En strand, en grotta och Havanna

Det var en trevlig nyhet att Almost Famous numera håller till i Lilla Hotelbaren istället för på Nalen. Närmare för mig. Som vanligt står scenen på helt fel ställe, men det är så tråkigt att påpeka att jag skiter i det.
Tre akter hade kunnat bli en helkväll, men redan på förhand förstod jag inte riktigt vem som satt ihop dessa tre. Ingen kan ha gillat alla tre med hedern i behåll. Jag valde att bara titta på nummer ett.

På en parkbänk i Havanna sitter John Lennon staty. I en avslappnad pose med stelnat hårsvall och uppknäppt skjorta är han sinnebilden för en harmonisk snubbe. Han ser väldigt tillfreds ut ,John, där han sitter. Blickar bort i horisonten utan att titta på något speciellt. Tittar man lite närmare på statyn är det något som inte stämmer, Lennon har inga glasögon. De karakteristiska runda som en hel värld kopierat för att få en smula coolness i livet, är borta.

Anledningen till att han inte har några brillor är enkel, folk snor dem hela tiden. Men inget problem utan en lösning, numera sitter det en vakt bredvid John och ber man honom så fiskar han fram brillorna ur fickan och sätter dem varsamt på plats.

Jag gillar band med namn som berättar en historia, som får mig att leta reda på saker. Jon & the Spectacle har precis gjort det. Annars hade jag aldrig hittat den där parken eller läst historien om vakten. Fantastiskt! (jag har alltså inte en susning om det är just därför de heter som de gör, men visst vore det roligt!)



Jon & the Spectacle har en stor stjärna, sångaren Jonatan Permert. Han tar all uppmärksamhet, trots att scenen är femton centimeter hög för han sig likt en Way Out West-artist. Utan att det känns konstigt det minsta. Det är mot den där festivalen mina tankar går när jag ser dem, det går inte att undvika liknelsen med Vampire Weekend. De svintäta afrikanska/tropiska rytmerna finns, de luftlätta gitarrspelet och så en smula synthljud på det.
Det är bra som fan! Och när VW nu inte riktigt lyckas följa upp sina egna framgångar så träder det här gänget in och fortsätter. Jonatan Permert adderar också en smula desperation till baket, det är på allvar på ett annat sätt. Där VW är ironiska och lätta, där ser Jonatan mörka moln. Det är Beach Boys på en skitig oljehamnsstrand i februari. Blöt sand och skavsår.

Låten Kiss and tell aspirerar på jul, den där tragiska julen som bara är ångest för att allt ska vara så jävla mysigt, perfekt. Det vill säga den svenska julen.

Cyklar vidare till Strand.

Vera Vinter gör rakt-på-sak musik för alla som är ensamma och melankoliska, de som hellre ser isen som ett fängelse för vattnet än som en spegelbild av himmelen. Med ett stort band, cello, skolsalspiano och enkel marschtrumma bygger Vera upp en värld som är varm men bedräglig. Att sitta där i sitt uppvärmda hem, mysigt, men utan vän.

Det är bra men jag blir en smula mätt. Det är lite för mycket rakt på, utan att vara tillräckligt rakt på. Som om det vore en skir vägg mellan oss och henne. Ett filter, påtvingat eller medvetet, som inte ger mig hela sagan. Synd. För ibland glimmar det till, som i låten "Paris". En berättelse både personlig men också uppfordrade. Sitt nu inte där på ålderns höst och säg att jag inte varnade dig. En mjuk spark i röven så man gör något.

Gillar bäst "Överallt" och raderna "överallt finns det händer som ingen håller i den här jävla stan". Vackert och hårt.





I början av november fick jag ett brev från Staphan O'Bell. Han hade hört att jag flyttat till Stockholm, och han hade hört att jag körde någon liten klubb och han ville spela. Jag lyssnade, och lyssnade, och lyssnade. Men inget fastnade. Jag har utvecklat en total fobi mot artister som på något sätt har med "hustak" i sin lyrik. Det spelar ingen roll om det är på svenska eller på engelska. "Hustak" är en utsliten kliché för den eviga ungdomen, känslan av att vara förmer, högre upp och onåbar. Första låten heter "From my rooftop"…

Står på Strand och ångrar mig som fan.

Här står en man, enkelt, rakt upp och ner. Inga krusiduller. Förutom en man till som vackert plockar på mandolin eller bas. Men det som rör upp himmel blå är rösten. O'Bell är vackert nasal, mjukt diskatig och genomträngde.
Små melodier sipprar fram, precis som vatten har de en förmåga att tränga sig in.

Så tänker jag då på var denne man skulle passat bäst. I vilket forum och på vilken plats.
Jag ser en grotta framför mig. En svagt upplyst grotta, där stalagmiterna kastar långa skuggor och akustiken är mullrande. Mitt bland dessa stenspetsar, endast i hjärnan farliga, skulle han stå. Enkelt och nära.

Jag vet inte, den här texten säger kanske inte dig ett skit om hur det lät.

Sist men inte minst, JA han är väldigt lik Olle Ljungström…

Tillsist:
På tal om Olle Ljungström, han var med och fick pris idag: Årets reklamlåt. Nu är det ju inte hans låt, men jag har då aldrig hört någon tolka den så bra!




Tidningen Resumé var med på ett hörn i tävlingen och så här motiverar man det hela:
"En reklamfilm som är byggd runt musiken. Och inte bara runt musiken, utan även runt artisten. Det är ett djärvt grepp att låta en sargad sångare, som varit öppen med sitt alkoholmissbruk, tolka en spritromantisk låt av nationalskalden Bellman för att varna om alkoholens risker är genialt. Ingen annan artist och ingen annan låt hade kunnat föra fram IQ:s budskap med samma trovärdighet. Budskapet träffar rakt i levern."

Fint att någon vågar.

Jerry Boman