Det finns ett problem med psalmer. Kontexten. Det kan ju vara de mest fantastiska små musikstycken om det inte var för den detaljen att det är religion inblandat. Oftast spelas de också i en kyrka, en miljö som inte precis är min hemmaplan.Nu är det så bra ställt här i världen att någon intelligent människa har tagit tillvara på psalmen som inspiration, satt den i en helt ny kontext och uppdaterat innehållet.
Lux Lumen ger rysningar . Inte bara under någon stund här och där, inte bara under en låt. Jag ryser av välbehag under en hel konsert.
Mira Eklund aka Lux Lumen är sakral. Ska man likna henne vid något i nutiden är det Motoboy. Psalmer för nattens barn i en perfekt akustik, Högkvarteret är vår kyrka.
Uppfinningsrikt och fruktansvärt vackert. Filmiskt. Skrämmande.
Lux Lumen är det borttappade ljudspåret till stumfilmsklassikern Körkarlen. Inspelad genom linserna på grönskimrande night goggles och med Skynet bakom hörnet. Lux Lumen reser sig efter undergången och pekar på allt vackert.Det finns inget elakt i Miras musik, den är varm och inbjudande. Det är just där det fantastiska händer, i det kompakta mörkret hon levererar möter hon med svarta lysrör på discogolvet, leende och snäll. Jag blir inte rädd, jag blir intresserad. Lyssnar mer noga för varje minut, uppslukas helt av denna betongens Kate Bush.
0.35 in i klippet nedan, "You happen twice", är en sådan rysare att det inte ens går att förklara hur bra det är! Jag vill hävda att Mira i den stunden nuddar samma moln som just Kate Bushs Wuthering Heights. Helt galet!
Jag är mållös.
Vackert.
Skrev jag att det var vackert?
Jerry Boman
