Fredag
Så motsägelsefullt att huvudet bläckar igen, jag får andnöd. The New Heaven Dieppe ger mig klaustrofobi och agorafobi på en och samma gång. Egentligen är det bara helt jävla briljant!The New Heaven Dieppe på Debaser Medis Afterwork förenar synthmörker och radioskval. I sina stunder är det vokala som vilken hitfm-låt som helst, platt och lufttomt. För att i nästa stund vara det mest intressanta, en ny konstform och ödmjukt inför framtiden. TNHD siktar högt med snygga ljud, spännande ljudbilder. Och det är verkligen fint när det lyckas, de hänger ut mörker på ett sätt som inte går att undvika. Mycket av liveframträdandet bygger på trummorna, inte riktiga utan de pads som får ta emot så många slag att jag funderar på hur länge de ska hålla. Inget ljud är för märkligt för att göra rytm av, ibland är det tunga beats men senare leksakssynthscymbaler med reverb och tunna likt papper.
De instrumentala låtarna låter oss i den sittande publiken blunda och tänka själva. Väldigt behagligt.
På det hela taget är det en intressant resa man får vara med om. Det är dansant, men det går inte och dansa till. Det är låtar som inte går att sätta fingret på. Det är lyssningsvänligt, men jag kan inte förklara hur en endaste strof låter.
Han är en ikon,Mattias Alkberg, en stenstod i Sveriges popliv. Och han kommer vara det för många många år framåt. För Matti utvecklas, gör det som faller in. Smeker ingen medhårs. Han är trulig som fan, en busig pojk från Norrland som visar fingret åt allt och alla. Som har kontrollen. Han är killen man både vill och inte vill ha på fest. Kan vara trevlig men kan också skapa ilningar längsmed ryggrader.Alkberg är mer punk än hela horder dyngpunx på ett lerigt fält. Alkberg gör precis va fan han vill och det är därför jag gillar honom så mycket. Just nu har han snöat in på rockabilly, bara en sådan sak! Han är rakt igenom ärlig med sin musik. Det finns inget insmickrande, inga räta hotellkoridorer med dämpad belysning. Matti är naglarna mot populärkulturens griffeltavla. Spiken i kistan på det som kallas framgång.
Och jag gillar honom som fan!
Så det var ju inte precis en överraskning att han INTE spelade "Jag bara tänkte liksom att".
Lördag
Ibland hittar man ord som passar precis för att beskriva musik. När jag ser energiska Fulmakten, Christian Jolebys uppkäftiga band, på Debasers scen så kommer ordet flygande efter bara några sekunder.Rymdpunk.
Fulmakten lyckas blanda det förbannade från punken, Jimi Hendrix exprimetella wah-wahpedal juckande och hjärtat från alla tiders soulstänkare. Och få det att låta som det mest självklara i hela världen! Det är snabbt, det är en smula adhd-rock och det är jävligt underhållande! Fulmakten är den felande länken, den som skapar nytt och som ger mig glöd ända in i februari. Christian brinner av iver, efter alla år bakom trummorna i CDOASS och Almedal så står han nu längst fram och kan inte stå still. Som om allt sittande har resulterat i en överskotts energi stor nog att driva en mindre stad.
Till vänster om Christian hittade man den här killen:
Almedal-Love skapade märkliga ljud på sin synth. Och skötte en magisk gitarrpedal.
Gotlands svar på Okkervil River och Fleet Foxes, ett Neutral Milk Hotel som lugnat ner sig, är Ep´s trailerpark. Bandet som funnits längre än de flesta band, omformats och bytt medlemmar lika ofta som jag byter älsklingsband.
Campingägaren är fortfarande Mr EP, Eric Palmqwist, och musiken är fortfarande sprungen ur det faktum att Gotalnd är en jävligt ensam ö. För precis som öde hålor på märkliga platser i den vidsträckta amerikanska öknen, så är den stora ön i öster helt lämnad till sitt öde. Ep´s trailerpark är samma melankoli som Ingmar Bergman fann på den där ön, ett slags monotont sökande. Visst det kan vara uptemo, men ensamheten ligger där och gnager. Känslan av en färga till fastlandet som ställs in, det vilsamma men samtidigt skrämmande havet i 360 grader.
Men allt det här hör inte de flesta som satt sig på Klubb Springfield den här kvällen. Platsen är Magnus Ladulås i Gamla stan, en märklig lokal, utformad som ett rör. Detta göra att allt hörs, även den minsta viskning. När du Eric och de andra börjar spela så fattar inte pellefjantarna i loklen detta utan snackar på som vanligt. Väldigt elakt tycker jag! Det går så långt att Eric tilslut för säga till folk att hålla käften. Nu väljer han inte just de orden, han påpekar mer att "nästa låt är riktigt svår att sjunga, även när folk är tysta och lyssnar…". En del fattar piken och tystar ner sig. Andra bryr sig inte och det är dem jag är på jakt efter varje kväll hädanefter. Hittar jag er kommer jag deportera er till just Gotland, så ni får smaka på lite ensamhet era jävlar.
(personerna på bilden behöver nödvändigtvis inte vara de som snackade)
Tillsist:
Ibland är det så så roligt att hitta ny musik och sprida den till andra musikälskare! För ett tag sedan så surfade jag på Anna Hamilton från Umeå. Jag fastnade direkt för hennes pianoberättande. Jag skrev en snutt på bloggen och jag skrev till Anna att jag gillade musiken. Och tro min glädje när hon berättade att hon numera bor i Stockholm, om än tillfälligt! Hon smög in på Debaser Medis härom veckan bara för att överlämna en skiva. Jag sa att hon skulle höra av sig till någon som fixar spelningar i Stockholm, för jag tyckte hon borde spela här.
Och det är där vi är nu, på torsdag 12 november spelar Anna Hamilton på Enskilda galleriet! Fantastiskt!
Jag gillar verkligen att berätta för människor om ny musik, att på mitt sätt sprida den bästa musiken till alla som är nyfikna. Så åk till Kungsholmen nu på torsdag och få lite nya intryck!
Tillsist2:
Jag filmade lite på helgens inblandade:
Jerry Boman
