Hej. Hur har du det? Glider du genom livet eller är det ständig kamp? Kanske hittat den gyllene medelvägen?
Sms:et var från Stefan Randström. Det kommer liknade då och ibland, varje gång lär jag mig något, messen får mig att börja fundera. Varför gör vi som vi gör? Vad är viktigt?
Precis samma sak händer när man pratar med Stefan, han sätter igång saker och jag kan nog faktiskt säga att han är en av de personerna som direkt och indirekt betyder mest i mitt liv.
Stefan Randström lever sitt liv i en bubbla. Han delar sin bubbla frikostigt med oss andra och vi vill gärna vara inne i Stefans bubbla. Inte för att det är trevligare där, inte för att det är mer sorgligt där, Stefans bubbla är av det slaget att man får vara sig själv i version 2.0. Inne i bubblan känner man sig bättre, sedd och man gör sig lite bättre. Det är en skön känsla. Stefan får ut det bästa av en.
När jag flyttade till Stockholm för snart tre och ett halvt år sedan så bjöd jag in till en fest. Kallade det hela för Hej Stockholm, som för att markera att nu var jag här. Den första jag bokade in var Stefan Randström. Han gjorde sin solodebut där, i fönstret på Nada. Och alla i lokalen stod som förstummade. Många stammisar visste inte ens vem killen i hatten var, men efteråt var de mycket uppspelta. Det snackades om något stort, om något unikt.
Stefan Randström gör så där med folk, får oss att tappa hakan. Nu är debutalbumet inspelat och ska snart släppas, med just de supermusikerna som spelade på Landet. Det blir mystiska texter, sjuttiotalets rocksväng och det blir refränger så självklara att du för evigt kommer banna dig själv att du inte kom på dem först.
Du är den enda som når in, den enda som känns.
En kärleksförklaring större än det mesta.
Och raderna i det eposet om uppgivenhet:
Finns det en plats för våra hjärtan att vila på.
Med det lämnar jag över till Stefan själv, två låtar från igår.
Killen är ett geni.
Mer om Stefan Randström här.
Tom Jerry Boman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar