

Tillsist2:

Snart kommer Frölunda sitta på den mjuka synthkartan för evigt! Mer info snart…

Jerry Boman

Fröken, fröken kakan smakar hav!

Det kan ha varit i femte klass. Vi skulle baka någon sorts kaka i skolan, i skolmatsalens kök. En enkel lite kaka, så simpel att en kotte på 10 - 11 år kan svänga ihop den utan att tröttna. Bespisningspersonalen (jag är inte från Göteborg så det heter inte bambatant) hade förberett och lagt alla ingredienser i olika skålar.
Så långt allt väl.
När kakan efter massa kladdande och knådande stod klar på fatet kastade jag mig över den. Tog en stor bit... och spottade ut.
Fröken fröken kakan smakar hav!
Tillslut kröp det fram att det inte alls var socker i den där stora skålen utan salt... Total besvikelse för en hel hög femteklassare.

Jag lyssnade igenom låtarna. Jag gillade det torra ihåliga trumpeterna, det taktfasta och det visselvänliga. Det fanns en avslappnad glädje, som om det kom från någon som precis öppnat alla dammar. Ren glädje för musiken.

Vad fick man då se på Storan i lördags? En välstruken välklädd kille som visserligen gör smittade musik men ögonen är helt kalla. Kaka aka Richard Karlsson på scen berör inte. Vilket är väldigt märkligt, jag menar med det materialet!

Nu blev det mer produktvisning av nya Volvon, en catwalk i Nordstan, ett showcase förklätt till konsert. En uppvisning för uppvisades skull.



Men ändå: "What a frame" är en magnifik låt. En klassiker. Krig mot tristessen, en marsch framåt mot nya musikkänslor. Mot hur det kan låta 2009. Ändå står jag där och känner inget. Det är för stelt, för kalt.

Nu sitter jag här och lyssnar på Kakas Myspace igen. Det är så bra! Receptet är alltså rätt, men i lördags mixtrade någon med ingredienserna.
Kakan smakade helt enkelt salt.
En besvikelse.



Jag hoppas verkligen ingen ramlade ner i det här jättehålet som fanns utanför Storan i lördags.

Tillsist:


På fredag spelar jag skivor på Klubb Existens. Er blogg gycklare/hycklare kommer bjuda på en del lo-tech, en del framtid och kanske någon dåtid. Inte så mycket hi-tech.

Och nu till det riktigt roliga: på fredag spelar The Dying Dandies på Existens. Men redan på torsdag morgon kan du se dem i Nyhetsmorgon Göteborg Väst! En tjusig akustisk låt kommer de bjuda på och jag är övertygad om att det kommer smälla i era hjärnor!
Kvart över nio i TV4 eller här på bloggen på torsdag eftermiddag.

Tillsist2:
Ni missar väl inte lilla gratis (!!!) konserten med Universal Poplab och Emmon på lördag? Tänkte väl inte det, Wish är platsen och det öppnar 19.00. Tydligen är det lite speciellt så det gäller att vara där i tid, för Emmon börjar tex 19.45. Prick.
Men hey, det är gratis!

Jerry Boman

UPPDATERAT: Elva band...och en Arvid.

Ojoj, det var en intensiv helg! I sammandrag innehöll den:

Tolv konserter på tre platser i två kommuner.
Ett metalband, en premiär, ett brandlarm och en besvikelse.
Och så vidare.

Men kul var det!



Först var det fredag och Wonderland-Sebastian fixade julafton på Sticky. Nummer ett: Emmon som hade premiär på sina låtar i gitarrversion. Jag säger "njaaa..". Alltså, jag gillar Emmon väldigt mycket, bra låtar och skön person. Men tyvärr, låtarna funkade inte med gitarr. Det blev mest en rolig grej, en barréackords festival. Det är inte låtar som räcker för att spela på gitarr... Sorry. Men PJ Harvey-covern var grym! Vilken röst!



Next up, Thermostatic. Här ställer sig hela stället på tå och drar ner väggarna! Merde! Ljudet har svält, Louises röst är bättre än någonsin. Mer egen. Allt det här gör att det var det bästa jag sett med bandet och de verkade glada. Det var större än vanligt, svulstigare. I en bra bemärkelse. Som om alla maskinerna fått en injektion anabola.
Sen blir det alltid lite roligt när ett band hälsar på halva publiken, men skit samma , Thermostatic bollade upp och jag trodde att de skulle vara kvällens höjdpunkt...



Nu till de som egentligen är viktigast på hela kvällen: Arvid.



Arvid. Arvid. ARVID!
Snart är du Arvid med hela svenska folket. Vilken debut! Vilka låtar!
Jag rös mig igenom hela spelningen...
En stjärna föddes. Låter larvigt och Idol men här var det på riktigt. Arvid har på allvar alla möjligheter att bli en klassiker. "I dina ögon" är låten som varenda svensk synthakt försökt att göra sedan 85.
Han verkar så nervös, ena handen darrar. Men det är inget som märks på vare sig röst eller rörelser. Allt är så klart, så färdigt. Bara rätt ut i rymden och redo att älskas av hela Sverige.
Jag fick vara med när Arvid stod på scen första gången. Stort.
Fick en skiva och har tjuvlyssnat på de kommande låtarna och det är bara att lägga sig platt. Det är Space Age Baby Jane på svenska, det är slickt och det är väldigt personligt. Så oroligt bra!
Tack Arvid du gjorde minst två personer helt saliga den där kvällen på Sticky. Nu vill vi ha mer mer mer!



Sist kommer Universal Poplab. Ärligt talat så förstod jag inte riktigt hur de skulle lyckas få mig på fötter efter Arvids ångvältsuccé...Men UP är UP och då finns bara ett läge: Framåt!

Så här var det: Början på UPs spelning var bland det bästa jag sett i år! De verkligen spelade skiten ur oss, för varje låt ökade tempot och glädjen. Hans, Christer och Paul tog i för jultomten, alla renar, lucia och hela nyårshelgens fyrverkerier.

Sen hände något, Vampire in you kändes lam. Något var fel. Det svajade... men inget är så sönder att det inte kan fixas. Resten av spelningen var en enda lång uppvisning i synthpop. Bättre än så här blir det inte! De jobbade upp ett flås och sedan höll de oss fast där. En hitparad utan dess like!
Sist fyrar bandet av två innomhusraketer fyllda med silverserpentiner, samtidigt som "I Could Say I´m Sorry" hugger vettet ur oss. Jag hoppar än!

Men det var ändå Arvid som gjorde oss lyckliga när vi gick hem...Silverserpentinerna funkar btw fint som julpynt...

Lördag och nya saker. Jag skulle vara med i juryn i Partillerockens final. Visst, jag hade fördommar om att det skulle vara skrikiga kids som spelade metal... och jo det fanns ett sånt band. Inte ens bra... men jag blev också förvånad. Eller egentligen inte.
Det vinande bandet är en riktig pärla! Bella Boop & the Robbers är jag helt övertygad om kommer spela överallt om ett litet tag, de är snubblande nära att sätta den perfekta poplåten gång på gång. Ge dem lite lite tid så skall ni få se på under! Redan nu är Contact en riktigt fin låt live. Jag glömde att jag satt i Partilles kulturhus och skulle bedöma musik. Bella och Co kommer du höra mer av!

En dålig grej var dock ljudet. Inte så att det var dåligt dåligt, utan det var bara högt. Skärande högt, jag fick fly upp på balkonen några gånger. Diskanten hade kunnat hugga i stål. Jag fick huvudvärk. Inte bra när lokalen är fylld av ungdomar som inte har en tanke på hörselskydd... När jag sedan kollade efter så förstod jag varför det var så mycket diskant. Ljudteknikern stod i sitt bås med vanliga gula kassa öronproppar! Klart som fan att han inte hörde de elaka frekvenserna...
Skäms till arrangörerna säger jag. Vilket jag också sa till dem, vet inte om budskapet gick fram...

Roligt var dock att brandlarmet gick precis under juryöverläggningen, hela lokalen fick utrymmas. Över 300 ungdomar skulle fint slussas ut. Allt gick bra och alla kom både ut och in igen för att ta del av det vinnande bidraget.



Sen var det bara att hasta iväg till Storan och Pikko... och där var det tomt som i en plånbok den 24. Klockan tolv var vi nog tio personer. Märkligt. Men men det var som en bra förfest i lite för stor lokal. Efter ett tag fylldes det på men inte blev det speciellt mycket folk.
Det gjorde egentligen inte så mycket, Pikko var det mest överskattade jag sett. Jag är väldigt besviken. Tänk mer "försöka vara cool" än att verkligen vara cool.
Jag gick innan det var slut...

Kvällen slutade med att taxichaffisen sa att jag var fin.


Tillsist:


Komsi komsi! UPPDATERAT: Rockfoto kommer köra bildspel och visa sina 100 bästa bilder mellan konserterna! Missa inte ett stort stycke nutidsmusikhistoria! Jag är så glad att jag får vara med om detta! (opps tre utropstecken...)

Tillsist2:
Roligt att man kan rösta hur många gånger som helst i Rockbjörnens Myspacepris...
Jag tokklickar just nu på Boat Club! Det bör du också göra!
Jag fick upp deras läge från 17,2 % till 17,9 % på bara en minut.
Sen kan man ju fråga sig vilken status ett sånt pris får? Snabbaste musklickarna vinner typ...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Frid, tid eller stämning.

Det här:



...är mer jul än det här:



Enkelt val. Moa gör bästa julvideon. Bäst av hela årets videos!

Tillsist:

Nu tar ni och lyssnar på följande:

Beep Kitty
Förlåt men nu brann min hjärna upp!

Société des Admirateurs
Vi behöver allvar. Lyssna på Nu leder jag paraden. Lyssna noga.

Le Bombe.
Underbart att höra skall ni veta!

Megamoog
En annan julstämning...

Grand Prix 86
Ja, jag är väl sist av alla men FAN vad bra Heatwave är!

Tillsist:
Ikväll går jag till Sticky och Sebastians julkalas.
Arvid, UP, Emmon, Thermostatic, Pikko.
Det kommer bli en kväll att minnas!
Pikko kommer bara köra en låt...men....

...Pikko spelar i morgon också. Då på Storan.

UPPDATERAT:
Av någon anleding som jag inte råder över så kom min fina lista inte med i Punkt SE idag. Men här kommer den:

------------
Saker som du kommer att lyssna på under 2008:

1. Samtidigt Som
Punkpop på svenska är större än allt 2008.

2. Palpitation
Sveriges hemligaste band kommer slå alla med häpnad om det
fortsätter så här.
2008 blir det snabba hjärtas år eller det långsamma hjärtas år.

3. Pats
Har inte ens en Myspace sida...men det är Partik Jensen från
Hospitalle som kör solo, på svenska. En popbomb som exploderar i
slowmotion.

4. Peter Sjöholm
Analoga maskiner och en man med ett stort hjärta. Svårare än så är
det inte när Sveriges nästa synthkung lever ut under 2008.

5. Elenette
Synthprogg om riktiga saker, om viktiga saker och om obehagliga saker.
----------


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Ett plus ett är fem.

Två ställen och två band. Mycket att stå i med andra ord. Man det är ju ett mindre problem när musiken är bra. Då kan jag nog gå hur långt som helst, frysa fingrarna av mig flera gånger och bara le.

Kvällen började med Stereo Total. Françoise Cactus och Brezel Göring har på sitt sätt skapat en helt egen genre, humorelecto. För det är roligt att höra och se, det är dansant och det är altid eget. Båda har för länge sedan tappat respekten för hantverket, hur man gör en låt. Resultatet blir att man aldrig riktigt vet vad som kommer ut, man vet bara att det kommer ryka i benen och munnen kommer le.

Stereo Total är till vissa delar en LA show, fast i det lilla formatet. Jag underhålls. Ta till exempel låten när Brezel går lös på inredningen, hela riggen blir ett slagverk och inte en stålbit går säker. Han slår och sliter, skapar ljud där det inte finns. I slutänden har vi fått höra en låt som bara kan göras på Sticky. Ingen annanstans kommer den låten att låta likadant, för just de plåtbitarna finns ju ingen annanstans.



Och det är där som jag kommer till kärnan av varför ST är så bra, det är altid något nytt. Ibland ett ljud, ibland en extra vers ibland ett snabbare tempo. Jag underhålls.

Bäst är klassikerna: motorvägshymen Nationale 7, världens bästa cover Moviestar och sist men inte minst, Wir tanzen im 4-eck. Sista låten är förmodligen bandets bästa någonsin, den sammanfattar hela härligheten. En metatext och ett dansant elecrobeat. Det är humor.

Tyvärr verkar bandet till en början lite trötta, de nya låtarna får inte samma genomslag som de gamla. Kanske är det ändå dax att ge upp nu? Snart sitter de två på en sunkig bar och spelar covers på sina egna låtar...


Snygga stövlar!



Diverse väntan och jag är några sekunder från att åka med i en taxi mot Majorna för att sjunga karaoke (nej, ingen fara jag kommer inte avslöja vem du är. Du som sjunger i det där bra bandet och som skämdes för att du gillar att sjunka karaoke..).
Som tur är står jag emot och vi blir ett gäng som går vidare mot Storan och Synthklubben. På scen står Northern Electric (försök att googla det namnet vänner..), tre personer som gör enkel fin synthpop. De är riktigt bra... men sen kommer då den där lilla detaljen som så många band missar live: sångeffekterna. NE gör strålande bra musik, Annliz Fohlin sjunger snyggt helt själv men Sten Claréus har inte den där toppen rösten. Nu gör det ju inget för inspelat är det snyggt effektsatt. Men så live har de plötsligt kört hans röst helt rent. Funkar inte alls, det stör en smula.



Det är inte så att han sjunger kass, det är bara det att hans röst skulle må bra av lite härliga effekter. Det skulle skapa skärpa och egensinnige. Men nu vill jag inte vara elak mer, NE gör väldigt bra musik. Jag blir glad av deras känsla för bra melodier. Lyssna på lilla klippet nedan och du kommer bli övertygad.



När vi ändå är på Synthklubben, stort plus till dem den här kvällen! Jag har ju tjurat lite över att de spelat för mycket Chalmerssynth. Men den här fredagen var det underbar musik! Tack!

Tillsist:
Ikväll går du, du och du där till Storan igen. Children Come On kommer få dig att känna dig större och bättre. Handklappspop med England i tankarna, skitiga gator i sinnet och Fredrik har just nu stans bästa röst. Inte missa! Jag kommer svimma när Traces and tracks går igen...
Ja, just det klubben heter ju såklart Populär... men det vet du ju vid det här laget...

Tillsist2:
Så ramlade årets andra jullåt in, den här gången är det synthjälten från landet Peter Sjöholm som bjuder på en 80-tals känslig smällkaramell. Som vanligt är det vardag, känsligt och nära till tårarna. Peter tar upp ett viktigt ämne, att julen kan vara ett helvete.
Jag är övertygad om att Sjöholm har Sveriges största hjärta.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

En vänding, ett brev och några skivor.

Det är över på en sekund, det där ögonblicket som kan kallas fint. Egentligen är det inte ett ögonblick utan mer en pausering. Ett uppehåll, hade kunnat vara i flera sekunder, eller i ett helt liv.
Det gick till ungefär så här:

You bite me off when a push my luck
And you pull me back when you want us to (paus samt litet leende) fuck

Just den där pauseringen rymmer allt som Irene inte får med på skiva, allt som gör att de just nu seglade upp som höstens konsert.


När jag för ett tag sedan gick på Irenes släppkalas blev jag orolig. Bandet var nervöst och inte samspelta. De hade uppenbara problem med mängden människor på scen (just nu kan man räkna till 12 personer). Den gången tog det sig inte förrän en bra bit in i konserten.

Nu var det lördag i stället för onsdag och klockan blev mer två än tolv.
Men vilken skillnad! Irene ställer upp med glädje direkt, pang bom in med femte kalasväxeln.

De sorglösa låtarna från första skivan är uppskruvade till glädjepiller deluxe, det är leenden och små interna hintar. Man anar att det numera är ett väldigt bra kompisgäng som gör något som de älskar. Och de älskar varandra. Varje person räknas och tillåts ta plats, det är detaljerna som gör helheten, personerna som gör gruppen.



Även i de mer eftertänksamma låtarna från nya skivan är allt bättre. För samtidigt som det är allvar så finns hela tiden självdistansen och tanken på den egna litenheten där. Allt är viktigt och oviktigt på en och samma gång.

Och nu kan jag ju säga det här, Tobbe har aldrig sjungit bättre än den här kvällen. Han släpper allt och bara låter rösten ramla på. Borta är all osäkerhet och alla nojjor. Han sjunger och det är inget mer med det. Viktigt och oviktigt på samma gång.

Varje gång jag ser Irene så har det tillkommit en ny medlem. Förra gången var det som sagt ett problem, inte med de nya personerna utan helheten svajjade. Nu är läget ett annat. Mitt i blåssektionen hittar man numera en genomtrevlig skåning som kallas Nils.

Jag vet inte om det är praxis, men "som vanligt" när Irene utökar så får den nya familjemedlemmen en stund för sig själv och tillåts presentera sig. Därför är det ju helt naturligt att spelningen innehåller ett saxofonsolo. Trevligt och snällt.

Och:

Snart vill jag ha tillbaka min kidnappade tamburin...


Sist måste jag ändå släppa ut det här. Anders och Mattias kommer förmodligen bli ledsna men: Det har börjat spelas tråkig musik på Storan.
Det är rätt märkligt för den här förvandlingen har kommit stegvis. Jag vet ju att herrar DJs sitter inne med en massa skön musik, men de senaste gångerna har det liksom inte fått till det.
Tillbaka till musiken ni spelade för typ ett år sedan och ni skall få se på dans!

Sen kan man ju undra varför en fotbollsmatch (som innehöll ett gäng blågula losers,som var losers både före och efter matchen) skall påverka så mycket...Klockan tolv var det kanske 20 pers på Storan...


Tilsist:

Tack vare Googels mål att regissera allt på nätet hittade jag det här (det hela är ett svar på mitt öppna brev till Almedal):

----------------
2006-10-29

Öppet brev till Jerry Boman:

Du är den totala motsatsen till Almedal.
Förlåt Jerry Boman, men dina texter betyder inget.

Jag lovar mig varje månad att aldrig läsa nån av dina texter igen, men det slutar alltid med att du skriver nåt om något jag gillar, och att jag läser det, och att det är distanserad skit och att jag blir sur.

Du tar musiken och allt som betyder så sjukt mycket och försöker paketera den som nån sorts jävla skit som andra ska tycka om bara för att du skriver det. Hypa det så fort som möjligt så det blir månadens grej och sen vidare och hypa nästa sak. Som tur är tror jag inte det är så himla noga vad du skriver, de flesta vet att inte lyssna på profeter. Men det är tröttsamt med allt tjöt, som om det var det det handlade om, som om det är det man ska bry sig om. Jag har egentligen inget emot dig som person. Bara rollen du helt i onödan spelar, tillsammans med Belfrage, Lindquist och Virtanen och alla dom andra. Vad ni skriver och om vilka spelar ingen roll, det är samma skit alltihopa. Ni vill ta det vi älskar och sälja tillbaka det till oss. I utbyte vill ni ha bekräftelse i form av vår respekt. Ni GÖR ingenting. Ni bidrar med ingenting.

Fortsätt gärna gå på bra spelningar, fortsätt gilla musiken och allt annat. Men sluta försöka reducera det till nåt man ska ha en åsikt om.

Jag tror faktiskt att du gillar Almedal på riktigt. Gött, fortsätt med det. Men det känns som du bara försöker plocka poäng på allt du ser och vad du tycker om det. Det är meningslöst. Livet är ingen tävling och dina poäng du samlar ihop betyder ingenting. Så slappna av, softa lite.

If you put down your pen, leave the worries behind
then the moment will come and the memory will shine

/Jon Erik
----------------

2007-11-19

Öppet brev till Jon Erik:

Ja, du har faktiskt helt rätt. Mina ord är inget. Det är bara ett luftslott. Att ens försöka jämföra mina små ord med tex Almedals är ju rent ut sagt idiotiskt. Inget att be om ursäkt för, jag är fullt medveten om det här.

Men jag vill ändå skriva några rader till dig och förklara...eller kanske lägga ut orden lite.

Jag skriver om musik för att jag gillar musik så in i helvete mycket. Jag har ingen annan plan, inga poäng att ta och vill inte spela någon roll. Jag vill faktiskt bara skriva ner vad jag känner.
I början när jag skrev den här bloggen visste ingen vem jag var. Det var rätt skönt faktiskt. Men ju längre tiden gick så började folk bli "Hej, du och tjäna" med mig när jag gick ut. Det var obehagligt. För plötsligt började folk ta mina små ord på allvar. Många började förlita sig på att det jag skrev om faktiskt var bra. Jag kan ju erkänna att det var roligt att folk läste, men när de började ta det på alvar så blev jag rädd. Vem är jag att bestämma? Vem är jag att hissa någon till skyarna? Riktigt allvarligt är det när band lägger ner bara för att jag möjligtvis inte gillar dem.

Jag har själv aldrig haft speciellt mycket till övers för folk som skriver om musik. Speciellt inte de som skriver om konserter. Vad är meningen egentligen? Att skriva om ett unikt tillfälle, de som redan var där vet hur det var och de som inte var där kan ju aldrig uppleva samma sak. Rätt meningslöst att lägga massa tid på att beskriva hur det var, eller hur?

Jag har ingen annan förklaring till min blogg än det faktum att jag faktiskt älskar musik, och har under långa tider omgivit mig med människor som inte riktigt förstått hur mycket det betyder för mig. Hur mycket de går miste om, alla bra saker som händer i Göteborg, alla bra band som hela tiden poppar upp. De kommer aldrig förstå att jag inte kommer sluta älska musiken och livet där ute. Till vis del handlar den här bloggen om att mina chefer och kolegor på mitt vanliga mediadayjob skall få upp ögonen för ett liv som pågår i Göteborg men som de aldrig ser. De, som anser sig ha koll på världen och de som ibland tror sig ha koll på "nöjeslivet". Det är dem jag vill skaka om och väcka.

Den här bloggen är helt meningslös för dig Jon Erik. Den är helt meningslös för dina vänner, ni som fixar så mycket bra. Er som jag avundsjuk ser på och önskar att jag var. Den är helt meningslös för alla er som jag på håll ser och önskar av hela mitt hjärta att jag var. Att jag hade den där energin och den här härliga hänsynslösheten inför livet. Jag har aldrig haft den känslan. Möjligtvis kan den där känsla uppenbara sig när jag står framför scen och ser ett band som uppenbarligen älskar allt de gör. Då kan jag om så än bara för några sekunder glömma allt och bara älska. Det är för de stunderna jag lever.

Jag skriver för de människor som inte ens tar sig tid att gå på konserter, som inte fixar bra fester, som inte älskar och som inte kan ge sig hän inför det faktum att en låt eller ett band kan förändra hela ens världsbild. Jag skriver här för att jag vill visa för dem att det finns alternativ.

Det här vet ju både du och dina vänner redan om. Så jag förstår att mina ord inte betyder ett skit för er. De betyder inte ett skit för mig heller, jag vet ju också om alternativen. Men för de som redan vid 25 stelnar till ,för de människor vilken bakfylletisdag bara är ett svag minne, för de som hävdar att allt redan är gjort, för de som åkte på en festival "för att få det gjort", för de människor som tycker att livet innehåller en massa måsten, för de människor som tycker att man måste göra saker i rätt ordning och framför allt för de människor som tycker att 16 personer i en publik inte är något att hänga i granen. Det är för dem som jag skriver, för att de skall vaka och för att jag kanske kanske har chansen att rädda livet på någon stelnad person. Få den personen att gå ut, springa på en Almedalspelning och inse att livet inte är över bara för att man köpt lägenhet.

Kanske är det så att vi två ändå har något gemensamt. Vi älskar stunden och vi älskar musiken. Förmodligen vill du inte ha något gemensamt med mig, men du skall veta att jag har den största respekt och beundran för det du/ni gör. Vad nu min respekt kan betyda.

Jag älskar Almedal. Dock gillar jag inte Belle & Sebastian.

Med hälsningar
Jerry Boman
--------------

Nu var nog det här brevet inte en så bra idé ändå... Men se det inte som att jag försvarar något.
Det enda som behöver försvaras är allas rätt att göra va fan de vill. När de vill.
Och det finns alternativ.


Tillsist2:
På onsdag spelar jag skivor på Sticky! Nu skall äntligen det där högtalarna få sprida lite bra musik...
Mer info här.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Där missade vi något.

Kärleksbomberna fortsätter falla på Klubb Populär, i lördags fick man höra en låt som borde heta "Peter Sjöholm"...Japp, exakt den Peter Sjöholm som gjort den fenomenala hyllningslåten till Klubb Populär-Anders, och som Peter under bejublade former framförde för någon vecka sedan på just Klubb Populär... Härligt med kärleksbattlande!
Bollen ligger just nu hos Peter kan man säga.


Club 8 är märkliga. Bandet har gjort runt 10 plattor (EPs inräknade) och har figurerat i intervjuer på nätet nästan innan nätet blev nätet. Och om jag räknat rätt så skall det här ha varit bandets 15 spelning...någonsin. Bandet har alltså funnits i över 10 år, gjort en massa låtar, sålt en massa skivor och alla har pratat om dem.

Jaha, har du aldrig hört talas om Club 8?

Egentligen är det inte så märkligt, Club 8 är kanske den sista rest av det indiepopsverige som fanns en gång. Det musikland som bara fanns i några få människors hjärtan. Vi beger oss till 1990-tal (läs sista halvan), internet har som sagt inte riktigt slagit igenom och de flesta band man lyssnar på får man läsa om i papperstidningar. Små papptidningar som ges ut av enmans redaktioner och trycks på pappa direktörens jobbkopiator. Att nå ut till stora massor med folk är det inte snack om. Club 8 blir intervjuade i Benno och Popöga skriver om bandet...

Och det är där Club 8 sitter fast, det är viskande pop för människor som har tid att lyssna. För folk som bryr sig. Inte en enda av Karolina Komstedt och Johan Angergårds låtar kan bli ringsignaler, alltså bör de vara helt uträknade. Dagens konsertbesökare har inte känslan för när de skall hålla käften och lyssna på musiken. Lyssna själva på de två videoklippen från i lördags...jag kan påpeka att jag står runt 5 meter från scenkanten, i höjd med högtalarna.




Om man nu koncentrerade sig och faktiskt lyssnade på vad som bjöds så fick man sig en skön upplevelse. Karolina är svalheten personifierad, rösten svävar. Lagom distanstagande och bara nära sig själv. Det är strålande vackert.
Restan av bandet, på scen växer duon till ett helt band, gör sitt jobb. Johan håller sig mest på sin kant som om han inte riktigt vill skryta med att han är med i ett väldigt bra band. Att han skrivit fin fina låtar och att han är i duo med mespopens drottning.



Men nu hör man inte så mycket av det här, ljudnivån är på tok för hög i lokalen. Endast Fraction Disc-crew, som tagit postering längst fram, får höra allt som ljuder från scen.
Ni andra skulle ju lytt mitt råd vänner, att sätta er ner när Club 8 spelar! Och varit tysta... Nu fick vi inte ens höra Karolinas duett med Sambassadeur-Anna. Det lilla som går att urskilja på videoklippet låter ju väldigt spännande.

Undertiden ni funderar på om Club 8 är en rest från 90-talets indiepopland så kan ni lyssna på Hatis Romans "Indieland"...

Tillsist:
För er som inte fattade förra gången, ny chans att se Lola i veckan. Sticky är platsen och dagen är onsdag.


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

En poplavett färgar kinden röd.

Jag fick ett hemlighetsfullt sms förra veckan:
"Onsdag 3 oktober har Pats premiär spelning på Sticky Fingers! Skramlig pop på svenska. Missa inte!"
Från okänd avsändare.
Sånt triggar igång hjärtat! Efter lite sökning i verkligheten kom det fram att Pats är Patrick Jensen från Hospitalle. Med i nya bandet är också Maria von Hall från samma band.
Första spelningar är alltid kul och väldigt spännande.

Patrick har en skön röst, den är splittrad och gles. Svävar ut i kontrollerade okontrollerade skrik. Musiken är naiv, högstadiemelodier med stor talang. Jag gillar det!
Pats är inget som kommer direkt, man får lyssna en stund. Det är premiärnerver och snett, men någonstans under Sticky Fingers grötiga mixning hittar man god pop. Små fragment som stannar kvar, texter som man vill utforska. Man kanske inte får en käftsmäll, men en skön poplavett färgar kinden röd.

Jag vet att det här kommer bli bra, ge det lite tid människor av tyckade. Bandet behöver hitta sig själva. Sen kommer vi andra hitta dem likt flugor till socker. Pats kommer få er att skrika och dricka hejdlösa mängder absint.
Jag kommer gå på nästa spelning, och nästa....och nästa...



Sen kommer Bye Bye Bicycle, bandet som är den förfinade blandningen av glamor och indiesamba. Utåt, utåt och trådar som slänger hit och dit. André Vikingsson är predikant med natten som kyrka, en neonbibel och framfusig tvshops uppenbarelse. Det är bitvis hallelujamoments, uppskruvade takter och vackert storhetsvansinne. Snubbar ibland över till en och annan dansbandspops epistel till kyrkkaffet, exempelvis snygga Telephone Lines. Jag älskar det släpiga tilltalet, som samtidigt är vasst.

Att bandet sedan använder det simplaste av alla instrument, någon lär mig att det heter claves, är fint. Två träpinnar som slås emot varandra och bildar...ja hur låter två träpinnar som slås emot varandra? Som två träpinnar som slås emot varandra. Bra och enkelt.

Tillsist:


Club 8 med Karolina Komstedt och Johan (Labrador ni vet...) Angergård, såg jag senast i Peking. Ja, det låter helt absurt och det var det med. Tiden var höst och året 2004, den Kinesiska huvudstaden hade bjudit in bandet för en "minikonsert". Club 8 är sjuk stora i Asien så en mini konsert är en konsert med typ 500 pers i en lokal gjord för 300... Arrangörerna hade fixat fram en backdrop som täckte hela scenen...i fyrfärg! Bara för den här konserten. Folk skrek som besatta när bandet gick upp på scen. Och sjöng med. I varenda låt. Kinas första indiepop konsert sa de som hade koll.
Alla tvbolag ville träffa popundret från Sverige, likaså en massa radiokanaler. Det var helt sjuk.

Om liknade scener utspelar sig på Klubb Populär på Storan på lördag vet jag inte, jag vet bara att de nya låtarna är bättre än de gamla. Lyssna på sköna Whatever you want och kom sedan inte och säg att popen är död. Att sedan skivomslaget är ett litet underverk i mysighet gör ju inget.

Jag uppmanar alla på Storan att sätta sig ner under Club 8s framträdande, det hade varit en fin känsla. Tystnad och sittande publik mitt i klubben. Lär ju aldrig hända...


Tillsist2:
Frågan är hur stor och stark hagelstormen av argument och ifrågasättande av min intelligens blir på lördag... det är ju många från Synthklubben som brukar hänga på Populär...
Men jag älskar ju er...tänk på det innan ni slår till...och jag tror vi snackat oss igenom det mesta här.


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg