Nobelpriset i gitarrspel.

He travels around the world in a private jet and he´s got fingers long enough to reach 14 frets He´s got a cooler guitar then I have a silverish Les Paul whit a gig bag He knows the chords that I´ve ain´t ever heard of He´s rich and famus and he´s tall

Så där sjöng skapop bandet Fudge Wax i mitten av nittiotalet. Låten handlar alltså om tjejen som väljer en annan kille eftersom han är bättre på att spela gitarr.
Om killarna i Fudge Wax varit på Heriksberg igår så hade de förmodligen sett killen som låten borde handla om, de hade tappat hakan framför Oscar i Spectroscop. Inte för att han hade en "silverish Les Paul" men hans gitarrspel är det mest konstiga och fantastiska jag någonsin sett. En José González på speed, fingrarna var överallt på gitarren, samtidigt. Ljuden kom fortare och fortare. Ett tag trodde jag att han skulle dra av strängarna med hjälp av enbart friktion.

Om Oscar bara satt sig och spelat gitarr på det där viset, med huvudet djupt bland strängarna hade jag imponerats. Men han nöjde sig inte med det. Killen spelade samtidigt bas med fötterna! Ett sorts stort piano som han i strumplästen lät fötterna snabbt flyga över. Dvs två instrument på samma gång... samtidigt som killen ler och ser helt obesvärad ut!

Jag fattar det inte. Vänner som är betydligt duktigare på gitarr än jag själv fattar det inte. Ingen i lokalen är oberörd inför den här övermänskliga gitarristen. Hur gör människan?!?

Lyssna på bandets låtar, gitarren som låter är alltså live och på riktigt. Makalöst och övernaturligt bra.



Nu är de ju två personer till i bandet, Frida och Janne. Frida känner vi igen från bla Tikkle Me och hennes röst och kvalitéer som låtskrivare vet ju hela världen om. Hon har en helt egen röst och ett eget tilltalssätt, finurliga berättade sånger. Små sagoliknade sånger med klara budskap. Moderna fabler, ibland skrämmande, ofta vassa analyser.

Sen sitter du Janne bakom special special trummor och våra hakor ramlar ner igen. Han spelar så exakt att det nästan blir generande. Pinnarna är på fem ställen samtidigt och han bygger ut det inspelade materialet till en upplevelse.

Med de här tre komponenterna hade Spectroscop lätt kunnat avfärdats som ett "musikhögskoleband". Det är ju så jävla duktiga! Men Oscar, Frida och Janne har lagt till något annat, de gör musik som du inte hör någon annanstans. Det är fragment av stilar, det låter samplat och upphugget. Men när man ser det hela live ser man att allt görs i realtid, här och nu. Som sagt, jag har aldrig sett något liknade. Det är den perfekta korsningen av dansmusik och singersong. En fin kombo konstmusik och popmelodier.



Band två är ett av mina favoriter till årets band 2007. This Is Love är ett enkelt litet band som visar att det inte krävs en massa krångel för att göra berörande musik.

När Annika Forsberg drar igång gitarrintrot till Superwomen vet jag att allt jag tänkte är sant: Det där är typ årets låt! En stor utmärkelse men den där låten har allt man behöver, den är så smart gjord att allt annat bleknar.
En snygg gitarrslinga som gör att man stannar upp, en text som är sorglig med självförtroende och en helhet så perfekt att jag inte riktigt förstår varför den inte finns i varenda mp3spelare.



Nu är This Is Love mer än en låt (ta tillexempel Too Late, som också är en hejdundrade låt), det är också glädje och kamratskap. Jag har sagt det förr, ett bra band behöver alla delarna. Om man i publiken kan se att de där uppe på scen älskar att stå just där, då blir det så mycket bättre. Stefan, Martin, Annika och Philippe utstrålar verkligen glädje.

Jag mår bra efter att sett This Is Love. Riktigt bra.

Synd synd att Klubb Perfekt inte hade fler besökare den här kvällen. Men det är svårt att konkurrera med Timo nere på torget...



Almedal-Adam hoppade in och spelade skivor en stund. Bra skivor!



Bara konstigt...

Tillsist:
I kväll kan man gå till Henriksberg igen och kolla på Sinicess. De delar scen med Texas Terri Bomb...
Så här gick det till när Sinicess spelade på Bengans för ett tag sedan.

På torsdag går vi till Café Stanna och lyssnar på Fantasikrig. Under-täcktet-blipp och dockhustexter.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg