Jag går förbi, sätter mig sällan ner, ständigt i rörelse. Då kan ingen ta mig. Ingen ska ta mig.
Så kommer skivan, …och stora havet. Bara namnet får mig ur balans. Kan man skriva så? Jakob Hellman ska han heta som gjort den. Musiken låter egentligen rätt vanlig. Men orden. Det är upphackat, avhugget, ofullständigt. Jag tappar helt balansen, kan man verkligen skriva så där på svenska?
Tyst! Takt. Vaktparaden?
Jag är runt 14 år och om det är någon mening som förändrat mitt liv så är det den, det var där jag vågade stå emot. Krasa sönder språket, detta hinder, i små små bitar och ta de som jag faktiskt ville ha. Bygga mina egna språkvärldar. Tack vare Jakob Hellmans poetiska mästerverk fick jag nya ögon.
Jag sätter mig i det djupa fönstret och låter vinterljuset varmt, tryggt nudda mina axlar.