Politik, prygelsex och parmiddag.

Att ta stillbilder på Josefin Lindh och Johan Tilli är helt meningslöst. Det blir osanning. En frusen hundradels sekund blir bara DÅ, Lissi Dancefloor Disaster är väldigt här och NU. Inte så att de ligger i trendfåran, de plöjer upp sin egen vet ni vänner. De är plogen som drar fram över åkrar och fält av stelnad politisk musik. De banar väg för ett innehåll i dansmusiken när de flesta bara verkar tänka på att orden ska ligga rätt. LDD stöter sig med folk, lyssnar man noga finns det mer innehåll än de flesta partiers glassiga fyrfärgs pamfletter. Innehåll som du och jag kan ta till oss och reagera på. Samtidigt som vi dansar.



LDD är politik och det är dans. Det säg ju att det lättaste sättet att komma någon nära är att dansa, alltså borde alla som vill ha något sagt få folk att dansa. Men det är en smart politik, en frustration på uppgjorda matcher, om hur allt ska vara och vad man ska lyssna på. Att över allt detta lägga de hårdaste men samtidigt varma speedade tvspelsmattorna lyfter Nalens bakficka Alcazar.
När Henry Bowers gästar på Sabotage on the dancefloor tar man en så enkel sak som att klaga på dj:en till helt nya höjder. Det handlar för mig om att resa upp på "dansbanan", om att skriva om några livsregler som vi alla förmodligen inte vill ha men lever efter ändå. Ut och gör uppror för fan! Så sätter man en agenda. Smart!



Första minuterna av The Fume står jag som ett frågetecken. Va fan händer? Sen kommer det smygande, Filip Hartsner äger oss. Svingar sin piska och vi lyder. Musiken drar in mig. Han säger att alla låtar handlar om att knulla, och det kan ju bli platt fall men med sådan självsäkerhet och charm tror jag honom. Och ler. Filip är i själ och hjärta en scenperson, 2009 års blandning av Pelle Almqvist och Ola Salo.
Musiken är framtidens kraftkälla, bränsleceller små men stora nog att driva en hel stad. På det hela taget känns The Fumes uppdaterade glamindie (ett ord de hittat på själva tror jag) väldigt...blåsigt. Precis som den där första riktigt goa höststormen, den som blåser åt helvete alla sommarens ljumma försök. Alla små trevnaden i 35 gradig värme viftas bort å det grövsta. In kommer rejäla tag, The Fume är indierockens SM. Eller kanske mer prygelsex.



Ser en liten stund på The Sonnets... För mycket parmiddag för min smak. För bra. För producerat. För tänkt.
Roligt att de ska spela med Fibes oh Fibes. (några förstår det roliga där tror jag)

Tillsist:
Knoppar framstår mer och mer som en fontän av god smak, de bara sprutar ur sig bra band all lyssna på! Intressanta band som ofta faller utanför ramen.

Just nu har jag snöat in på Violet Stains. Tvärvägen möter Broder Daniel, och simmar med Detektivbyrån i en reverbbassäng. Mycket fint!

Tillsist2:
Jag vet hur ni gillar att upptäcka nya saker här, så därför bjuder jag på bandet som kommer ta er in i 10-talet: Hufvudstaden! Inspelat i en tunnel i Årstaberg.

Hufvudstaden består av folk från Jerryfavoriterna Vargpakten och Spring Johnny.
Mer grejer kommer tydligen nästa vecka!

Tillsist3:
Rookiefestivalen har väldigt många bra band år! 30-31 oktober i Hultsfred blir det fest! Ni kan ju förstå att jag gillar Guldgossen, Love & Happines, Skatan, You say France & I Whistle men dagens bästa är Shotgun Crackers! Näven i luften! Och lite visslingar på det! Tjohoo!


Jerry Boman

Småstadsglans.

Jag trodde det var slut med att kalla nya band för "demoband" och tycka det är något suspekt över människor som inte är "signade".
Den tiden ÄR över! I min bok är lika mycket värda, och vad är egentligen ett "signat" band när klubbarrangörer släpper skivpärlor mest hela tiden? Vad är ett "demoband" i tider när folk ger ut skivor som är inspelade i sovrummet?

Om man tänker på det här så är "100% osignat" ett väldigt konstigt namn på en minifestival. Jag menar, Cosy Den borde ju heta det nästan varenda gång i så fall. "100% osignat och öl för 20 spänn!"
Jag tycker det är ett förnedrande namn. Tanken är ju god, väldigt god faktiskt, att ge band spelvana på bra ställen. Men snälla, byt namn om ni vill visa att ni tar banden på allvar.



För er som följer med här, så är ni bekanta med Spring Johnny. Läs här och här om du är ny.
Bandet har ett fantastiskt sväng och Olle har en väldigt speciell röst, jäkligt märklig, som gjord för småstads/kärleks/livet-ångest texter.

Lyssna på "Maria, du måste höra", live är det ett jävla sväng och skönt staccato. Ett magiskt orgeldriv, benen rör sig.
Eller "Riksväg 45 blues" som är en av senare tids bästa förlorarlåtar.
Det är enkelt, call-n-response körer och en upp till armhålan naiv text, men det är närvaro!

Spring Johnny har så mycket som jag gillar hos ett band, de drar sig inte för att ställa sin musik på en nålspets. Det får bära eller brista, antingen blir det patetiskt som fan eller så vinner de hela tävlingen.
Trollhättan har inte känts större än så här, den enda stora gatan rymmer plötsligt lika mycket svek och dekadens som hela Vasastan, som hela Västra Götaland. Olle ber inte ursäkt för sin stad, det låter inte som han vill därifrån. Samtidigt är det precis det han vill.



Med skräckblandad fascination han beskriver kärleksresor i det lilla samhället. Och egentligen spelar det ju ingen roll var man bor eller verkar, hjärtat kan blöda lika mycket överallt. Det är inte alltid som storstaden skadar en mer även om vissa försöker få det att låta så. Sanningen är nog närmare i en liten stad, att visa sig på den där gatan efter att själen brunnit upp svider nog mer än att bara byta klubb i storstaden och gå vidare.

Spring Johnny tar tillbaka småstadens svarta glans. De behöver inga Magasinsgator eller svartklubbar i varje hörn. I det ljuset är Spring Johnny större än sin stad. Samtidigt som de lever i symbios, den här musiken kan inte komma någonstans ifrån.
Trollhättans nätter är just nu våta drömmar hos storstadens katter och hundar.



Det går undan efter att Spring Johnny spelat klart, springer tillsammans med stora tidningens klubbkolls redaktör upp till Stickys Topflor. Möts av en massiv stillastående människovägg.
Tänker för en sekund att Shout out louds inte börjat än...
Men det har dem, de kör på med lite utfyllnads låtar från senaste skivan. Folk gungar försiktigt med.

Annat är det när forna tiders indiehitts brakar ner, 100 degrees (kan inte göra tecknet för grader..) och Please Please Please. Då blir det fart och allt är så så klart.
SOL höll en sommar, nu är det höst och man vill gömma sig. Folk säger att de utvecklats, inte tagit den enkla vägen. Hos mig tog de precis närmaste vägen rätt ut genom dörren.
Ajöss...

Tillsist:
Join our club spärrar upp dörrarna på Henriksberg och därinne spelar Fibi Frap och Swissair. De förstnämda är egna favoriter, "Catherine" räddar vilken dag som helst!
Läs vad jag tycker om dem här.

Själv åker jag till Popadelica.
För andra året i rad.
Snart lika stort som julafton.

Tillsist2:
Opps, glömde ju lite sköna musiktips så här mitt i pollensäsongen:

Kyte. Så mycket fint handklapp att man blir tårögd. Lyssna på "Sexy Sexy Thing" och klappa med!

Société des Admirateurs. Så mycket sval röst på svenska att man blir tårögd. Lyssna "Paa Disco" och skratta med!

Salut!machaut. Så mycket glädje att man blir tårögd. Lyssna på "Tom and Johanna" och hoppa med!

Hey Lover. Så mycket energi att man blir tårögd. Lyssna på "She´s in the city" och slå sönder hela huset!!

Jerry Boman