Live: Hästpojken - Huset vid ån på EMI Showcase, Debaser

Tom Jerry Boman

Kollisionsrisken var på riktigt

Det var sommar 2008, det var en gata i Malmö. Några få centimeter över marken stod Karolina Stenström. Ibland satte hon sig ner vid sitt piano. När hon började spela stannade gatan upp och likt en Matrixeffekt verkade farten saknas ner. Vi som var där kände våra andetag och bländades av Karolina. Hon kallade sig Steso Songs.
Sedan blev det sommar 2009, och det var en scen på Landet. Samma saker utspelade sig, allt stannade upp…

Det är vinter 2010 och Steso Songs har precis släppt sin första skiva. Enligt mig ett mästerverk. Platsen är Debaser Slussen och Karolina spelar precis innan Hästpojken.
Inget stannar upp. Många bryr sig inte. Det pratas på i lokalen. Kanske kan det där ha varit den mest olyckade bokningskrocken ever.

Det är så synd om er. Ni som inte lyssnar. För i min värld stannas det upp. Steso Songs musik är en smula ljusare nu, motsägelsefullt med en skiva som heter Now it´s dark. Musiken bygger på krockar, det smäller i min skalle, just när man känner sig säker kommer ett mjukt kast, låten tar en ny riktning. Steso Songs kör ner näven i pianot och får de slumpmässiga skeva tonerna att verka helt självklara. Lyssna på The Od. Inte många som klarar den manövern utan att gå vilse totalt. Fantastsikt.

Karolina är den fjärde dimensionen, ett saligt väsen högt över våra huvuden. Samtidigt nära inpå. Ibland bara det hårda pianot och rösten, ekande tom, distanser från budskapet. Likt en spärrvakt inne på sitt tionde arbetsår stirrar hon rakt fram, verkar utföra musiken på rutin utan känsla. Detta är om man lyssnar snabbt, för i verkligheten är det en sådant fokus och känsla att vi inte riktigt är beredda. Hon behöver liksom inte visa att det är på riktigt, att det här är det viktigaste. Det framgår med all tydlighet i musiken, i varenda låt, varenda berättelse hon berättar. Karolina är en väldigt modig artist. Hon litar till texterna, ljuden och tonerna. Inga visuella kroppsliga överdåd. Ovanligt och helt fantastiskt.

Det är synd om er som inte lyssnade. Ni, kanske skadade av Youtube övertydliga, ständigt närvarande visuella verklighet, som inte ens för en liten stund kan ta er tid att stanna upp.


Alla känner till omgörningen, Hästpojken gick från galenpannapunk till Svensktoppen snabbare än platserna på Carmen eller Kellys fylls en fredag. Jag gillar det, verkligen. Nya skivan växer, många låtar kommer sitta kvar länge länge.
Men jag saknar en sak när Hästpojken spelar live. Jag saknar det oväntade. Det är bra, det är väldigt bra, det är inte det, men allt verkar så regisserat. Jag vet inte, jag är väl Göteborgsskadad, vill ha ett viss mått att idioti på scen. Och när nu några av scenens förgrundgestaler står på scen, ja då saknar jag jävelskapen.

Men nog om det, Hästpojken är ett upp över taket bra band. De nya låtarna, crescendopopen, är smäckstora i levande livet. De rasar på utför kanter, kastar sig mot cellens väggar och är allmänt bråkiga. Hästpojken är förfester som går snett, spårar inte ur men blir förevigt inskrivna i minnet. Hästpojken live är känslan av slut-på-papper-i-skrivaren sent en fredagseftermiddag, när solen hånfullt retar utanför fönstret. Hästpojken live är missade bussar, tappade förstånd och livet som händer i det perifera synfältet. Allt vi jagar min aldrig finner. Det är uppgivet. Hopplöst.

Hästpojken är sant.

Tillsist:
Det här tyckte jag var jävligt bra:



Jerry Boman

"Gillar ni mat?"

Okej, jag kanske inte är någon stjärna på att prata med folk i en studio, egentligen kan jag tycka att intervjuer med band i de flesta fall är helt meningslösa. Ibland får man till det, när saker och ting stämmer. Jag vill ju egentligen bara att de ska spela.

Tidigt i morse var Hästpojken med i TV4s Nyhetsmorgon. Adam och Martin tog plats vid bordet. Det som sedan följde kan jag knappt titta på, de visar bara på hur innehållslöst och ytligt Nyhetsmorgon är. Varför finns såna här program? Räcker det inte med att bandet får spela?

Kolla nu på klippet:



Adam och Martin gör sitt bästa, de är bra. Martins "-Nä"-svar på vad de gillar bäst med musiken; om det är att bli intervjuade; är redan en klassiker! Stor humor! Den kom från hjärtat och de två PK-stiffa programledarna fattar inte att de är bortdribblade. Som att leva i en värld utan internet och med bara två kanaler. Och vad är grejen med att programledare så fort de snackar med artister ska lägga till en lite släpig röst, de tror att man är cool då, vill de att artistens coolhet ska smitta av sig? Eller är de starsuckers på riktigt?

Det hela påminner om den numera legendariska intervjun med Nordpolen-Pelle i samma program, där slår idiotin en rakt i nyllet. Och jag älskar Pelle för det han gör där!



Nä, in och kolla på The Tram Sessions istället, ingen mat, inget snack, bara musik. Tack.

Jerry Boman

Ljudet av hotell

Hur låter en stad? Hur låter en tunnelbana? Och hur ger man musik till ett hotell?
Hotell Bloom i Bryssel tog det här på allvar och bjöd in Cosy Mozzy. Trots det fåniga djnamnet är det här killen hela da´n i Bryssel, han är stans störste dj med egen radioshow: "The Dirty Cosy Mozzy Show"....

Nu fick han alltså uppdraget att sätta ihop en skiva som skulle beskriva känslan på fin fina Hotell Bloom. Jag har lyssnat:



Det börjar med dansken Anders Trentemøller och det låter... mycket stad. Monotont som en hotellkorridor, men ändå med melodier här och där. Precis som man i en korridor kan ana att livet pågår där innanför de låsta dörrarna.

Det fortsätter med hissmusik, Cagedbaby. Väldigt ogripbart och tråkigt. Denna låten spelades faktiskt ofta i hissen. Oroväckande ofta.

Det är avslappnat och urbant, obehagligt sexigt, inte trevligt sexigt med Max Berlin. Väldigt Benelux. Plötsligt kändes hotellet väldigt sunkigt...

Ännu mer obehagligt blir det med A mountain of one. Här snackar vi ågren i en hotellsäng. Hotelldöden. Jag såg dem på Storan i vintras och det var mest segt. Musik för de som tror på backpacking i ett hotell, som tror de är coola eller som så innerligt vill vara det.

Mike Monday vill jag knappt nämna, såååååå segt och tråkigt! Gud! Att bo på hotell skall ju fan vara roligt! Inte blir det roligare med Eelke Kleijn. Möjligtvis något roligt ljud här och där.
Coyote håller tråkstilen men det lyfter lite lite med Urbs... fast bara tillfälligt. Postprior, DJ Krush & Toshinori Kondo, Morgan Geist, Mike Foyle rullar runt i barmingel sörjan. Inget står ut, ibland dansar det till men allt som oftast klarar men sig utan att springa fram till djbåset och fråga "Vad är det här!!". Jimpster gör hellre inget väsen av sig.

Och har fasen Scritti Politti kunde göra så trist musik och ändå bildas 1978 är ett stort mysterium. Mitt i punkvågen!
De är bandet för alla flummpellar med dreads som reser världen runt och försöker hitta sig själv. Om de bara valt ut en rolig låt istället, som "Sex" tex. Hade ju passat på hotell.

Nä, den här skivan var inte speciellt rolig. Väldigt fegt urval, vad vill man säga? Vem riktar sig låtarna till? Jag hade hellre haft ett mer personligt urval, som människor fritt hade fått relatera till. Den här sortens downtempo house/dansmusik är inte skoj, inte ens i en hotellbar. Det är precis som man inte vill störa någon. Alla skall ha det bra, ingen skall bli upprörd och det brukar som bekant sluta med att ingen bryr sig.

Så var det det här med tunnelbanan, för något som är betydligt roligare är musiken som spelas i Bryssels tunnelbana.
Här får man höra allt från Wouldn't It Be Nice/Beach Boys till Sabotage/Beastie Boys via When A Man Loves A Woman/Percy Sledge och Hit Me With Your Rhythm Stick/Ian Dury & The Blockheads.
Det var alltså ingen radiokanal som spelades, utan utvald musik! Väldigt skoj varje gång man gick ner i underjorden!

Tillsist2:
Torsdag missar du inte La Capitaine kalaset imorgon torsdag va?! På Pustervik, under Mints vingar och med en massa massa rosa i lokalen!

Annars spelar Hästpojken-Martin lite akustiskt på Magnus och Magnus...

Jerry Boman

Nu eller då?

Idag hade jag alltså besök av Hästpojken i studion, Martin och Adam spelade två låtar och snackade lite. Riktigt roligt att höra låtarna akustiska, Lena 60 blev riktigt riktigt bra! Men först spelade de dansgolvsrökaren Caligula.
Kolla klippet nedan och bedöm själva, är det bättre eller sämre akustiskt?



Jag berättade också om saker man kan göra i kväll och på lördag.



Läs vad jag tyckte om Hästpojken när de spelade på Bannanpiren.
Jag kan inte riktigt bestämma mig om det var bäst då eller nu. Efter den där natten i plåtladan var jag sprittade lycklig, å andra sidan har jag varit små speedad hela dagen idag över Martin och Adams framträdande i tv.
Äh, det var så bra båda gångerna att det räcker och blir över. Tänk om varje morgon kunde börja med härlig från hjärtat poppunk från Göteborg!

Tillsist:
Då ses vi på Club Zebra ikväll då? Ester spelar och det skall du inte missa. Okej, okej Dreamboy spelar också men det visste du ju redan...

Jerry Boman

Hästpojken i tv.

Imorgon torsdag gästar Hästpojken mig i lokala Nyhetsmorgon Göteborg Väst. Kvart över nio börjar det och kanalen är TV4.
Läs om Hästpojken här.

Jerry Boman

En naken kille skriker.

Att en klädaffär/livstilsikon ställer till med fest kan ju ses på lite olika sätt. Antingen är man en sur jäkel som inte vill gå på något kommersielltjippo som skall mata ner varumärket ännu längre ner i våra halsar. ELLER så går man dit och tar det för vad det är, en skön gratisfest, fixad av människor som gillar musik i olika former och vars mål bara verkar vara att ha skoj. Att de sedan vikt sig dubbla för att göra kvällen så bra som möjligt, jag menar tio miljoner björkar, billig öl och bra nya band, gör ju inte saken sämre. Tack "klädaffären" för festen! (ni trodde väl inte att jag skulle bjuda er på den gratisreklamen va?!)



När två av Göteborgs musiklivs mesta och bästa snubbar gör saker ihop så blir man ju nyfiken. När det sedan döper hela härligheten till Hästpojken så ställer sig öronen i givakt. Det hela handlar om Martin Elison (Bad Cash Quartet) och Pop-Lars (Broder Daniel). Smaka på den kombinationen!

Och herregud! Hästpojken i en plåtlåda på Bananpiren gjorde mig så glad! Det bara slår och slår och slår mot mina öron. Jag skulle kunna bli döv, men det gör inget för nu har jag hört himmelen igen!

Om musik var en stad skulle Hästpojken vara den där underbara personen som spritt språngade näck sprang gata upp gata ner och skrek. Som bara hävde ur sig allt! Hästpojken skulle vara den där personen som alla egentligen vill vara men ingen vågar! Hästpojken är också Ove som står på Avenyn och sjunger kristna sånger med sin vita bandare. Vi älskar honom och vill egentligen bara byta liv.

Det är poppunk, det är helt ogenomtänkt och rakt in under huden. En tokspurt som bara ökar. Med sig på scen har de diverse vänner, ser bland annat All of My Brother's Girlfriend- Pontus med bananer runt halsen spelades en frenetisk maraccas. Martin skriker och spottar, Pop-Lars slår hårt hårt och alla de andra krigar mot hela världen. Samtidigt är det avslappnat, här finns inte ett skit att förlora. Bara att dra på!


Hästpojken spelar "Andas" i en plåtlada på Bananpiren.

Jag fylls av en enorm glädje, det studsar och det hoppar. Jag vill ha mer! Att spela så enkelt kräver disciplin. Att inte krångla till det. Hästpojken kommer spela huvudet av dig hela året ut, och du kommer älska att tappa skallen.

Jag hör röster om att just låten "Andas" egentligen hette något betydligt mer barnsligt/roligt från början och kan nu inte få "original" texten ur huvudet...



Ja, just det jag såg ju Mary Onettes också... och det var the opposite of hallelujah. Övertänkt musik med starka stadium vibbar. Fläskigt och fett som dryper från väggarna. Spelar ingen roll att de försöker lägga New Order syntharna snyggt. De är det nya Soundtrack, stort och välspelat men ger mig inga känslor.

Sen grunnar jag på om det där som sångaren i "bandet-som-heter-samma-som-en-stadsdel" verkligen var sant. Att poliser jagade honom...det var något med att sitta på fel motorcykel...

Tillsist:
Koloni. Gå. Dit. Aldrig. Fel. Bara. Rätt.

Tillsist2:
Att lyssna på:
Dauerwelle - Part 2
Det här ju bara FÖR bra!

Moa - Bulldozer
Humm börjar jag bli rock nu då eller?

Pet Politics - When I Get Old
Landets mest analoga röst är här igen!

Kolla även in de fina sakerna jag hittar på Allears. Klicka här!
Just den här veckan är jag kär i Tiptoe around the electric chair!

Tillsist3:
Jaha, då var de tillbaka igen...Emmabodafestivalen sa att det "var den sista indiepopfestivalen" och det var tydligen sant. Men nu så berättar de på sin hemsida att de blir något nytt till 2008! Var bokar man biljett?!


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Musik i verkligheten.

En liten lista på band att lyssna på, bli rädd för, hoppa högt av och bara älska i en hel vecka...eller hela livet.

Brus
För första gången på mycket länge fick jag en rysning som varade flera minuter! Varenda flimmerhår i örat står rakt ut, jag måste nog koppla in det här till Västtrafiks högtalarsystem så ALLA får höra!

Karoshi Lovers
Om jag skulle flytta skulle jag flytta till Finland. Nu har iallafall Joy Division flyttat dit.

Rambling Nicholas Heron
Jaja, jag fattar sist av alla. Men Nicholas är så bra! Skön progg för oss som lever nu.

Type red
Att lyssna på när du går hem fyra på natten, det blir så mycket lättare då. Snygga ljud och magiskt stämning. Fyller hålet efter April Tears.


Segla också in på Allearssidan "Jerry lyssnar på" och se vilka band jag gillar där. Missa inget nu!

Tillsist:
På fredag går vi alla till Storan och dansar till synthhits eller liknade.
På lördag kan man välja på Hästpojken på Bananpiren eller La Masa på Sticky.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg