Liveklipp: Stefan Randström på Bomullsklubben, Södra Bar

När jag flyttade till Stockholm fixade jag en fest på Nada. Döpte den till Hej Stockholm, som för att välkomna mig själv till den nya staden. En av artisterna som jag bjöd in var Stefan Randström (Den Stora Sömnen, High Heald Honeys), det var hans premiärgig som soloartist och alla i lokalen blev häpna. Vem var han, var kom han i från och hur kunde någon stå på knä inne på Nada och på allvar lyckas sjunga "mjaumjaumjauuuu mjau" samtidigt som han behöll trovärdigheten?

Det är sådan han är Stefan. Större än livet, större än invända regler och förutfattade meningar. Det väller ut ord, stormar fram känslor och man vet aldrig var det landar. Egentligen tar han inte så stor plats, Stefan är inte killen som du spottar på Götgatan direkt. Hans talang smyger sig på, han behöver inte skylta med den. Men när man väl fastnat är man verkligen fast.

När nu Randström fick den stora äran att vara gästartist på Bomullsklubben var vi många i Stockholm som tog ett extra skutt. Vi som kanske känner att Stefan aldrig riktigt fått det erkännande han förtjänar. I publiken hittar man några av landets duktigaste musiker, som spelar med de största artisterna vi har i landet och de är helt till sig. "Det här kommer bli den bästa Bomullsklubben någonsin!!" skriker en av dem i mitt öra. Jag skriker tillbaka.

Så kommer han upp på scen och efter det finns det bara en plats ögonen kan vara på. Stefan har förmågan att fånga in varenda själ i en lokal, han sjunger med hela kroppen. Utan att det blir påträngde och poserade.



Det är bland det bästa jag sett! Spelningen är ett triumftåg för den fria själen, för ordet och för sagorna. Randström låter oss följa med på en vindlande resa, en psykedelisk resa, där alla kan får sin egen historia ut ur Stefans historier.

Han berättar inga sanningar, inga pekpinnar och det handlar faktiskt inte så mycket om kärlek heller. Det är befriande, luftigt och låter i sina stunder helt spontant. Uppbackad av helt galet bra musiker hör jag låtar som vem som helst kan dö för.

Vi faller. Igen. Stefan har oss i sitt våld, han sätter takten och vi dansar efter hans pipa. Efteråt vill alla ha en del av kakan, och när vi sedan sitter i logen efteråt händer det märkliga. Han är helt normal. Inga divaliteter, inga märkliga utspel om musik och ljud. En helt jävla vanlig ovanlig snubbe som råkat födas ett hjärta av guld och en hjärna på speed. Det är ovanligt.

Här hittar du Bomullsklubbens Facebook, gilla och få reda på när det blir nya grejer.

Jerry Boman



Jerry Boman