Jag går förbi, sätter mig sällan ner, ständigt i rörelse. Då kan ingen ta mig. Ingen ska ta mig.
Så kommer skivan, …och stora havet. Bara namnet får mig ur balans. Kan man skriva så? Jakob Hellman ska han heta som gjort den. Musiken låter egentligen rätt vanlig. Men orden. Det är upphackat, avhugget, ofullständigt. Jag tappar helt balansen, kan man verkligen skriva så där på svenska?
Tyst! Takt. Vaktparaden?
Jag är runt 14 år och om det är någon mening som förändrat mitt liv så är det den, det var där jag vågade stå emot. Krasa sönder språket, detta hinder, i små små bitar och ta de som jag faktiskt ville ha. Bygga mina egna språkvärldar. Tack vare Jakob Hellmans poetiska mästerverk fick jag nya ögon.
Jag sätter mig i det djupa fönstret och låter vinterljuset varmt, tryggt nudda mina axlar.
Spelningen på Kulturhustaket är slutsåld, människor står i kö och försöker ta sig in. Alla med sina historier om Jakob Hellman. Några är äldre, de har växt upp med, andra yngre och har upptäckt i efterhand. För det går inte att undvika, allt sedan början av 90-talet har svenska artister sett hur de ständigt jämförs med Hellman.
Det är inte mer än rätt. Visst, det har kommit bättre skivor absolut (jag skrev om det här) men det går inte att runda: …och stora havet är ett fenomenalt album. Det en en samling låtar som med sin storslagna lyrik skrynklat våra hjärnor sedan 1989.
Så står han nu här, över 20 år senare och jag tappar hakan. Varje låt, varje ord hänger på en skör tråd. Jakob Hellman bevisar varför den bästa popen, den bästa poesin, alltid ska vara på gränsen. Gränsen till förintelse, på gränsen till att aldrig hända. Fler än en gång tror jag att han kommer tappa bort sig, lika kraftfullt kommer han igen tusendelen av en sekund senare.
I Hellmans språk finns ingen like, vi får kontakt med hans hjärna. Han sjunger med hela kroppen, ryckigt, spastiskt, som han precis kom på de ord vi lärt oss att älska. Det är enormt. Hur dessa för honom uttjatade låtar ännu kan framföras på ett så nyfiket och omtumlande sätt är enormt.
Jag tror det finns en mycket enkel förklaring till varför det bara blev en skiva den där gången. Jakob Hellman är helt enkelt för bra för oss. Vi kan än idag inte riktigt förstå hela genialiteten i det enkla, det svåra, det hackiga, det slingrade som är hans värld.
Jag nöjer mig med att tacka för sittplatsen Jakob. Sittplatsen i det djupa fönstret, med vintersolen i ryggen tog jag min plats. För plötsligt kände jag att man kunde det. Och det är faktiskt din förtjänst Jakob. Tack.
Tillsist:
Jakob Hellman bjöd upp sin vän Magnus Ekelund och de körde sin gemensamma duett Utan Er. Verkar som folk gillar den. Magnus släppte härom dagen sitt debutalbum på svenska, Svart Flagg, och om det kan du läsa här.
Jerry Boman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar