Visar inlägg med etikett Stefan Randström. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Stefan Randström. Visa alla inlägg

Live: Stefan Randström är för evigt geniet på Landets scen

0 kommentarer


Jag fick ett sms häromveckan:

Hej. Hur har du det? Glider du genom livet eller är det ständig kamp? Kanske hittat den gyllene medelvägen?

Sms:et var från Stefan Randström. Det kommer liknade då och ibland, varje gång lär jag mig något, messen får mig att börja fundera. Varför gör vi som vi gör? Vad är viktigt?
Precis samma sak händer när man pratar med Stefan, han sätter igång saker och jag kan nog faktiskt säga att han är en av de personerna som direkt och indirekt betyder mest i mitt liv.

Stefan Randström lever sitt liv i en bubbla. Han delar sin bubbla frikostigt med oss andra och vi vill gärna vara inne i Stefans bubbla. Inte för att det är trevligare där, inte för att det är mer sorgligt där, Stefans bubbla är av det slaget att man får vara sig själv i version 2.0. Inne i bubblan känner man sig bättre, sedd och man gör sig lite bättre. Det är en skön känsla. Stefan får ut det bästa av en.

Liveklipp: Stefan Randström på Landet en tisdag i maj 2012

0 kommentarer


Jag har sagt så många ord om Stefan Randström att jag är helt tom. För mig är det ett mysterium att inte någon plockar upp denne lille man, sätter honom på en buss och skjutsar runt honom i hela landet. Visst, han fick åka en hel del som sångare i Den Stora Sömnen (bla till Way Out West) men som allena och solo verkar ingen förstå.

Om jag säger så här kanske ni förstår: en dag kommer ni referera till Stefan Randström som den nye Thåström. Så är det. Minus Thåströms totala brist på självinsikt då förstås.

Liveklipp: Stefan Randström på Bomullsklubben, Södra Bar

0 kommentarer


När jag flyttade till Stockholm fixade jag en fest på Nada. Döpte den till Hej Stockholm, som för att välkomna mig själv till den nya staden. En av artisterna som jag bjöd in var Stefan Randström (Den Stora Sömnen, High Heald Honeys), det var hans premiärgig som soloartist och alla i lokalen blev häpna. Vem var han, var kom han i från och hur kunde någon stå på knä inne på Nada och på allvar lyckas sjunga "mjaumjaumjauuuu mjau" samtidigt som han behöll trovärdigheten?

Det är sådan han är Stefan. Större än livet, större än invända regler och förutfattade meningar. Det väller ut ord, stormar fram känslor och man vet aldrig var det landar. Egentligen tar han inte så stor plats, Stefan är inte killen som du spottar på Götgatan direkt. Hans talang smyger sig på, han behöver inte skylta med den. Men när man väl fastnat är man verkligen fast.

När nu Randström fick den stora äran att vara gästartist på Bomullsklubben var vi många i Stockholm som tog ett extra skutt. Vi som kanske känner att Stefan aldrig riktigt fått det erkännande han förtjänar. I publiken hittar man några av landets duktigaste musiker, som spelar med de största artisterna vi har i landet och de är helt till sig. "Det här kommer bli den bästa Bomullsklubben någonsin!!" skriker en av dem i mitt öra. Jag skriker tillbaka.

Så kommer han upp på scen och efter det finns det bara en plats ögonen kan vara på. Stefan har förmågan att fånga in varenda själ i en lokal, han sjunger med hela kroppen. Utan att det blir påträngde och poserade.



Det är bland det bästa jag sett! Spelningen är ett triumftåg för den fria själen, för ordet och för sagorna. Randström låter oss följa med på en vindlande resa, en psykedelisk resa, där alla kan får sin egen historia ut ur Stefans historier.

Han berättar inga sanningar, inga pekpinnar och det handlar faktiskt inte så mycket om kärlek heller. Det är befriande, luftigt och låter i sina stunder helt spontant. Uppbackad av helt galet bra musiker hör jag låtar som vem som helst kan dö för.

Vi faller. Igen. Stefan har oss i sitt våld, han sätter takten och vi dansar efter hans pipa. Efteråt vill alla ha en del av kakan, och när vi sedan sitter i logen efteråt händer det märkliga. Han är helt normal. Inga divaliteter, inga märkliga utspel om musik och ljud. En helt jävla vanlig ovanlig snubbe som råkat födas ett hjärta av guld och en hjärna på speed. Det är ovanligt.

Här hittar du Bomullsklubbens Facebook, gilla och få reda på när det blir nya grejer.

Jerry Boman



Jerry Boman

Hjälp Stefan!

0 kommentarer

Det var något år sedan nu, jag sprang på ett band från Stockholm med ett fantastiskt namn. Den Stora Sömnen. Jag gillade dem, inte bara för namnet. Det var rakt på sak texter och hela bandet hade ett avslappnat sätt.
De spelade ofta i Göteborg. Oftare än vad de spelade i Stockholm. Sångaren Stefan brukade komma på besök i Göteborg, på egenhand. Västkusten tog emot honom med öppna armar.
Sen flyttade jag till Stockholm och skulle ha en "Hej, jag har flyttat till er stad"-klubb på Nada. Jag hade fått höra att Stefan, som heter Randström i efternamn, börjat köra solo. På sin Myspace kunde man höra en illa inspelad låt. Det kan ha varit det mest nakna jag hört på svenska. Det kändes som om jag kände Stefan genom hans ord. Spelningen på Nada blev en succé, såklart. Det blir ofta så med stora stjärnor. För det finns inget annat Stefan kan bli, han kan bara bli en stor stjärna.
Jag är nu mycket glad att pressentera vårt första samarbete. Jag säger första för jag hoppas inte det blir det sista, Stefan är en in i själen god människa.

Okej, nog med hyllningar, här kommer ett videoklipp som i ett slag gör musikvideon som du sett den gammal. Mycket nöje.



Mer av Stefan hittar du här.

Och som vanligt, är du sugen på en musikvideo, hör av dig. jerry@jerryboman.se Jag kan inte lova dig en video som ser ut som de vanliga, men jag kan lova dig en sak, den blir unik.

Jerry Boman

Det stora lilla bandet

0 kommentarer



New Found Land är en sagolik soppa. De väljer och vrakar mellan stilarna, alltid med samma entusiasm. Och i Anna Roxenholt har de landets ärligaste, gladaste och skönaste sångerska. Hon utstrålar en naivitet som känns renande i det kärva klimat som är verkligheten.

NFL är det lilla bandet som växer och förminskar sig själva i samma stund. Det blir circusmusik, träskblues och rak på rödbetan pop. Trubadurafton på puben blandas med Körslaget svulstighet. Nu låter det som om det här kunde vara soppan som var gjord på allt du hittat i köket, en spretig anrättning där varje del är utsökt men resultatet blir…just en jävla soppa.

Jag tycker att det spretar javisst, men faktiskt det håller ändå ihop. För när personer svars enda mål är att få göra musik, som inte har något annat val, när de står framför mig på scen så får de genrespreja hur mycket de vill. NFL kommer från insidan och vill ut, inga ängsliga blickar framåt eller bakåt. De gör de som de är bästa på, att skapa rum. Ytor som för tillfället avgränsar oss från krisen, skiten och oljehamnen. Vi är inbjudna på kalas, värdarna gör allt för att du skall trivas.

New Found Land är inte nästa stora grej, de är inte början på något nytt. De kommer förmodligen aldrig ta statistikpoäng i något bonnigt Nöjesguidentest. Eller jo, om testet gäller att få sin publik att känna sig hemma. Vi är alla i köket hos de här personerna, det luktar hemma. Av samma anledning som även den mest coola personen i popgöteborg gillar att åka till barndomshemmet över jul och bara hänga, så vill man ibland bara hänga där i samma sal som New Found Land. Det är kvalitet.

Bäst blir det i acapellapartiet där hela orkestern sjunger ”We all die” (som för övrigt är namnet på deras nya skiva). Med ett leende på läpparna.
Det får sammanfatta hela kvällen, vi ska alla dö men varför inte göra det med ett leende på läpparna.

Jag och Anna, The Tramsessions crew, spelade lite skivor under kvällen. Det var kul om än lite tomt. För terrassen med bästa vyn över hela hamnen går inte att konkurrera ut. Skoj med killen som glad frågade vad ” Mayhem troopers” med Cortex var för låt. En av stans bästa låtar någonsin, hoppas han hittar de och köper!
Anna stod för sista låten och där fick hon till en riktig höjdare: Sons of Jogoslavia och låten VLAD. In och lyssna!

Tillsist:
Fredag då.
1 steg bak & 2 steg fram på Stars´n´bars. Supertrion Ralle, Linn, Arnar spelar endast låtar på svenska. Den här gången skall jag INTE missa det! Bara en sådan sak attd et mellan halv tolv och tolv kostar 20 pix att få en shot bollar upp för en bra kväll!
Friday I'm In Love med Stonefunkers… alltså, jag har ingen som helst relation till det där gamla bandet, men tydligen svänger det utav helvete enligt nya uppgifter. Lite nyfiken blir man ju ändå. Men går man dit kommer man känna sig gammal.
Den där Haciendaklubben på Styrbord. Blenda lovar gratis inträde och ”skamliga förslag” om man kommer innan midnatt… Vi man ha det?
Lördag sen.
Göteborgs Indiekör på Underjorden. Antingen klockan 18.00 eller klockan 21:00. Kolla bara in det här klippet som jag filmade i veckan, då kommer du fatta hur bra det kommer bli! Alla måste komma, gå på den tidiga om du har annat att göra senare på kvällen, för du vill INTE missa det här! De kör alltså bara The Knife låtar...
Tillsist2:
Musik enligt Jerry extraknäcker som skvallerblogg! För det sägs på byn att Universal Poplab skall spela in nya låtar, även denna gång i en stuga i Danmark. Eventuellt kommer de låta oss slippa bakom-kulisserna-filmer där medlemmarna springer runt i bara kallingarna…
Tillsist3:
Stefan Randström (Den stora sömnen) slutar vara ironisk och går solo. Mer allvar, med samma närhet till verkligheten och nuet. Stefan krälar fram, spritfull och utlämnade. Skitar ner sig för våra synder. Det kommer bli gråtspelningar.

Jerry Boman