Om du undrar varför den här texten och klippen tog så lång tid på sig så beror det på att hemfärden tog i runda slängar 24 timmar… Tack SJ.
Så är det ju det här med ljuset, det nordiska ljuset. Olalala. Solen lämnar aldrig synfältet den här tiden på året, det är ljust som på dan fast klockan är tre på natten. Det sprider en glädje, men också ett lugn. Här kan inte skymningsdjuren ta dig… Det är såklart inte sant, för om man vänder på det så är vintern i Jokkmokk ett helvete. Då går solen aldrig upp, du har snö upp till axlarna och det är 30 minus mest hela tiden under några rektalsvarta månader. Då kryper varje djur fram, verkliga som overkliga, och de är alla ute efter dig.
Jag är glad att Talvatisfestivalen äger rum på sommaren.
Lokalen liknar de som vi sett i tvs nyhetsinslag från något fackmöte med Gruvtolvan. Avskalat med fokus på det praktiska skulle en mäklare säga. De kulörta plastblommorna står i stark kontrast till väggarnas ickefärg. Mörkläggningsgardinerna, för att hålla ute midnattssolen, går i fyra nyanser av hudfärg.
För Magnus är det enkelt, han är uppvuxen i Jokkmokk och då verkar det ligga i blodet att vara trevlig. Att inte ha några baktankar när man ringer och berättar att "Jo, jag skulle väldigt väldigt gärna se att du kom till Jokkmokk och spelade i sommar". Jag känner klubbfixare som med stolhet berättar hur de fått någon avdankad popstjärna, mot betalning såklart, att ställa sig i djbåset och spela skivor. "Han brukar faktiskt aldrig vara på Söder längre, så det här känns ju djääääävligt exklusivt!". All ni som känner igen er, ni har numera er överman i form av Magnus. För lyckas man få Sveriges mest mytiske artist att åka 170 mil för att spela sex låtar (mot betalning såklart) inför en publik på 100 pers, ja då är man fan bäst i hela landet! Inget snack! Om man i samma andetag får dit andra svinbra artister, och betalar alla det de är värda (genom att fixa sponsorer och microlån på banken), ja då spelar man i en helt annan liga. Exklusivitet räcker som ord inte att beskriva Talvatisfestivalen 2010 i Jokkmokk.
Det här var fanimej i mitt lilla hjärta den bästa festivalen jag någonsin varit på!
Stor tack också till Jonas Zakrisson som också var med och fixad och som kanske hamnade lite i skuggan. TACK!
Den lilla publiken fick sig en riktigt intim och ärlig spelning. Martin var hesare än vänligt och Adam spelade bättre än någonsin. Båda såg ut att tänka "Nu jävlar ger vi allt vi har, för de här människorna kanske får inte så många chanser på ett år att se bra musik." Låtarna stöptes om och ibland var det lågmäld allsång. Mycket vackert. Känns som de två göteborgarna smittats av den trevliga norrländska stämningen.
När Magnus inte fixar festival så spelar han som bekant i bandet Magnus Ekelund & Stålet. Här blir det genast mer folk, Magnus och de andra är som sig bör lokalhjältar med hjärtat mitt i norr. När låten med just det namnet, Norrbotten, kommer inträffar kvällens största allsång! En hyllningslåt till de norra delarna av landet, som förklarar att det finns de som faktiskt inte vill därifrån. Vi andra sörlänningar har svårt att fatta men det är nått med den där landsändan., kanske är det underdogperpektivet, samma som Lars Thörnman så effektivt använde sig av för att reta gallfeber på "gubbn´ i Stöckhölm". Magnus Ekelund gör näven i luften musik, storslagna låtar som passar på en mindre arena, det är lokalpatriotiskt i samma anda som allt från Göteborg. Fan, Magnus är född på fel ställe och det är så synd. För oss andra. För Jokkmokk är det det största som hänt. (Och det skriver jag inte för att raljera, jag skriver det för att det är så bra!)
-Vi hette Threatened Monkey först men det kunde varken vi eller någon annan uttala så vi bytte, säger en av bandets sångerskor Alina Björkén.
Ja, så kan man också göra. Men nu är det inte därför vi är här, för att snacka bandnamn, jag är satt på denna plats för att berätta för dig hur bra Hotad Apa är.
Hotad Apa skriket från källaren, en klaustrofobisk känsla att aldrig komma någonstans. Att sista fast. Hotad Apa är just ljudet till djuret på labbet, mellan fyra gallerväggar och utan framtid. Hotad Apa är Blanka och Honey is cool, Hotad Apa är precis så bra som alla band egentligen vill vara. Hotad Apa var festivalens fynd! Hurra!
Det som sedan hände saknar nästan motstycke i Sverige.
Läser att någon reporter på en av Norrlands tidningar skrev om konserten som om den gick att bedömda. Reportern satte en trea, tyckte det var för kort och lite oproffsigt. Den reportern har inte fattat ett skit, visst man får sätta vilket betyg man vill det säger jag inget om, men för att förstå den här konserten måste man tänka efter. Det som hände i fredags var inte en vanlig spelning, det var en mycket ovanlig händelse, och som sådan kan det inte bli något annat än en femma. Händelsen som sådan spräcker alla barriärer över fantastiska saker jag varit med om.
Nu gör Henrik en bra spelning, han ser ut att vara glad, verkligt glad och publiken skriker som de var 2000 i lokalen. Det är ingen sönderturnérad artist som står på scen, han lägger kraft bakom orden. Ett ögonblick och tiden står still hör uppe i djupa nord.
Det är allsång och det är "Jag älskar dig Henrik" hela tiden. Det är så jävla vackert hela grejen! Jag menar, här står faktiskt en av landets bästa artister, den som satt ord på så mycket för så många och spelar framför runt 100 personer mitt på den norrländska stäppen. Det är ingen kulturkrock, Broder Daniels låtar funkar lika bra i Jokkmokk som i Göteborg eller Härnösand. Med hjälp av dem känner vi att vi inte är ensamma.
Och nä, det här är inte BD-nostalgi, det händer här och nu. Henrik må vara mer accepterad nu när han är känd, inte lika utstött. Då kanske någon vill få det till att orden inte betyder något längre, men jag lovar dig, släpp ut honom (eller varför inte några av hans fans) på Jokkmokksgator och du ska få se hur orden betyder precis lika mycket nu som då. Därför är det inte nostalgi.
Henrik Berggren på Talvatisfestivalen 4 juni 2010. Jag var där. Det var inte du.
UPPDATERAT:
Dag två.
Ett band ställer in, som ni förstår är det svårt att skaka fram nya i en liten stad som Jokkmokk. Magnus Ekelund ställer sig på scen igen och kör ett avskalat akustiskt set. Mycket fint. Tyvärr sover de flesta...
Jag tycker som så, 95 procent av mina vänner skulle faktiskt passa som original i någon liten stad. Förmodligen jag också. Jag gillar den tanken, för det är originalen som är de bästa.
I Luleå lever en man som Erik Lahti. Han sminkar sig vit, han målar ett stort svart streck i pannan. Och han gör musik. Mullrade synthmattor, analoga skräckstycken som får vidderna att verka rent livsfarlig. Mother Of The Forest är Familjens elaka kusin, det köttätande barnet som gömmer sig i dimmorna. Elektroniskmusik måste inte gå att dansa till, det kan beröra ändå.
Jag är rädd för Luleå nu. Erik är snäll, men hans musik är skrämmande. Mycket bra!
Jag är inget stort fan av Sofia Jannok… men det är tydligen hela Jokkmokk. Plötsligt sitter alla ner på stolar, och med alla menar jag alla i hela byn. Lokalen fylls av allt från barn till 60plusare i samedräkt. Mycket märkligt. Samtidigt börjar jag tänka, Sofia står upp för samernas situation i Sverige, hon berättar om hur hon sett Avatar och börjat gråta eftersom den historien är så lik svenskarnas kolonisation av samernas land.
Då slår det mig, Jannok känner förmodligen samma utsatthet och ensamhet i Göteborg som ett Broder Daniel-fans i Jokkmokk. Olika städer men samma utanförskap. Jag känner mig totalt utanför när hon sjunger, det är samiska och jag förstår inget. Jag är inte med i gemenskapen längre, trots att jag befinner mig på en festival. Det var nyttigt.
Sen är det en stor grej att höra dansant, om än avskalad, jojk! Helt magiskt!
We are the storm är C.aarmés galenskap, men med betydligt mer tyngd. Musik som omöjligt får plats på fyra spår, musik som inte låter sig komprimeras. We are the storm får gärna göra en smula ont i mina öron, det är fysiskt från scen och då bör jag också känna fysiskt framför scen.
Att dessa killar åkte 12 timmar i bil från Uppsala i ett svep får kallas heroiskt. Bara för att bevisa att gitarren är tillbaka!
Med de orden rullar Matti Alkberg igång sin första låt, Stockholm:
Stockholm kommer 100 mil
Stockholm kommer om 100 mil
stockholm kommer men här är ditt liv
Och för första gången förstår jag den. Jag står verkligen över 100 mil från Stockholm och då tar sig den staden jävligt… borta. För vad är det för skillnad på den här lokalen, de här banden, den här staden för utom storleken? Just inget. Vi i Stockholm får gärna för oss att det är lite viktigare där, att allt som sker är centrum och bäst. Men så är det inte. Matti Alkberg i Jokkmokk, en ljus sommarkväll är världens medelpunkt just då. Han glömmer sina egna texter, han spelar fel, och han ler. Han ler som bara en människa som är så JAG med sig själv kan göra. Han berättar musikaliskahistorier om sitt liv då och nu, han berättar hur sårbar han är. Det är så fint. Alkberg är inte en coolkille, inte någonstans. Och han vill inte vara det, han vill vara bara just Matti.
Piper nån så inte är det för det, dom bara piper och inget mer.
Dom är som dom är och dom får vara de med.
Kollar en smula på Invasionen, Dennis Lyxzens nya band. Och även om jag inte gillar det så är det kul att se att de ger allt framför den lilla publiken. Dennis brinner än och det får han medalj för!
För dig som inte riktigt förstår vad jag menar nu så kan jag berätta att Hets alltså var ett band Markus spelade i innan han blev soloartist. Alltså inte Laakso. Detta skedde 2006 och man skulle kunna säga att det var en supergrupp, folk från Doktor Kosmos, Monster och Fireside var med. De bildades, repade några veckor, släppte en skiva efter en månad och spelade skiten ur de flesta andra band just då. Bandet levde ungefär ett år, men det var nog där som solokarriären blev inom räckhåll för Markus. Att han spelar en Hetslåt är inte vanligt, han säger själv att han spelat just denna, Hasses brorsas låtsassyrras kompis fest, senaste 2006… så nog blir det en unik spelning!
Krunnegård gör också avskalade versioner av Jag är en vampyr, Hela livet var ett disco och Hollywood Hills. Bra grejer!
Men det som verkligen lyfter är när han börjar prata med publiken, vi är ju inte så många så det blir inte det vanliga "Mår ni bra?" utan mer "Vad har ni gjort i dag då?" och han kan höra svaren. Det är en vardagsrummsspelning med Markus Krunegård! Lite svårt att fatta, men det hände i Jokkmokk, så då var det plötsligt inte så knepigt längre.
Markus gör alltså en väldigt bra spelning, han är där och han gillar oss lika mycket som vi gillar honom. Ska jag vara ärlig så trodde jag inte det skulle ske, Krunegård på scen brukar vara en smula…dryg. Nu vet jag att det bara är ett spel.
Så slutade Talvataisfestivalen. Jag är lycklig som åkte över 200 mil för att få vara med. Vi ses nästa år!
Jerry Boman