Just nu känns det som jag "genomlidit" flera hundra konserter, druckit flera hundra liter öl i hopp om att saker skall bli bättre och stått i köer flera tusen timmar. Allt för att tillslut hitta den där spelningen som gör 2008 till ett bra år. För att få den där känslan av att tid och rum inte spelar någon roll. Även om just uttrycket "tidlöst" slutar betyda något i samma ögonblick man uttalar det så är det ändå det ordet jag väljer just nu. För jag fick i fredags uppleva något av det vackraste jag någonsin upplevt.
Så här var plotten: Knoppar är ett... man kan kalla det skivbolag men det låter så mossigt. Knoppar är Andre och han knyter till sig band och artister han gillar. Ger dem plats och förutsättningar. Bra kille. Nu fixade han med fest i en lägenhet där han tidigare bodde, adress Tegnérsgatan. Det hela var en Knopparfest och spelade gjorde Eric Fastén, Hajen och Tvärvägen. Bra och trevligt hela grejjen.
Hon provar micken. Det hörs knappt genom de minimala högtalarna. Knuffar undan den och bestämmer sig för att köra ändå. Börjar spela på elpianot... sen kommer rösten. En röst som får hela rummet att hålla andan, vinterns först kväll känns väldigt avlägsen. Jag sitter helt förstenad. Det här är bättre än jag någonsin kunnat ana, folk har tjatat om Amanda Bergman /Hajen ett tag nu. Jag har missat spelning efter spelning. Nu sitter jag där och känner mig som fem år, tomten är i rummet och jag är helt paralyserad. Samtidigt svävar jag.
Hajen har en helt unik röst, den verkar komma från en tid när saker och ting spelades in på raspiga rullband, när en studio verkligen var en studio och personer med dylika röster blev stjärnor över en natt. När musik var magisk och inte ploppade upp bland htmlkoder och i bossarnas exellark.
Jag tror plötsligt på att människor har levt flera liv, att det omöjligt kan vara så att Amanda jobbat upp den här känslan i detta livet. Rösten innehåller så mycket sorg, så mycket melankoli att en 60-årig snöröjare på pass mitt i Norrlandsnatten skulle framstå som en gemytlig putte. Hajen är rastlös, hon vill ha ut allt. Det är så vackert, så farligt och så känslosamt.
Det totala nirvanat kommer i hennes svenska låt "Svensken". Att sjunga på det sättet, på svenska finns ingen annan som gör. Du har aldrig hört något liknande! Lyssna på klippet:
Svensken-Hajen
När jag kippar efter andan
skall det vara för någon annans skull
jag är så trött på min egen
Svensken/Hajen
Herregud så fint!!
Tack Tack Tack Amanda! Du har just förändrat synen på musik, du har satt en trend. Nu är det slut på försöken, skall man bli bättre än dig så få folk fan ligga i alltså!
Så vackert så vackert.
Ni som missade Hajen o fredags, i söndags får en ny chans på torsdag på Kontiki. Jag skall gå! Du, och du och du oxå! 19 börjar det, så om du skall till Mint eller Svanen så hinner du dit också!
Först ut på kvällen var Eric Fastén. Det här var hans debutspelning och han var enligt uppgift "toknervös". Inget som märktes, visst svajade det en liten stund men sedan kom känslan. Jag tror att Eric kan gå långt! Väldigt fina låtar, musik att lyssna på när man är ensam. Jag ser honom framför mig på en vårljumen sommar äng, med solen i ryggen och vi sitter stilla. En grupp människor runt denna ensamseglare (även om att hade en gitarrist med sig) och allt är stilla. Fint fint.
Kvällens huvudakt, tillika kvällens skivsläppare, var Tvärvägen. Det börjar väldigt märkligt, bandet får påpeka att de faktiskt börjat... Det låter först knappt något, man spelar på cymbaler liggandes på golvet, man spelar på halsdukar med järnbitar i. Det är knepigt som fan i början, men sedan kommer melodierna. Likt änglar sänker sig melodierna över oss. Låtarna är som hopklistrade av vackra ljud, som fragment av vågor som satts ihop varsamt. Ibland är det haikukänsla, minsta möjliga väg till målet. Övernaturligt skulle man kunna kalla det. I den bemärkelsen att det samtidigt är organiskt, samtidigt mekaniskt. Statiskt men väldigt väldigt elastiskt.
Lyssna på klippet nedan och försök att inte dras in i Tvärvägens universum.
I can't find my knife-Tvärvägen
Sen bar det av till Ritz, en träff med en orgelbyggare, jag fick en blomma som ett avlägset förlåt (för något jag inte ens minns har hänt), vidare till Styrbord Barbord där jag försökte övertala någon att spela fler nya låtar på sin klubb (larvigt jag vet), träffade en övergiven popstar (men han har ändå framgång så det räcker...), fick dansa till FYRA LÅTAR MED JOY DIVISION! Stort och förmodligen enda gång i livet! En sten föll också, något jag oroat mig för att uppleva hände och det kändes faktiskt bara bra. Väldigt bra till och med. Jag är glad för det. Nu kan jag gå vidare. Bra kväll!
Lördag:
Försök till utekväll misslyckas. Slut på meddelandet.
Jerry Boman